När människor irriterar oss
EN TURIST som besökte ett orientaliskt land rapporterade till hotelldirektören att han saknade sin klocka. När turisten efter en tid ännu inte hade fått tillbaka klockan, blev han övertygad om att direktören hade ignorerat hans anmälan. I sin irritation kastade han alla sina kläder, en papperskorg och en televisionsapparat ut genom fönstret från sitt rum på 18:e våningen ner i simbassängområdet nedanför!
Har du någonsin blivit så uppretad på andra människor att du känt det som om du skulle vilja reagera på ett så våldsamt sätt? Många har gjort det. Andra blir tysta när de blir förolämpade och tänker: ”Jag skall aldrig mer tilltala honom!” Detta hände i en liten stad på Filippinerna, där två män var oeniga om vem som ägde en bit jord. Under en lång tid talade de inte med varandra. Men är detta det bästa sättet att handla när människor irriterar eller förolämpar oss?
Sådana reaktioner bara ökar problemen. Turisten fick inte sin klocka tillbaka på grund av sitt ilskna humör; men troligen fick han en stor räkning för skadegörelse. Tystnaden mellan de två grannarna löste inte problemet med jordbiten; men det orsakade sorg och svårigheter för deras familjer, vänner och grannar. Det måste säkerligen finnas ett bättre sätt!
Jesus Kristus visade ett effektivare sätt. Han var, liksom vi, omgiven av människor som var ofullkomliga och som felade, och ibland blev han bedrövad över deras brister och svagheter. Ibland blev han ”uppbragt” eller ”suckade ... tungt med sin ande” över människors handlingssätt eller inställning. (Mark. 8:12; 10:14) Men han reagerade inte våldsamt eller drog sig undan människor under en lång tidsperiod utan att tilltala dem. Han försökte i stället hjälpa dem att förstå de problem de hade och att övervinna dem.
Jesus kunde göra detta på ett effektivt sätt på grund av sin djupa kärlek till sina medmänniskor och i synnerhet till sina efterföljare. Alldeles som han sade till dem: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra.” Denna kärlek kom till synes i synnerhet när Jesus hade med mänskliga svagheter att göra. Han kunde dessutom klara av det på ett balanserat sätt därför att, som han själv sade: ”Jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat.” Om man tar itu med personliga svårigheter på ett milt och ödmjukt sätt, lyckas man vanligtvis väl. — Joh. 13:34; Matt. 11:29.
Jesu sätt att handskas med irritationer
Har någon någonsin gett dig ett löfte och inte hållit det? Eller har du någon gång stämt möte med en person som sedan inte har kommit? Det är sant att sådana erfarenheter förargar eller irriterar. Men är sådana besvikelser orsak till att visa okontrollerad vrede eller isande tystnad?
Tänk på hur Jesus handlade gentemot sina apostlar natten före sin död. Det var en svår tid av provsättning för Jesus. Han hade gått till Getsemane örtagård med sina apostlar och hade sagt till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och håll er vakna tillsammans med mig.” (Matt. 26:38) Sedan gick han ett litet stycke bort för att bedja. När han kom tillbaka, vad fann han då? Alla hans lärjungar hade somnat! Men sedan han väckt dem, visade han dem dock barmhärtighet och medömkan.
Jesus insåg att deras motiv inte var ont, utan att de var underkastade mänsklig ofullkomlighet. Han sade därför: ”Visst är anden ivrig, men köttet är svagt.” (Matt. 26:36—46) Inte ens senare, när apostlarna övergav Jesus för att hans fiender kom och Petrus sedan förnekade honom, svek Jesus sina vänner. I stället vidtog han efter sin uppståndelse åtgärder för att styrka dem och hjälpa dem att övervinna sina svagheter.
Vilken fin inställning! Aposteln Paulus sade: ”Kärleken ... hoppas allting.” I stället för att överge våra vänner när vi tycker att de har gjort oss besvikna, varför inte — liksom Jesus — inse att deras motiv kan vara gott även om de är behäftade med mänsklig ofullkomlighet? Det är kärleksfullt att göra så och kan hjälpa dem att inte nästa gång behandla oss illa. — 1 Kor. 13:4, 7.
Hur förhåller det sig med upprepade felsteg?
Problemen är naturligtvis inte alltid lösta genom en påminnelse. Som föräldrar väl känner till måste barn vanligtvis få tillsägelse om och om igen innan en sak slutligen sjunker in. Så kan det också vara när det gäller äldre.
Det var sannerligen så när det gällde Jesu första efterföljare. Vid ett tillfälle diskuterade de med varandra om vem som var den störste. Jesus hörde dem och tog tillfället i akt att förklara att bland hans efterföljare skulle det inte finnas några som var herrar över de andra. I stället skulle det vara så som han sade: ”Om någon vill vara först, måste han vara sist av alla och allas tjänare.” — Mark. 9:35.
Fastän Jesus klart och tydligt förklarade detta, bad två av hans apostlar bara några månader senare helt öppet att få de två främsta platserna vid sidan om honom i Riket. De andra blev förbittrade, men Jesus blev inte förbittrad. Han förklarade i stället tålmodigt än en gång: ”Ni vet att nationernas styresmän spelar herrar över dem och att de stora utövar myndighet över dem. Så är det inte bland er; utan vemhelst som vill bli stor bland er, han skall vara er tjänare, och vemhelst som vill vara först bland er, han skall vara er slav.” — Matt. 20:24—27.
Berättelsen säger att natten innan Jesus dog, uppstod det än en gång ”en hetsig dispyt bland dem om vilken av dem som tycktes vara störst”. Men Jesus upprepade tålmodigt än en gång att bland hans efterföljare skulle det inte finnas några som var herrar över de andra, utan det var alltid fråga om tjänst. För att det denna gång skulle sjunka djupt in i deras sinnen demonstrerade han det på ett praktiskt sätt. Han tvättade själv fötterna på var och en av de apostlar som var närvarande. Detta var vad han menade med att ”betjäna”! — Luk. 22:24—27; Joh. 13:3—5.
Apostlarna tycks till sist ha förstått det. Många år senare skrev aposteln Petrus ett fint brev till de kristna församlingarna, i vilket han vidarebefordrade denna upplysning. Han förklarade att de som tog ledningen i församlingarna inte skulle spela ”herrar över dem som är Guds arv, utan ... bli exempel för hjorden”. — 1 Petr. 5:2, 3.
Om vi reagerar som Jesus gjorde kommer vi också, när vi blir utsatta för upprepade irritationer, att handla på rätt sätt. Vi kan göra detta om vi uppodlar samma slag av kärlek, mildhet och anspråkslöshet i sinnet som Jesus hade.
Att följa Jesu exempel
Jesus gav oss rådet att vara kärleksfulla och förlåtande mot våra andliga bröder, även om vi måste förlåta dem ”ända till sjuttiosju gånger”. Men hur förhåller det sig om vår broder begår en allvarlig försyndelse? Jesus uppmanade oss att tala med den som personligen försyndat sig mot oss och att göra det i enrum. Jesus sade: ”Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder.” — Matt. 18:15, 22.
När vi tar itu med sådana situationer, är det bra att komma ihåg att Jesus var fullkomlig men att vi inte är det. Om våra vänner irriterar oss, är det troligtvis så att vi också då och då irriterar dem. Hur fint är det då inte om vi behandlar deras försyndelser mot oss på samma sätt som vi önskar att de skall behandla våra försyndelser mot dem — med kärlek, mildhet och ödmjukhet! Då tillämpar vi verkligen Jesu ord: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” — Matt. 7:12.
Att vi inser våra egna ofullkomligheter kommer också att hjälpa oss på annat sätt. Jesus hade en enastående iakttagelseförmåga och kunde urskilja människors motiv och hjärtetillstånd. Vi är begränsade i detta avseende. Att vi känner oss sårade eller irriterade kan bero på att vi har missförstått situationen — det var kanske inte avsett att göra oss ont. I det exempel som nämndes i början av vår artikel hade turisten misstagit sig. Direktören hade tagit itu med saken, och polisen höll i själva verket på att undersöka fallet.
Även om vi är övertygade om att vi har rätt, bör vi fortsätta att vara ödmjuka. Detta gör det mycket lättare för någon annan att önska ställa till rätta det som han kan ha gjort fel. Jesus sade att syftet med att tala med den som hade försyndat sig mot oss var att vinna vår broder. Genom att behandla problemet med mildhet och ödmjukhet kommer vi troligen att åstadkomma ett sådant resultat.
Detta var vad de två männen, som vägrade att tala med varandra på grund av problemet med jordbiten, fick erfara. Efter en lång tid av tystnad fann de att de helt oväntat satt vid sidan om varandra i en buss. Den ene var tillräckligt ödmjuk för att be om ursäkt för sin felaktiga inställning. Detta ”bröt isen”, och de två männen omfamnade varandra. Nu kunde deras problem behandlas på ett fridsamt sätt och utan att orsaka sorg och svårigheter för deras närmaste.
Ja, tre egenskaper — kärlek, mildhet och ödmjukhet — vilka Kristus ägde, kan förbättra vårt förhållande till andra. När människor irriterar oss, kan dessa egenskaper hjälpa oss att behandla situationen på ett uppbyggande sätt och vanligtvis med ett lyckligt resultat. Vid närmare eftertanke finner vi att detta verkligen är egenskaper som ingen av oss kan vara utan!
”Gör min glädje fullständig genom att ni ... inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är er överlägsna, och inte med personligt intresse håller ett öga bara på era egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras.” — Fil. 2:2—4.