Uppväckta — ”var och en på sin egen rätta plats”
”I Kristus [skall alla] återföras till livet; men var och en på sin egen rätta plats.” — 1 Kor. 15:22, 23, The New English Bible.
1. Hur visade Marta att hon trodde att Jesus hade kunnat bota hennes bror Lasarus från den sjukdom som medförde hans död?
DET var en dyster vinterdag i Betania, då stenen rullades för ingången till den välbekante Lasarus’ minnesgrav. Hans överlevande systrar, Marta och Maria, och vänner till familjen menade att detta var det sista som de skulle få se av Lasarus i den här tingens ordning. Hans käre vän Jesus Kristus kom, såvitt man kunde se, alltför sent, på fjärde dagen efter Lasarus’ död. Marta gick ut för att möta Jesus och sade till honom: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött.”
2, 3. a) På vilken dag förväntade Marta att hennes begravde bror skulle få uppstå? b) Vilken förfader var Marta lik, när det gällde tro på uppståndelsen?
2 Jesus sade till Marta: ”Din bror skall uppstå.” I sitt svar gav Marta till känna sin tro på uppståndelsen, då hon sade till Jesus: ”Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen på den yttersta dagen.” — Joh. 11:1—24.
3 Marta tänkte på en uppståndelse för alla döda människor, då de skall återföras till liv här på jorden under Guds rike med hans Messias, Kristus, vid styret. Hon trodde att denne Messias var Jesus själv, som hade uppväckt andra människor till liv, alldeles som profeterna Elia och Elisa hade gjort flera hundra år tidigare. (Joh. 11:27) Hennes tro på uppståndelsen var lik den tro som hennes förfader Abraham hade, han som hade kommit att kallas ”Jehovas vän”. (Jak. 2:21—23) Martas bror, Lasarus, var redan död och begraven, men i fallet med Abraham var hans son, Isak, fortfarande vid liv och skulle just offras som ett mänskligt offer. Isak var så gott som död, för Abraham var besluten att lyda Jehovas befallning att offra honom. Om Abrahams tro i denna prövostund har Paulus, som var en avkomling av Abraham, skrivit följande:
4. Hur gick det till att Abraham fick igen sin son Isak från de döda ”på ett bildligt sätt”?
4 ”Genom tro så gott som offrade Abraham Isak, då han blev prövad, ja den man som med glädje hade tagit emot löftena försökte offra sin enfödde, fastän det hade sagts honom: ’Det som skall kallas ”din säd” skall komma genom Isak.’ Men han räknade med att Gud till och med kunde uppväcka honom från de döda; och därifrån fick han också igen honom på ett bildligt sätt.” — Hebr. 11:17—19; 1 Mos. 22:1—18; Jes. 41:8; 2 Krön. 20:7.
5, 6. a) Vid vilken tid förväntade Abraham de döda människornas uppståndelse? b) Fördärvade Abrahams, Isaks och Jakobs död, som drabbade dem utan att de hade fått vad som var utlovat, deras tro på Guds messianska rike?
5 Abraham trodde således på den kommande uppståndelsen för döda människor under Kristi rike. Jesus Kristus, vars egen uppståndelse blivit framställd i en förebild genom Isaks bildliga uppståndelse, sade en gång till Abrahams judiska avkomlingar: ”Abraham, er fader, fröjdade sig mycket över utsikten att få se min dag, och han såg den och fröjdade sig.” (Joh. 8:56) I överensstämmelse med Jesu ord om Abraham, som var far till Isak och farfar till Jakob, läser vi:
6 ”I tro dog alla dessa, fastän de inte fick uppfyllelsen av löftena, utan de såg dem uppfyllas långt borta och välkomnade dem och bekände offentligt att de var utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet. Ty de som säger sådana saker ger till känna att de ivrigt söker ett eget land. ... Men nu traktar de efter ett bättre, det vill säga ett som hör himmelen till [himmelriket med Kristus på tronen i det]. Därför skäms inte Gud för dem, att bli anropad såsom deras Gud, ty han har gjort redo en stad åt dem.” — Hebr. 11:13—16.
7, 8. a) Hur bevisade Jesu ord till sadducéerna om Abraham, Isak och Jakob att en uppståndelse är säker och viss för dem? b) Vad skall den messianske härskaren i den himmelska regeringen, i överensstämmelse med Psalm 45:17, göra för Abraham, Isak och Jakob?
7 Då Gud således har gjort förberedelser för Abraham, Isak och Jakob, som länge varit döda, är det säkert och visst att dessa forntida trosstarka män skall få en uppståndelse från de döda under den ”stad” eller regering, där den förhärligade Messias, Kristus, utövar styret. Jesus Kristus själv framhöll detta under ett samtal med judiska sadducéer, som inte trodde på en uppståndelse för Abraham, Isak och Jakob. Han sade: ”I uppståndelsen varken gifter män sig eller blir kvinnor bortgifta, utan de är som änglar [inte: är änglar] i himmelen. Vad nu de dödas uppståndelse beträffar, har ni inte läst vad som uttalades till er av Gud, som sade: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte de dödas Gud utan de levandes.” — Matt. 22:30—32.
8 Jehova hade varit Abrahams, Isaks och Jakobs Gud innan de dog. Han kan vara en levande Abrahams, en levande Isaks och en levande Jakobs Gud endast genom att uppväcka dem från de döda. De skall vara människor som lever på jorden under den ”stad”, den himmelska regering, som Jehova, deras Gud, har berett åt dem. I uppfyllelse av Psalm 45:17 kommer då den förhärligade Messias, Jesus, som härskare i denna ”stad”, att sätta dem till ”furstar på hela jorden” (NW). Den himmelske Messias skall i förhållande till dem uppfylla var och en av de titlar han bär enligt förutsägelsen i Jesaja 9:6, också titeln Evig fader.
9. Vad skrev profeten Jesaja om de döda människornas uppståndelse, och efter det att Gud låtit sin vrede, sin förkastelsedom, drabba vad för något skall den inträffa?
9 Abraham, Isak och Jakob och andra forntida trosstarka människor skall uppväckas på den där ”yttersta dagen” som Marta talade med Jesus om strax innan Jesus återuppväckte hennes bror Lasarus till jordiskt liv. (Joh. 11:24—44) De människor som skall uppväckas blev återlösta genom Jesu Kristi lösenoffer, och med hänsyftning på dessa blev profeten Jesaja inspirerad att skriva följande: ”På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land: ’... Dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets [växternas, Åkeson] dagg [är som malvors dagg, NW; i motsats till den torrhet som kännetecknar döda kroppar], och jorden skall giva igen de avsomnade.’” (Jes. 26:1, 19) Det skall således bli en återfödelse, en pånyttfödelse av de jordiska döda. Detta skall ske efter det att Jehova låtit sin vrede, sin förkastelsedom, drabba den av blodskuld tyngda världen för alla de oskyldiga människors skull, som den i förtid har sänt till scheol, ner i graven. Det vill säga efter ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” när den världssituation inträtt som bibeln kallar ”Har-Magedon”. — Upp. 16:14, 16; 19:11—21.
10. Varför skall jorden således, på den där ”yttersta dagen”, inte längre vara en världsvid begravningsplats?
10 På den där ”yttersta dagen”, som Marta talade om, skall således de döda människorna bli uppväckta till liv igen i stället för att ligga kvar, täckta av stoft i jordens sköte. (Jes. 26:20, 21) Vilken daggstänkt fräschhet över förnyat mänskligt liv skall inte den där ”yttersta dagen” skänka de återlösta döda människorna! Jorden skall inte längre vara en världsvid begravningsplats.
11, 12. Hur misslyckades kung Herodes den store i sina grymma bemödanden att döda ”judarnas [nyfödde] kung”?
11 Också döda spädbarn och lite äldre, icke ansvariga barn skall gynnas genom att de får återvända till nya möjligheter att få växa upp till ett liv i evig ungdom på en paradisisk jord. På så sätt skall verkan av kung Herodes den stores dödsbringande åtgärd helt göras om intet. Han sände de spörjande astrologerna, som kom österifrån, till Betlehem, för att hjälpa honom att finna ”judarnas [nyfödde] kung”. Han planerade att döda Jesus, den judiska jungfrun Marias son. När Herodes fann sig gäckad i sina listiga försök att få veta något om ”judarnas [framtida] kung”, sände han ut soldater och lät döda alla barn som var två år gamla och därunder. Den sorg, som de döda barnens mödrar i och omkring Betlehem kände, var förutsagd i en biblisk profetia, där vi också finner trösterika ord om uppståndelsen.
12 Evangelieskrivaren Matteus berättar: ”Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia, som sade: ’En röst hördes i Rama, gråt och mycken jämmer; det var Rakel som grät över sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre är till.’” (Matt. 2:1—18) Maria befann sig emellertid inte bland de mödrar som grät och jämrade sig, eftersom hon hade kommit undan med sin pojke, Jesus, och hade begett sig till Egypten för att stanna där tills Herodes dog.
13. Vad var, enligt Matteus’ tillämpning av Jeremias profetia, ”fiendens land” som de dödade oskyldiga barnen skall vända tillbaka från?
13 Men för de mödrar, som berövats sina små, var inte allt hopp ute. I Jeremias profetia, som Matteus citerade, hette det vidare: ”Så säger HERREN [Jehova]: Hör upp med din högljudda gråt och låt dina ögon icke mer fälla tårar; ty ditt verk skall få sin lön, säger HERREN, och de skola vända tillbaka från sina fienders [fiendens, 1878 års sv. övers.; NW] land.” (Jer. 31:15, 16) I överensstämmelse med Matteus’ sätt att under inspiration tillämpa Jeremias profetia kan ”fiendens land” inte ha avsett det forntida Babylon på Jeremias tid. Det måste ha syftat på det land, dit fienden, Herodes den store, i förtid hade sänt sina oskyldiga offer, dödens land. Också döden kallas en ”fiende”, för i 1 Korintierna 15:26 heter det: ”Såsom den siste fienden skall döden göras till intet.”
14. a) Hur visade sig Babylonien vara en dödens plats för israeliter på Jeremias tid? b) Hur skall de oskyldiga barnen i Betlehem ”vända tillbaka”, och på vilken dag skall det ske?
14 Det förkristna Babylonien befanns vara det land, där de förvista judarna av erövrarna gjordes till ”dödens barn”. Många av de landsförvista dog verkligen där såsom främlingar i landet. (Ps. 79:11; 102:21; Jes. 14:17) Under år 537 f.v.t. och därefter var det tusentals judiska ”fångar” som faktiskt kunde ”vända tillbaka” från fienden Babylons land. Den tid då de oskyldiga små barnen i Betlehem skall få vända tillbaka hör ännu framtiden till. Det skall ske genom en uppståndelse på ”den yttersta dagen”, som Marta från Betania talade om, och den ”yttersta dagen” börjar efter ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon, och efter det att Satan, djävulen, och hans demonänglar har bundits och kastats i avgrunden. — Upp. 20:1—3, 11—15.
EN DOMENS DAG
15. Hur angav Jesus att den ”yttersta dagen” skall vara en domens dag för uppväckta döda människor?
15 Samma dag, den här ”yttersta dagen”, skall vara en domens dag för uppväckta människor, de människor inbegripna som ringaktade och förkastade Jesus och inte tog emot hans ord. Jesus antydde detta då han sade: ”Den som avvisar mig och inte tar emot mina uttalanden, han har en som dömer honom. Det ord som jag har talat, detta skall döma honom på den yttersta dagen.” (Joh. 12:48) Jesus förband den tid, då människovärlden skall dömas, med uppståndelsen, då han sade: ”Han [dvs. Gud] har gett honom myndighet att hålla dom, eftersom han är Människoson. Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.” (Joh. 5:27—29; se Vakttornet för 1 januari 1979 under rubriken ”En livets uppståndelse och en domens uppståndelse”, sid. 20—24.) Den här ”yttersta dagen” kommer naturligtvis inte att vara en tjugofyratimmarsdag. Den blir en tidsperiod om 1.000 år. Den skall sammanfalla med Kristi regering som varar i 1.000 år. — 2 Petr. 3:8; Upp. 20:4, 6.
16. Av vilket skäl, som anges i 1 Korintierna 15:25, 26, skall den här stundande ”dagen”, som är en domens dag, vara härlig?
16 Den här ”dagen” kommer att vara en strålande dag, för den skall kännetecknas av att alla verkningar av den död, som vi alla ärvt från Adam och Eva till följd av dödsdomen över dem, skall undanröjas. Därför är Kristi tusenårsregering något som vi alla bör se fram emot, eftersom det heter i 1 Korintierna 15:25, 26: ”Han måste nämligen härska som kung tills Gud har lagt alla fiender under hans fötter. Såsom den siste fienden skall döden [som vi ärvt från Adam] göras till intet.”
17. Om någon dör efter den ”dagen”, denna domens dag, varför kommer han då att dö, och vilket slags död drabbas han av?
17 En bild av hur dödsstöten riktas mot den adamitiska död vi har fått i arv är framställd för oss i det som Jesus använde aposteln Johannes att skriva ner. I Uppenbarelseboken 20:13, 14 beskrivs den ”yttersta dagen”, då mänsklighetens uppståndelse sker, med dessa ord: ”Och havet gav igen de döda som var i det, och döden och hades gav igen de döda som var i dem, och de blev dömda individuellt enligt sina gärningar. Och döden och hades slungades i eldsjön. Detta betyder den andra döden, eldsjön.” Vem det vara må på jorden som dör därefter skall således inte dö till följd av någon från Adam nedärvd död. Den som dör då, han dör därför att han uppsåtligt brutit mot Guds lag och gjort sig skyldig till synd. Hans död då skall vara ”den andra döden”, från vilken han aldrig kommer att stå upp.
18. Från vilken död med dess verkningar är det som Jesus Kristus frigör människorna, och vad är han fördenskull för dem?
18 Jesus Kristus frigör människorna endast från den adamitiska döden och vår gemensamma grav, hades. Han försäkrade oss om detta då han sade: ”Jag är den förste och den siste och den levande; ... och jag har nycklarna till döden och till hades.” (Upp. 1:17, 18) Därför var det på goda grunder som Jesus sade till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet.” — Joh. 11:25.
19. Vilken man, som blivit ryktbar för sitt tålamod, skall vara bland dem som får uppstå, och intill vilken tid önskade han ligga begravd i scheol?
19 Bland dem, för vilkas räkning den regerande kungen, Jesus Kristus, skall göra bruk av hades’ (hebreiska: scheols) nycklar, är en man som blivit ryktbar för sitt tålamod. Det är Job från Us’ land i forntidens Mellersta Östern. På grund av de svårigheter, som tornar upp sig för oss människor i denna tid, kan några av oss få en känsla lik Jobs och önska att de var döda och begravda i hades, scheol. Men vi bör ha vad Job hade, tro på uppståndelsen. Han visste att när den ägde rum på den ”yttersta dagen”, då skulle han bli fri från mänsklighetens alla nuvarande bekymmer. Om han skulle somna in i döden och bli begravd, då skulle han vila tills ”himmelen”, dvs. övermänskliga krafter som nu behärskar mänskligheten, hade försvunnit. Att de försvinner banar väg för en underbar förändring av de jordiska förhållandena att ta sin början här nere. Därför bad Job till Jehova Gud:
20. Om vad för något bad Job till Gud, enligt Job 14:12—15?
20 ”Så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, ... aldrig väckes han upp ur sin sömn. Ack, att du ville gömma mig i dödsriket [scheol], fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig — fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! [eller: ”Om en rask man dör, kan han då få leva igen?”, NW] Då skulle jag hålla min stridstid [nödtvungna tjänsts dagar, NW] ut [på grund av att Gud tillåtit ondskan], ända till dess att min avlösning komme. Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta.” — Job 14:12—15.
21. Vilken förändring beträffande ynnest önskade Job få se, och vad förväntade han att hans ”förlossare” skulle göra för honom?
21 Under hemsökelsens tid för Job kunde han inte märka att Guds ansikte med ynnest var vänt mot honom. Känner vi det i denna tid ibland som så att Gud, genom de svårigheter han låter komma över oss, ser på oss med misshag, och tycker vi kanske att vi skulle önska se en förändring i hans betraktelsesätt av oss? Under den annalkande ”yttersta dagen” skall det bli en uppståndelse för de döda människorna från scheol, hades, och just detta förhållande skall vittna om att Jehova Gud med ynnest betraktar de återlösta människorna. Job trodde att det skulle bli en uppståndelse för honom och andra människor, därför att det fanns en ”förlossare”, någon som kunde tillhandahålla återlösningspriset för att köpa honom tillbaka från den ”nödtvungna tjänst”, som han blivit såld till.
22, 23. a) Vari bestod Jobs tillförsikt som medförde att han trodde på att någon skulle lägga en grundval för hans uppståndelse? b) När förväntade Job att denne ”förlossare” skulle komma, och vems av ynnest präglade ansikte förväntade Job att få se?
22 Job hade tillförsikt beträffande sin personliga ostrafflighet gentemot Jehova trots de människor som falskeligen anklagade honom. Därför var han säker på att det skulle finnas en ”förlossare” för hans räkning. Denne ”förlossare” skulle träda fram efter Jobs död, men Job skulle lämna efter sig en utmärkt meritlista, som hans ”förlossare” kunde ta hänsyn till. Med den tillförsikten att den ”förlossare”, som skulle komma, skulle ombesörja grundvalen för en uppståndelse utbrast Job:
23 ”Dock, jag vet, att min förlossare lever och att han till slut [efter mig, NW] skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud [min hud, som de har dragit av, NW] är borta, skall jag fri ifrån mitt kött [NW: ”förminskad i mitt kött”, på grund av att huden dragits av] få skåda Gud. Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.” Eller: ”Mina njurar har strejkat djupt inne i mig” (NW), till följd av förväntningens oerhörda dimensioner. — Job 19:25—27.
24. Hur blev den ”förlossare”, som Gud drog försorg om, besläktad med människorna, och vad gav denne som ”en lösen i utbyte mot många”?
24 Må Satan, djävulen, således fortsätta med att baktala människor såsom sådana som inte är värda en uppståndelse, därför att det bland dem inte är möjligt att frambringa män och kvinnor som kan bevara sin ostrafflighet inför Gud. En uppståndelse för döda människor skall inträffa på den ”yttersta dagen”, som Marta från Betania talade om. Varför det? Därför att Gud, som ingenting är omöjligt för, har anskaffat en ”förlossare” eller återlösare, sin enfödde Son, som blev besläktad med människorna genom att födas som en fullkomlig människa. Han kom tillfälligt till jorden, inte för att bli betjänad, ”utan för att betjäna och ge sin [människo]själ till en lösen i utbyte mot många”. (Matt. 20:28; Mark. 10:45) Detta banade väg för Gud att ge sitt bemyndigande till uppståndelsen för alla dem som återlöstes eller förlossades genom Jesu Kristi offerdöd.
25. Varför kommer den ”yttersta dagen” inte att vara den slutgiltiga dagen för mänsklighetens tillvaro, och vad skall Gud göra för människorna på den ”dagen”?
25 Den ”yttersta dagen” har således inte avseende på den slutgiltiga dagen för mänsklighetens tillvaro, eftersom de återlösta människornas uppståndelse inträffar på den ”dagen” under Kristi tusenårsregering. Den kommer att vara ”den yttersta dagen” efter alla de föregående dagar, under vilka Gud har låtit synd och död härska över människorna med det resultatet att oräkneliga millioner har gått ned i scheol, hades. Detta skall vara den ”dagen”, då Gud räknar de förlossade människorna för att vara frikända från alla föregående synder och då han lär dem sina rättfärdiga krav, för att de skall kunna vinna evigt liv i ett paradis som återinförs på jorden. — Jes. 26:9; Rom. 6:7.
26. a) Vad var Kristi ”egen rätta plats” med avseende på uppståndelsen? b) Hur framgår det av 1 Tessalonikerna 4:16 att det skall bli en uppståndelse för andra med hänsyn tagen till rang, plats och vikt eller betydelse?
26 ”Förlossarens” död och uppståndelse måste således inträffa, innan det kunde bli en uppståndelse för människorna som behövde förlossas. Förlossarens, Jesu Kristi, uppståndelse bevisades således vara den första i rang eller ordning. Han uppväcktes ”på sin egen rätta plats” i fråga om platsens vikt och betydelse. Dessutom skall det bli en uppståndelse för andra, med hänsyn tagen till en viss ordning vad beträffar rang, plats och vikt eller betydelse, innan det blir en uppståndelse för Job, de dödade barnen i Betlehem och andra döda människor. Det är detta vår uppmärksamhet riktas på genom de inspirerade orden i 1 Tessalonikerna 4:16, där det heter: ”Först skall de i Kristus döda uppstå.” (1917, Verbums lätt moderniserade utgåva) Vilka är det som först har del i en uppståndelse, och när och hur äger den rum?
[Bild på sidan 17]
Föreställ dig vilken glädje det blir att få välkomna forntidens trogna människor, när de vänder åter från de döda, och den lycka de mödrar kommer att känna, som får tillbaka sina små barn som Herodes dödade!