Den främsta regeringens ”nycklar” tas i bruk

”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar, och vad du än måtte binda på jorden kommer att vara något som har blivit bundet i himlarna, och vad du än måtte lösa på jorden kommer att vara något som har blivit löst i himlarna.” — Matt. 16:19.

1, 2. a) Vem var den suveräne dörrvaktaren i himmelen enligt den fornromerska mytologin? b) Vad kan man, i historiskt avseende, säga om Jesus Kristus såsom innehavare av en nyckel?

FINNS det en dörrvaktare, en portvakt, uppe i himmelen? I den fornromerska mytologin var Janus, gudarnas gud, den suveräne dörrvaktaren i himmel och på jord. Janus’ tempel i norra änden av Forum Romanum, nära Curian, finns fortfarande i behåll, men Janus tillbeds inte längre. Hur förhåller det sig då med den historiska personen Jesus Kristus, som nu är förhärligad i himmelen och befinner sig på ”gudarnas [sanne] Guds”, Jehovas, högra sida? (5 Mos. 10:17) År 96 v.t. eller där omkring, då den förhärligade Jesus dikterade ett brev som skulle sändas till församlingen i Filadelfia i Mindre Asien, sade han till aposteln Johannes:

² ”Och skriv till Filadelfiaförsamlingens ängel: Detta säger han som är helig, som är sann, som har Davids nyckel, som öppnar så att ingen skall stänga och stänger så att ingen öppnar: ’Jag känner dina gärningar — se, jag har inför dig ställt en öppnad dörr, som ingen kan stänga — och jag vet att du har något lite kraft och att du har hållit mitt ord och inte har visat dig falsk mot mitt namn.’” — Upp. 3:7, 8.

3. a) I vilket släktskapsförhållande stod Jesus Kristus till David? b) Varför gav Jehova ”Davids nyckel” åt Jesus Kristus, och hur använder han den?

³ Om man utgår från David, den förste judiske kungen i Jerusalem, är Jesus Kristus den 43:e i den kungliga ätt som stammar från denne ryktbare kung. Med Jesus Kristus slutar denna kungliga linje, eftersom han blev den förblivande arvingen till Davids rike. (Luk. 3:23—31) Därför gav Jehova Gud sin förhärligade Son ”Davids nyckel”. Davids rike var en förebildlig teokrati, ett förebildligt gudsrike. (1 Krön. 29:23; 2 Krön. 13:5, 8) Med Davids förhärligade avkomling, Jesus Kristus, vid styret blir detta rike ett verkligt, motbildligt gudsrike. Såsom den som med rätta innehar ”Davids nyckel” öppnar eller stänger han privilegier och möjligheter för människor på jorden med avseende på Guds rike.

4, 5. Vilka privilegier sade Jesus Kristus, i grannskapet av Caesarea Filippi, att han skulle ge den trogne Petrus?

⁴ Jesus, som såg framåt mot den dag då han skulle öppna många tjänsteprivilegiers dörr för sin trogne apostel Simon Petrus, sade vid ett tillfälle till honom: ”Du är Petrus [grek.: Petros; lat.: Petrus], och på denna klippa [grek.: tautei tei petrai; lat.: hanc petram] skall jag bygga min församling, och hades’ portar skall inte bli den övermäktiga. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar, och vad du än måtte binda på jorden kommer att vara något som har blivit bundet i himlarna, och vad du än måtte lösa på jorden kommer att vara något som har blivit löst i himlarna.” — Matt. 16:18, 19.

⁵ Jesus uttalade de här historiska orden någon gång efter den judiska påsken år 32 v.t., i grannskapet av Caesarea Filippi, i närheten av Jordanflodens källflöden. — Matt. 16:13—17.

NÄR DE GAVS OCH TOGS I BRUK

6. Av vilket slag var dessa ”himmelrikets nycklar”, och vad representerade de?

⁶ I likhet med ”Davids nyckel” var ”himmelrikets nycklar” inte bokstavliga, materiella nycklar av jordiskt slag. De var andliga nycklar, nämligen privilegiet, äran, uppdraget och bemyndigandet att ”öppna” eller inleda ett program bestående av upplysning, undervisning och personlig medling med avseende på himmelriket. Härigenom kunde de människor, som önskade söka himmelriket först, dra nytta av den föranstaltning som Gud då gjorde tillgänglig genom Jesus Kristus, arvingen till himmelriket. De fick således tillträde till något som inte stått öppet för dem tidigare.

7. Vilka grundförutsättningar för tillträde till himmelriket, Guds rike, hade Jesus tidigare, i Jerusalem, uppenbarat för Nikodemus?

⁷ Två år tidigare hade Jesus, i Jerusalem, uppenbarat för en av judarnas styresmän, en farisé vid namn Nikodemus, vissa grundförutsättningar som en troende människa måste ha för att få tillträde till Guds rike, himmelriket. Jesus sade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om någon inte föds på nytt, kan han inte se Guds rike.” Vad nu då, ”föds på nytt” av samma mänskliga mor? Nej, utan Jesus sade till Nikodemus: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om någon inte föds av vatten och ande, kan han inte komma in i Guds rike. Vad som har fötts av köttet, det är kött, och vad som har fötts av anden, det är ande.” — Joh. 3:1—6.

8. Skulle någon som inte redan var en döpt, av anden pånyttfödd kristen följdriktigt kunna äga och bruka sådana ”nycklar”, och vilket exempel har vi som belyser saken?

⁸ Skulle alltså en människa, som inte redan själv var född ”av vatten och ande”, som inte redan var en döpt, av anden pånyttfödd kristen, kunna äga och bruka ”nycklarna” för att åt andra öppna ingångsdörren till Guds rike, himmelriket? Det skulle knappast vara följdriktigt. ”Himmelrikets nycklar” gavs således inte åt Johannes, fastän han döpte Jesus och var den förste som predikade: ”Ändra ert sinne, för himmelriket har kommit nära.” — Matt. 3:1, 2.

9. Hur vet vi om Petrus var pånyttfödd av anden då han fick den första av ”nycklarna”, och hur förhöll det sig med den omskurne etiopiske proselyt som omtalas i Apostlagärningarna 8:27, 28?

⁹ Men hur förhöll det sig då med aposteln Petrus; var han pånyttfödd av anden då Jesus Kristus gav honom den första av ”nycklarna” för att han skulle använda den? Ja, för på pingstdagen år 33 v.t. använde Jehova Gud den förhärligade Jesus till att med helig ande döpa omkring 120 lärjungar, Petrus inbegripen, som väntade i ett rum i en övervåning i Jerusalem. Det var först sedan Petrus på det sättet hade blivit pånyttfödd av Guds ande som han reste sig för att tala till mer än 3.000 judar och omskurna proselyter, som samlades och fick bevittna hur profetian i Joel 2:28, 29 hade börjat uppfyllas. Om det var så att den omskurne etiopiske proselyten, som omtalas i Apostlagärningarna 8:27, 28, befann sig bland de ”gudfruktiga män”, som då bodde i Jerusalem på denna pingstdag, kom han inte över från templet för att lyssna till Petrus. (Apg. 2:1—12) Men han fick sitt tillfälle längre fram.

10. När och hur gjorde Petrus bruk av den första av ”nycklarna”?

¹⁰ Petrus sade rättframt till de tusentals högtidsfirande människorna att de hade begått ett brott som ett religiöst samhälle genom att hänga Jesus Kristus på pålen 52 dagar tidigare. Dessa ”gudfruktiga män”, vars samvete slog dem, frågade då: ”Män, bröder, vad skall vi göra?” Det var Petrus som svarade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva. Ty löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, just så många som Jehova, vår Gud, må kalla till sig.” Petrus fortsatte att tala. ”Och med många andra ord vittnade han grundligt och fortsatte att förmana dem och sade: ’Rädda er undan denna förvridna generation.’” (Apg. 2:14—40) Således gjorde den av anden pånyttfödde Petrus bruk av den första av ”nycklarna”.

11. Hur gick det till att flera tusen av dem som lyssnade till Petrus blev födda ”på nytt”, födda ”av vatten och ande”?

¹¹ Var det några av de där köttsliga judarna som gick in genom den nu öppna ingångsdörren såsom judar, vilkas förfäder Jehova Gud hade gett löftet i Joel 2:28, 29? Apostlagärningarna 2:41, 42 svarar: ”Därför lät de som av hjärtat omfattade hans ord [Petrus’ ord] döpa sig, och på den dagen fogades omkring tre tusen själar till. Och de fortsatte att ägna sig åt apostlarnas undervisning och åt delaktighet med varandra, åt att hålla måltider och åt böner.” Genom att de blev döpta i vatten i Jesu Kristi namn och sedan fick den heliga andens fria gåva blev de födda ”på nytt”, födda ”av vatten och ande”. — Joh. 3:3, 5.

FÖR VILKAS RÄKNING DEN ANDRA NYCKELN TOGS I BRUK

12, 13. a) Vad skulle det ha inneburit, om Petrus bara hade behövt använda en enda nyckel? b) Men vad var det Jesus sade om detta till sina lärjungar strax före sin himmelsfärd?

¹² Löftet till Petrus gällde inte bara en nyckel, utan ”himmelrikets nycklar”. Detta betydde åtminstone två nycklar. När fick han då den andra nyckeln, och för vilkas räkning fick han den? Om Petrus hade behövt bara en enda nyckel, då skulle bara köttsliga judar och omskurna judiska proselyter tillhöra de 144.000 som Jesus Kristus bygger på sig såsom klippan, för att de skall utgöra hans fullständiga, av anden pånyttfödda församling. (Matt. 16:18; Upp. 7:4—8; 14:1—3) Men skulle den himmelska frälsningen begränsas enbart till dem som fick tillträde genom att Petrus gjorde bruk av en nyckel på pingstdagen? Vad sade Jesus strax innan han for upp till himmelen på den 40:e dagen räknat från hans uppståndelse? Den dagen, i närheten av Jerusalem, sade han till sina lärjungar:

¹³ ”Så är det skrivet, att den Smorde skulle lida och uppstå från de döda på tredje dagen och att det på grundval av hans namn skulle predikas sinnesändring till synders förlåtelse bland alla nationerna — med början från Jerusalem; om dessa ting skall ni vara vittnen. Och se, jag sänder ut över er det som är utlovat av min Fader [i Joel 2:28, 29]. Men dröj ni kvar i staden, tills ni blir beklädda med kraft från höjden.” — Luk. 24:46—49.

14, 15. Hur gjorde Jesus åtskillnader med avseende på utvidgningen av arbetet med att predika sinnesändring för ”alla nationerna”, enligt vad vi läser i Apostlagärningarna 1:8?

¹⁴ Enligt Apostlagärningarna 1:8 beskrev Jesus emellertid mera detaljerat hur arbetet med att predika sinnesändring på grundval av hans namn undan för undan skulle utvidgas till att omfatta ”alla nationerna”. Där läser vi att han sade: ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.”

¹⁵ Här gjorde Jesus åtskillnad mellan Samarien och ”hela Judeen”. Under hela sin jordiska förkunnargärning skilde han förresten mellan omskurna köttsliga judar och omskurna samariter.

16. Hur kom det sig att Jesus på sin väg tillbaka till Galileen tillbringade två dagar hos de samaritiska invånarna i staden Sykar?

¹⁶ Efter den judiska påsken år 30 v.t., under första året av sin offentliga verksamhet, måste Jesus färdas genom Samarien på sin väg från Judeen till Galileen. I samband med detta hette det: ”Judar vill ... inte ha med samariter att göra.” (Joh. 4:9) Men vid Jakobs källa nära staden Sykar fick Jesus lust att tala till en samaritisk kvinna. Hon blev faktiskt den första person, för vilken Jesus bekände att han var Messias, Kristus. Berodde det på att hon inte var judinna? (Matt. 16:20) Dessutom stannade Jesus och hans apostlar, på inbjudan av de samaritiska invånarna i Sykar, hos samariterna i två dagar och talade med dem. Flera av dem kom till tro och sade till den samaritiska kvinnan som hade vittnat för dem: ”Vi tror inte längre för ditt tals skull; vi har ju själva hört, och vi vet att den här mannen med visshet är världens frälsare.” — Joh. 4:39—43.

17. Vilken ståndpunkt intog Jesus till dessa troende samariter och dop i vatten?

¹⁷ Men också efter detta fortsatte Jesus att göra åtskillnad mellan judar och samariter, trots att några samariter trodde på honom. Krävde Jesus att några av dessa troende samariter skulle döpas i vatten med Johannes’ dop? Nej! Detta var betydelsefullt, eftersom det i skildringen omedelbart före redogörelsen för Jesu besök i det samaritiska Sykar heter så här: ”När nu Herren blev medveten om att fariséerna hade hört att Jesus gjorde och döpte fler lärjungar än Johannes — fastän det i själva verket inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar — lämnade han Judeen och gav sig åter av till Galileen. Men han måste gå genom Samarien. Följaktligen kom han till en stad i Samarien kallad Sykar, nära den åker som Jakob gav åt sin son Josef. Ja, där var Jakobs källa.” — Joh. 4:1—6.

18. När Jesus två år senare färdades genom Samarien på väg till Jerusalem, hur uppträdde då samaritiska bybor?

¹⁸ Gick det lika bra för Jesus två år senare? Han och hans lärjungar färdades i motsatt riktning för att vara med vid den judiska lövhyddohögtiden i Jerusalem. Jesus sände då ut budbärare som ”gav sig i väg och kom in i en by av samariter för att göra förberedelser för honom; men de tog inte emot honom, därför att han hade vänt sitt ansikte [åt vilket håll?] mot Jerusalem för att gå dit. När lärjungarna Jakob och Johannes såg detta, sade de: ’Herre, vill du att vi säger att eld skall komma ner från himmelen och förinta dem?’ Men han vände sig om och förebrådde dem. Så gick de till en annan by.” (Luk. 9:51—56) Hade Jesus gett efter för Jakobs och Johannes’ häftiga lynne, kunde detta ha ingett samariterna fördomar mot kristendomen.

19. a) När Jesus sände ut de 12 apostlarna två och två, vilka föreskrifter gav han då om Samarien? b) Vilken inställning hade judar i allmänhet till samariter, enligt vad vi läser i Johannes 8:47, 48?

¹⁹ Redan något år tidigare, före den judiska påsken år 32 v.t., när Jesus sände ut apostlarna till att predika två och två, sade han till dem: ”Gå inte bort till nationernas väg och gå inte in i en samaritisk stad, utan gå i stället ständigt till de förlorade fåren av Israels hus. Medan ni går, predika och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 10:5—7; Luk. 9:1—6) Flera månader senare, efter lövhyddohögtiden år 32 v.t., sände Jesus ut 70 evangelieförkunnare och gav dem anvisningar som påminde om dem han hade gett de 12 apostlarna. De byar och städer, där de predikade Guds rike, låg förmodligen i Judeen, inte i Samarien. (Luk. 10:1—24) De rapporterade inte att de besökt samaritiska orter. De begav sig till ”de förlorade fåren av Israels hus”. Varför det? Därför att dessa evangelieförkunnare inte fick större myndighet än den apostlarna hade fått. Judarnas allmänna inställning till samariterna blev uppenbar, när Jesus sade till de icke troende judarna att de inte var från Gud och de då svarade: ”Du är samarit och har en demon.” — Joh. 8:47, 48.

20. Varför fick samariterna ingen nytta av det bruk Petrus gjorde av den första av ”himmelrikets nycklar” vid pingsten i Jerusalem, och vilken fråga uppstår fördenskull?

²⁰ Jesus gjorde åtskillnad mellan samariter och judar, när han sade till den samaritiska kvinnan: ”Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen utgår från judarna.” (Joh. 4:22) Jesus beskrev en samarit såsom en man ”av en annan nation” eller, mera ordagrant, ”av annan släkt”, ”av annan ras”. (Luk. 17:16—18; se den mellanradiga översättningen ord för ord i The Kingdom Interlinear Translation.)a Samariterna, som tillbad på berget Gerissim, var inte med vid pingsthögtiden i Jerusalem år 33 v.t. De fick således ingen nytta av att Petrus då använde den första av ”himmelrikets nycklar”. (Apg. 2:5—11) När var det då som de 12 apostlarna ägnade Samarien sin uppmärksamhet, sedan den heliga anden hade blivit utgjuten i Jerusalem, för att befolkningen där skulle få del av det som Jesus hade förutsagt i Apostlagärningarna 1:8?

21. Hur kom evangelieförkunnaren Filippus att befinna sig i Samaria, och varför medförde det stor glädje att han kom dit?

²¹ Det var mycket som hände den kristna församlingen i Jerusalem efter pingsten. Den förföljelse, som bröt ut efter det att Stefanus lidit martyrdöden, medförde att alla församlingens medlemmar utom de 12 apostlarna lämnade Jerusalem och blev kringspridda. (Apg. 8:1—5) Det var inte på grund av några apostoliska uppdrag och anvisningar, utan på grund av förföljelsen, som Filippus, vilken intimt samarbetat med Stefanus, och andra jude-kristna flydde norrut till Samarien. (Apg. 6:1—6; 21:8) I staden Samaria predikade Filippus, som var gynnad med gåvan att utföra underverk med hjälp av Guds ande, de goda nyheterna om den uppväckte och förhärligade Jesus Kristus och utförde många övernaturliga tecken genom att göra folk friska. ”Så blev det stor glädje i den staden.” — Apg. 8:8.

22. Vilken fråga uppstår på grund av att många samaritiska män och kvinnor lät döpa sig i vatten av Filippus?

²² Vad ledde detta till? ”När de trodde Filippus, som förkunnade de goda nyheterna om Guds rike och om Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.” Detta inbegrep en viss magiker vid namn Simon, som ”hade utövat magiska konster och förundrat Samariens nation”. (Apg. 8:9, 12, 13) Nu uppstår frågan: Blev dessa troende samariter födda ”av vatten och ande”? Visst hade dopets vatten kommit med i bilden, men hur var det med anden? Om det var så att de hade blivit pånyttfödda av anden efter sitt dop i vatten, då var det Filippus som öppnade vägen för denna nya grupp, samariterna, till ”himmelriket”. Men gjorde han verkligen det, fastän han inte var en av de 12 apostlarna? Vad antyder den inspirerade skildringen?

23. Varför sägs det inget om att Filippus gav de samariter som blev döpta i Jesu namn något löfte om den heliga anden?

²³ Denne Filippus var inte en av apostlarna, till vilka Jesus sade: ”Vilka ting ni än måtte binda på jorden kommer att vara ting som har blivit bundna i himmelen, och vilka ting ni än måtte lösa på jorden kommer att vara ting som har blivit lösta i himmelen.” (Matt. 18:18; 16:19; 10:2—4; Joh. 1:43—48) Därför sägs det ingenting om att Filippus skulle ha gett samariterna några löften om den heliga andens gåva i samband med deras dop i vatten. Han var inte bemyndigad att säga vad Petrus sade till judarna på pingstdagen: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” — Apg. 2:38.

24. a) Blev samariterna delaktiga i det mosaiska lagförbundet genom att låta sig omskäras och fira de högtider som var påbjudna i Mose skrifter? b) Blev de, efter sitt dop i vatten i Jesu namn, genast födda ”av vatten och ande”?

²⁴ Samariterna befann sig inte i det lagförbund som Mose hade förmedlat för israeliternas räkning vid Sinai berg, även om samariterna ansåg bibelns fem första böcker, Moseböckerna eller Pentateuken, vara Guds ord och firade en påskhögtid och en pingsthögtid på berget Gerissim i Samarien. (2 Kon. 17:29, 30; Joh. 4:19, 20) Att de var omskurna i köttet gjorde dem alltså inte automatiskt till judiska proselyter. Samariterna var inte inblandade i företaget att hänga Jesus på pålen, och därför behövde de inte bli döpta i vatten för att få Guds förlåtelse för en sådan grov synd, som man måste ångra. Samariterna blev emellertid döpta av Filippus i Jesu Kristi namn, i dennes egenskap av Messias (Kristus) och ”världens frälsare”. (Joh. 4:25, 26, 28, 29, 42) Blev de fördenskull födda ”av vatten och ande”? Nej! För de fick inte då den heliga anden.

25. Hur framgår det av Apostlagärningarna 8:14—17 varför de döpta samariterna inte hade blivit födda av vatten och ande?

²⁵ Hur kom det sig? Apostlagärningarna 8:14—17 säger oss: ”När apostlarna i Jerusalem hörde att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de i väg Petrus och Johannes till dem; och dessa gick ner och bad för dem att de skulle få helig ande. Den hade nämligen ännu inte fallit på någon enda av dem, utan de hade endast blivit döpta i Herren Jesu namn. Sedan lade de [Petrus och Johannes i egenskap av apostlar] händerna på dem, och de [dvs. de döpta samariterna] började få helig ande.” Detta betyder inte enbart övernaturliga andliga gåvor.

26. Vilket privilegium blev således de döpta samariterna kvalificerade för, och vilket redskap tog Petrus, i Johannes’ närvaro, i bruk?

²⁶ Först nu blev de döpta samariterna ”födda” av ande såväl som av vatten och blev kvalificerade att komma in i Guds rike, himmelriket. (Joh. 3:5) Andens verksamhet i det här sammanhanget kan jämföras med den som det talas om längre fram, i Apostlagärningarna 10:44—46 och 11:15—17. För de troende döpta samariternas räkning tog således aposteln Petrus i bruk den andra av ”himmelrikets nycklar”. Aposteln Johannes var där tillsammans med Petrus, det är visst och sant, men vid det tidigare tillfället, på pingstdagen, var det 11 andra apostlar som var tillsammans med nyckelbäraren Petrus. — Se också Matteus 18:1, 18.

27. Hur framgår det av Apostlagärningarna 8:18—23 att det var Petrus som tog ledningen, när det gällde att ta itu med den före detta magikern Simon?

²⁷ Att Petrus var den som hade företräde framgår av vad vi vidare läser i Apostlagärningarna 8:18—23: ”När nu [magikern] Simon såg att anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar och sade: ’Ge också mig denna myndighet, för att vemhelst som jag lägger händerna på må få helig ande.’ Men Petrus sade till honom: ’Må ditt silver förgås med dig, därför att du med hjälp av pengar tänkte komma i besittning av Guds fria gåva. Du har varken del eller lott i denna sak, för ditt hjärta är inte rätt i Guds ögon. Ändra därför sinne i fråga om denna din uselhet och frambär ödmjuk bön till Jehova att ditt hjärtas påfund, om möjligt, må bli dig förlåtet; för jag ser att du är ett bitterhetens gift och en orättfärdighetens boja.’” Av det här framgår det att Petrus tog ledningen som Kristi främste representant vid det här tillfället. Han talade såsom den som fått sig himmelrikets nycklar anförtrodda.

28. För vilka andra öppnades då möjligheten att komma in i Guds rike, och var började de av anden döpta samariterna utöva sin tillbedjan?

²⁸ Från och med då kunde samma möjlighet erbjudas andra i Samarien. Följaktligen läser vi i Apostlagärningarna 8:25: ”När de [Petrus och Johannes] nu hade vittnat grundligt och hade talat Jehovas ord, vände de tillbaka till Jerusalem, och de förkunnade då de goda nyheterna för många av samariternas byar.” Nu började de döpta, av anden pånyttfödda samariterna tillbedja sin himmelske Fader, Jehova, på ett nytt sätt, varken på berget Gerissim eller i Jerusalem, utan i hans stora andliga tempel. — Joh. 4:21.b

29. Vad hände med den av anden pånyttfödda församlingen i Judeen, Galileen och Samarien efter Saulus’ omvändelse till kristendomen, och var slog sig Filippus ner?

²⁹ Filippus och andra jude-kristna hade nödgats fly ner till Samarien på grund av den förföljelse som fariséen Saulus från Tarsus främjade. Men Saulus själv blev omvänd till kristendomen, och förhållandena ändrades sedan för församlingen i Palestina. Om detta läser vi i Apostlagärningarna 9:31: ”Så kom verkligen församlingen utöver hela Judeen och Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp; och eftersom den vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till.” Filippus slog sig emellertid slutligen ner i hamnstaden Caesarea, där den romerske landshövdingen över Judeen hade sitt högkvarter och där en italiensk truppstyrka var förlagd. — Apg. 8:40; 21:8; 10:1; 23:23—35.

”Himmelrikets nycklar” och den ”stora skaran”

1. Vilka frågor uppstår beträffande Filippus med avseende på år 36 v.t., eftersom han slutligen bosatte sig i Caesarea?

ÅR 36 v.t. inträffade i Caesarea på Medelhavets östra strand en markerad händelse i den kristna historien. Om evangelieförkunnaren Filippus redan var bosatt där det året vet vi inte med säkerhet. Ifall han var det, hur kom det sig då att han inte blev använd i förbindelse med en viss officer vid den italienska truppstyrkan som då var förlagd där? Filippus var före aposteln Petrus i att utföra kristen verksamhet i Samaria, och varför var förhållandet nu inte detsamma i Caesarea år 36 v.t.? De inspirerade heliga skrifterna ger oss svaret.

2. När avskaffades det mosaiska lagförbundet, och hur länge gavs det likväl fortfarande företräde åt de omskurna judarna?

² Lagförbundet, som Mose hade förmedlat mellan Jehova Gud och Israel vid Sinai berg i Arabien, avskaffades på grundval av Jesu Kristi, Abrahams och kung Davids avkomlings, död på pålen. Detta inträffade tre och ett halvt år efter det att Jesus blivit döpt i vatten och smord med Guds ande år 29 v.t. Men Jehova fortsatte likväl att ge företräde åt de köttsliga judarna och samariterna också under en period av ytterligare tre och ett halvt år, varigenom profetian i Daniel 9:24—27a uppfylldes. Denna ”vecka”, denna tid av sju år, slutade i den sjunde månmånaden (Tischri) år 36 v.t. Från och med då skulle Abrahams israelitiska avkomlingar placeras på samma andliga nivå som folk i de icke-judiska nationerna, de oomskurna hedningarna. Därefter skulle Abrahams Gud inte mer ge judarna något företräde! Hur blev detta klart och tydligt bevisat år 36 v.t.?

3. a) Var befann sig aposteln Petrus vid den tiden, och varför? b) Varför blev Petrus kritiserad av de omskurna jude-kristna i Jerusalem för sitt ovanliga handlingssätt?

³ Det var ungefär vid den tiden som Petrus, på ivrig begäran av den kristna församlingen i hamnstaden Joppe, hade kommit och uppväckt den jude-kristna välgörarinnan Dorkas från de döda. Han uppehöll sig då några dagar hos garvaren Simon. (Apg. 9:36—43) Vid den här tiden var en oomskuren hedning icke önskvärt umgänge för en jude, ja, faktiskt i lika hög grad som en från Guds folks församling utesluten person. (Matt. 18:17) Fram till den här tiden hade därför den jude-kristne Petrus aldrig självmant gått in i en oomskuren hednings hus. (Så var det utan tvivel också med evangelieförkunnaren Filippus.) Följaktligen var det så att när de oomskurna jude-kristna i Jerusalem senare fick höra att Petrus slutligen hade gått in i en hednings hem, kritiserade de honom och sade att ”han hade gått hem till män som inte var omskurna och hade ätit med dem”. — Apg. 11:3.

4. Hur förklarade den jude-kristne aposteln Petrus sina känslor, sedan han hade gått in i ett hedniskt hem i Caesarea?

⁴ Också Petrus, som visserligen nu i några år hade varit en kristen apostel, sade till värden i vars hus i Caesarea han hade tvekat att sätta sin fot: ”Ni vet mycket väl hur olagligt det är för en jude att sluta sig till eller närma sig en man av en annan ras.” (Apg. 10:28, NW; Jerusalem Bible; The New English Bible) Hedniska raser ansågs befläckade eller orena.

5, 6. Vilka fakta framlade Petrus för att försvara sitt kritiserade handlingssätt i Caesarea?

⁵ För att försvara sig måste Petrus redogöra för fakta inför apostlarna och andra omskurna jude-kristna i Jerusalem. Vilka var då dessa fakta? Att Petrus inte självmant hade satt i gång den här verksamheten. Han hade handlat i lydnad för Jehova Gud.

⁶ När Petrus var i garvaren Simons hus i Joppe, lät Gud Petrus få en syn för att klargöra att det som Gud nu hade renat, det skulle Petrus inte fortsätta att kalla orent. Därpå kom tre män, utsända av den italienske centurionen Kornelius i Caesarea, till huset där Petrus uppehöll sig och frågade efter honom. Gud uppmanade nu denne jude-kristne apostel att följa med dem, ”utan att alls tveka, eftersom jag har skickat dem”. Sex av de omskurna jude-kristna i församlingen i Joppe följde med Petrus uppåt kusten till Caesarea. Följande dag, när de kom in i den hedniske centurionen Kornelius’ hus, förklarade Kornelius att Guds ängel hade visat sig för honom och uppmanat honom att sända efter Petrus i Joppe och tillagt: ”Han skall tala de ting till dig, genom vilka du och hela ditt hus må frälsas.” — Apg. 10:1—33; 11:14.

7. Hur långt hann Petrus i sitt tal till hedningarna i den italienske centurionen Kornelius’ hus?

⁷ Fullständigt omedveten om vad som skulle inträffa började Petrus avge budskapet om Jesu Kristi jordiska förkunnargärning, hans död och hans uppståndelse från de döda genom Guds allsmäktiga kraft. I sitt tal hade Petrus hunnit så långt som till att säga: ”Denne är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över de levande och de döda. Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får förlåtelse för synder genom hans namn.” — Apg. 10:34—43.

8. Vilket bevis gav Gud, medan Petrus ännu talade, för att han nu lät oomskurna troende hedningar få tillträde till den av anden pånyttfödda församlingen?

⁸ I den stunden gav Jehova Gud bevis för att han nu lät troende hedningar, fastän de var oomskurna, få tillträde till församlingen av de av anden pånyttfödda kristna, för vi läser: ”Medan Petrus ännu talade om dessa ting, föll den heliga anden på alla som hörde ordet. Och de trogna som hade kommit tillsammans med Petrus, vilka var av de omskurna, blev förundrade, därför att den heliga andens fria gåva nu blev utgjuten också över folk av nationerna. De hörde dem nämligen tala med tungor och förkunna Guds storhet.” — Apg. 10:44—46.

9. Hur beskrev Petrus, när han berättade om detta i Jerusalem, hur den heliga anden hade verkat i Caesarea, och vad jämförde han detta med?

⁹ När Petrus själv berättade om detta i Jerusalem, sade han: ”Men när jag började tala, föll den heliga anden på dem alldeles som den gjorde också på oss i början [vid pingsten år 33]. Då mindes jag Herrens uttalande, hur han brukade säga: ’Johannes för sin del döpte med vatten, men ni skall bli döpta i helig ande.’ Om alltså Gud har gett dem samma fria gåva som han också har gett oss som har utövat tro på Herren Jesus Kristus, vem var väl då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?” — Apg. 11:15—17.

10. Vad befallde Petrus nu att man skulle göra med dessa oomskurna hedningar, och varför?

¹⁰ Vad gjorde därför Petrus nu? ”Därpå kände sig Petrus manad att säga: ’Kan väl någon [av de sex jude-kristna som åtföljde Petrus] förbjuda vatten så att dessa, som har fått den heliga anden alldeles som vi [omskurna jude-kristna], inte skulle bli döpta?’ Därmed befallde han att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.” — Apg. 10:46—48.

11. a) Vilken verksamhet kunde de av anden pånyttfödda hedniska troende från och med då ta del i? Varför? b) Hur kan man säga att den heliga andens verkan var densamma vid tre olika tillfällen, med tre klart åtskilda grupper av troende?

¹¹ Så gick det till att ”Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till [de oomskurna] nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn”. (Apg. 15:14) Det var vid det här tillfället, i den oomskurne centurionen Kornelius’ hus i Caesarea, som Petrus tog i bruk en annan av ”himmelrikets nycklar”, den tredje nyckeln. Från och med då kunde Jesu med anden smorda lärjungar vara vittnen om honom ”till jordens mest avlägsna del”. (Apg. 1:8) Vad Gud hade öppnat med hjälp av nyckelinnehavaren Petrus förblev öppet för att ett världsomfattande vittnande skulle kunna utföras. Det var i överensstämmelse med detta som Guds heliga ande ”föll ... på” (grek.: epipípto) tre klart urskiljbara grupper av troende: 1) på de 120 döpta lärjungarna och, efteråt, på omkring 3.000 omvända judar, alla i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t.; 2) på de döpta samariterna, men först efter det att apostlarna Petrus och Johannes hade kommit och betjänat dem; och 3) på de troende hedningar som var samlade i Kornelius’ hus i Caesarea år 36 v.t. — Apg. 1:15; 2:1—4, 38, 41; 8:15—17; 10:44, 45; 11:15, 16.

EN VÄG ÖPPNAS FÖR DEN ”STORA SKARAN”

12. Vad har Jehova tagit ut bland vilka sedan den tiden?

¹² Ned genom århundradena sedan dess har Jehova tagit ut ett ”folk för sitt namn” bland omskurna judar, omskurna samariter och oomskurna hedningar. (Am. 9:12) Detta folk för Jehovas namn skulle bara utgöra 144.000, och de skulle komma att förenas med Jesus i hans himmelska rike. — Upp. 7:4—8; 14:1—3.

13. Vad framhölls i publikationerna Föda för tänkande kristna och Den gudomliga tidsåldersplanen om olika naturer och olika slag av frälsning för dessa?

¹³ I september 1881 utkom (på engelska) ”Vakttornspublikationen” Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna). Något senare, år 1886, utkom (också på engelska) boken Den gudomliga tidsåldersplanen. De här båda publikationerna påvisade att den andliga naturen och den mänskliga eller jordiska naturen är klart åtskilda. Frälsningen för den av anden pånyttfödda församlingen om 144.000 till himmelen skulle följaktligen vara annorlunda än återlösta människors frälsning till liv på en paradisisk jord. Likväl skulle Jesu Kristi lösenoffer vara grundläggande för båda slagen av frälsning.

14. Vad betonades i det offentliga föredrag som hölls i Los Angeles i Kalifornien söndagen den 24 februari 1918?

¹⁴ Den 24 februari 1918, medan första världskriget ännu pågick, höll J. F. Rutherford i egenskap av president för Watch Tower Bible and Tract Society ett offentligt föredrag i Los Angeles i Kalifornien i USA. Ämnet var ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. När första världskriget var över, blev stoffet i detta häpnadsväckande tal tillgängligt i tryck för allmänheten. Den här framställningen betonade att det skulle komma att finnas rättfärdighetsälskande människor på jorden, som skulle skonas till livet under den stundande dagen för Guds vrede. De skulle få överleva in i Guds nya ordning och få möjlighet att aldrig behöva dö bort från jorden, som skulle omvandlas till ett paradis.

15. Vad framhölls i talet år 1923 i Los Angeles över Jesu liknelse om fåren och getterna?

¹⁵ Återigen var det i Los Angeles som det år 1923 hölls ett konvent, där presidenten för Watch Tower Bible and Tract Society talade om Jesu liknelse om fåren och getterna. Med hjälp av bibeln fastslog han att de symboliska ”fåren” i denna liknelse är de som nu, under den nuvarande ”ändens tid”, på olika sätt gör gott mot Jesu andliga, pånyttfödda bröder. Som belöning för detta skulle dessa, som gör gott, bli bevarade igenom den annalkande Harmageddonstriden, och den förhärligade ”Människosonen”, den himmelske kungen Jesus Kristus, skulle föra dem in i sitt tusenårsrikes jordiska domän. (Matt. 25:31—46) Detta så att säga förgyllde de jordiska förhoppningarna för många fårlika människor som gjorde gott mot Kristi ”bröder”, som om de gjorde detta direkt mot honom.

16, 17. Varför var det inte någon alldaglig händelse, när höjdpunkten i denna utveckling av insikt i bibeln kom 12 år senare?

¹⁶ En höjdpunkt i denna utveckling av insikt i bibeln kom emellertid 12 år senare. Det visade sig att detta inte var någon alldaglig händelse i den mänskliga historien. Den stora ekonomiska depressionen gick då på sitt sjätte år. Det romersk-katolska ”heliga året” 1933 hade inte lyckats infria löftet om ”fred och välgång”. Till följd av konflikter med det etiopiska kejsardömet förberedde det fascistiskt styrda Italien krig, och den 3 oktober 1935 ryckte italienska trupper in i Etiopien. Adolf Hitlers diktatur i Tyskland gick på tredje året, och han förföljde grymt Jehovas vittnen. Den 7 oktober 1934 hade han medelst hundratals telegram från jordens alla hörn blivit varskodd om att ifall han inte slutade upp med att förfölja dem, skulle Jehova tillintetgöra både honom och hans nazistparti. Men getlikt beslutade han sig för att utrota denna ”avföda” av opolitiska kristna ur Tyskland.

¹⁷ Under 1935 började Amerikas president, Franklin D. Roosevelt, få svårigheter i förbindelse med den kommitté som han hade tillsatt, NRA (National Recovery Administration), för att verka för ett industriellt återuppbyggnadsprogram, och beslutsfattare gav efter för påtryckningar från Katolsk aktion. Sovjetunionen styrdes av ett ”kraftkarls”-välde under Josef Stalin. Kejsardömet Japan hade, som svuren motståndare till kommunismen, trevare ute hänemot en olycksbringande ”trippelallians” med det fascistiskt styrda Italien och det nazistiskt styrda Tyskland, som blev till axelmakterna. Andra världskriget förbereddes!

18. Var höll Jehovas vittnen ett konvent på försommaren år 1935, och vilket ämne behandlades i det offentliga föredraget?

¹⁸ Även om förhållandena var kritiska världen utöver år 1935, när det gällde nationernas styrelse, var nu en särskilt glädjande och spännande tid inne för Jehovas vittnen. Från 30 maj till och med 3 juni höll de ett konvent i Washington, D. C., Amerikas huvudstad, sätet för Förenta staternas regering, detta lands olika styrande organ. Ämnet för det offentliga föredrag, som hölls på söndagen den 2 juni, var ”Världens styrelse”, och det radierades till Storbritannien, Europas fastland, Afrika och många öar i världshaven. — Se The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern) för 29 augusti 1935.

19. Medlemmarna av vilken klass blev identifierade på fredagseftermiddagen den 31 maj, och vad skulle denna klass få erfara i förbindelse med den ”stora vedermödan”?

¹⁹ Tidigare, på fredagseftermiddagen den 31 maj, fick konventdeltagarna lyssna till ett fängslande tal. På grund av att det var mycket viktigt sändes det samtidigt över två radiostationer. Fårlika människor, intresserade av evigt liv på en paradisliknande jord, var särskilt inbjudna att närvara vid konventet. Alla konventdeltagarnas intresse fångades av ett ämne som dittills hade varit missförstått, nämligen den ”stora skaran”, som aposteln Johannes fick se i en syn enligt Uppenbarelseboken 7:9—17. Till särskilt stor glädje för den synliga och den osynliga åhörarskaran blev medlemmarna av denna ”stora skara” identifierade. Det framhölls att de inte är en pånyttfödd klass av kristna som skall komma till himmelen. De är den jordiska ”får”-klassen i Jesu liknelse som är återgiven i Matteus 25:31—46. De får överleva på jorden, och det är på så sätt som de ”kommer ut ur den stora vedermödan”. — Upp. 7:14.

20. Vad måste de som önskade vara framtida medlemmar av den ”stora skaran” göra, och vad skulle de, sedan de gett ett yttre vittnesbörd om detta, inte förvänta att anden skulle göra?

²⁰ Det var deras plikt att ta ståndpunkt för Jehovas rätte herde, Jesus Kristus. De skulle ge uttryck åt att de tagit denna ståndpunkt genom att ”inviga” eller överlämna sig åt Jehova genom Kristus. Enligt bibeln skall ett yttre vittnesbörd ges om ett sådant överlämnande, och det skall ske genom dop i vatten i Faderns, Sonens och den heliga andens namn. (Matt. 28:19, 20) Om några således önskade vara framtida medlemmar av den ”stora skaran”, borde de följaktligen nu överlämna sig och symbolisera sitt överlämnande genom dop i vatten. (Vakttornet för 15 oktober 1934, sidan 314, paragraf 34) Det var inte att vänta att Guds ande, efter deras dop, skulle falla på dem och pånyttföda dem till himmelskt liv, vilket de inte sökte.

21. Vad förmåddes flera hundra att göra följande dag på grund av detta avslöjande, och vilken ”hjord” vällde de in i?

²¹ Verkan av detta avslöjande var elektriserande, i synnerhet för de fårlika som längtade efter att klart och tydligt förstå vilken plats de intog i Jehovas anordning. De upplivades därför till handling genom att den ”stora skaran” blev identifierad. Dagen därpå, lördagen den 1 juni, var planerad för att ge tillfälle till dop i vatten. Vilken glädje de 840 personer kände som då blev döpta, flertalet av dem med den förhoppningen att av Jehova bli bestämda att tillhöra den framtida ”stora skaran”! Denna dopförrättning blev en iögonenfallande händelse. Det var som om slussportar hade öppnats och stora skaror vällde fram för att offentligt bekänna sitt förhållande till Jehova och komma in i den rätte herdens ”enda hjord” för att ansluta sig till den rätte herdens andliga ”bröder”. — Joh. 10:16; Matt. 25:34.

22. a) Vilken ”nyckel” hade tagits i bruk, och vilken verkan fick det? b) Vilken styrelse eller regering riktades deras uppmärksamhet på följande dag, och hur skulle de hälsa denna regering?

²² Det var som om den ”trogne och omdömesgille slavens” klass hade gjort bruk av en ”kunskapens nyckel” (Matt. 24:45—47; Luk. 11:52) och för framtida medlemmar av den ”stora skaran” hade öppnat dörren till underbara privilegier. Om de tog vara på dessa privilegier, skulle det medföra att de kunde få komma ”ut ur den stora vedermödan” och komma in på en renad jord under dess av Kristus utövade nya styrelse över världen. Deras uppmärksamhet riktades på denna styrelse följande dag genom det offentliga föredrag som behandlade ämnet ”Världens styrelse”, ett ämne så väl anpassat till den då rådande världssituationen. Föredraget varskodde på ett tidigt stadium den stora synliga åhörarskaran och de oändligt många flera radiolyssnarna om den tillintetgörelse som hotar alla av världens människor frambragta jordiska regeringar eller styrelser i Guds krig, Harmageddonkriget. Vidare framhävde talet Jehovas teokratiska styrelse eller regering under Kristus såsom det enda hoppet för hela mänskligheten. Den sades vara den gudomliga regering som den ”stora skaran” skall hälsa såsom sitt härliga hopp! a

23. a) Hade dörren nu stängts för de troende, som är lämpade för himmelriket, genom att ”kunskapens nyckel” togs i bruk? b) Vad kan anföras som tydligt bevis på hur det förhöll sig med detta?

²³ Men när ”kunskapens nyckel” på det här sättet togs i bruk, hade då den dörr, som bereder lämpade troende tillträde till himmelriket, samtidigt stängts? Nej, för det är Jesus Kristus som har ”Davids nyckel”, och han är den ende som kan stänga en sådan dörr. Det var fortfarande möjligt för vissa personer att få tillträde till himmelriket enligt Guds vilja. Som ett tydligt bevis på detta har vissa medlemmar av den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen blivit döpta i vatten under år som följt på detta viktiga avslöjande om den ”stora skaran” på försommaren år 1935 och publiceringen av detta avslöjande i tidskriften The Watchtower (på svenska i Vakttornet för 1 och 15 oktober 1935). — Upp. 3:7; Luk. 11:52; Matt. 23:13.

24. a) Vad kommer att hindra att fler människor sluter sig till den ”enda hjorden” under den rätte herden? b) I vilken egenskap är det som herden lämnar ”fåren” tillträde till den ”enda hjorden”?

²⁴ Enbart den ”stora vedermödans” utbrott kan hindra att fler människor får möjlighet att sluta sig till leden av de fårlika som kommer att utgöra den ”stora skaran”. Den väg som bereder tillfälle att undfly tillintetgörelse tillsammans med den nuvarande domfällda tingens ordning kommer då att vara en försummad möjlighet till frälsning. Under alla år som gått sedan 1935 har dörren till den rätte herdens ”enda hjord” stått öppen. Enligt tillförlitliga uppgifter är det mer än två millioner som har gått in genom den. Den rätte herden, Jesus Kristus, sade: ”Jag är fårens dörr.” (Joh. 10:7—9) I denna sin egenskap lämnar han fortfarande sina andliga ”bröders” vänner tillträde och skiljer dem från ”getterna” som alls inte skall överleva den ”stora vedermödan” och dess ”krig”, Har-Magedon. Alla som nu önskar göra det, må de lyssna till den rätte herdens ”röst” såsom den nu kommer till uttryck genom denne herdes andliga ”bröder”, som ännu befinner sig på jorden. (Joh. 10:16) Vilket stort privilegium de har, då de åtnjuter tryggheten i ”en enda hjord” under ”en enda herde”!

[Fotnoter]

Om vad som följde på detta förslag hade Washington Herald följande att säga:

”Den stora massan människor i och omkring hörsalen [Washington Auditorium] liknade en tidvattensvåg, när den snabbt kom på fötter. Armar sträcktes upp, med sina lungors fulla kraft höjde Jehovas vittnen sina jarop. Hörsalens fönster skallrade, då ljudvågorna träffade dem, och ljudet från den väldiga folkmassan hördes, enligt polisens uppgifter, utan svårighet halvannan kilometer bort.”

Liknande scener utspelades i samma stund i London, Belfast, Glasgow, Köpenhamn och på hundratals andra orter i många delar av jorden. — The Golden Age för 19 juni 1935, sid. 598; se också Year Book of Jehovah’s Witnesses for 1936, sid. 62, tredje stycket.

Inblick i nyheterna

Ohövligheten tilltar — varför?

● På många platser beskrivs den tilltagande ohövligheten som ”en epidemi”. ”U.S. News & World Report” kommenterar: ”I varuhus, på kontor, ja, till och med i Vita huset, tycks vanlig enkel hövlighet ha blivit omodern.” En invånare i staten Texas i USA påpekade: ”Det har gått så långt att om människor inte vore oartiga, skulle jag inte veta vad jag skulle tro.” J. Ponder, en av de ansvariga vid ett sjukhus i Los Angeles som arbetar med ett stresskontrollprogram, erkänner ”en klart avtagande tendens i fråga om hövlighet under de senaste fem till tio åren”. Han säger att människor ”är mer egoistiska. De frågar sig: ’Vad kan jag få?’ i stället för: ’Vad kan jag ge?’”

Ett område där detta visar sig vara mycket kostsamt är bilkörning. Professor J. Freedman vid Columbia University i New York sade: ”Många människor kör otroligt hänsynslöst. ... Motorvägarna liknar närmast ett slagfält.” ”Monthly Letter”, en tidskrift som utges av Royal Bank of Canada, talar om ”det obarmhärtiga slaktandet på vägarna” i det landet såsom ”ytterligare ett uttryck för människans omänsklighet mot andra människor”. Den tillägger: ”Roten till problemet är ohyfsat uppträdande. Hövligheten, hänsynsfullheten, överseendet, fördragsamheten och respekten för mänskliga rättigheter, ting som bygger upp vår civilisation, saknas i skandalös omfattning.”

När psykologen Freedman blev tillfrågad om varför ohövligt uppträdande tilltar i sådan enorm omfattning, svarade han: ”Vi vet inte riktigt.” Men för länge sedan förutsade Guds profetiska ord att detta skulle vara ett av tecknen på de ”yttersta dagarna” och förklarade: ”Ty människorna skall vara egenkära, ... inbilska, övermodiga, ... otacksamma, ... utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, ... utan självbehärskning, vildsinta.” — 2 Tim. 3:1—4.

”Verkligt lidande”

● Besökare i det oljerika Saudi-Arabien omtalar att väldiga förändringar äger rum där. Man planerar till exempel två nya industristäder, trots att kostnaden kommer att bli omkring 300.000.000.000 kronor. Många har affärer och pengar som sitt främsta intresse. I ”New York Review of Books” hette det: ”Besökare i ökenriket menar att affärsmentaliteten är så förhärskande att det är omöjligt att samtala med invånarna i landet, utan att samtalet efter bara några få minuter kommer in på spekulation, köp och försäljning. ... En del [av de ledande affärsmännen] har redan samlat mer rikedom än de och deras avkomlingar kan göra av med under fem generationer. Men ändå fortsätter de att tjäna mer.”

Utländska läkare, som har flyttat till Saudi-Arabien för att arbeta inom sjukvården, har lagt märke till vilken verkan det enormt stora intresset för pengar och de snabba förändringarna har. ”De rapporterar att ingen annanstans är de psykosomatiska sjukdomarna så vanliga som i Saudi-Arabien — sjukdomar som orsakar verkligt lidande, men som inte är orsakade av någon påvisbar brist i kroppens organism. De säger att det finns unga människor som har alla tecken på att vara till åren komna och äldre människor som uppför sig som barn.”