När äktenskapsbanden håller på att brista
NÄR Gud förenade det första människoparet i ett äktenskap, hade han för avsikt att äktenskapet skulle vara en bestående anordning. Skildringen i 1 Moseboken 2:24 lyder så: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.”
Äktenskapsanordningen skulle förena mannen och kvinnan i en obrytbar enhet, och äktenskapet instiftades för att tjäna till deras välsignelse och lycka och i avsikt att de skulle frambringa rättfärdiga avkomlingar, allt till Guds ära.
Men det fullkomliga tillståndet i det ursprungliga paradiset blev inte bestående. Upproriskhet fick insteg i det första människoparets hjärtan, och de blev utdrivna ur paradiset. De kunde inte längre bevara sin fullkomlighet. Deras sinnen och kroppar började brytas ned, och det var detta ofullkomliga tillstånd, denna synd, som de skulle vidarebefordra till sina barn.
När mannen och kvinnan nu inte längre vandrade på Guds vägar, dröjde det inte länge innan äktenskapsbanden började frestas hårt. Hur sant har inte detta varit århundradena igenom, och hur sant är det inte särskilt nu i vår tid! Skilsmässor och separationer har blivit mycket vanliga, och orsakerna till dem har varit många. Men enligt den universelle suveränens, Jehovas, lagar, hans som tar hänsyn till den mänskliga ofullkomligheten, finns det inte många giltiga skäl att slita äktenskapsbanden. Hans Son, Jesus, sade: ”Jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:9) Enligt Skriften får man alltså inte skilja sig av vilken orsak som helst. Men hur förhåller det sig med separation, i de fall då äktenskapsbrott inte föreligger och man inte tänker ta ut skilsmässa? Vad är bibelns syn på den saken?
En rätt inställning till separation
I den forntida staden Korint, där falsk gudsdyrkan och mycken ondska florerade, uppstod detta problem om separation i den kristna församlingen under det första århundradet. Man kände sig föranlåten att be aposteln Paulus om råd huruvida det kunde vara tillbörligt med separation eller inte. Apostelns inspirerade svar blev nedtecknat i Guds ord, där vi alltjämt har tillgång till det. Tack vare detta kan vi förstå vad Guds mening är i denna fråga om separation, i de fall då såväl mannen som hustrun är kristna och likaså i de fall då den ena parten är kristen men den andra inte är troende.
Paulus skrev: ”Dem som äro gifta bjuder jag — dock icke jag, utan Herren: En hustru må icke skilja sig från sin man ... ej heller må en man förskjuta sin hustru.” (1 Kor. 7:10, 11) Paulus framhåller först och främst att de kristna äkta paren bör göra allt de rimligtvis kan för att reda ut de svårigheter som kan uppstå och inte separera. Det är uppenbart att detta är rimligt, eftersom båda kontrahenterna ju bekänner sig vara överlämnade kristna och då är pliktiga att fullgöra Guds vilja, och Guds vilja med avseende på kristna äkta par är att de skall hålla samman och inte låta äktenskapsbanden brista.
Både mannen och hustrun kanske gör anspråk på att vara kristna, båda har de kanske överlämnat livet åt Gud, och likväl påstår de kanske att de inte kan dra jämnt och att de vill separera. Vad är det som är på tok? Den ena parten eller båda dessa människor, som bekänner sig vara kristna, underlåter att tillämpa bibelns principer. På någon punkt skjuter man dessa viktiga principer åt sidan, ignorerar dem och låter personliga tycken inta deras plats. I de fall då Guds råd följs når man goda resultat. ”Min son, förgät icke min undervisning och låt ditt hjärta bevara mina bud. Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig. ... På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.” (Ords. 3:1—6) Inget problem kan uppstå i kristna äkta mäns och hustrurs liv, som inte kan redas ut genom att man tillämpar denna vishet från Gud och ådagalägger verklig kärlek mot varandra såsom sanna kristna alltid bör göra. (Joh. 13:34, 35; 1 Kor. 13:4—7) Ådagalägger de kärlek såsom kristna genom att inte bara med personligt intresse hålla ett vaksamt öga på egna angelägenheter utan också med personligt intresse beakta de andras? (Fil. 2:1—4) Mannen och hustrun bör sitta ned och tala ut med varandra om sina meningsskiljaktigheter, såsom överlämnade tjänare åt Gud, och de bör vara villiga att överse med mänsklig ofullkomlighet. En annan viktig sak är att man behöver bedja till Jehova regelbundet om hans hjälp och bistånd; mannen och hustrun bör regelbundet bedja tillsammans.
Jehova har vidtagit utomordentliga föranstaltningar för att de överlämnade kristna, mellan vilka till synes oförenliga meningsskiljaktigheter råder, skall få hjälp och bistånd. Sådan hjälp erbjuds dem inom den kristna församlingen. I den finns det mogna tillsyningsmän och äldre män, som har tillägnat sig Guds sinne i äktenskapliga frågor, och dem kan man vända sig till för att få råd från Skriften, och dessa råd bör gifta troende med meningsskiljaktigheter tillämpa. Eftersom Jehova har sörjt för denna anordning, röner de som begagnar sig av den stort gagn, under det att de som inte söker råd av dessa mogna tjänare i själva verket ignorerar Jehovas föranstaltning för hjälp och bistånd. Just genom att rådfråga någon mogen broder kan man lyckas övervinna meningsskiljaktigheter, vilket kanske annars inte vore möjligt.
Kristna äkta par skulle inte behöva separera. Eftersom de har överlämnat livet åt att göra Jehovas vilja, bör de vara snara att vidta nödvändiga mått och steg för att uppnå ett harmoniskt samliv och därigenom ära den Gud som givit upphov åt äktenskapet.
Paulus insåg att några likväl skulle komma att separera. Han sade: ”Om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen.” (1 Kor. 7:11) Eftersom separationen inte orsakats av äktenskapsbrott och ingen laglig skilsmässa har utverkats, är de kristna, som separerar, inte skriftenligen fria att gifta om sig. Det är uppenbart att de inte kan ha sexuellt umgänge med medlemmar av det motsatta könet. Men eftersom frestelserna är så många och omoraliskheten så utbredd, är det långt bättre att de söker förlikas.
Men hur förhåller det sig, om den ena parten är en överlämnad kristen och den andra en icke troende? Så här sade Paulus: ”Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är villig att bo tillsammans med honom, må han då icke lämna henne; och om en kvinna har en icke troende man och han likväl är villig att bo tillsammans med henne, må hon då icke lämna sin man. Ty den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga. Men om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå; en broder eller en syster är icke i träldom under dessa omständigheter, utan Gud har kallat eder till frid. Ty du hustru, hur vet du, om du icke skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du icke skall frälsa din hustru?” — 1 Kor. 7:12—16, NW.
Skriften framhåller alltså att man i första hand skall söka se till att äktenskapsbanden inte brister. Om de hotar att brista, bör den kristne se till att han inte är orsak till att de slutligen brister. Men om den icke troende separerar, bör den kristne låta honom gå sin väg.
Det är uppenbara fördelar förbundna med att hålla samman, även om det är ens lott att leva i ett hem som är söndrat i religiöst avseende. En kristen troende kan komma att vinna sin äktenskapspartner för kristendomen. Den icke troende befinner sig förvisso i en fördelaktig ställning, ty han är i kontakt med den sanna kristendomen, som utövas av hans äktenskapspartner. Eunice, Timoteus’ mor, var gift med en man som inte till bekännelsen var kristen. Skriften säger ingenting om att hon lämnade honom. Vi har i stället orsak att förmoda att hon stannade hos sin man och att hon tog tillfällena i akt och undervisade Timoteus och hjälpte denne yngling att bli en sann kristen. (2 Tim. 1:5) Bibeln säger inte att Timoteus’ far blev kristen, men någon separation kastade aldrig någon skugga över Timoteus’ föräldrars äktenskap.
Skäl till separation
Paulus’ ord i 1 Korintierna 7:10—16 visar att det enligt Skriften kan få förekomma separation, men det bör vara den icke troende äktenskapspartnern som begär separationen. Men på grund av en icke troende äktenskapspartners handlingar kan förhållandena bli ytterligt svåra, ja, verkligt kritiska för den kristna motparten. På grund av brutal behandling eller ytterligt svåra omständigheter kan den troende anse det bäst att lämna den icke troende såsom en sista utväg.
Ett berättigat skäl till separation är uppsåtlig underlåtenhet att försörja hustru och barn. När ett äktenskap ingås, tar mannen, ”huvudet”, på sig ansvaret för hustrun och de barn som de eventuellt kommer att bli välsignade med. Han är ansvarig inför Gud, även om han inte bekänner sig vara kristen. Ja, om han vore kristen, skulle han anses värre än en icke troende, om han av ren försumlighet inte tog vård om sin familj. Så säger 1 Timoteus 5:8: ”Förvisso, om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro.” (NW) Med tanke på detta kan en kristen hustru separera, om förhållandena blir olidliga och mannen uppsåtligt underlåter att försörja henne, men därmed blir hon inte fri att gifta om sig.
Misshandel kan vara ett annat giltigt skäl till separation. Dryckenskap är ofta en bidragande orsak till misshandel. (Ords. 23:29—35) En äktenskapspartner som inte låter sig ledas av Skriftens principer kan få ett raserianfall och tillfoga den troende fysisk skada. Sådant kanske händer ganska ofta, så att den troendes hälsa och liv verkligen sätts på spel. Sedan en kristen hustru tagit förhållandena i moget övervägande under bön, kanske hon anser att det inte finns någon annan utväg än att separera från den brutale mannen. Men å andra sidan upptäcker kanske den kristna hustrun att hon kan vidta mått och steg för att förhindra vredesutbrott från mannens sida och så göra förhållandet uthärdligt.
Uppenbar fara för den kristnes andliga liv utgör ett annat skäl till separation. Den kristnes förhållande till Jehova Gud bör vårdas och skyddas. Om den kristne, på grund av extrema åtgärder, bokstavlig inspärrning eller liknande behandling, finner det fullständigt omöjligt att ägna sig åt en sann gudsdyrkan och åt att tjäna Jehova Gud enligt vad hans ord och ett av biblisk kunskap övat samvete bjuder, kan han välja att separera. Även om äktenskapspartnern är den som står en närmast, är ens sanna nästa som man måste visa kärlek, framhöll Jesus klart och tydligt att kärleken till Gud kommer först. (Matt. 22:37—39) Ingen människa har rätt att hindra en annans tillbedjan av Gud. ”Man måste lyda Gud mer än människor.” — Apg. 5:29.
När förhållandena blir prövande, kommer den kristne inte att handla impulsivt och överilat och snabbt låta äktenskapsbanden brytas genom en separation. En kristen kommer i stället att noga tänka över saken, begrunda den under bön. (1 Petr. 4:7) Innan man tar något som helst steg hänemot att göra slut på ett äktenskap, kan det vara nyttigt att man ställer sig följande frågor: Är det möjligt att den underlåtenhet att försörja familjen, som tycks föreligga, i själva verket är ett resultat av att den kristna hustrun ställer alltför stora krav på mannen? Är denna underlåtenhet avsiktlig eller finns det förmildrande omständigheter som man inte får glömma, t. ex. vacklande hälsa, ekonomiska motgångar osv.? Hur förhåller det sig med den brutala behandlingen? Inskränker den sig till okvädinsord? Och om den varit handgriplig, har den då sårat stoltheten mer än den gjort direkt fysisk skada? Och hur är det med den andliga hälsan? Utsätts den verkligen för fara eller förefaller det bara så, därför att den troende underlåter att göra fullt bruk av de möjligheter som står till buds att förbli andligen stark? Är förhållandena kort sagt så dåliga, så extraordinära, att man måste separera? Eller skulle problemen kunna lösas, om man tillämpade bibelns principer bättre?
Tänk också på följderna. Ditt liv kommer att bli förändrat. Tänk på de påfrestningar en separation innebär. Vad skulle följden bli, om du förleddes till ett omoraliskt liv? Vilken förskräcklig verkan av separationen! Ni kanske har barn. Kommer den kärlek och omsorg som bara far eller bara mor kan ge att vara tillräcklig? Kommer du att kunna reda upp saken ekonomiskt och i andra avseenden?
Om förhållandena blir ytterligt svåra, kan man naturligtvis välja att separera, men ett sådant steg bör man endast ta såsom en sannskyldig sista utväg, sedan man har gjort alla tänkbara ansträngningar att rätta till förhållandena, och man bör ha tänkt över dem under bön.
Hur problem kan lösas
När problem uppstår mellan äkta makar, i ett fall då den ena är troende och den andra inte är det, kan ett vänligt och hänsynsfullt samtal ofta leda till goda resultat. En kristen hustru kan t. ex. taktfullt framhålla att hon låter sin man ha full religiös frihet. Då är det bara rätt och billigt att hon blir behandlad med samma hänsyn såsom en kristen, som önskar följa en gudaktig hängivenhets kurs. Hon lägger sig inte i sin mans religiösa förehavanden; och därför är det bara rimligt att hon blir behandlad på samma sätt. (Matt. 7:12) En god kristen hustru underordnar sig sin man (Kol. 3:18; Ef. 5:22—24), men hon inser att Gud kommer först, ty ”Kristus är envar mans huvud ... mannen är kvinnans huvud”, och ”Gud är Kristi huvud”. (1 Kor. 11:3) Hennes underdånighet under mannen är alltså en relativ underdånighet, och om det blir någon strid mellan viljor, måste hon följa Guds vilja.
Hur bör en kristen kvinna, som är gift med en icke troende man, betrakta sina förpliktelser med avseende på den kristna förkunnartjänsten? Jehovas vittnen har möten tre gånger i veckan. Detta är inte för mycket, ty många kvinnor tar del i kyrkliga och sociala föreningars verksamhet flera gånger i veckan. Men om en kristen hustru är ute också andra kvällar, då kan det uppstå svårigheter när hon önskar gå till mötena. Vad hennes tjänst på fältet angår, så behöver hon inte ägna sig åt den under de timmar, då hennes man är hemma och vill vara tillsammans med henne. Han kanske inte har något att invända mot att hon är borta ett par timmar under veckoskiftet för att besöka församlingens möten, men om hon är ute hela dagen, först för att ta del i tjänsten och sedan för att vara med vid mötena, då kan mannen göra invändningar. Många åt Gud överlämnade kvinnor ordnar sina angelägenheter så att de kan ta del regelbundet i tjänsten på fältet under vardagarna, då deras män är borta på arbete och barnen är i skolan. Den kristna hustrun i ett religiöst söndrat hem kan alltså finna det nödvändigt att inskränka en smula på sin kristna verksamhet, men hon försummar inte mötena och tjänsten helt och hållet. (Matt. 18:20; Hebr. 10:24, 25) Tack vare god planering kan den andliga hälsan bevaras i ett söndrat hem under förutsättning att den kristne ”icke förtröttas att göra, vad gott är”. — Gal. 6:9.
Varje människa har rätt att välja sin religion och har också rätt till personliga ägodelar, t. ex. biblar och bibelstudiehjälpredor. Men detta innebär inte att en kristen hustru i onödan skall låta sådana saker ligga framme i någon del av hemmet, där den icke troende mannen inte vill se dem. Sådana saker kan man ha bland sina personliga tillhörigheter. Bibeln och biblisk litteratur kan studeras när man är ensam. På så sätt undviks ordstrider och slitningar. Om det blir fråga om principer, får man naturligtvis inte kompromissa, men å andra sidan bör en kristen inte i oförstånd ge upphov till onödiga svårigheter. — Matt. 10:16.
Ibland har problemet att göra med den religiösa fostran av barnen i ett söndrat hem. Om modern är troende, kan hon taktfullt ordna så att hon tar barnen med sig till mötena och ut i tjänsten. Men om hennes man gör invändningar och förbjuder barnen att följa med modern, måste man rätta sig efter hans önskan, då han ju är familjens överhuvud. Eftersom han är ansvarig inför Gud, vore det oförståndigt av den troende hustrun att försöka strida om saken. Hon kan tålmodigt undervisa barnen hemma i bibliska principer, och när de har vuxit upp och flyttat hemifrån kan de mera helt och fullt ägna sig åt sann gudsdyrkan.
Hur förhåller det sig med fostran av barnen om mannen är troende och hustrun inte är det? Såsom hemmets överhuvud har den troende mannen rätt att fostra sina barn till sanna kristna, och det är även hans plikt emot Gud. Han kommer att ta initiativet och ta barnen med till de kristna mötena och undervisa dem i tjänsten på fältet och studera bibeln med dem hemma.
Att man handlar klokt och förståndigt, när det gäller materiella saker och ting, kan också bidra till att stärka äktenskapsbanden. En hustru kan ha vissa idéer om hemmets inredning. Mannen har också sin mening, och såsom hemmets överhuvud kanske han väljer något annat än det hon tycker bäst om. Men bör hustrun i en sådan situation gå och känna sig missnöjd bara därför att något inte riktigt faller henne i smaken? Om ett problem uppstår för en sådan saks skull, bör en kristen hustru inte mena att hon lider för rättfärdighets skull. Nej, hon underlåter tvärtom att fylla sin kristna plikt att vara foglig och undergiven. Eller kanske den icke troende mannen önskar flytta någon annanstans. Den kristna hustrun kanske inser att detta kommer att vålla problem, men hon bör gå med på sin mans önskan, ty han har rätt att bestämma var familjen skall bo. Stridigheter som uppstår på grund av missnöjdhet med bostaden kan bli så allvarliga att man kan få lust att lösa problemet genom en separation. I ett sådant fall vore skälet till separation inte religiösa meningsskiljaktigheter. Om man tillämpar bibelns principer, kan ett sådant problem helt och hållet bringas ur världen.
Det är lätt att se det felaktiga som motparten gör. Men en kristen hustru bör fråga sig: Vad kan jag göra för att bidra till att vårt äktenskap skall lyckas? Om min man inte kommer hem på kvällen utan går ut och dricker, beror det då på att det är något som han inte har lust att komma hem till? Gnatar jag på honom? Försöker jag alltid läxa upp honom? Är barnen oregerliga? Sådan självrannsakan kan vara mycket upplysande och värdefull. Det är hustruns plikt att försöka göra hemmet sådant att mannen längtar tillbaka dit när kvällen kommer.
Den troende bör inte heller ignorera den icke troendes intressen. När mannen och hustrun sökte varandras sällskap före giftermålet, ansträngde var och en sig för att uppodla ett intresse för det som motparten tyckte om. Den troende mannen eller hustrun bör göra detsamma efter giftermålet. Även om hustrun kanske egentligen inte intresserar sig för en del förehavanden som hennes man vill ägna sig åt, är det klokt av henne att söka uppodla ett visst intresse för sådant för äktenskapets skull. Det är svårt att få kärleken att växa, om mannen och hustrun inte gör saker och ting tillsammans. I de fall då det inte blir fråga om att våldföra sig på några principer eller överträda några bibliska föreskrifter, kommer den troende äktenskapspartnern att låta sina personliga önskningar träda i bakgrunden och kommer att ägna tid åt sådant som den icke troende är intresserad av och på så sätt lägga i dagen kristen resonlighet. Det är kärleksfullt att handla på det sättet, och den som gör det kan få den icke troende att börja undersöka en tro som uppammar sådan hänsyn för motparten.
En kristen äkta man bör inte vara kärv och fordrande. Om han är det, kommer han med all säkerhet att vålla bedrövelse och kan bli orsak till separation. Tänk på den glädje som ni båda kände när ni gifte er. Varför inte försöka bevara de känslor ni då hade? Varför skulle en gudfruktig man ta efter världsliga mäns handlingssätt, vilka i tanklöshet uppträder despotiskt mot sina hustrur och i ord och gärning bemöter dem grymt och kärlekslöst? Det är sant att kvinnan till följd av synden skulle få erfara uppfyllelsen av Guds ord ”med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.” (1 Mos. 3:16) Men mogna äkta män kommer inte att uppträda som despoter. (Kol. 3:19) En mogen äkta man tänker sig in i hur hans hustru känner det. Och även om det är hans plikt att träffa det slutliga avgörandet, kommer han att rådgöra med hustrun, visserligen inte för att få direktiv, men för att lära känna hennes problem, så att han kan ta dem i beaktande, när han träffar sitt avgörande. Han kommer att utöva ett tillbörligt, kärleksfullt ledarskap. Han kommer att på ett förståndigt sätt följa Paulus’ råd: ”På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen.” (Ef. 5:28, 29) Visa att du älskar den kvinna, som du bad dela livet med dig. Även om hon inte nu omfattar den sanna kristendomen, så tillbringa tid tillsammans med henne, visa henne hänsyn, ge henne uppmuntran och beröm. Ge henne bevis för din omtanke. Var aldrig för upptagen med andra saker för att ägna någon tid åt henne och på nytt försäkra henne om din kärlek. Ett rätt uppförande i dessa avseenden kan leda till ett lyckligt liv och kan få till följd att motparten tar emot kristendomen. Underlåtenhet i dessa stycken kan leda till katastrof.
Kristna äkta män och kristna hustrur har verkliga fördelar. De äger Guds heliga ande. Tack vare den kan de frambringa dess frukt: självbehärskning, kärlek, mildhet, vänlighet och andra egenskaper. (Gal. 5:22, 23) Vilken underbar verkan kommer inte detta att ha på äktenskapet! Den kristne som är förenad i äktenskap med en icke troende bör naturligtvis göra klart för sig att den icke troende inte känner till Guds fordringar och inte kan tillämpa bibelns principer. Det kan fördenskull uppstå en del svårigheter, men den kristne bör fortsätta med att frambringa Guds andes frukt. Om han gör detta och bevarar sitt mod och sin förtröstan på Jehova Gud, kan resultaten verkligen bli mycket glädjande och tillfredsställande, såsom Petrus framhöll för kristna hustrur: ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt.” — 1 Petr. 3:1, 2, NW.
I denna tingens ordning med dess oro och villervalla är det mycket vanligt med separationer och skilsmässor, och med dessa följer problem och sorg. Sanna kristna ser framåt mot den nya rättfärdiga tingens ordning, i vilken sådana slitsamma ting som separation, sorg och umbäranden inte längre kommer att plåga mänskligheten. Men nu, under denna gamla ordnings sista dagar och under den oro och villervalla som präglar den, kan du råka i en situation som väcker frågan om separation från din äktenskapspartner. Du måste själv slutgiltigt träffa ditt val. Men tänk först på de skäl som Skriften anger för separation. Tänk också på vad följden kan bli av en separation. Rannsaka dig själv ingående. Tala med mogna kristna tillsyningsmän och bed om råd av dem. Tänk på de goda resultat det kan medföra om du fortsätter att leva tillsammans med din icke troende motpart, även under svåra förhållanden, ty en vacker dag kanske han eller hon blir en kristen tillbedjare av Jehova tillsammans med dig. Tänk på den glädje du då skulle känna över att du bestämde dig för att inte gå din väg! Gör under alla förhållanden ditt yttersta för att befinnas otadlig i Guds ögon, på det att du må erhålla välsignelse och belöning från honom.
Kärleken är långmodig och vänlig. Kärleken är icke svartsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet. Kärleken tryter aldrig. — 1 Kor. 13:4, 5, 8, NW.