bli offentligen utropad på gatorna, så att folk skulle avgöra vem han var, på grundval av sådana berättelser som gjorde sin rond. Han ville att folk skulle se och höra själva och komma till klarhet på grundval av sina egna personliga erfarenheter i förbindelse med honom.

Det var av detta samma skäl som han bjöd sina lärjungar att inte förkunna om honom att han var Messias. I stället för att detta skulle göras kunnigt på gatorna och saken göras till en fråga som skulle avgöras på sådana allmänna platser på grundval av det lärjungarna berättade, borde var och en för sig själv undersöka saken och själv komma till en slutsats på grundval av de föreliggande bevisen. Det var därför Jesus, när han frågade sina lärjungar vem människorna sade honom vara, fann att somliga menade att han var Elia eller Johannes döparen eller Jeremia eller någon av de andra profeterna. Då frågade han sina lärjungar, vad de menade, och Petrus uttryckte deras tanke: ”Du är Kristus.” ”Därpå bjöd han lärjungarna strängeligen att icke säga till någon att han var Kristus.” De skulle låta var och en draga sin slutsats för sig själv, alldeles som detta samtal med lärjungarna visade att de gjorde, och komma till skilda uppfattningar. De hade de hebreiska skrifterna och kände till profetiorna om Messias, och de kunde se de gärningar som Jesus utförde och höra hans ord. Låt dem avgöra det! — Matt. 16:13—20, NW.

När därför judar, som kände sig stuckna, irriterat sade: ”Om du är Kristus, så säg oss det öppet”, svarade Jesus: ”De gärningar som jag gör i min Faders namn, de bära vittnesbörd om mig.” (Joh. 10:24, 25, NW) Det är sant, att Jesus erkände för den samaritiska kvinnan vid brunnen, att han var Messias, och hon berättade det för männen i sin stad och dessa samariter kom och hörde Jesus. Men lägg märke till, att deras avgörande var byggt på vad de hörde Jesus säga, och inte på vad kvinnan hade berättat för dem: ”De började säga till kvinnan: ’Vi tro icke längre på grund av vad du har omtalat, ty vi hava själva hört, och vi veta att denne i sanning är världens frälsare.’ ” (Joh. 4:7—42, NW) Det var först då han inför de förnämsta prästerna och Sanhedrin blev ålagd under edlig förpliktelse att säga, huruvida han var Messias, som han identifierade sig som denne, men innan han gjorde det, sade han också då: ”Detta skulle du säga.” Det var deras sak att säga, huruvida han var Messias eller ej, på grundval av bevisen. Det var de som skulle avgöra den saken, det var ett ansvar som vilade på dem. (Matt. 26:63, 64, NW) Likaså, då Jesus stod inför Pilatus och denne ämbetsman frågade, huruvida han var en konung, sade Jesus: ”Det är din sak att säga, att jag är en konung.” Det var Pilatus som skulle avgöra det för sin del. — Joh. 18:37, NW.

Jesus ville alltså inte att människorna skulle tro på honom, därför att andra övertalat dem till det. Han ville att de skulle avgöra för sig själva, huruvida hans ord och gärningar uppfyllde profetiorna angående Messias eller inte. Han ville inte att någon skulle bygga sin slutsats på upprörda rykten, som gick från mun till mun och broderades ut, eller på att man högljutt ropade ut honom på gatorna. Han åstundade inte sådan publicitet som fariséerna gjorde. (Matt. 6:2, 5) Bibeln slår fast detta i Matteus 12:15—19 (NW): ”Han botade dem alla, men han bjöd dem strängeligen att icke göra honom uppenbar, för att det skulle uppfyllas som var talat genom profeten Jesaja, vilken sade: ’Se, min tjänare, som jag utvalde, min älskade, som min själ godkände! Jag skall lägga min ande på honom, och han skall göra klart för nationerna vad dom är. Han skall icke träta eller ropa högt, och icke heller skall någon höra hans röst på de breda gatorna.’” (Jes. 42:2) Att Jesus förbjöd urskillningslöst bekantgörande av hans underverk och av att han var Messias skedde alltså i uppfyllelse av profetiorna.

Ordet förkunnas på ett sjukhus i Salvador

Arbetet med att ge undervisningen om bibelns läror har fört Jehovas vittnen till ovanliga platser, i det de strävar efter att nå alla människor. Tag till exempel bibelstudiekretsen på allmänna sjukhuset i San Salvador, huvudstaden i Salvador. Detta studium har nu pågått i över ett år, och det ursprungliga antalet har vuxit många gånger om. Dessa män, som är tuberkulospatienter och vistas på sjukhuset för obestämd tid, har ägnat sig åt förkunnarevärvet trots de mest ogynnsamma förhållanden. Somliga av de mera verksamma konvalescenterna, som har blivit Jehovas vittnen, håller regelbundna bibelstudier med andra intresserade patienter, i det de går från säng till säng och studerar med dem. De använder den tid de får gå uppe mycket effektivt med att predika de goda nyheterna och rapporterar sin verksamhet till gruppen av Jehovas vittnen där i staden. I april förra året organiserades den teokratiska skolan där på sjukhuset. Nu får de alltså förmånen att bli effektivt övade i förkunnandet.