Framsteg i strävan att tämja tungan
LÄRJUNGEN Jakob höll vidräkning med den mänskliga tungan. Genom träffande illustrationer visade han, hur ofantligt svårt det är att behärska denna lilla kroppsdel. Om en människa kunde behärska tungan, skulle hon kunna tygla hela kroppen. Betsel i hästarnas munnar kan vända hela deras kropp. Små roder på stora skepp, som drives av starka vindar, kan svänga hela skepp runt. Så är tungan en liten lem i kroppen, men den kommer med mycket skryt. Liksom en obetydlig gnista kan sätta en skog i brand, så kan den lilla tungan vara en eld som sätter hela kroppen i brand och besudlar den. Fyrfotadjur, fåglar, ormar, havsdjur, alla kan tämjas av människan. ”Men tungan, icke en enda av människorna kan få den tämjd.” Ja, ”om någon icke felar i ord, är denne en fullkomlig man”.
En källa låter inte både sött och bittert vatten porla fram. Ett fikonträd frambringar inte oliver. Inte heller ett vinträd fikon. Inte heller frambringar salt vatten sött vatten. Och likväl sänder människans tunga ur samma mun ut både välsignelse och förbannelse. Så bör det inte vara. Även om vi medger, att så länge de kristna är i det ofullkomliga köttet, kommer tungan att förbli omöjlig att tämja till fullkomlighet och även om vi erkänner, att detta bör göra oss barmhärtiga mot ångrande överträdare, så innebär det dock inte, att man skall lättvindigt ursäkta ett orätt tal eller lättsinnigt hänge sig åt det. Vi bör vara på vår vakt, så att det onda som vållas av den oregerliga, skadliga tungan, vilken är full av dödligt gift, blir så ringa som möjligt. Vi bör kunna visa framsteg i våra strävanden att tämja tungan, att hämma dess utbrott, som framkallar brand. Såsom Jakob tillkännagav: ”Det är icke tillbörligt, mina bröder, att det fortfar på detta sätt.” — Jak. 3:2—12, NW.
Tungor som brinner av begär att skvallra
”Vemhelst som håller hela lagen, men begår ett felsteg i fråga om en föreskrift, han har blivit överträdare i fråga om dem alla. Ty den som sade: ’Du får icke begå äktenskapsbrott’, sade också: ’Du får icke mörda.’ Om du nu icke begår äktenskapsbrott, men däremot mördar, så har du blivit en lagöverträdare.” (Jak. 2:10, 11, NW) Med denna regel i minnet lägger vi sedan märke till en annan föreskrift i lagen: ”Du skall icke gå fram och tillbaka som sladdrare bland ditt folk.” (3 Mos. 19:16, KJ) För den som är vis framhåller detta hur allvarligt det är att skvallra och hindrar honom från att dåraktigt ursäkta det såsom oskyldigt samtal. Den mosaiska lagens förbud mot sladder eller skvaller har förts över på de kristna, som inte är under denna lag.
”De lära sig också att vara sysslolösa, i det de löpa omkring i husen, ja, icke endast sysslolösa, utan också skvallerbyttor och sådana som lägga sig i andra människors angelägenheter, i det att de tala om sådant de icke böra tala cm.” (1 Tim. 5:13, NW) Vad de kristna förnämligast bör bekymra sig om är att använda sina tungor till att predika evangelium, men några dagdrivare föredrar att lägga sig i allt möjligt. ”Vissa individer föra en oordentlig vandel ibland eder, i det att de icke alls arbeta, utan blanda sig i vad som icke angår dem.” (2 Tess. 3:11, NW) Slutet på ett sådant handlingssätt är att man får lida som en beskäftig människa: ”Må ... ingen av eder lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden. Men om han lider såsom kristen, må han då icke känna det som en skam.” — 1 Petr. 4:15, 16, NW; Ords. 20:3 (”Varje dåre lägger sig i andras angelägenheter”, KJ).
Den som skvallrar är inte någon trofast vän. ”En väns kärlek består alltid, och en broder födes till hjälp i nöden [motgången, KJ].” (Ords. 17:17) Men när en broder behöver en vän allra bäst, när han kanske röner motgång på grund av medfödda svagheter och tillkortakommanden, då väljer den trolöse sladdraren, som poserar som vän och broder, just denna påfrestande tid till att sprida ut denne hårt prövade individs fel och misslyckanden. ”Den som går omkring och skvallrar uppenbarar hemligheter, men den som har en trofast ande döljer en sak.” — Ords. 11:13, AS.
En person kan dåraktigt och tanklöst föra omkring skvaller, men att han är tanklös minskar inte den vållade skadan. Fastän skvallraren inte är uppsåtligt illvillig, kan han såra djupt med sina ord, ord som för honom är som läckerbitar som han inte kan motstå att dela med sig av: ”Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.” (Ords. 18:8) Det är inte nog med att örontasslaren sätter sitt eget förhållande till brodern på ett mycket hårt prov, utan han kan också göra det svårt för den som han gjort orätt emot att behålla sina andra vänner. ”En örontasslare gör sin vän till en främling.” ”Den som river upp gammalt, han gör vänner oense.” — Ords. 16:28, AS, m.; 17:9.
Till allt detta kommer att den som skvallrar slösar bort tid som borde användas till gagneligt arbete. Om han inte håller sin skenande tunga i strama tyglar och hejdar dess pladder, kommer den att med hast driva honom ut i andlig fattigdom: ”Av allt arbete blir vinst, men fåfängt tal leder blott till brist.” — Ords. 14:23, 1878.
De som frossar i rykten, vilka ifrågasätter en annans uppförande eller ostrafflighet, bör lägga band på sina upphetsade tungor. Rykten visar sig ofta vara lögner. Enligt landets lagar angående förtal och ärekränkning är en som upprepar ett osant, nedsättande påstående lika förtjänt av ett åtal som den som först har kommit upp med det. Ryktesspridaren kan citera från tidningspressen eller från ett brev eller vad han har hört i första hand, och han kan ange sin källa, men om det är en osanning som han vidarebefordrat, kan han bli stämd, och han kan inte skjuta ansvaret över på sin ursprungliga källa. Om den som först kommit upp med ryktet vore den ende som omtalade det, skulle det för övrigt kvävas i sin linda. Det är den utbredda publicitet som det får genom oteokratisk bygdetelegraf som vållar skadan.
Den tunga som skvallrar är ofta en tunga som ljuger. När den upprepar sina historier, överdriver och vrider och vränger den på saken, för att de läckerbitar den tillhandahåller skall bli mera pikanta och sensationella. Ju mera uppseendeväckande nyheten serveras, dess större är dess marknadsvärde inom skvallerkrämarnas krets. Den kommer det att klia i andra fötter som är ivriga att springa med sladder som kan göra ohägn. Nästan utan undantag utsås oenighet, och man gör sig förtjänt av Jehovas hat. Sju ting är uppräknade såsom förhatliga för Jehova: ”Högmodiga ögon, en ljugande tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod, ett sinne med listiga planer, fötter som äro ivriga att gå åstad och vålla skada, ett falskt vittne som talar lögn och den som utsår oenighet inom sin vänkrets.” — Ords. 6:16—19, Mo.
”Ett sinne med listiga planer.” Det är ofta ett sådant sinne som ligger bakom den tunga som smickrar. ”Den man som smickrar sin nästa, han breder ut ett nät för att få honom att snava.” Sådana människor med ett dubbelt sinne tycker sig ha frihet att smickra med sina tungor, medan de arbetar på att utföra sina dolda uppsåt: ”De tala med smickrande läppar och dubbla sinnen. Den Evige [Jehova] utrote alla smickrande läppar och tungor som tala så stora ord — människor som förklara: ’Vi giva våra tungor fria tyglar; våra läppar äro våra egna; vem kallar oss till räkenskap?’” (Ps. 12:3—5; Ords. 29:5; Mo) För att invagga de oförsiktiga i säkerhet, ”talar deras mun stora svulstiga ord, i det att de för fördels skull visa beundran för människors personer”. (Jud. 16, KJ) Likt Paulus kommer de sanna kristna inte att förnedra sig till att visa ett falskt sken för att vinna lystna syften: ”Vi hava ... aldrig uppträtt vare sig med smickrande tal (som ni ju veta) eller med ett falskt sken för vinningslystnads skull, därom är Gud vittne!” De vet att ”smickrande läppar äro olycksbringande”. — Ords. 26:28, Mo; 1 Tess. 2:5, NW.
Skrymtaktiga och oanständiga tungor
Skrymteriet är en nära släkting till smickret, och båda är olycksbringande för dem som framhärdar i att utöva dem. ”En skrymtare skall icke komma inför honom”, dvs. inför Jehova Gud. Genom skrymteri kan nu en sådan individ göra sig rik, men ”vad hopp har skrymtaren, även om han har fått vinning, när Gud tager bort hans själ”? (Job 13:16; 27:8; KJ) Kristus Jesus fördömde skrymtaktiga tungor, som talade för att göra effekt, när han sade till de skriftlärda och fariséerna: ”Ni skrymtare, Jesaja profeterade träffande om eder, då han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt borta från mig. Det är förgäves de fortsätta med att betyga sin vördnad för mig, ty de förkunna människobud såsom lärosatser.’” Att taga Guds namn på läpparna är inte det som fordras, utan att man gör hans vilja. Rutinmässig bibelläsning är inte målet, utan att man följer bibelns föreskrifter i sitt uppförande. Fariséerna var skrymtaktiga till och med i sina böner, ty de var mera angelägna om att bli sedda av människor för effektens skull än de var bekymrade om att bli hörda av Gud. (Matt. 6:5; 7:21; 15:7—9; 23:2, 3; NW) En sådan människa kunde aldrig uppfylla kravet att älska sin nästa såsom sig själv, ty ”en skrymtare fördärvar sin nästa med sin mun”. — 3 Mos. 19:18; Ords. 11:9, KJ.
En oanständig tunga är besläktad med en skrymtaktig tunga, om den påstår sig vara kristen. Är det inte inkonsekvent att bruka tungan till att predika det rena och obesudlade evangeliet om Riket och sedan, på vår ”fritid”, använda den till förbannelser och svordomar och oanständiga skämt? Samma bibel som anbefaller predikoarbete fördömer oanständighet eller slipprighet: ”Må otukt och orenhet av alla slag eller girighet icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor, och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, ... ty på grund av de nämnda tingen kommer Guds förtörnelse över olydnadens söner. Bliv därför icke stallbröder till dem. ... Och sluta upp med att taga del med dem i de ofruktbara gärningar som höra mörkret till; i stället böra ni till och med tillrättavisa dem, ty de ting som de i hemlighet bedriva är det skamligt till och med att omtala.” — Ef. 5:3—7, 11, 12, NW.
Denna vilseledda gamla värld kan tänka att det är nödvändigt att svära och förbanna för att visa manlighet, kan mena att man måste berätta slippriga historier för att bevisa att man inte är ett mähä. Ja, världsmänniskorna är rentav rädda för att inte skratta, när någon har kommit med ett smutsigt skämt, vare sig det var lustigt eller inte; de måste slå till ett gapskratt, för att man inte skall tro att de är oskyldiga småbarn som inte fattar den smutsiga poängen. Men skall kristna låta sig pressas till feghet och nedlåta sig till oanständiga skämt av fruktan för att de inte skall bli betraktade som ”riktiga karlar” av denna onda värld? De är inte så enfaldiga. De har en gång övergivit dessa ting — varför då återvända till smutsen och spyorna? Paulus sade: ”Just i dessa ting vandrade ni också en gång, när ni levde i dem. Men skjut nu verkligen allt detta ifrån eder: förbittring, vrede, skadelystnad, skymfliga ord och oanständigt tal ur eder mun.” Man måste bjuda till att tygla sin tunga, om inte ens tillbedjan skall bli fåfäng. — Kol. 3:5—8; Jak. 1:26; 2 Petr. 2:20—22; NW.
Tungan är endast ett redskap för sinnet och hjärtat. Jesus sade: ”Av hjärtats överflöd talar munnen.” Vi måste därför gå till roten med det onda, när vi försöker tämja en oregerlig tunga. Vi måste arbeta på att ur sinnet och hjärtat utplåna de böjelser, som driver tungan till att frambringa ett dåraktigt tal. Om sinnet och hjärtat är fyllda med vad som är gott, kommer de inte att bemyndiga tungan till att skvallra, ljuga, smickra, komma med skrymtaktiga framställningar och oanständiga yttranden. Det sinne och hjärta som är fyllt med rätt innehåll kommer inte att ha rum för sådana dåraktigheter. — Matt. 12:34; 15:18, 19, NW
Den som har ett kristligt sinne kommer inte endast att stänga till munnen, så att den inte sänder ut beskäftigt tal, utan kommer också att sluta till öronen för skvaller som vill tränga in i dem och kommer att avskräcka baktalare genom att möta dem med ett ogillande ansiktsuttryck. ”Nordanvinden driver bort regn och ett vredgat ansiktsuttryck en baktalande tunga.” Eller: ”Nordanvinden framkallar regn och en baktalande tunga ett vredgat ansiktsuttryck.” (Ords. 25:23, KJ, m.,; AS) Den skarpsynte vet, att när man kritiserar andra och skvallrar om dem, är detta ett indirekt sätt att upphöja och skryta med sig själv. Att försöka nedsätta andra ger en falsk och bedräglig känsla av överlägsenhet. Därför hjälper den kristne både sig själv och skvallerbyttan genom att vägra att lyssna. Om man inte lägger ved på elden, dör den ut. — Ps. 141:5, 1878; Ords. 14:7; 17:4, 20; 20:19; 26:20, 21; 28:23.
Vi påminner oss Jesu liknelse om fåren och getterna. (Matt. 25:31—46) Vad getterna gjorde mot Kristi bröder räknades såsom gjort mot honom. Vad vi gör mot dessa bröder räknas såsom gjort mot Kristus. Skulle du vilja skvallra om din Herre, klandra honom, gå omkring med elakt tal emot honom? Skulle du försöka ljuga om honom eller för honom, smickra honom, uppträda som skrymtare mot honom? Eller skulle du tycka dig ha frihet att närma dig honom med oanständiga skämt? Om du inte skulle vilja göra detta mot honom, så gör det inte mot dina bröder. Begå inte getternas misstag!
Sök därför att göra framsteg i fråga om att tämja tungan genom att med det godas hjälp tränga ut det onda. ”Bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes, fortsätt med att tänka över dessa ting.” (Fil. 4:8, NlW) Gör om ditt sinne genom att studera Guds ord, så att sinnet i sin tur kan göra om din oregerliga tunga: ”Sluta upp med att bliva gestaltade efter denna tingens ordning och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullständiga vilja.” (Rom. 12:2, NW) Förvärva genom beständigt studium mer av denna kunskap, som kommer att bekläda dig med en personlighet som är danad efter Kristus som förebild: ”Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” — Kol. 3:9, 10, NW.
Till dess att denna förändring blir fullt genomförd genom studium och Guds andes hjälp och medger ett fullständigt tämjande av tungan, måste vi alla hålla noggrann vakt över denna lilla lem, varvid envar måste ge akt på sin egen, och se till, att elden i den inte flammar upp och tar överhand. Låt orden vara få och behärskade, när omständigheterna är sådana att man lätt kan förlora jämvikten, såsom det tillrådes i Skriften: ”Där ord överflöda, fattas icke synd; den som behärskar sin tunga är en vis man. Den vakar över sitt liv som vakar över sina läppar; den som talar ymnigt — han går i fördärvet! En förnuftig man är sparsam med sina ord; den kloke bevarar sitt lugn. Den som är försiktig med sina läppar och sin tunga lyckas undgå att komma i bryderi.” (Ords. 10:19; 13:3; 17:27; 21:23; Mo) Håll tungan tämjd och tyglad, när du håller på att fatta humör, och pressa handen mot munnen, om det blir nödvändigt. (Job 39:37; Ps. 39:2; Ords. 30:32) Om du är för svag i dig själv för att lyckas i egen kraft, bed då som psalmisten: ”Sätt, o HERRE, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr.” — Ps. 141:3.
Att tämja tungan är så viktigt, därför att ”död och liv har tungan i sitt våld”. Den missbrukas i upphetsande utbrott, och den är full av dödligt gift, men ”en saktmodig tunga är ett livets träd”. (Ps. 34:13—15; Ords. 15:4; 18:21) Med tungan bekänner man sig till Gud och Kristus och ”förkunnar ... offentligen till frälsning”. Då vi alltså har dessa härliga utsikter till tjänst och liv för ögonen, må vi då göra framsteg i arbetet med att tämja tungan, medan vi strävar framåt mot mognad. — Rom. 10:10; 14:11; Fil. 2:11; Hebr. 6:1; NW.