Frågor från läsekretsen
● Vad är den synd mot den heliga anden, som Jesus talar om, för vilken det inte finns förlåtelse? — B. E., New York.
Jesus hade just botat en demonbesatt man, som varit blind och stum. Folkskarorna förundrade sig storligen, men fariséerna hånade Jesus och sade att han utfört kraftgärningen genom Beelsebub. Jesus vederlade deras påstående genom att visa att om Satan drev ut Satan var denne i strid med sig själv, och hans rike skulle inte kunna hava bestånd. Och vidare, om Jesus drev ut demoner genom Beelsebub, genom vem drev då deras söner ut dem? Därpå sade han: ”Allt slags synd och hädelse skall bliva människor förlåten, men hädelse emot anden skall icke bliva förlåten. Till exempel: Vemhelst som yttrar ett ord emot Människosonen, det skall bliva honom förlåtet; men vemhelst som talar emot den heliga anden, det skall icke bliva honom förlåtet, nej, icke i den nuvarande tingens ordning, ej heller i den som skall komma.” — Matt. 12:22—32, NW.
De kunde tala emot Människosonen och senare bli förlåtna på grund av okunnighet om fakta beträffande honom. Deras synder på grund av okunnighet kan förlåtas, om dessa människor inte spjärnar emot kunskapen om sanningen, då de ställes ansikte mot ansikte med den. Det var emellertid annorlunda då fariséerna sade: ”Den mannen driver icke ut demonerna annat än genom Beelsebub, demonernas härskare.” Varför det? Därför att detta var synd mot den heliga anden, eftersom det var tydligt att Jesus, som just hade botat den förut omtalade mannen, inte gjort detta genom mänsklig kraft. Att påstå att det var genom Satan var ologiskt, som Jesus påvisade för dem. När deras söner drev ut demoner, sade inte fariséerna att sådana kraftgärningar var av Satan. Varför skulle man då vara nyckfull och påstå detta i Jesu fall? Varför skulle de säga att det var Guds ande, då deras söner utförde dessa gärningar, men förneka den påtagliga verkan av Guds ande, då Jesus utförde sådana gärningar. Varför? — Därför att de inte älskade sanningen och inte önskade bli ledda till den rätta slutsatsen: att de var falska lärare och att Jesus var Messias. Att tillstå det skulle betyda att de måste avstå från många själviska vanor. Alltför mycket som tjänade deras egennytta stod på spel.
Därför tillbakavisade de den rätta slutsatsen, som de borde ha dragit, då de betraktade Jesu verk. De fick gärna tala emot Människosonen, om de så önskade; de borde dock ha givit akt på det vittnesbörd som hans gärningar bar om honom, gärningar som utfördes genom den heliga andens kraft. Jesus sade: ”Om jag icke utför min Faders gärningar, tro mig icke. Men om jag utför dem, tro gärningarna, även om ni icke tro mig.” (Joh. 5:36; 10:37, 38, NW) Då de sade att dessa underverk hade utförts genom Satan syndade de emot anden. De hädade Guds ande, då de sade att den var av Satan. Uppsåtligt och på grund av själviskhet motsatte de sig det tydliga uttrycket för dess kraft. Till sådana människor sade Stefanus: ”Egensinniga människor, med oomskuma hjärtan och öron, ni motstå alltid den heliga anden.” — Apg. 7:51, NW.
Det var därför att deras synd var uppsåtlig som den inte kunde förlåtas; de hade en sådan inställning att det inte gick att lära dem något, de tog inte emot tillrättavisning och motstod Guds anordning för förlåtelse. Som Jesus sade: ”Vemhelst som hädar den heliga anden får ej någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.” (Mark. 3:28—30, NW) Det finns intet offer som kan överskyla sådan uppsåtlig synd mot den heliga anden, ”icke i den nuvarande tingens ordning, ej heller i den som skall komma”. Detta betyder inte att dessa fariséer skall komma tillbaka under den tusenåriga domsdagen för att finna att de fortfarande inte kan erhålla förlåtelse; det skulle vara till ingen nytta. Det betyder att Guds andes verksamhet kommer att vara mycket påtaglig då, liksom den var det när Jesus var på jorden, och att några människor då, liksom när Jesus var på jorden, kommer att synda mot den heliga andens uppenbara verksamhet. Detta kommer att bli särskilt tydligt mot slutet av tusenårsrikets styrelse, då Satan kommer att bli löst för att jordens inbyggare må sättas på ett slutligt prov. Även vid denna avlägsna tidpunkt kommer sådan synd ej att förlåtas.
Så här skriver Johannes: ”Om någon får se sin broder begå en synd som inte ådrager denne döden, skall han bedja, och han skall giva honom liv, ja, åt dem som synda utan att det leder till döden. Det finnes synd som leder till döden. För sådan synd säger jag icke att han skall bedja. All orättfärdighet är synd; och dock finnes det synd som icke leder till döden.” (1 Joh. 5:16, 17, NW) Om någon syndar på grund av okunnighet eller mänsklig ofullkomlighet, kan han få förlåtelse. Men för uppsåtlig synd finns intet syndaförsonande offer: ”Om vi, uppsåtligt utöva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan om dom, och det finnes en glödande nitälskan som kommer att förtära dem som stå emot.” (Hebr. 10:26, 27, NW) Att synda uppsåtligt, i det man tydligt ser Guds heliga andes eller aktiva krafts verksamhet, som inte kan förnekas, är oförlåtligt och vi bör inte bedja om förlåtelse för sådana syndare. Även före Jesu tid tillkännagav Guds ord att förbön inte skulle göras för sådana syndare. (Jer. 7:1—16; 11:14; 14:11) Uppsåtliga, hycklande, syndare, som inte ångrar sig utan framhärdar på sin onda väg, ovilliga att rätta sig efter Guds fordringar, ”får ej någonsin förlåtelse”. Detta betyder att då de dör, går de i den andra döden.
Vi ser alltså, att man inte behöver tillhöra den smorda klassen för att kunna synda mot den heliga anden; ej heller är det nödvändigt att ha Guds ande vilande över sig, så som de ”andra fåren” har, för att man skall kunna synda emot den. Många inom Satans synliga organisation syndar emot den heliga anden genom att uppsåtligt och med berått mod ringakta det som de vet är skrivet i Guds ord och genom att inte bringa sig själva i överensstämmelse med den nya världens samhälle, då de tydligt ser Guds andes verksamma kraft över hans synliga organisation.