Människor ”griper” Guds rike — hur då?
PÅ VÅREN år 29 v.t. började Johannes döparen predika ”i Judeens öken och sade: ’Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 3:1, 2, NW) Johannes’ verk tjänade till att åstadkomma ett berett folk, som skulle ta emot konungen i detta rike och kvalificera sig för medlemskap i det. För första gången i mänsklighetens historia blev alltså ”himmelriket” ett mål som människor ivrigt kunde sträva fram emot.
Men det skulle inte vara lätt för en individ att vinna medlemskap i detta himmelska rike. Det skulle kräva oförtruten ansträngning. Jesus Kristus, den som blivit smord till konung, förklarade med tanke på detta: ”Från Johannes döparens dagar intill nu är himmelriket det mål, varemot människor ivrigt strävar, och de som ivrigt strävar framåt griper det.” — Matt. 11:12, NW.
Det grekiska verb som förmedlar tanken på att ”ivrigt sträva framåt” inbegriper ”kraftig ansträngning”. Vilka var det som gjorde denna kraftiga ansträngning? De fientliga angriparna? Nej, utan människor som satte tro till vad Johannes döparen predikade och som tog emot Jesus Kristus såsom konung. De bemödade sig och kämpade verkligen beslutsamt för att vinna Riket. De grep tag om den dyrbara framtidsutsikten att få del i Riket med samma iver som när man tar krigsbyte eller intar en stad genom att storma den. De sparade sig ingen möda, när det gällde att gripa tag om detta privilegium. Men vad var det som drev dem att göra detta?
Som Jesus framhöll i en av sina liknelser, började det med att de hörde ”ordet om riket”. ”Säden” eller ”ordet om riket” slog rot i deras hjärtan. De fattade innebörden i ordet, dvs. en verklig uppskattning av det ovärderliga privilegiet att få del i Riket växte fram i deras hjärtan. (Matt. 13:19—23) Riket kom att betyda mer för dem än någonting annat, vilket drev dem att göra vad som än krävdes för att gripa tag om det. (Matt. 13:45, 46) De ångrade därför sina överträdelser mot Guds lag, vände om från sitt orätta handlingssätt och underkastade sig vattendopet till symbol av sin sinnesändring och omvändelse. Verklig uppskattning i hjärtat drev dem att ständigt bemöda sig för att göra sin kallelse till himmelriket säker och viss. — 2 Petr. 1:10.
På grund av hindren krävdes det att de ständigt bemödade sig för att kunna gripa tag om Riket. Men vem hade ställt upp dessa hinder? Jehova Gud hade ställt upp dem för att hindra ovärdiga individer att komma in i Riket. Endast människor som blev dragna av honom och uppfyllde hans krav kunde vinna tillträde dit. (Joh. 6:44; 1 Kor. 6:9—11) Dessa människor måste följa en smal väg, finna den trånga porten, fortsätta att bedja och fortsätta att klappa, så skulle vägen öppnas för dem. (Matt. 7:7, 8, 13, 14) För att vinna inträde i Riket kunde det till och med krävas att de avstod från en framträdande ställning och upphörde med affärsverksamhet som gav löfte om stor ekonomisk vinning, ja, de kanske måste avstå från något som var dem lika kärt som ett öga eller en hand. — Mark. 9:43—47.
Alla som underlät att bevara sin moraliska och andliga renhet skulle bli utestängda från Riket. Aposteln Paulus påminde de kristna i Galatien: ”Köttets gärningar är uppenbara, och de är otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, yttringar av fiendskap, osämja, svartsjuka, utbrott av förbittring, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant. Vad dessa saker angår, vill jag varna er på förhand, liksom jag redan har varnat er: de som ägnar sig åt sådant skall inte få ärva Guds rike.” — Gal. 5:19—21, NW.
Men förutom att bekämpa sina köttsliga tendenser för att bevara sin moraliska och andliga renhet måste de som vinner inträde i Riket bära frukt. Jesus Kristus sade om dem som fattar innebörden av ordet: ”Vad den beträffar, som såddes i den förträffliga jorden, är detta den som hör ordet och fattar dess innebörd, den som verkligen bär frukt och frambringar: den ene hundrafalt, den andre sextiofalt, åter en annan trettiofalt.” (Matt. 13:23, NW) Men vad är denna frukt? Är den det resultat som uppnås, när man bistår andra i att bli Jesu Kristi lärjungar? Eller är den Guds andes frukt, de förträffliga egenskaperna kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod och återhållsamhet?
I detta fall är frukten varken nya lärjungar eller förträffliga kristna egenskaper. Den säd som sås är ”ordet om riket”. Följaktligen måste frukten vara en mångfaldig fördubbling av denna säd. Ja, att bära frukt innebär här att tala om Riket. Att man på detta sätt talar om Riket beror på att man känner uppskattning i hjärtat. (Luk. 6:45) På grund av äkta kärlek till andra har de som äger utsikten att vinna Riket fortsatt att tala om det, på det att många andra människor måtte drivas att vidta åtgärder för att vinna Guds godkännande och välsignelse.
De frambringar naturligtvis också Guds andes frukt, eftersom Guds ande driver dem att predika ”ordet” eller budskapet om Riket. Rikets blivande arvingar inser att de i allting måste visa osjälviskt intresse för andra. I likhet med Jesus måste de känna medlidande med dem som befinner sig i ett ömkansvärt andligt tillstånd. (Matt. 9:36) De kan inte heller vara okänsliga för sina bröders behov. De måste vara villiga att ge ut sig och offra sig helt och hållet för sina medtroendes skull. I Första Johannes 3:16—18 (NW) får vi förmaningen: ”Vi är pliktiga att ge ut våra själar för våra bröder. Men om någon har denna världens medel till livets uppehälle och ser sin broder vara i behov och likväl stänger igen sitt ömma medlidandes dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne? Små barn, låt oss älska, varken i ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.”
De upphöjda krav som Jehova Gud fastställt utgör en garanti för att de som vinner inträde i Riket och blir konungar tillsammans med Kristus skall hålla i med att göra gott mot sina undersåtar och behandla dem med medlidande. Eftersom de har bevisat sig vara osjälviska individer, som älskat det rätta och hatat det onda trots smälek, bitter förföljelse eller till och med hot om att bli dödade, kommer de uppenbarligen inte att bli fördärvade och missbruka sin myndighet, när alla påtryckningar i ond riktning har blivit undanröjda.
Liksom i fråga om alla andra regeringar är naturligtvis flertalet undersåtar och inte regeringsmedlemmar. Antalet av dem som ”griper” Riket såsom himmelska arvingar är begränsat. (Upp. 14:1, 3) Men skulle det inte vara storslaget att få leva under en förvaltning, som består av individer som visat sin kärlek under provsättning och på så sätt vunnit Guds godkännande? Om du åstundar detta, ta då vara på tillfället att bli en lojal jordisk undersåte till Guds rike genom att göra just det som krävs av dess blivande himmelska regenter.
Det är sant att detta kommer att kräva verklig ansträngning. Men vi bör vara tacksamma för att det förhåller sig så. De höga normer, som måste fyllas både för att ”gripa” Riket såsom en Jesu Kristi medregent och för att vinna liv såsom en undersåte i detta rike, sorterar bort dem som på grund av sin själviskhet och brist på kärlek bara skulle göra livet svårt för andra. Må vi därför göra det till vårt fasta beslut att tillhöra dem som visar uppskattning av vad Riket innebär genom att på allt sätt anstränga oss för att bli godkända av Gud och få del av hans rikes välsignelser.