realistisk i sina förväntningar. Han inser att det är en viss risk att låna ut pengar. Han bör emellertid inte på grund av detta utöva svåra påtryckningar på låntagaren. Denne kanske inte har pengar så att han kan betala tillbaka. Många kristna har under sådana förhållanden visat att de inte är penningkära genom att förlänga perioden för återbetalningarna eller genom att godta en vettig och rimlig uppgörelse. (1 Timoteus 3:3) Somliga har till och med avskrivit skulden helt och hållet.

Med tanke på de problem som kan uppstå när man tar eller ger lån kan man fråga sig: ”Är det verkligen nödvändigt?” Bibeln fördömer inte att man lånar pengar när det är nödvändigt, men ofta är det inte det. Många gånger är det ”ögonens begär” som är större än kassans eller plånbokens innehåll, och människor lånar pengar för att köpa lyxsaker som de i verkligheten inte behöver. (1 Johannes 2:16) Räkningen måste så småningom betalas. Bibeln ger därför rättframt följande varning: ”Låntagaren blir långivarens träl.” — Ordspråksboken 22:7.

Men när kristna måste ge lån eller ta lån, har de samtidigt ofta möjlighet att visa kristna egenskaper. Genom att de har en uppriktig önskan att fullgöra sina förpliktelser och har en djupt rotad omsorg om varandras välfärd och genom att de flyr kärleken till pengar, har de en garanti för att penningutlåningen görs med kristen kärlek. På detta sätt lyder de bibelns befallning: ”Låt allting hos er ske i kärlek.” — 1 Korintierna 16:14.

Frågor från läsekretsen

■ Är det i sin ordning att bryta Guds lag för att rädda ett liv, såsom det har sagts med Matteus 12:1—8 som grund?

Även om somliga som har denna uppfattning har hänvisat till Matteus 12:1—8 för att få stöd, visar en noggrann begrundan av bibeln att det är en oriktig slutsats.

När Jesu lärjungar passerade genom ett sädesfält, ryckte de av en mindre mängd ax, alldeles som lagen tillät. (3 Moseboken 19:9, 10; 5 Moseboken 24:19—21) Fariséerna kritiserade dem för att de gjorde detta på sabbaten. Dessa religiösa ledare hade till lagen fogat många tolkningar, särskilt angående vad som var olagligt ”arbete” på sabbaten. Enligt dessa mänskliga regler, och den legalistiska inställningen bakom dem, var lärjungarna genom sina handlingar skyldiga till två slag av arbete: skörd (rycka av ax) och tröskning (gnugga sönder dem). (Matteus 12:1; Lukas 6:1) Men Jesus sade:

”Har ni inte läst vad David gjorde, när han och de män som var med honom blev hungriga? Hur ... de åt framläggningsbröden, något som han inte hade lov att äta, inte heller de som var med honom, utan bara prästerna? Eller har ni inte läst i lagen att på sabbaterna behandlar prästerna i templet sabbaten som om den inte vore helig och förblir utan skuld? Jag säger er emellertid att här är någonting större än templet. Men om ni hade förstått vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer’, skulle ni inte ha dömt dem som är utan skuld. Människosonen är nämligen herre över sabbaten.” — Matteus 12:3—8.

Kristus hänsyftade på det tillfälle då David och hans män, som var på flykt undan den mordiske kung Saul, begav sig till prästen Ahimelek i Nob. David antydde att han var ute på ett hemligt uppdrag från kungen och bad om bröd. ”Vanligt bröd har jag inte till hands”, sade Ahimelek till honom, ”endast heligt bröd finns — om eljest dina män har avhållit sig från kvinnor.” Han menade skådebröden (eller: framläggningsbröden), som bestod av tolv osyrade brödkakor som varje vecka sattes fram på ett bord i det heliga i tabernaklet. Då färska brödkakor sattes fram varje sabbat, avlägsnades de äldre och skulle ”tillhöra Aron och