Vilken stad är kristendomens medelpunkt?

 1. Vad kan man säga om kristendomen såsom en livaktig religion?

ALLTIFRÅN sin begynnelse har kristendomen varit känd för att vara den livaktigaste religionen, den som med största kraft bedriver evangelisk verksamhet. Jesus Kristus själv var en outtröttlig arbetare, och han ingav sina efterföljare samma brinnande nitälskan, vilken gav en väldig fart åt kristendomen alltifrån dess begynnelse. Under första århundradet spreds den som en löpeld. En helt kort tid efter dess begynnelse uppges det ha funnits fem tusen verksamma kristna i Jerusalem, och tack vare apostlarnas och deras medförbundnas energiska arbete spreds sanningens ord till praktiskt taget hela den då civiliserade världen.

 2. a) Vad är det som krävs, om enhet och framgång skall uppnås? b) Till vilka städer riktar de olika religionssamfunden blickarna, och är någon av dem kristendomens andliga medelpunkt? Ge skäl för svaret.

² Sådan verksamhet och framgång kräver enhet, och enhet kräver organisation. Det måste ha funnits en medelpunkt, som kunde utgöra en inspirationskälla och leda den här verksamheten och som även kunde utgöra ett centrum, till vilket de kristna kunde föra dem som de predikade för. Vad var det för ett centrum? Och vad är kristendomens centrum eller medelpunkt i våra dagar? Är det Jerusalem? Eller kanske Rom? Alexandria? Aten? Istanbul eller Moskva? Till dessa städer vänder många sekter i kristenheten blicken såsom till sin medelpunkt, men dessa olika samfund i kristenheten, som alla kallar sig kristna, kan inte enas om att göra en av dessa städer till medelpunkt för alla de olika religionssamfunden i kristenheten. Kristenhetens religionssamfund, som vänder blicken mot dessa städer, är en del av det religionens världsvälde som i bibeln kallas det stora Babylon. Eftersom bibeln visar att det stora Babylon sedan lång tid tillbaka varit Guds fiende, är det inte till någon av dessa städer som de kristna bör vända blicken med förväntan om andlig vägledning.

 3. a) Vad är det som utgör källan till de kristnas andliga liv? b) Vad var det som utgjorde gudsdyrkans medelpunkt i det forntida Israels dagar?

³ Vart vänder sig då de sanna kristna? Först och främst erkänner den sanna kristendomen Jehova Gud, himmelens och jordens Skapare, såsom källan till allt sitt andliga liv. Det är Jehova som de sanna kristna ägnar all sin dyrkan, och det är honom som de uppmanar andra att tillbedja. Allt detta sker genom Jesus Kristus såsom Guds Son. Han är den enda väg, på vilken man kan nalkas Gud, och han sitter nu såsom medregent med sin Fader på tronen. Men har Gud inte utvalt en stad, som all uppmärksamhet skulle riktas på och genom vilken folks tillbedjan skulle ägnas honom? Jo, det har han. På denna plats har han också ett tempel, till vilket gudsdyrkarna kan komma för att frambära sina offer av lovprisning och tacksägelse, liksom det fanns en medelpunkt, ett centrum, och ett tempel i den israelitiska nationens dagar, nämligen Jerusalem. Men låt oss undersöka Skriften för att ta reda på var denna stad och dess tempel är belägna.

Kristendomens tempel

 4. a) När började Jesus bygga templet, och på vilken grundval? b) Hur blev det uppenbart att arbetet med att uppföra templet hade börjat?

⁴ På pingstdagen år 33 v.t. började den uppståndne, förhärligade Jesus Kristus ett tempelbyggande. Det gällde inte uppförandet av ett bokstavligt tempel i Jerusalem, ty det tempel, som Herodes hade byggt, stod alltjämt kvar på den tiden. Detta härliga tempel av trä och sten blev förstört av romarna längre fram, år 70 v.t. Det verk, som Jesus utförde då, hade han talat med sina lärjungar om när han var med dem här på jorden, i det han hade sagt: ”På denna klippa skall jag bygga min församling.” Jesus blev nu såsom den stora klippan eller grundhörnstenen lagd i himmelen. Denna pingstdag, då man firade ”skördehögtiden, när du skördar förstlingen av ditt arbete, av det du har sått på marken”, ”veckohögtiden”, började Jesus, som befann sig på Guds högra sida i himmelen, utgjuta den heliga anden över ett hundra tjugo trogna lärjungar. Dessa väntade, församlade i Jerusalem, men inte i ett tempel utan i en sal i övre våningen i ett hus. Anden åstadkom ett ljud såsom av en stark vind, och lärjungarna talade främmande tungomål, som förstods av folk från många länder, vilka hade kommit till Jerusalem med anledning av högtiden. Det var Petrus som den heliga anden vägledde till att stå upp och förklara det som hade skett för de judar och proselyter, som kom tillsammans för att beskåda detta märkliga fenomen:

”Denne Jesus har Gud låtit uppstå, varom vi alla äro vittnen. Emedan han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni se och höra.” — Apg. 1:13, 14; 2:1—33, NW.

 5. Vad sade Petrus, då han förklarade det underverk som inträffade på pingstdagen?

⁵ Petrus förklarade för de församlade judarna att den heliga andens utgjutande då, i de yttersta dagarna för det jordiska Jerusalem och dess tempel, utgjorde en uppfyllelse av profetian i Joel 2:28—32 (NW), som han därpå citerade. Den lyder:

”Därefter skall det ske att jag skall utgjuta min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola förvisso profetera. Vad edra gamla män beträffar, skola de drömma drömmar. Vad edra unga män beträffar, skola de se syner. Och även över tjänare och över tjänarinnor i de dagarna skall jag utgjuta min ande. Och jag skall giva förebud i himmelen och på jorden: blod och eld och rökpelare. Solen själv skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovas stora och fruktansvärda dag kommer. Och det skall ske att var och en som åkallar Jehovas namn skall komma undan i trygghet; ty på Sions berg och i Jerusalem skola de undkomna finnas, alldeles som Jehova har sagt, och bland de överlevande, som Jehova kallar.” — Se Apostlagärningarna 2:14—21.

Stadens belägenhet

 6. a) Vad för slags tempel byggde Jesus upp, och hur gick det till att andra medlemmar fördes in för att byggas upp på Jesus såsom hörnstenen? b) Varför kunde detta tempel inte ligga i någon jordisk stad?

⁶ Jesus hade uppmanat lärjungarna att stanna i Jerusalem till dess anden hade blivit utgjuten. (Apg. 1:4—8, 12—15) Nu började emellertid Jesus att i stället för det bokstavliga tempel, som konung Herodes hade byggt och som låg i Jerusalem, på sig själv bygga den kristna församlingen, som är ”ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus”. (1 Petr. 2:5, NW) Genom att bli döpta med helig ande och bli Guds andliga söner kom de i själva verket till ett andligt Sion, ett himmelskt Jerusalem. Det var alltså en himmelsk stad med ett andligt tempel som tillbedjarna måste komma till, som de måste blicka upp till och som de måste hänleda andras gudsdyrkan till. Detta var nu den av Jehova fastställda platsen för gudsdyrkan, och han skulle inte erkänna någon jordisk stad. Församlingens grundval, den odödlige anden Jesus Kristus, är himmelsk, inte någon jordisk grundval, inte någon människa här på jorden. Templet är andligt, himmelskt, inte något bokstavligt tempel, en katedral eller annan kyrkobyggnad, här på jorden. Fördenskull är det inte att finna i någon jordisk stad.

 7. Hur visar den som skrev bibelboken Hebréerna att kristendomens medelpunkt är förlagd till himmelen?

⁷ Att församlingen närmar sig ett himmelskt Sion framhålls för oss i Hebréerna 12:22—24. Orden här riktade aposteln Paulus ursprungligen till de kristna som till födelsen var hebréer. Han sade: ”Men ni hava [i olikhet med edra jordiska förfäder] närmat eder ett berg som heter Sion och en den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och myriader änglar i allmän sammankomst och församlingen av de förstfödda, som hava blivit uppskrivna i himlarna, och Gud, allas Domare, och de fullkomliggjorda rättfärdigas andliga liv och Jesus, ett nytt förbunds medlare, och det stänkelseblod, som talar på ett bättre sätt än Abels blod.” — NW.

 8. Hur framhäver Paulus, i Hebréerna 13, att de kristna inte riktar blickarna mot en jordisk stad?

⁸ Paulus ger större eftertryck åt sina ord i det efterföljande kapitlet, då han talar om de kristnas anförare och ledare: ”Därför var det också som Jesus — för att han skulle helga folket med sitt eget blod — led utanför porten [till det jordiska Jerusalem]. Låt oss alltså gå ut till honom utanför lägret, i det vi bära den smälek han bar, ty vi hava icke här en stad som förblir, utan vi söka allvarligt den som skall komma.” — Hebr. 13:12—14, NW.

 9. a) Ansåg de första kristna Jerusalem vara medelpunkten för deras gudsdyrkan? b) Vad menade Paulus då han sade: ”Låt oss alltså gå ut till honom utanför lägret”?

⁹ Även om Jesus hade talat om Jerusalem såsom den stad, som dräpte profeterna, låg alltså den plats, där Jesus dog för att anskaffa lösesumman för sina efterföljare, utanför Jerusalem; och eftersom de kristna på Jesu tid inte riktade sina blickar mot Jerusalem med dess tempel, som tidigare hade representerat Gud, kan de kristna i våra dagar inte vända sina blickar till någon stad i kristenheten, som gör anspråk på att representera Gud men som i själva verket förföljer dem som predikar kristendomen såsom varande ”utanför” deras organisation, såsom icke önskvärda eller olämpliga att utgöra en del av det som de kallar den kristna världen.

”Barn” till vilken stad?

10. Hur framhöll Paulus klart och tydligt skillnaden mellan den stad, som israeliterna tidigare hade riktat blickarna mot, och den som de kristna nu riktar sina blickar mot?

¹⁰ Paulus gjorde klar och tydlig åtskillnad mellan den himmelska och den jordiska staden, när han sade till galaterna: ”Nu betyder denna Hagar [en slavflicka i patriarken Abrahams hushåll] Sinai, ett berg i Arabien [där de tio budorden gavs], och hon svarar mot det nuvarande Jerusalem, ty det är i slaveri med sina barn. Men det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder. Därför, bröder, äro vi barn, icke av en tjänsteflicka, utan av den fria kvinnan. För denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt eder icke åter bliva fångna i ett slaveriets ok.” — Gal. 4:25, 26, 31; 5:1; NW.

11. a) Vilken verkan fick det för de kristna när Jerusalem blev förstört, och vad gjorde de? b) Valde de kristna därpå ut en annan stad, som de riktade blickarna mot? Förklara.

¹¹ Även om de första kristna inte på något sätt visade vanvördnad mot det som Gud tidigare hade brukat, nämligen templet i Jerusalem, betydde det fördenskull ingenting för de hebreiska kristna, när templet blev förstört av romerska soldater år 70 v.t. Dessa kristna lydde Jesu föreskrifter och flydde bort från den domfällda staden innan den blev förstörd. Hur kom det sig att denna förstöring inte vållade förvirring och oordning bland dem? Det berodde på att de var barn till sin himmelska moder, Jerusalem där ovan, och de hade närmat sig den levande Gudens verkliga stad, det himmelska Jerusalem. Inte blev de heller efteråt någon annan stads barn, t. ex. Roms, så att de kunde förtjäna att kallas ”romerska kristna”. Det Jerusalem som är ovan var den moder, som de erkände. (Luk. 21:20—24) De som genom födelsen var judar var inte längre bara köttsliga israeliter; de var nu andliga israeliter.

Jerusalem förtrampat

12. Vad hände med Babylon och Jerusalem såsom medelpunkter för religionsutövning?

¹² Det forntida Babylon, som under lång tid hade erkänts vara världsreligionens medelpunkt, blev slutligen obebodda ruiner, vilket det förblivit ända till våra dagar. Men innan Babylon helt och hållet föll i ruiner, förstördes Jerusalem för andra gången. Den vrede kom, som Johannes döparen hade förebådat, och Jerusalem blev döpt med den tillintetgörelsens eld, som förtärde de judiska agnarna, men de kristna undgick detta dop. — Matt. 3:7—12.

13. Hur undgick de kristna i Jerusalem dess dop med eld?

¹³ Det gick till så här: Sedan judarna hade gjort uppror mot det romerska herraväldet och den romerska hären hade dragit upp mot Jerusalem och därpå tillfälligt hade dragit sig tillbaka år 66, flydde de kristna, som befann sig i Jerusalem, i första hand över Jordan till Gileads bergstrakter. Pella var en känd plats, där de slog sig ned. De begav sig av i lydnad för Jesu profetiska ord: ”När ni se Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som äro i Judeen börja fly till bergen, och må de som äro därinne draga därifrån, och må de som äro i orter på landet icke gå dit in. ... Ty det skall komma stor brist över landet och vrede över detta folk; och de skola falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer; och Jerusalem skall bliva förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider äro fullbordade.” — Luk. 21:20—24, NW.

14. Menade Jesus att Jerusalems förtrampande förmedelst romarna under härföraren Titus skulle utgöra början på denna stads förtrampande? Förklara.

¹⁴ Jerusalem blev gruvligen förtrampat av härföraren Titus och hans romerska soldater år 70 v.t. Men om vi jämför Jesu ord med profetian i Daniel 4, förstår vi att Jesus inte menade att hedningarnas sju tider, nationernas fastställda tider, skulle börja det året. De hade redan börjat, nämligen år 607 f.v.t., när babylonierna började förtrampa Jerusalem vid dess första förstöring. Från och med den tiden fanns det inte mer i Jerusalem någon konung av Davids ätt på ”Jehovas tron”, och hedningarnas tider skulle fortsätta i 2.520 år, dvs. fram till hösten år 1914 v.t. Jesus menade bara att förtrampandet skulle fortsätta intill slutet på de fastställda tiderna, vilket betydde intill år 1914. — Hes. 21:27.

15. a) Var hade den kristna församlingens styrande krets till en början sitt säte? b) Innebar detta att denna ort var kristendomens medelpunkt? Förklara.

¹⁵ Även om det var i Jerusalem som den kristna församlingens synliga styrande krets hade sitt säte under det första århundradets förra del, ty det var ju den plats, där apostlarna och deras medförbundna vistades, ansåg inte de kristna den staden vara deras religions medelpunkt. Det var visserligen till Jerusalem som Paulus och Barnabas begav sig för att träffa samman med dem som fattade beslut i frågan beträffande omskärelsen, och ett brev med råd och föreskrifter sändes ut från den styrande kretsen, som då hade sitt säte där i staden. Men längre fram begav sig aposteln Paulus ut på resa, och han gjorde staden Antiokia i Syrien till startpunkten och slutmålet för sina färder. Han skrev brev från många olika städer, och fastän dessa brev inte kom från Jerusalem, ansåg de kristna församlingarna att de kom till dem genom det redskap för förmedlande av föreskrifter, som Gud hade förordnat, från den styrande kretsen, och de ansåg dessa föreskrifter vara något som församlingen skulle rätta sig efter. På samma sätt förhöll det sig med Petrus, som skrev från Babylon, och med Johannes, som år 96 v.t. fick en syn förmedlad av en Jesu Kristi ängel och som skrev ned det som han fick se i Uppenbarelseboken. Detta skedde på ön Patmos. Senare skrifter nedtecknade Johannes i trakten av Efesus.

16. Nämn något om Jerusalems historia efter år 70 v.t.

¹⁶ Vad det fortsatta förtrampandet av det bokstavliga Jerusalem beträffar, så besökte den romerske kejsaren Hadrianus, som var pontifex maximus, år 130 v.t. Jerusalems ruiner och gav befallning om att staden skulle återuppbyggas. Men judarna gjorde uppror under Bar-Kochba, därför att de fruktade att man skulle införa hednisk gudsdyrkan i staden. År 134 hade upproret slagits ned; såväl romarna som judarna hade då lidit svåra förluster. Senare anställdes väldiga blodbad på judarna. Den romerska koloni, som förlades till platsen för Jerusalem, blev kallad Aelia Capitolina. Statyer av Jupiter och kejsar Hadrianus restes på tempelområdet, och på den forna tempelplatsen uppfördes en helgedom åt den hedniske guden Jupiter. Judarna förbjöds vid dödsstraff att beträda staden. Så fortgick det till år 312 v.t. När Konstantin blev kejsare och pontifex maximus och sedan gav sig ut för att vara kristen, kom staden att få ett nytt ”ansikte”. Man hyllade den såsom en plats där helig kristen historia hade skrivits, och Konstantin den store uppförde där den byggnad som kallats ”Heliga gravens kyrka”.

Förtrampandet bringas att upphöra

17. Innebar det intresse, som Konstantin visade Jerusalem, att denna stad blev det kristna Sion? Ge skäl för svaret.

¹⁷ Innebar detta att det Jerusalem som existerade på Konstantins tid blev Jesu Kristi sanna efterföljares Sion? Nej, det blev bara av det stora Babylon, Guds fiende, betecknat såsom en helig stad. Det jordiska Sion hade förkastat Jesus Kristus vid dennes ritt i triumf in i staden såsom konung år 33 v.t. Staden och dess tempel förstördes av romarna år 70, men den ännu levande aposteln Johannes’ och hans medlärjungars sanna Sion ägde alltjämt bestånd, ty det är andligt, himmelskt, och har ett himmelskt tempel, som är gudsdyrkans medelpunkt.

18. a) Vilken betydelsefull uppgift hade Jerusalem, när det gällde konungadömet? b) Vad hände år 607 f.v.t., och hur vet vi att Jehova inte svek sitt förbund om riket med David vid den tiden? c) Hur lyder de grekiska orden för ”präst” och ”överstepräst”? (Se fotnoten.) d) Hur har Hieronymus med orätt infört ordet ”pontifex” i den latinska översättningen av den Heliga skrift? (Se fotnoten.)

¹⁸ Vad konungadömet beträffar, så utgjorde Jerusalem, innan det blev förtrampat av babylonierna år 607 f.v.t., sätet för Guds förebildliga, jordiska rikes regering. Konungar av Davids kungliga ätt satt på vad som kallades ”Jehovas tron”. Även om Jehova inte år 607 f.v.t. svek sitt förbund med David om konungaväldet, omstörtades tronen, Guds rike, till dess han skulle komma som hade rätten därtill. (Hes. 21:27) Denne var konung Davids arvinge och ”herre”, Jesus Kristus, översteprästen efter Melkisedeks sätt. Han skulle vara både överstepräst och konung. — Ps. 110:4; Hebr. 5:10; 6:20.a

19. Vad skulle det innebära att man nådde slutet på Jerusalems förtrampande, och när skulle detta inträffa?

¹⁹ När skulle slutet komma på Jerusalems förtrampande, och vad skulle detta innebära? Det skulle innebära ett återupprättande av Guds rike i Davids ätt. Men detta skulle inte ske i det jordiska Sion, ty det skulle innebära att Guds himmelske Son skulle insättas på tronen, sedan han suttit på Guds högra sida alltifrån år 33 v.t. Det skulle ske i himmelen, den plats där Guds rike är upprättat. Tiden härför skulle komma när nationernas sju tider nått sin ände år 1914 v.t. — Hebr. 10:12, 13; Ps. 110:2.

Vart man bör vända sig för att få vägledning

20. Varför behöver de kristna inga synliga bilder av Gud eller något annat som de kan ta på, då de dyrkar och tillber honom?

²⁰ Jesus Kristus själv sade: ”Gud är en Ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Joh. 4:24, NW) De kristna behöver inte ha några jordiska bilder av Gud eller ting som påminner om honom eller om hans andliga tempel för att kunna dyrka honom. De vet nu att Jesus Kristus har insatts på det himmelska Sions berg som konung och tillika som den store översteprästen efter Melkisedeks sätt i Guds andliga tempel. Förmedelst Guds ord, som är ande och liv, såsom Jesus sade, och förmedelst Guds heliga ande såsom en tröstare och hjälpare blir de vägledda på teokratiskt sätt. Detta innebär att de styrs av Gud från himmelen genom hans förordnade konung, Jesus Kristus. De samarbetar med Guds organisation på hela jorden i dess verksamhet och erkänner att tillsyningsmännen i organisationen är andligen förordnade. Deras organisation kan följaktligen inte med rätta ges några nationalistiska benämningar, t. ex. romersk eller amerikansk.

21. a) Vilken befallning ger Gud sitt folk då han uppmanar dem att söka andlig vägledning? b) Vad är det som vittnar om att Jehovas folk vänder blickarna mot en himmelsk stad och inte mot en jordisk såsom medelpunkten för sin gudsdyrkan?

²¹ Gud befaller i Jesaja 51:1, 2 (NW): ”Lyssna till mig, ni som sträva efter rättfärdighet, ni som söka finna Jehova. Se på klippan, ur vilken ni höggos ut, och på gropens hål, ur vilket ni grävdes fram. Se på Abraham, eder fader, och på Sara, som efter hand frambragte eder med födslosmärtor.” De ser på den stora klippan, Jehova Gud, den större Abraham, och på den fria kvinnan, sin andliga moder där ovan, som är det andliga Sion, och på hans teokratiska organisation. Det är från dem de väntar vägledning. Att de gör detta framgår klart och tydligt av den verksamhet de utför, i vilken de är fullständigt förenade utöver hela världen, i det att de utför samma predikoverk som utfördes i Kristi och hans apostlars dagar, och detta gör de var de än befinner sig. Deras konvent är sannskyldiga mönster av sådan enhet och endräkt, ty alla nationella och sociala skrankor har brutits ned bland dem, såsom aposteln Paulus skrev: ”Ni äro nämligen alla Guds söner genom eder tro på Kristus Jesus. Ty ni alla som hava blivit döpta in i Kristus hava iklätt eder Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhöra Kristus, äro ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” (Gal. 3:26—29, NW) Ja, de har kommit till det andliga, himmelska Sion för att få del av den sanning, som gör människor fria, och till den stad, som är medelpunkten för deras gudsdyrkan.

[Fotnoter]