Frågor från läsekretsen
● Varför frågade Saul vem David var, såsom vi läser i 1 Samuelsboken 17:55, om David tidigare hade spelat på harpa vid Sauls hov, enligt det som sägs i 1 Samuelsboken 16:23?
1917 års svenska översättning, Nya Världens översättning av den Heliga skrift, Engelska auktoriserade översättningen och många andra bibelöversättningar säger i Första Samuelsboken 16 att Saul fick sin uppmärksamhet riktad på David och att Saul gjorde honom till sin harpospelare och vapendragare. I 1 Samuelsboken 17:15 anges det sedan att David gick hem för att vakta sin fars får och att han kom tillbaka till Saul längre fram, vid den tid då han stred mot Goljat. Det var när David kom tillbaka som Saul inte tycktes känna till något om David, enligt skildringen i 1 Samuelsboken 17:55—58. Nu är frågan: Hur kunde detta vara möjligt?
Skildringen, sådan den återges i de här nämnda översättningarna, är hämtad från den massoretiska hebreiska texten, ty de är alla grundade på denna text. Men vi får tänka på att den massoretiska texten är en ganska sentida text, om man jämför med sådana översättningar som den grekiska Septuagintan, en till grekiska gjord översättning av en mycket äldre hebreisk text. Och Septuagintaöversättningen, som återfinns i två kända grekiska handskrifter från 300-talet, nämligen Vatikanhandskriften 1209 och den sinaitiska handskriften, ger oss en något olikartad uppfattning av dessa händelser, ty den utelämnar vissa betydelsefulla verser, som vållar svårigheter. När vi läser skildringen i Septuagintan, uppstår med andra ord inga problem, ty det står inte i den att David gick tillbaka för att vakta får. Genast när Goljat höjde sin röst och utslungade sin skrytsamma utmaning, fanns David tillstädes och kunde erbjuda sig att strida mot jätten. Saul kände den unge David, men inte som en kämpe; och därför berättade David för konungen om sina bedrifter, när han som herdeyngling hade slagit ned både lejon och björn i Jehovas kraft. När David så drog ut för att strida mot jätten, behövde Saul inte fråga vem David var, och en sådan fråga är inte heller medtagen i Septuagintaöversättningen.
Dessa omständigheter talar för att man företagit sig något med den massoretiska texten och att det fördenskull har uppstått sådana här synbara svårigheter. Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna (band II, utgivet 1955) innehåller fotnoter som riktar uppmärksamheten på dessa skiljaktigheter i handskrifterna.
● Vad kan ha varit orsaken till att den ängel, som Jakob brottades med, gav honom ”ett slag på höftleden”, så att han blev halt? — J. K., Förenta staterna.
Orsaken till att ängeln gav Jakob ett slag på höftleden eller syftet därmed kan ha varit att Jakob inte skulle förhäva sig över att han hade varit framgångsrik i att brottas med en ängel och hade utverkat en välsignelse av honom. Ängeln gav därför Jakob ett slag på höftleden, ”så att höften gick ur led”, vilket gjorde Jakob halt för all framtid. (1 Mos. 32:24, 25, 32) Detta inträffade för att Jakob skulle förbli ödmjuk, för att visa att Jakob inte vunnit segern i egen kraft och att ängeln var honom överlägsen i fråga om styrka. Det påminner om den ”törntagg i köttet” (NW), som plågade Paulus, Jesu Kristi apostel, men som Gud inte tog bort för att Paulus inte skulle förhäva sig på grund av sina övermåttan höga uppenbarelser och andra andliga välsignelser som han fick från Herren. — 2 Kor. 12:1—7.
● Var någonstans i de hebreiska skrifterna hade det förutsagts att Jesus ”skulle kallas nasaré”, såsom det heter i Matteus 2:23?
Josef, Maria och barnet Jesus bosatte sig i Nasaret, sedan de återvänt till Palestina efter vistelsen i Egypten. Matteus säger: ”Då stod han [Josef] upp och tog barnet och dess moder med sig och kom så till Israels land. Men när han hörde, att Arkelaus regerade över Judeen efter sin fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder. Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad, som hette Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré.” — Matt. 2:19—23.
Utsagan om att Jesus skulle kallas nasaré är förmodligen grundad på det förhållandet att det hebreiska ordet néser används om honom. Detta ord betyder ”telning”, ”gren”, ”skott”. Det används profetiskt om Jesus i Jesaja 11:1, som lyder: ”Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning [néser] från dess rötter skall bära frukt.” Det är av intresse att namnet på Jesu hemstad, Nasaret, uppenbarligen härrör från samma hebreiska ord, néser, och Nasaret sägs betyda ”den grönskande staden” (Melin, fotnot till Matteus 2:23).
Även om det alltså inte finns något direkt uttalande i de hebreiska skrifterna att hänvisa till, där det sägs att Messias skulle kallas nasaré, så gick profetian i Jesaja 11:1 om en ”telning” i uppfyllelse på Jesus Kristus. Vi bör också tänka på vad ordet Nasaret betyder. Dessa båda faktorer ger tillräckligt stöd åt Matteus’ inspirerade ord i Matteus 2:23 om att Jesus, enligt det profetiska ordet, ”skulle kallas nasaré”.
● Vad innebär orden i Apostlagärningarna 6:15, där det sägs att Stefanus’ ansikte var ”såsom en ängels ansikte”? Blev han förklarad, såsom Jesus blev?
I den bibliska skildringen i Apostlagärningarna 6 och 7 talas det om Stefanus’ försvarstal inför Sanhedrin, och i kapitel 6, vers 15, heter det: ”Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.” Orden här behöver inte nödvändigtvis betyda att Stefanus’ ansikte blev förklarat, såsom Jesus blev på förklaringsberget. Men det måste ha varit någonting med Stefanus’ ansikte som fascinerade Sanhedrins medlemmar. Det var naturligtvis inte ovanligt att domarna iakttog de fångars ansiktsuttryck, som stod till svars inför dem, ty ansiktsuttrycket vittnar ibland om huruvida vederbörande är skyldig eller icke skyldig. När Stefanus nu trädde fram inför rådet, gjorde han inte detta med ett nedslaget ansiktsuttryck, likt uttrycket hos någon som är skyldig till ett brott, utan med ett sådant ansiktsuttryck som man kan tänka sig en ängel ha, en budbärare, som blivit utsänd av Gud och som vet med sig att Gud står bakom honom. I hans ansikte syntes inget tecken på att han skulle vara skyldig till någon ogärning. Han ådagalade mod. Hans ansiktsuttryck vittnade om att han var lugn och oberörd, därför att han förtröstade på Gud. Såsom Jesus hade sagt en liten tid dessförinnan: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder. ... Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda.” — Joh. 14:27.
Det som bibeln har att säga om hur änglar framträdde, vilka vid vissa tillfällen visade sig för Jehovas tjänare, uppenbarar också att en ängels framträdande injagar vördnadsfylld fruktan. Full av helig ande, som Stefanus var, syntes hos honom en återspegling av härlighetens Gud, och för stunden tycktes Stefanus’ ansiktsuttryck injaga vördnadsfylld fruktan hos de fientligt sinnade domarna. Men dessa fientliga judars inställning förändrades från förundran till harm, när Stefanus framhöll deras skuld till mordet på ”den Rättfärdige”, nämligen Jesus Kristus. Sedan Stefanus tillrättavisat domstolsledamöterna, ”blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom”. Men Stefanus, ”full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida”. Tack vare denna syn, som styrkte honom, kunde han stå där inför dessa orättfärdiga domare fullt förvissad om att han verkligen hade gjort det som var Guds vilja. — Apg. 7:52, 54, 55.