Frågor från läsekretsen
● Kan vi skriftenligt säga, att de som blir slagna av Jehova vid höjdpunkten av sådana domsperioder som den vid floden och då Sodom och Gomorra förgjordes och vid Harmageddon går till evig förintelse? — I. F., Washington.
Var vänlig och slå upp i bibeln och läs Lukas 17:24—37. Där talas det om ”den dag då Människosonen skall uppenbaras” (NW), och sammanhanget visar, att detta blir i ändens tid, som når sin höjdpunkt i striden vid Harmageddon. Det säges, att vid Harmageddon skall det ske ”alldeles som det hände i Noas dagar”, då ”floden kom och förgjorde dem alla”, och det skall gå ”alldeles som det skedde i Lots dagar”, då han flydde från Sodom och ”det regnade eld och svavel från himmelen och förgjorde dem alla”. Eftersom dessa tre fall är likvärdiga, och om det kan visas, att de som blev förgjorda i något av dessa fall inte skall få någon ”domens uppståndelse”, så måste därav följa, att de som blir förgjorda i något av de båda andra fallen likaledes är domfällda för evigt. (Joh. 5:28, 29, NW) Liknelsen om fåren och getterna, som nu uppfylles, visar att vid Harmageddon går getterna ”bort till evigt avskärande”, vilket anger deras öde som blir förgjorda i alla tre fallen. — Matt. 25:31—46, NW.
De som förgicks vid floden och i eldregnet över Sodom och Gomorra dog inte på grund av den synd som de hade ärvt från Adam, utan de blev dömda till undergång, därför att de ignorerade Jehovas varning, och blev dödade av honom. De blev avskräckande exempel på, vad det innebär att bli rättsligen dömd till evigt förblivande straff. (Hebr. 11:7; 2 Petr. 2:5—8; Jud. 7) Men nu protesterar någon och frågar, om vi inte glömmer Jesu ord till de upproriska judiska städerna: ”Det skall bliva uthärdligare för Sodoms land på domens dag än för eder”? Betyder inte detta, att åtminstone några av dem som blev förgjorda vid Sodoms undergång kommer att bli uppresta och i stånd att bestå på en framtida domsdag? Vi svarar, att vi inte har glömt dessa ord. — Matt. 10:15; 11:24, NW.
Det uttryckssätt som användes i dem var vanligt på bibelns tid. Det användes för att eftertryckligt visa, hur omöjligt något var. Jesus begagnade en liknande konstruktion, då han sade: ”Det är i själva verket lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga, än för en rik människa att komma in i Guds rike.” (Luk. 18:25, NW) Ingen människa som är vid sina sinnens bruk kunde tro, att en kamel skulle kunna komma igenom ett nålsöga. Men om nu detta avgjort omöjliga sades vara lättare än någonting annat, underströk inte det kraftigt, hur fullkomligt omöjlig den andra saken var? Jesus framhöll alltså med stor kraft, att de rika, som inte ville skiljas från sina rikedomar, inte skulle komma in i riket. På samma sätt förhöll det sig, när han använde detta språkbruk den andra gången. Sodom och Gomorra kunde inte bestå i domen. Inte ens tio rättfärdiga fanns där. Endast fyra, och en av dessa svek i det avgörande ögonblicket. (1 Mos. 18:32; 19:15, 17, 26) Judarna visste att Sodoms öde var beseglat, så att när Jesus sade till dem, att domen skulle vara uthärdligare för dessa domfällda folk än för de judiska städerna, så uppfattade de vad han menade med sina olycksvarslande ord.
Men någon kan alltjämt invända, att Jesus sade att dessa städer skulle sändas ner till Hades, inte till evigtvarande förstöring i Gehenna. Jesus sade: ”Skall du kanske bliva upphöjd till himmelen? Ned till Hades skall du komma!” (Matt. 11:23, NW) Hoppet om att bokstavligen få komma till himmelen hade inte blivit framhållet för dessa judar, ty det hoppet kunde inte förstås förrän den heliga anden blev utgjuten vid pingsten efter Jesu död och uppståndelse. Eftersom himmelen alltså inte kunde avse någon destination efter döden, så kunde inte heller någon framtida destination avses genom att ordet Hades framhölls som en kontrast till himmelen.
Genom dessa ord framställde Jesus den starkast möjliga kontrast mellan upphöjelse och förnedring. Himmelen når högt upp över oss, Hades går ned i jorden, lägre ned än Gehenna, som var en plats ovan jord alldeles utanför Jerusalem. Om Jesus hade sagt Gehenna, så kunde judarna ha trott att han menade att bokstavliga judiska städer skulle bli nedbrutna och förflyttade till den nämnda dalen. Jesus använde därför bara dessa ytterligheter i fråga om höjd och djup för att visa, att de som upphöjer sig skulle bli förnedrade, alldeles som Jehova använde himmelen och scheol, den hebreiska motsvarigheten till Hades, för att visa samma ytterliga motsatser: ”Om de än gräva sig ned i scheol, skall min hand hämta upp dem därifrån, och om de klättra upp till himmelen, så skall jag hämta ned dem.” (Amos 9:2, AS) Dessa judiska städer hade hört varningen och hade sett de kraftiga gärningarna. De hade haft en rättvis prövning och dom och deras ståndpunkttagande hade visat, att de var värda evigtvarande förstöring. — Matt. 10:5—15; Luk. 10:8—12.
I våra dagar är alltså denna domens tid för nationerna inte någon blott och bar repetition för en ytterligare och avgörande andra dom, som skall komma i framtiden, varigenom förgörandet av de individer som blir förgjorda vid Harmageddon inte skulle gälla för evigt. Om det vore frågan om att dessa människor skulle dö och sedan komma tillbaka igen och få ett andra tillfälle, då skulle del inte vara någon så allvarlig sak att deras blod kommer över väktarenklassens huvuden. Och inte heller skulle Jehova anse verket med att frambära varningen för så livsviktigt, att han skulle låta stenarna ropa ut varningen, ifall vi förblev stumma. — Hes. 33:7—9; Luk. 19:40.
● Somliga håller före att det vid Harmageddon kommer att finnas tre klasser: ”får”, som får överleva; ”getter”, som blir förgjorda för evigt; och oupplysta eller oansvariga personer, som kommer att dö men som blir uppväckta, och att de små barnen kommer att tillhöra denna senare klass. Är detta riktigt? — L. P., Montana.
Vi känner inte till något stöd i Skriften för en sådan uppfattning. Liknelsen om fåren och getterna visar, att nationerna blir uppdelade i två klasser, inte tre. Getterna, som är på väg till evigt avskärande, är inte endast de som har förföljt Kristi bröder. Liknelsen förebrår inte getterna för vad de hade gjort, utan för vad de hade uraktlåtit att göra, för sin likgiltighet mot hans bröder och bristande intresse för dessa. — Matt. 25:45.
Många som aldrig kommer i beröring med den smorda kvarlevan gillar likväl vad andra gör, som förföljer kvarlevan eller uraktlåter att ge den någon hjälp. Bibeln visar ett samhälles ansvar, när ett samhälle understöder härskare som förföljer Jehovas folk. Fick inte egyptierna utstå plågorna på grund av Faraos hårdnackenhet? Fick inte amalekiterna lida i många släktled, därför att Amalek gjorde motstånd mot Israel i öknen? Blev inte Koras, Datans och Abirams hela familjer, också de små barnen, uppslukade och förgjorda på grund av familjeöverhuvudenas uppror? Drog inte Akan genom sin girighet döden inte bara över sig själv utan också över sina söner och döttrar? Till och med konung David ådrog sitt folk död genom sina egna överträdelser. (2 Mos. 5:1; 9:13—16; 17:8, 14, 16; 20:5, 6; 4 Mos. 16:23—33; Jos. 7:24, 25; 2 Sam. 24:10—17) Nåväl, vem vill nu handla överilat och begå den dårskapen att söka framstå som rättfärdigare än Gud genom att säga, att han handlade orätt i vad han lät ske i dessa fall? — 5 Mos. 32:4.
I överensstämmelse med liknelsen om fåren och getterna visar Hesekiels 9:e kapitel endast två klasser, de som är märkta till att beskyddas och räddas, och de som intet märke har och som är bestämda till att utrotas. Och lägg märke till, att i denna senare klass inbegreps också små barn, som skulle dräpas utan försköning. Detta är en profetisk bild av förstöringen i striden vid Harmageddon. Vid en tid av dom sade Jesus: ”Om den blinde leder den blinde, skola båda falla i gropen.” Detta betyder inte endast prästerskap och lekmän, utan också föräldrar och barn. Om en far eller mor väljer att synda mot den heliga anden tvärt emot sin avkommas eviga intressen, då får den fadern eller modern bära ansvaret för detta. Under samma tid av dom sade Paulus och Barnabas till judarna: ”Det var nödvändigt att Guds ord först skulle förkunnas för eder. Eftersom ni nu kasta det ifrån eder och icke anse eder värdiga evigt liv, se, då vända vi oss nu till nationerna.” (Apg. 13:46, NW) Dessa judar och inte Paulus och Barnabas, fick bära ansvaret för sina barns öde.
Föräldrar som älskar sina barn kommer att i sina barns intresse undvika orätta vägar och i stället välja rätta stigar, så att de kan föra sina barn in på den väg som leder till beskydd. ”Jehova känner dem som höra honom till”, och detta avser också de små barnen vid tiden för Harmageddon, vilkas föräldrar tillhör Jehova och som söker fostra dem i överensstämmelse med Guds ord. (5 Mos. 6:6, 7; Ef. 6:4; 2 Tim. 2:19, NW) Till kristna föräldrar som har små barn är det löftet givet: ”Eljest skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga.” — 1 Kor. 7:14, NW.