Frågor från läsekretsen
● Kan man hänvisa till orden i 2 Korintierna 5:16 för att bevisa att Jesus inte skall återvända i köttet? — C. N., England.
Texten det här gäller lyder så: ”Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.” Den egentliga betydelsen av dessa ord kan vi bäst förstå om vi först slår fast vad det var aposteln Paulus ville bevisa i det här sammanhanget.
I 2 Korintierna 5:14 påpekade aposteln att Kristus hade dött såsom ett lösenoffer för alla. Hans offer var till gagn inte bara för judarna eller till nytta bara för hedningar. Nej, utan alla som tog emot honom och utövade tro skulle leva tack vare honom. (Gal. 3:8, 11) Eftersom Jesus dog för alla, skulle det vara olämpligt om de kristna betraktade människor enligt mänskliga eller köttsliga normer, såg ned på några, därför att de var hedningar eller intog en låg ställning i samhället, och såg upp till andra, därför att de var judar eller intog en framträdande ställning. En sådan inställning, som grundade sig på yttre, köttsliga företräden, var något som hörde det förgångna till för dem som blev kristna.
Sedan slog Paulus i vers 2 Kor. 5:16 fast att de smorda kristna inte längre skulle veta av någon människa efter köttet. Det var den betydelsefulla andliga gemenskapen med bröderna som betydde något. Jesus påvisade samma sak enligt vad vi läser i Matteus 12:47—50. Han framhävde det andliga förhållandet han stod i till dem som tog emot honom som Messias.
Till sist talade Paulus om dem som hade känt Jesus efter köttet. Därmed behövde han inte nödvändigtvis mena just de människor som personligen hade sett Jesus med egna ögon, eftersom några medlemmar, ja, kanske alla, i församlingen i Korint aldrig hade sett Jesus som människa. Han menade snarare att även om enskilda människor, t. ex. judar som hoppades på att Messias skulle återställa ett jordiskt rike, under någon tid hade betraktat Kristus blott och bart på grundval av vad han var i köttet, så skulle de kristna inte längre betrakta honom på det sättet. Allt detta förändrades av det förhållandet att Kristus inte bara hade ”dött för” dem utan också hade ”uppstått”. — 2 Kor. 5:14, 15.
Även om detta är vad brevskrivaren främst slår fast i 2 Korintierna 5:16, bevisar orden också att Jesus inte skulle komma tillbaka i köttet, eftersom vi inte kan skilja denna förändring i fråga om kännedomen om Kristus och hans efterföljare från Kristi uppståndelse, dvs. från det faktum att han ”uppstått” från de döda. Om han hade blivit uppväckt med kött och blod, oförmögen att fara till himmelen och att sitta på Guds högra sida, skulle han inte ha varit Kristus, Messias. (1 Kor. 15:50; Ps. 110:1; Apg. 2:32—36) I så fall skulle vi fortfarande känna honom efter köttet.
Men hur blev han då upprest från de döda? Aposteln visste det. I sitt första brev till just denna församling i Korint hade han nämligen talat om för dem att Jesus blev uppväckt som en levandegörande ande. (1 Kor. 15:45) Och här i sitt andra brev sade han att smorda kristna skulle bli tvungna att överge sina kroppar av kött för att vinna odödlighet. (2 Kor. 5:1—4) Han insåg också att Jesus hade gett sin kropp av kött som en lösen och inte kunde ta den tillbaka vid en uppståndelse utan att omintetgöra lösenoffret. (Hebr. 9:28; 10:10) Ja, det råder inget tvivel om att aposteln Paulus förstod att ingen människa skulle se Kristus i köttet igen. I dubbel bemärkelse kunde Paulus alltså påpeka att människor inte längre skulle känna Jesus efter köttet. Och därför kan den här texten användas som bevis för att Kristi återkomst inte är synlig och köttslig.
● Hur kan man påstå att Jesus skulle kunnat frambringa fullkomliga barn genom en ofullkomlig hustru? Skulle inte barnen enligt genetikens lagar ha ärvt ofullkomlighet av sin mor? — F. S., England.
Tanken att han kunde ha gjort detta grundar sig på vad som hände i förbindelse med Jesu egen födelse. Han föddes fullkomlig, fastän han hade en ofullkomlig mor, Maria.
När vi säger detta, förnekar vi inte att det vetenskapligen bevisats att sammansmältningen av en mänsklig sädescell och en mänsklig äggcell, som båda innehåller kromosomer och gener, slutligen resulterar i en ny organism med egenskaper som den ärvt av båda föräldrarna. Man har ägnat ingående studium åt detta förlopp, och det kan knappast längre kallas en teori.
I Jesu eget fall förefaller det ha varit så att Jehova använde ett ägg i den visserligen ofullkomliga jungfruns, kvinnan Marias, moderliv. (Rom. 3:23) Om han inte hade gjort det, skulle Jesus i fysiskt eller köttsligt avseende inte ha varit en verklig avkomling av Abraham och konung David, såsom det blivit förutsagt. (1 Mos. 22:18; Jes. 11:1, 2; Luk. 3:23—38) Alltså tror vi att Jesus såg ut som en jude, att han hade mänskliga drag som gick igen i hans mor.
Men då kan följande fråga uppstå: Ärvde inte Jesus några ofullkomligheter av Maria? Nej, bibeln visar klart och tydligt att Jesus föddes fullkomlig. (1 Petr. 2:22; Joh. 8:46) På så sätt var han en motsvarighet till den fullkomlige Adam och kunde tjäna som lösen för att utplåna synder. (Hebr. 7:26; 9:26; Rom. 5:18) Vi bör tänka på att vi inte bara får räkna med de genetiska lagarna för dominanta och recessiva drag. Nej, här gäller det också fullkomlighet och ofullkomlighet. Vi har ingen erfarenhet av de resultat som en förening av fullkomlighet och ofullkomlighet skulle medföra. Vetenskapsmännen kan inte mäta den mänskliga fullkomligheten eller den ofullkomlighet som synden framkallar. De kan inte heller förutsäga vilken kraftig verkan en fullkomlig sädescell skulle kunna ha på en ofullkomlig äggcell. Men av det som hände i Jesu fall framgår det klart att det fullkomliga manliga bidraget till fortplantningen dominerade över den ofullkomlighet som Maria fått i arv. Jesu fullkomlige Fader överförde sin Sons fullkomliga liv till Marias moderliv, och resultatet blev en alltigenom fullkomlig ättling, Jesus. — Gal. 4:4.
Eftersom vi godtar vad den inspirerade Skriften säger om det som hände vid Jesu avlelse och födelse, kan vi dra den slutsatsen att Jesus, eftersom han var helt och hållet fullkomlig, skulle ha kunnat bli far till fullkomliga barn också med en ofullkomlig hustru. Men detta var ju inte Guds vilja beträffande Jesus. (Hebr. 10:5—10; Matt. 26:39) Likväl fanns uppenbarligen sådana möjligheter.
● Varför var Rakel villig att avstå från möjligheten att bli havande för att få några kärleksäpplen, såsom det beskrivs i 1 Moseboken 30:14, 15? — R. A., Förenta staterna.
De i bibeln omtalade kärleksäpplena var frukter eller bär från en lågväxande ört, Mandragora, vars rot påminner om en kålrot. Frukterna mognar i Israel på senvåren, är gula till färgen och påminner något om små äpplen. I forna tider användes frukten till medicin som ett narkotiskt och krampstillande medel. I vissa delar av Österlandet har denna växt också varit och är alltjämt ansedd för att vara ett medel som retar könsdriften och kan stegra fruktsamheten hos människor eller bidra till havandeskap. — Höga V. 7:13.
I 1 Moseboken 29, 30, kapitel 29 och 30, läser vi om att patriarken Jakob hade blivit far till åtta söner med sin hustru Lea och två laggilla tjänstekvinnor; dessa söner blev längre fram överhuvuden för några av Israels stammar. Men efter många års äktenskap hade Jakobs älsklingshustru, Rakel, ännu inte blivit havande. När Ruben en dag hade med sig hem några kärleksäpplen till sin mor, Lea, var Rakel villig att byta ett tillfälle att få sin äktenskapsrätt av Jakob mot kärleksäpplena. (1 Mos. 30:14, 15) Hon kanske menade att kärleksäpplena skulle hjälpa henne att bli havande och göra slut på hennes smälek över att vara ofruktsam. Men detta inträffade några år innan Jehova ”gjorde henne fruktsam”, så att hon blev havande och födde sin förste son, Josef. — 1 Mos. 30:22—24.
Även om bibeln inte säger något om Rakels motiv, kan hon alltså ha varit villig att göra det här bytet i den förhoppningen att hon därmed kunde få hjälp att bli havande.
● I Sakarja 8:19 talas det om fyra olika fastor, som judarna iakttog. Vad tjänade de till minne av? — K. A., Förenta staterna.
Profeten Sakarja blev av Gud inspirerad att skriva så här i Sakarja 8:19 (Åk): ”Så säger härskarors Jehova: Fastan i den fjärde och fastan i den femte och fastan i den sjunde och fastan i den tionde (månaden) skola vara för Juda hus till glädje och fröjd, ja, till behagliga högtider. Allenast älsken sanningen och friden!” Alla dessa fyra fastor, som visserligen inte var påbjudna av Gud, bar vittnesbörd om sorg och påminde om sorgliga och olyckliga tilldragelser i förbindelse med Jerusalem och det babyloniska omstörtandet av det och av Juda rike på 600-talet före den vanliga tideräkningens början.
”Fastan i den fjärde” månaden tjänade tydligen till åminnelse av att babylonierna bröt igenom Jerusalems murar. Detta inträffade den 9 Tammus 607 f.v.t. Därefter blev judakonungen Sidkia tillfångatagen. — 2 Kon. 25:2—7; Jer. 52:6, 7.
Enligt Sakarja 8:19 höll också judarna ”fastan i den femte” månaden. Det var i den femte månaden, månaden Ab år 607 f.v.t., som Nebusaradan, översten för konung Nebukadnessars drabanter, drog in i Jerusalem och ”brände upp HERRENS [Jehovas] hus [templet] och konungshuset; ja, alla hus i Jerusalem”. (Jer. 52:12—14; 2 Kon. 25:8—10) ”Fastan i den femte” månaden hölls tydligen till åminnelse av templets förstöring.
När judarna fördes i fångenskap av babylonierna år 607 f.v.t., ”lämnade översten för drabanterna några [av de ringaste i landet] kvar till vingårdsmän och åkermän”. Gedalja blev satt över dem. Men Gedalja blev dödad, och allt folket begav sig därpå av från Juda och drog ned till Egypten. (2 Kon. 25:12, 22—26) Alltså blev Juda och Jerusalem fullständigt ödelagda i den sjunde månaden år 607 f.v.t. ”Fastan i den sjunde” månaden, dvs. Tischri, iakttogs av allt att döma som en sorgehögtid till minne av Gedaljas död eller av att landet hade blivit fullständigt ödelagt.
Men hur förhöll det sig då med ”fastan i den tionde (månaden)”, som också nämns i Sakarja 8:19? Den tycks ha hållits till minne av en händelse som inträffade före de här redan omtalade händelserna. Det var på den tionde dagen i månaden Tebet — så kallade man efter fångenskapen den tionde månmånaden i det judiska heliga året — som konung Nebukadnessar kom för att belägra Jerusalem. (2 Kon. 25:1; Jer. 39:1; 52:4) Detta inträffade år 609 f.v.t. Under belägringens tredje år, dvs. år 607 f.v.t., föll Jerusalem för babylonierna. Det kan alltså ha varit början av Nebukadnessars framgångsrika belägring av Jerusalem som judarna påminde sig under ”fastan i den tionde (månaden)”. Men det var också i den tionde månaden som Hesekiel och andra fångar i Babylon fick höra talas om att staden hade fallit. (Hes. 33:21) Den här fastan kan alltså ha förknippats med att de nåddes av dessa sorgliga nyheter.
Det var år 537 f.v.t. som judarna återvände från sin sjuttioåriga babyloniska fångenskap. När Sakarja verkade såsom profet (521—519 f.v.t.), hade de alltså varit tillbaka i Juda och Jerusalem under någon tid. Det så betydelsefulla återuppbyggandet av templet stod emellertid just då stilla. Men templet skulle fullbordas, och Jehova skulle rikligen välsigna judarna. De fyra av en viss bedrövelse präglade fastor, som omtalas i Sakarja 8:19, skulle ”för Juda hus [vara eller bliva (1917)] till glädje och fröjd, ja, till behagliga högtider”. Genom sin profet Sakarja lovade Jehova judarna framgång, välgång och lycka. Fördenskull borde de inte leva i det förgångna. De skulle se framtiden an med tillförsikt och med förtröstan på Gud. Stimulerade av Haggais och Sakarjas profettjänst tog de till sitt land återbördade judarna under Serubbabels ledning på nytt itu med återuppbyggnadsarbetet, och detta centrum för den sanna gudsdyrkan fullbordades lyckligt och väl år 516 f.v.t. (Esr. 6:14, 15) Den klagan som hörde samman med de här fastorna, som man iakttog till minne av Jerusalems fall, Juda lands ödeläggelse och förstöringen av det tempel som Salomo hade byggt, var naturligtvis inte längre på sin plats. Från den tiden fanns det bland judarna orsak till fröjd och glädje.
I våra dagar, särskilt mellan åren 1917 och 1919, upplevde de smorda kristna en tid av andlig bedrövelse. Men år 1919 blev de befriade från det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, och därefter hade dessa andligen vederkvickta tjänare åt Jehova inte någon orsak att sörja och missmodigt tänka på det förflutna. Några av dem gjorde visserligen inga andliga framsteg och betraktade inte den fortsatta utvecklingen på rätt sätt. Men så förhöll det sig inte med dessa smorda som en helhet. De trogna hade goda skäl att optimistiskt se framtiden an, ja, med glädje och fröjd. Det gjorde de, och intill denna dag har de erfarit stor glädje och Jehovas rika välsignelse i sina bemödanden att främja den sanna gudsdyrkans intressen och kungöra de goda nyheterna om Guds rike på hela jorden.