Är ett samgående mellan trosriktningarna Guds metod?
”Litet surdeg bringar hela degen i jäsning.” — Gal. 5:9, NW.
1, 2. Vad har Truman kraftigt uppmanat kyrkosamfundens medlemmar att göra, och varför kommer den sanna religionen att vägra?
JEHOVA är en sanningens Gud. Han kompromissar inte med villfarelsen. Ingen kris kan bringa honom i panik, så att han av opportunitetsskäl överger sina sanningsprinciper. Ingen fara kan skrämma honom till att förena sina krafter med villfarelsen för att kunna vända en starkare front mot fienden. Inget hot kan komma honom att betrakta skillnaden mellan sanning och villfarelse som så futtig och obetydlig att en sammansmältning av dem skulle synas försvarlig under de förhandenvarande omständigheterna. Hans sanning finns nedtecknad i hans ord, bibeln, och vilka kriser eller faror som än må komma, är denna sannings framtid dock betryggad: ”Det ord som är talat av Jehova består för evigt.” (5 Mos. 32:4; Joh. 17:17; 1 Petr. 1:25, NW) Därför kommer den sanna religionen inte att blandas eller smältas samman med falska religioner för att med ett större antal anhängare kunna möta den dubbla faran av kommunism och världskrig. En sådan sammansmältning mellan olika trosriktningar påyrkades kraftigt av president Truman i ett tal till medlemmar av de olika trossamfunden den 28 september 1951:
2. ”I den kris som mänsklighetens förhållanden nu befinner sig i borde alla människor som bekänner sig tro på Gud förena sig i att bedja om hans hjälp och hans ledning. Vi borde skjuta det som skiljer oss åt sidan och komma tillsammans nu — ty aldrig har olikheterna oss emellan tett sig så futtiga och obetydliga som de gör nu inför den fara som hotar oss i denna tid. Det är inte bara den här kyrkan eller det där samfundet som är i fara. Det är inte bara den här trosriktningen eller den där som är hotad. Alla kyrkosamfund, alla trosriktningar är hotade. Det är själva Guds ord — den lära och förkunnelse som har vidarebefordrats till oss från profeternas dagar och den tid då Jesus levde — vars framtid står på spel.” (New York Times, 29 september 1951) Närmare två år tidigare, när Truman förband sig att understödja den broderskapsvecka som utlysts av Nationella konferensen av kristna och judar, yttrade han: ”Broderskap är inte endast en ädel impuls, utan också ett gudomligt bud. Andra kanske drives till broderskap endast av känsloskäl. Vi erkänner broderskapet som en religiös plikt.” (New York Times, 12 november 1949) Men är broderskap bland från varandra skilda och avvikande kyrko- eller trossamfund ett gudomligt bud och en religiös plikt? Då detta är en sak som har med bibeln att göra, går vi till bibeln för att få ett auktoritativt svar.
3. Hur visade Gud sig i början emot ett samgående mellan sann och falsk religion?
3. I otvetydiga ordalag betygar bibeln, att Jehova Gud från början och till slut har varit emot allt samgående mellan sann och falsk religion. Från den tid då sann och falsk tillbedjan först uppträdde sida vid sida har Jehova godtagit den sanna och förkastat den falska. Han sanktionerade inte ett dylikt samgående genom att se med ynnest både på Kains och på Abels tillbedjan: ”Kain bär av markens frukt fram en skänk åt Jehova; och Abel, han har burit fram, han också, av de förstfödda hondjuren i sin hjord, ja, av dem som äro feta; och Jehova ser till Abel och till hans skänk, och till Kain och till hans skänk har han icke sett; och det är mycket misshagligt för Kain, och han har blivit mörk i hågen. Och Jehova säger till Kain: ’Varför är du missnöjd, och varför är du mörk i hågen? Finnes det icke, om du gör rätt, ett godtagande? Och om du icke gör rätt, så hukar sig vid ingången [dörren] ett syndoffer, och till dig står dess åstundan, och du härskar över det.’ ” Abels djuroffer visade att han insåg sitt behov av ett syndförsonande offer; det var en förebild av Kristi död såsom en lösen. Kains oblodiga offer var tomt formväsen. Inte ens sedan Kain hade fått tillrättavisning från Gud tillät honom hans sårade religiösa högmod att efterlikna Abels välbehagliga sätt att tillbedja genom att offra ett passande djur, vilket fanns nära till hands för att brukas av honom. I stället mördade han Abel. (1 Mos. 4:3—8, Yg; Hebr. 9:22) Vem visade intolerans? Abel? Jehova? Ingendera; det var Kain som gjorde det, han som utövade falsk religion.
4, 5. Vad gjorde Gud hundratals är senare för att visa alt han fortfarande var motståndare till samgående mellan sann och falsk tro och till falska gudar?
4. Många hundra år längre fram i tiden ådagalade Jehova på ett sensationellt sätt, att han fortfarande var motståndare till tanken på ett samgående mellan sann och falsk religion. De fångna israeliterna i Egypten önskade tillbedja Gud, men kunde inte fritt göra detta mitt ibland egyptierna, som hade gjort dem till fångar och som var inpyrda med falsk religion. (2 Mos. 8:25, 26) I de tio plågor som följde visade Jehova att han var motståndare till egyptiernas gudar och inte skulle komma att finna sig i något slags religiöst samgående mellan hans folk och de falska religionerna. Detta framgår klart av följande citat från boken What Has Religion Done for Mankind? (Vad har religionen gjort för mänskligheten?):
5. ”Genom var och en av dessa plågor blev Egyptens demongudar förödmjukade och vandrade inför Jehova, som Farao trotsade: först deras flodgud, Nilen, genom att den och alla vatten i Egypten förvandlades till blod; sedan grodgudinnan Hecket; därpå Uasit, parasitstekelns gudomlighet; därpå kogudinnan Hathor och den mot henne svarande gudomligheten, tjuren Apis, genom den dödliga farsot som drabbade Egyptens boskap; vidare, genom den plåga som bestod i bölder och blåsor, Imhotep, läkekonstens gud; därnäst, genom hagelplågan, Reschep och Kadesch, stormens och stridens gudar; därnäst, genom gräshoppsplågan, de gudomligheter som var den för Egyptens fruktbarhet och avkastning ansvariga försynen; därnäst, genom den plåga som bestod i tre dagars mörker, Thot, Osiris’ rådgivare och månens gud såväl som den som styrde solens, månens och stjärnornas gång; därtill också Amon-Re, solens gud; och genom den tionde och sista plågan guden Re, som då och då framträdde i gestalten av en vädur och åt vilken alla de förstfödda var helgade ifrån födelsen.” — Sid. 118.
Israel varnades för religiöst samgående med andra folk
6. Hur förbjöd Jehovas lag försök till samgående med främmande gudsdyrkan från hans folks sida?
6. Sedan Jehova hade skilt sitt folk från Egyptens falska religiösa föreställningar och därvid hade vanärat de olika egyptiska formerna av gudsdyrkan, gav han i öknen sin lag åt sitt folk. Denna lag förbjöd särskilt varje försök till samröre med främmande gudsdyrkan. Det var förvisso inte broderskap med de falska gudsdyrkarna i det utlovade landet som stadgades genom ”ett gudomligt bud” eller som ”en religiös plikt” i dessa föreskrifter från Jehova: ”Ni måste vara noga med att aldrig ingå något förbund med dessa infödingar i det land som ni äro på väg till, för att icke detta skall locka eder i fara; ni måste riva ned deras altaren och slå sönder deras obelisker och hugga ned deras heliga pålar (ty ni få aldrig tillbedja någon annan gud; den Evige, vilkens [håg] är svartsjuk, är en svartsjuk Gud), för att ni icke må ingå någon överenskommelse med nationerna, i det att ni övergå till deras gudar, offra åt deras gudar, samtycka till att taga del i deras offermåltider, gifta bort edra söner med deras döttrar, vilka skola övergå till sina gudar och komma edra söner att också övergå till dem.” (2 Mos. 34:12—16, Mo; 5 Mos. 7:1—6, 16, 25, 26) Förbund eller överenskommelser angående religiös gemenskap med dem som utövade en falsk tillbedjan fördömdes av Jehova. Också sådana icke-religiösa förbindelser som giftermål förbjöds såsom varande farliga för den sanne tillbedjarens ostrafflighet.
7. Vad blev följden, när Israel underlät att fästa avseende vid detta bud?
7. Emellertid fäste israeliterna inte något avseende vid detta bud mot religiös gemenskap och äktenskap med de demondyrkande hedningarna i Kanaan, och som följd därav blev de förtryckta och förslavade och var inte längre effektiva i Jehovas tjänst. De kompromissade och ingick överenskommelser med det utlovade landets infödda bebyggare och underlät att utrota och förinta demonreligionen; i stället kom de i träldom under den. Därför sade Jehova: ”Jag vill icke förjaga dem för eder, utan de skola tränga eder i sidorna [skola vara såsom törntaggar i edra sidor, AV], och deras gudar skola bliva eder till en snara.” (Dom. 2:3) På grund av sin ovisa fördragsamhet mot den falska tillbedjan blev israeliterna stungna av törntaggsliknande demondyrkan och snärjda av falska gudar. Inte ens Israels visaste mänsklige konung kunde utan fara ignorera Jehovas råd mot snärjande förbund med hedningarna. Redogörelsen för denne konungs olydnad och de ödesdigra följderna finner vi i 1 Kon. 11:1—11, Mo:
8. I vilket tillstånd försattes Salomo genom sin olydnad i denna sak?
8. ”Men konung Salomo älskade kvinnor; han hade sju hundra kungliga hustrur och tre hundra mätresser. Han gifte sig med många utländska kvinnor — moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor, feniciskor och hetitiskor — kvinnor som hörde till nationer, för vilka den Evige hade varnat Israels män: ’Ni få icke inlåta eder med dem och icke heller medgiva dem att inlåta sig med eder, ty de komma med säkerhet att förleda eder till att följa deras gudar.’ Salomo höll i kärlek fast vid dessa kvinnor. När han blev gammal, var icke hans sinne odelat för den Evige, hans Gud, såsom hans fader Davids sinne hade varit; hans hustrur förledde honom till att följa utländska gudar. Salomo gjorde vad ont var i den Eviges ögon; han följde icke den Evige troget, såsom hans fader David hade gjort. Ty han uppförde helgedomar åt Astarte, feniciernas gudinna, och åt Milkom, ammoniternas avskyvärde avgud, och åt Kemos, Moabs avskyvärde avgud, på en höjd öster om Jerusalem. Han gjorde detsamma för alla sina utländska hustrur, i det han brände rökelse och frambar offer åt deras gudar. Den Evige var vred på Salomo för att han lät förleda sig till avfall från den Evige, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom och givit honom den befallningen, att han icke fick lov att följa utländska gudar; han lydde icke vad den Evige hade befallt, och därför sade den Evige till Salomo: Eftersom ditt sinne är sådant, eftersom du icke har lytt mitt förbund och de regler som jag uppställde för dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt din tjänare.’ ”
9. Vari resulterade Salomos försök till samgående med olika religioner, och vilka andra har försatt sig i liknande omständigheter?
9. Salomo trodde verkligen på ett religiöst samgående och gav sig till att bedriva det i stor skala. Detta kan ha befrämjat samförståndet med hans utländska hustrur och medfört ett visst mått av religiös fred i hans hemliv, alldeles som strävanden till religiöst samgående i våra dagar kan undertrycka religiösa olikheter i en nations liv. Men det medförde ingen frid med Gud. Samtidigt med att han tillgodosåg sina utländska hustrurs demongudar, uppehöll han ett sken av att också tjäna Jehova, men hans handlingssätt var ett hån mot Guds lag: ”Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt sinne och allt ditt hjärta och all din kraft.” (5 Mos. 6:5, AT) ”Hans sinne var icke odelat” för Jehovas tillbedjan, utan kom honom att splittra sin uppmärksamhet och sin dyrkan. Psalmisten uttryckte Jehovas betraktelsesätt, när han skrev: ”Jag hatar dem som halta på båda sidor.” Innan det otrogna Juda föll år 607 f. Kr., uttalades fördömelse över dem som brukade ”svärja Jehova sin ed och svärja vid Malkam”. (Ps. 119:113; Sef. 1:5, AS) De liknade många av de olika trossamfunden i kristenheten i vår tid, vilka tar Guds och Kristi namn på läpparna men förkunnar och utövar demonläror och hedniska ceremonier. (Matt. 7:20—23) Dessa, som bildligt talat sitter grensle på stängslet mellan sann och falsk religion, är varken varma eller kalla för Jehovas tillbedjan, och därför säger Kristus Jesus till dessa indifferenta kompromissmänniskor: ”Jag känner dina gärningar, att du är varken kall eller varm. Jag önskar att du vore kall eller också varm. Därför, emedan du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” — Upp. 3:15, 16, NW.
10. Vilken religiös enhet existerade på Jesu tid?
10. Hundratals år efter den tid som vi här förut talat om, var Jesus, Messias, här på jorden, och de judiska religionsutövarna var då splittrade i åtskilliga sekter, och likväl var de förenade i att taga Herren Guds namn på sina läppar, och de var också förenade i vissa politiska syften och sociala strävanden och till och med i den religiösa avsikten att tysta ner Jesus och hans efterföljare. Men detta ytliga samarbete i vissa avseenden förde inte med sig någon verklig enhet på gudsdyrkans betydelsefulla område, som det framgår av att de var söndrade och i harnesk mot varandra, till och med när de förenade sina krafter för att nå ett gemensamt mål, att undertrycka den enda sanna tillbedjan. — Apg. 23:6—10.
Jesus ingen ivrare för religiöst samgående
11. Vad påstår somliga beträffande Markus 9:38—40?
11. Emellertid säger några som i våra dagar bekänner sig vara kristna, att Jesus själv var för ett samgående mellan olika trosriktningar, och till stöd för detta citerar de Markus 9:38—40 (NW): ”Johannes sade till honom: ’Lärare, vi sågo en viss man driva ut demoner genom att bruka ditt namn, och vi försökte hindra honom, därför att han icke följde oss.’ Men Jesus svarade: ’Försök icke hindra honom, ty det finnes ingen, som gör en kraftgärning på grundval av mitt namn, som hastigt skall kunna smäda mig; ty den som icke är emot oss är för oss.’ ” De påstår att detta visar det tillbörliga i att det finns olika religiösa organisationer, som var och en utför ett gott verk på sitt sätt, men att eftersom alla dessa är verksamma på grundval av Jesu namn, kan de och bör de förena sig i rörelser som syftar till ett religiöst samgående och som strävar för uppnående av vissa gemensamma, allmänna mål, medan de för varje särskild organisation medger fullständigt oberoende i lärofrågor.
12. Vad lämnar de som påstår detta utan avseende och kan inte inse?
12. När de begagnar detta skriftställe för att visa det berättigade i att det existerar olika kyrko- eller trossamfund, lämnar de den tidens förhållanden utan avseende. Det var inte alla de på Jesus troende som följde honom tillsammans med de tolv apostlarna. Några, som önskade följa Jesus, blev uppmanade att vända tillbaka hem och bära vittnesbörd om honom där. (Mark. 5:18—20) Således var det inte nödvändigt för den omtalade mannen att kroppsligen följa Jesus för att vara på hans sida. När Jesus sände ut sina tolv apostlar för att predika, innehöll hans föreskrifter till dem ingenting om att de skulle upprätta församlingar av kristna, och inte heller gavs denna befallning åt de sjuttio, som sändes ut senare. (Matt. 10:1—42; Luk. 10:1—16) De skulle bara avge ett vittnesbörd från hus till hus och där leta reda på dem som trodde. Jesus införde inte då församlingsanordningen i opposition mot synagogorna, utan han tillät att synagogorna fanns kvar och att de som trodde på honom besökte gudstjänsterna där. Han gick själv dit och predikade om profeterna och lagen, vilken alltjämt ägde gällande kraft och som han inte opponerade sig mot. (Matt. 5:17; Luk. 4:15—21) Denne unge man som predikade och drev ut demoner på grundval av Jesu namn behövde alltså inte vara direkt i sällskap med Jesus och de tolv apostlarna, och att han var skild från dem innebar inte att han var av en annan församling, ty den kristna församlingen hade inte blivit upprättad vid den tidpunkten.
13, 14. Hur förändrades situationen efter pingsten, och vilken händelse bevisar att en förändring hade ägt rum?
13. Efter pingsten, då Jesus verkligen byggde upp sin andliga församling på sig själv, den smorde Konungen, som grundval, då upprättades särskilda församlingar av kristna. Om denne unge man ville vara en verklig Kristi efterföljare, kunde han inte då hålla sig avskild från skaran av kristna, utan han måste då sluta sig till någon grupp av kristna och vara verksam tillsammans med den för att kunna få del av den heliga andens utgjutande och de andliga gåvorna genom Jesu apostlar eller i deras närvaro. Den tid var förbi, då sådant individuellt predikande och utdrivande av demoner kunde ske, och om den unge mannen hade försökt sig på detta då, skulle han med orätt ha försökt bygga upp en organisation av efterföljare åt sig själv. Att bruka Jesu namn till att besvärja demoner skulle ha varit orätt, och följderna skulle ha blivit lika ödesdigra som de blev för Skevas’ söner, judar, som begagnade Jesu namn utan att bli kristna. Lägg märke till att berättelsen om deras otillbörliga bruk av Jesu namn går vidare och visar, att de som uppriktigt hade omvänt sig övergav sådana tidigare förehavanden och blev en del av den upprättade kristna församlingsanordningen:
14. ”Vissa av de kringvandrande judar som sysslade med att driva ut demoner företogo sig också att nämna Herren Jesu namn över dem som hade de onda andarna, i det de sade: ’Jag ålägger eder högtidligen vid Jesus, som Paulus predikar.’ Nu funnos där sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst, som gjorde detta. Men till svar sade den onde anden till dem: ’Jag känner Jesus, och jag är bekant med Paulus, men vilka äro ni?’ Med detta sprang mannen, i vilken den onde anden var, på dem, övermannade två av dem och fick bukt med dem, så att de flydde, nakna och sårade, ut ur det huset. Detta blev känt av alla, både judarna och grekerna, som bodde i Efesus, och fruktan kom över dem alla, och Herren Jesu namn fortfor att bliva upphöjt. Och många av dem som hade blivit troende kommo och bekände och omtalade öppet sina förehavanden. Ja, ett ganska stort antal av dem som utövade magiska konster förde tillsammans sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och de räknade ut sammanlagda värdet av dessa och funno dem värda femtio tusen silverpenningar. På det sättet fortsatte Jehovas ord på ett mäktigt sätt att växa och hava framgång.” — Apg. 19:13—20, NW.
15. Hur visar sekter och samfund i våra dagar att de är emot Kristus?
15. Berättelsen om denne unge man kan alltså inte begagnas till att visa det berättigade i tillvaron av talrika sekter och samfund som verkar i Jesu namn. De är emot Jehovas trogna vittnen, som nu predikar Jesus och hans rike, och eftersom de är emot de minsta av dessa hans bröder, är de också emot honom, och blott och bart det förhållandet, att de brukar Jesu namn, tillvinner dem inte något gynnsamt erkännande som hans sanna efterföljare. (Matt. 7:21; 25:40, 45) De är lika de judarnas religiösa sekter på Jesu tid, vilka brukade Guds namn, men försökte förskingra fåren: ”Den som icke är på min sida är emot mig, och den som icke församlar med mig förskingrar.” (Matt. 12: 30, NW) Det finns ingen neutral mark; man är antingen för eller emot. Inga lösa band av religiöst samgående kan draga de båda sidorna tillsammans.
16. Vilken illustration citeras för att begrundas i detta sammanhang?
16. Att Kristus Jesus var emot en sammanblandning av olika trosriktningar visas kraftigt genom en illustration som han använde vid ett tillfälle. Några hade sagt: ”Johannes’ lärjungar fasta ofta och frambära böner, och det göra också fariséernas, men dina äta och dricka”, och till detta svarade Jesus: ”Ingen skär en lapp från en ny ytterklädnad och syr på den på en gammal ytterklädnad, men om han gör det, då både sliter den nya lappen sönder och passar icke lappen från den nya klädnaden till den gamla. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnflaskor, men om han gör det, så kommer det nya vinet att spränga sönder skinnflaskorna, och det kommer att spillas ut, och skinnflaskorna komma att fördärvas. Nej, nytt vin måste slås i nya skinnflaskor. Ingen som har druckit gammalt vin vill hava nytt, ty han säger: ”Det gamla är gott.’ ” — Luk. 5:33—39, NW.
17. Hur visade denna illustration på ett kraftigt sätt att det inte får bli någon sammanblandning av olika trosriktningar?
17. Genom denna illustration påpekade Jesus att han höll på med att införa en helt och hållet ny tingens ordning och att den inte fick lov att förbindas med de grupper som följde Johannes döparen eller fariséerna. Jesu lärjungar fick inte lov att förbinda sig med dessa grupper eller rätta sig efter deras vanor eller ceremonier. Jesus införde inte denna nya tingens ordning för att lappa ihop eller hjälpa upp eller ge ytterligare livslängd åt gamla utslitna system av gudsdyrkan, som var färdiga att kasseras. De förutvarande religiösa systemen kunde inte innehålla det nya systemet, den nya tingens ordning, de svarade inte mot denna nya tingens ordning eller passade för den, de kunde inte existera jämsides med den nya ordningen, utan skulle bringas till sitt slut av den nya tingens ordning. Till och med Mose lag skulle bli fastnaglad vid tortyrpålen såsom varande fullbordad och nu utan gällande kraft. Alldeles som en ny ytterklädnad inte borde skäras sönder och begagnas till att lappa hopplöst gamla kläder, utan borde få förbli hel och oskadad och helt och hållet ny; alldeles som nytt vin inte borde hällas i hoptorkade gamla skinnflaskor, som hade förlorat sin elasticitet och skulle komma att brista, utan borde få sin egen nya skinnflaska, precis så måste också den nya kristna organisationen få en helt och hållet ny tingens ordning, som beständigt skulle var avskild från de gamla religiösa systemen, vilka antingen hade misslyckats eller överskridit den tid då de varit till nytta. Likväl skulle dessa gamla systems anhängare komma att hänga fast vid det gamla och säga, att de hade blivit vana vid de gamla systemens bekväma ”passform” och fylliga och lagrade ”smak”. För dem var det gamla gott; de var tillfredsställda med sin religion, den hade varit i familjen under lång tid, och de ville inte kasta om till någonting nytt. Det existerar alltså en avskildhet, en olikhet, som gör det omöjligt att inbegripa den sanna tron i någon rörelse med religiös sammanjämkning och sammanslagning som ändamål.
18. Varför är det så nödvändigt för den sanna tron att hålla sig på avstånd från alla försök att åstadkomma ett samgående mellan olika trosriktningar?
18. Kristus Jesus visade i otvetydiga ordalag, att han inte önskade något religiöst samgående med sin tids präster. I stället för att sluta sig samman med dem sade han till sina efterföljare: ”Låt dem vara. Blinda ledare är vad de äro. Om alltså en blind leder en blind, så komma båda att falla i en grop.” (Matt. 15:14, NW) Vid ett annat tillfälle sade Jesus: ”Var på eder vakt och se upp för fariséernas och sadducéernas surdeg.” Då Jesus såg att hans lärjungar var förvirrade och tänkte på bokstavliga brödkakor med surdeg i upplyste han dem om innebörden i sitt bildspråk: ” ”Hur kommer det sig att ni icke inse att jag icke talade till eder om brödkakor? Men se upp för fariséernas och sadducéernas surdeg.’ Då fattade de att han talade om att se upp, icke för surdegen i brödkakorna, utan för fariséernas och sadducéernas undervisning.” Jesus sade också: ”Se upp för fariséernas surdeg, som är skrymteri.” Den stora fara som denna surdeg av falsk religion skulle utgöra för den sanna kristna församlingen är tillkännagiven för oss i följande ord: ”Litet surdeg bringar hela degen i jäsning.” (Matt. 16:6, 11, 12; Luk. 12:1; 1 Kor. 5:6; Gal. 5:9; NW) Den sanna tron håller sig alltså på avstånd från besmittande åtgärder till främjande av religiöst samarbete.
19. Vilka fakta smular sönder det påståendet, att Jesus gynnade ett religiöst samgående mellan religiöst oliktänkande?
19. Om Jesus ansåg att man stillatigande borde tolerera villfarelsen, som de nutida religiösa samarbetsmännen gör, varför utslungade han då sådana glödheta förkastelsedomar över de skriftlärda och fariséerna, i det han kallade dem skrymtare, blinda ledare, dåraktiga, utanpå prydliga, men inuti fulla av orenlighet, ormar och huggormars avföda som var dömda till förintelse? (Matt. 23:1—33) Om han betraktade broderskap som ”ett gudomligt bud” och ”en religiös plikt” varför sade han då till religiösa ledare: ”Ni äro från eder fader, djävulen”? (Joh. 8:44, NW) Skulle han förena sig med dem i en ”broderskapsvecka”? Om han erkände dem som sina bröder, så skulle han därmed erkänna deras fader som sin fader. Han skulle aldrig ansluta sig till ett broderskapsprojekt som skulle göra djävulen till hans fader i stället för Jehova! Likväl skulle de människor som i vår tid fanatiskt ivrar för samarbete mellan samfunden gärna omfatta allt, såsom det framgår av en ledande artikel om ”Det religiösa samgåendets dag”: ”Kristna, judar, muhammedaner, buddister, eller vad vi nu är, alla är vi Guds barn, hur olika vi än uppfattar honom.” (New York Times, 23 september 1951) Men vår uppfattning av Gud betyder verkligen något. Man kan nalkas honom endast genom Kristus. (Joh. 14:6) Till och med de som bekänner sig vara kristna, men som inte finner sig i att bli agade av Gud i överensstämmelse med hans ord, ”äro ... i verkligheten illegitima barn och icke söner”. (Hebr. 12:4—11, NW) Det religiösa samgåendets breda väg, där ”vad som helst har sin gång”, är den breda vägen till fördärvet. — Matt. 7:13, 14.
20. Vilken rörelse till främjande av religiöst samgående sattes i gång hundratals år efter Jesu tid, och på vilka skrUtenliga grunder avhöll sig de kristna från delaktighet däri?
20. Hundratals år efter Jesu tid satte den romerske kejsar Konstantin i gång med en rörelse för religiöst samgående, genom vilken alla religioner skulle sammansmältas, fastän de olika sekterna och samfunden skulle få behålla sina många sinsemellan motstridande trossatser, om de blott vore eniga i några få huvudpunkter, alldeles som förhållandet är i våra dagar inom de rörelser som strävar efter samgående mellan trosriktningarna. Syftet med Konstantins företag var att befrämja politisk samhörighet och religiös likformighet. Endast de sanna kristna gjorde motstånd, i medvetande om att de avfälliga kristna, som blev ett med hedendomen och dukade under för statens bemödanden att sammansmälta de olika trosriktningarna, hade brutit mot Jehovas ord: ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar? Ty vi äro den levande Gudens tempel, alldeles såsom Gud sade: Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem; och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.’ ’ ”Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’, ’”och jag vill taga eder in.” ’ ” Då kommer Jehova att vara vår Fader och vi hans söner, men inte i annat fall. — 2 Kor. 6:14—18, NW.