Livet som ogift kan vara givande

”Det finns eunucker som själva har gjort sig till eunucker för himmelrikets skull. Den som kan ge rum åt det, han må ge rum åt det.” — Matt. 19:12.

1. Hur betraktade Jehovas tjänare i forna tider äktenskap och föräldraskap i jämförelse med livet som ogift?

MÅNGA människor finner det svårt att förstå hur det kan vara önskvärt att vara ogift. Sedan Jehova Gud förenade den förste mannen och den första kvinnan, Adam och Eva, i äktenskap, har flertalet av människorna i sinom tid valt att gifta sig hellre än att förbli ogifta. Också bland Guds tjänare i forna tider var det ett undantag att förbli ogift. När Jeftas dotter för att uppfylla sin fars löfte måste avstå från rätten att gifta sig, ledde detta i början till bedrövelse. Med sin fars tillåtelse gick hon tillsammans med sina väninnor bort till bergen under två månaders tid för att där begråta hennes ”jungfrudom”. (Dom. 11:38) Ja, det var inte livet som ogift, utan äktenskap och föräldraskap, som betraktades som välsignelser av större värde. — Rut 4:13—17; Ps. 127:3—5; Ords. 5:18; 18:22; 31:10; Pred. 9:9.

2. Vilka förändringar i synsättet beträffande äktenskapets bindande beskaffenhet blev resultatet av att Jesus kom till jorden?

² Det var inte förrän omkring 4.000 år efter det första äktenskapets ingående som livet som ogift framhölls som någonting bättre för vissa män och kvinnor. Vid den tiden fick en ny era, den kristna eran, sin början. De förändringar som detta medförde påverkade också den syn på det ogifta livet och äktenskapet som länge hade rått bland israeliterna, vilka befann sig under den gamla anordningen med lagförbundet. När kristendomens grundare, Jesus, besvarade en fråga om skilsmässa, klargjorde han att bland hans lärjungar skulle Guds ursprungliga norm för äktenskapet återställas. Månggifte och skilsmässa på andra grunder än äktenskaplig otrohet skulle höra det förflutna till. — Matt. 19:4—9.

3. a) Hur reagerade Jesu lärjungar på hans förklaring om äktenskapets bindande beskaffenhet? b) Hade lärjungarna rätt i sina slutsatser om livet som ogift? c) Vad sade Jesus beträffande varför vissa människor är eunucker?

³ Hur reagerade Jesu lärjungar på hans förklaring att äktenskapet var bindande? ”Om mannens ställning i förhållande till hustrun är sådan”, sade de, ”då är det inte rådligt att gifta sig.” (Matt. 19:10) De menade att det skulle vara bättre att avstå från äktenskapet än att riskera att råka i ett icke önskvärt förhållande, som man inte skulle kunna göra slut på, om man så ville. Fruktan för ett icke önskvärt äktenskapligt förhållande eller ovillighet att osjälviskt ge av sig själv för en äktenskapspartner är emellertid inte goda skäl för någon att försöka hålla fast vid att leva som ogift till vilket pris som helst. Detta framgår tydligt av vad Guds Son därnäst sade till sina lärjungar: ”Inte alla ger rum åt det ordet [om att förbli ogift], utan bara de som har gåvan. För det finns eunucker som har fötts sådana ur moderlivet, och det finns eunucker som av människor har gjorts till eunucker, och det finns eunucker som själva har gjort sig till eunucker för himmelrikets skull. Den som kan ge rum åt det, han må ge rum åt det.” — Matt. 19:11, 12.

ETT ANDLIGT SKÄL

4. Vad är det ädlaste skälet till att förbli ogift? Varför är det så?

⁴ Det ädlaste skälet till att förbli ogift är alltså andligt. Ingen man eller kvinna skulle kunna ha ett större uppsåt i livet än att helt och hållet ägna sig åt Rikets verk och hjälpa medmänniskor att gripa tag i den underbara belöningen evigt liv och behålla ett fast grepp om den. Den som är ogift är fri från de omsorger och bekymmer som följer med att ha en äktenskapspartner och barn, och han eller hon kan därför tjäna Gud mera helt och fullt. Hur önskvärt och givande kan inte livet som ogift bli därigenom!

5. Kan alla människor ge rum åt livet som ogift, och hur framgår detta tydligt av anvisningarna beträffande män som är kvalificerade att vara biträdande tjänare och äldste?

⁵ Ett sådant liv som ogift av eget val är emellertid bara för dem som ”kan ge rum åt det”. Bland de kristna under första århundradet var det bara ett mindretal som kunde göra det. Detta framgår tydligt av de anvisningar som gavs om män som skulle vara kvalificerade att vara biträdande tjänare och äldste. Deras sätt att presidera över sina familjer skulle tas i betraktande, och detta visar att män som var gamla nog att bli förordnade vanligen var gifta män med barn. — 1 Tim. 3:2, 12; Tit. 1:6.

6, 7. Hur kan någon vara säker på att han kan ge rum åt livet som ogift?

⁶ Eftersom flertalet av Guds tjänare under århundradenas lopp i sinom tid har gift sig, kan man fråga: Hur kan någon vara säker på att han är en av de få som kan ge rum åt livet som ogift? Aposteln Paulus ger ett inspirerat svar: ”Om någon står fast i sitt hjärta, i det han inte känner något tvång, utan har myndighet över sin egen vilja och har beslutat detta i sitt hjärta: att bibehålla sin egen jungfrulighet, kommer han att göra väl.” — 1 Kor. 7:37.

⁷ Den som har ”gåvan” att leva ogift bör därför själv vara i stånd att se att det i hans fall är det bästa handlingssättet att av andliga skäl förbli ogift. Det är inte en fråga om att helt enkelt betvinga en i hjärtat gnagande önskan att vara gift och leva i familj. Nej, han bör i hjärtat vara helt och fullt övertygad om att det är rätt för honom att leva ogift, och han bör vara villig att göra vilka som helst ansträngningar som är nödvändiga för att vidmakthålla detta tillstånd i kyskhet. Det bör inte finnas någonting i hans sinnelag eller benägenhet som skulle på otillbörligt sätt störas eller oroas, om han till obestämd tid fortsatte att vara ogift.

8. a) Blir man överlägsen genom att man lever ogift? b) Vad är, enligt Romarna 12:3—8, den balanserade synen på ”gåvor”, och hur bör de användas?

⁸ Den som kan förbli ogift för Rikets skull bör naturligtvis inte se ner på gifta kristna. Från Guds ståndpunkt sett är han inte överlägsen på grund av att han är ogift. Han bör inse att han är vad han är tack vare Jehovas oförtjänta omtanke. Den balanserade synen angående vilka som helst ”gåvor” som de kristna individuellt kan ha framhävs av aposteln Paulus i Romarna 12:3—8:

”Jag ... [säger] till var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd, var och en såsom Gud har tilldelat honom ett mått av tro. För alldeles som vi i en enda kropp har många lemmar, men alla lemmarna inte har samma funktion, så är vi, fastän många, en enda kropp i gemenskap med Kristus, men lemmar som var för sig hör varandra till. Då vi nu har gåvor av olika slag enligt den oförtjänta omtanke som är oss given: vare sig det är profetia, så låt oss profetera enligt den tro som har tillmätts åt oss; eller det är en tjänst, så låt oss ge akt på denna tjänst; eller den som undervisar, han bör ge akt på sin undervisning; eller den som förmanar, han bör ge akt på sitt förmanande; den som delar ut, han bör göra det med frikostighet; den som presiderar, han bör göra det på fullt allvar; den som visar barmhärtighet, han bör göra det med glädje.”

Vi bör följaktligen inte använda gåvorna till att upphöja oss själva, utan till att gagna församlingen och bygga upp dess medlemmar.

DE SOM INTE HAR ”GÅVAN”

9. Varför kan det för vuxna, som inte kan ge rum åt livet som ogift, vara till nytta att vänta några år innan de gifter sig?

⁹ Men hur förhåller det sig med en kristen som verkligen önskar gifta sig? Även om han inte har gåvan att leva ogift, betyder inte detta att han måste ha bråttom med att gifta sig. Särskilt när någon fortfarande är i tjugoårsåldern har han mycket kvar att lära sig om livet, och han har erfarenheter att vinna på de mänskliga relationernas område genom umgänge med ogifta människor, gifta par och barn i alla åldrar. Ett antal år som ogift vuxen kan ge den erfarenhet och insikt som behövs för att använda god urskillning för att välja en äktenskapspartner för livet och att ta väl hand om äktenskapliga ansvarsuppgifter.

10. Hur visar sådana skriftställen som 5 Moseboken 7:3, 4 och 1 Korintierna 7:39 att Jehova är intresserad av sina tjänares äktenskap?

¹⁰ En kristen bör aldrig glömma att den Högste är intresserad av sina trogna tjänares äktenskap. Gud vet helt och fullt hur andligen fördärvbringande ett dåligt äktenskap kan vara, och därför befallde han israeliterna att inte ingå äktenskapsförbund med människor som tillbad andra gudar. (5 Mos. 7:3, 4) Aposteln Paulus framhöll likaså att en kristen änka är ”fri att gifta sig med vem hon vill, bara det sker i Herren”. (1 Kor. 7:39) Om Jehova Gud ser att någon av hans tjänare verkligen behöver en äktenskapspartner, är det då inte rimligt att dra slutsatsen att han kommer att besvara den personens böner om att finna en god äktenskapspartner? Jo, sannerligen, om det verkligen finns ett sådant behov!

11. a) Vad bör kristna göra, om de verkligen behöver gifta sig men ännu inte har funnit en passande äktenskapspartner? Varför är det så? b) Vilka bibliska exempel visar att Jehova också kan dra försorg om en äktenskapspartner åt dem som verkligen behöver detta?

¹¹ Detta betyder inte att äktenskap görs upp i himmelen och att det för varje kristen bara finns en idealisk äktenskapspartner bland de många vuxna som tjänar Jehova. Nej, det betyder helt enkelt att Jehova kan se till att hans hängivna tjänare har vad de behöver, däribland en äktenskapspartner, om det skulle visa sig att det blir mycket krävande att fortsätta att leva som ogift med kyskhet. (Ords. 19:14) Den Högste såg till att Isak fick en utmärkt hustru och att Rut fick en god äkta man. I båda fallen ledde det till rika välsignelser på grund av att dessa personer först och främst var angelägna om att göra Jehovas vilja. (1 Mos. 24:2—4, 12—27, 50, 51, 67; Rut 1:16, 17; 3:10; 4:13—17) Kristna som behöver gifta sig bör därför bedja om detta och sedan tålmodigt vänta på Jehova i full förtröstan om att han är intresserad av deras lycka och välfärd.

BEGRUNDA GODA EXEMPEL PÅ SÅDANA SOM LEVT OGIFTA

12. Varför kan vi ha nytta av att begrunda exemplet med dem som har gjort livet som ogift till en framgång?

¹² Vare sig en ogift vuxen har gåvan att leva som ogift eller inte, kan han ha nytta av att begrunda bibliska exempel på dem som har gjort livet som ogift till en framgång. Det kan göra hans eget liv som ogift mera meningsfullt och givande. Också gifta par kan ha nytta av detta, eftersom tid och omständigheter kan göra att man mister en äktenskapspartner och därigenom ställs inför beslutet om man skall gifta om sig eller inte.

13. Vad var Jesus Kristus, som ogift man, fullt upptagen av att göra, och hurudan var hans inställning till sin tjänst?

¹³ När det gäller att leva ogift är Jesus Kristus helt visst det mest framträdande exemplet. Han gick helt och hållet upp i att göra sin Faders vilja. ”Min mat”, sade han, ”är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.” (Joh. 4:34, 1917) Guds Son brukade stiga upp tidigt på morgonen och fortsätta att tjäna långt in på kvällen, i det han undervisade folket, botade de sjuka och befriade dem som var demonbehärskade. (Mark. 1:32; Luk. 21:37, 38) Han utförde denna tjänst villigt. Detta blir belyst av hans svar till den spetälske som sade: ”Herre, om du bara vill, kan du göra mig ren.” Bibeln omtalar: ”Han räckte ut handen, rörde vid honom och sade: ’Jag vill. Bli ren.’” — Luk. 5:12, 13.

14. Vad visar att Jesus tyckte om att vara tillsammans med män, kvinnor och barn?

¹⁴ Något som också är värt att lägga märke till är att Jesus Kristus var obesvärad och otvungen i umgänget med alla — män, kvinnor och barn. Han accepterade inbjudningar till måltider, rentav till festmåltider, och använde de möjligheter som erbjöd sig där till att ge livsviktig andlig undervisning. (Luk. 5:29—32; 14:1—24) Gifta män tillhörde hans närmaste umgänge. (1 Kor. 9:5) Han hyste särskild tillgivenhet för Lasarus och hans systrar Maria och Marta, i vilkas hem i Betania han ofta kan ha varit gäst. (Luk. 10:38—42; Joh. 11:1, 5) Jesus tyckte också om barn. Vi kan tänka på det tillfälle då lärjungarna försökte avskräcka föräldrar från att ta med sig sina små barn till honom för att han skulle kunna röra vid dem och bedja över dem. ”När Jesus såg detta”, får vi veta i bibeln, ”blev han uppbragt och sade till dem [lärjungarna]: ’Låt de små barnen komma till mig; sök inte hejda dem. ...’ Och han tog barnen i sin famn och började välsigna dem, i det han lade händerna på dem.” — Mark. 10:13—16.

15. Vad kan vi av Jesu Kristi exempel lära oss beträffande vad som bidrar till ett lyckligt och förnöjsamt liv som ogift?

¹⁵ Jesu Kristi exempel visar att de som vill finna glädje i livet som ogift måste vara helt och fullt engagerade i att helhjärtat ge av sin tid, sina krafter och sina förmågor för att hjälpa medmänniskor. De måste ha äkta intresse för människor och finna glädje i att vara tillsammans med män, kvinnor och barn. De bör också vara i stånd att finna sund glädje i livet och göra detta utan att öva ytterligtgående självförsakelse, något som inte har något värde ”i kampen mot tillfredsställandet av köttet”. — Kol. 2:23.

16. a) Vad visar att Paulus’ liv som ogift var en verklig välsignelse för andra? b) Skulle det ha varit möjligt för Paulus, med tanke på hans ord i 2 Korintierna 11:23—28, att uträtta allt det han gjorde om han hade varit gift?

¹⁶ Som en efterliknare av Jesus Kristus fick aposteln Paulus verklig tillfredsställelse av sin heliga tjänst som ogift man. Genom Jehovas oförtjänta omtanke kunde han arbeta mer än alla de övriga apostlarna, i det han reste tusentals kilometer till sjöss och lands och grundade många församlingar i Europa och i Mindre Asien. (1 Kor. 15:9, 10) Det är uppenbart att han, om han hade haft hustru och barn, aldrig hade kunnat ta itu med ett sådant omfattande evangeliseringsarbete, som gång på gång förde honom in i farliga situationer på grund av de omständigheter som då rådde. Omkring år 55 v.t. kunde han säga om sig själv att han hade varit ”i mödor mycket mera, i fängelser mycket mera, under hugg och slag till övermått, ofta nära döden”. (2 Kor. 11:23) Genom sin osjälviska tjänst som Paulus utförde av hela sin själ fick han erfara den stora lycka som kommer av att ge. Detta gjorde också att han var mycket omtyckt av sina medtroende. — Apg. 20:24—27, 31—38.

17. Vad slags liv är inbegripet i att vara ogift för Rikets skull?

¹⁷ Det är tydligt att när Paulus under inspiration anbefallde ett liv som ogift, uppmuntrade han inte till ett liv i egennytta, sysslolöshet eller njutningslystnad. Nej, han anbefallde ett levnadssätt som skulle betyda ”att man ständigt står till tjänst för Herren utan att låta sig distraheras”. Fri från omsorger om och bekymmer för en äktenskapspartner och barn kan den ogifte vuxne stå till Herren Jesu Kristi hela och fulla förfogande och tjäna till förmån för andra. (1 Kor. 7:32—35) Med sin egen erfarenhet som grund var Paulus övertygad om att för deras del som hade gåvan skulle ett fortsatt liv som ogift betyda ett lyckligare liv, om det användes till att ge. (1 Kor. 7:40) Han skrev: ”Jag [önskar] att alla människor vore som jag själv. Men var och en har sin egen gåva från Gud, den ene på ett sätt, den andre på ett annat.” — 1 Kor. 7:7.

18. a) Hur använde Hanna och Dorkas sin tid på bästa sätt? b) Hur kan kvinnor använda sitt liv som ogifta till välsignelse för andra, att döma av Matteus 28:19, 20, 1 Timoteus 5:10 och Titus 2:3—5?

¹⁸ Också kvinnor har funnit stor glädje i att förbli ogifta. Ett utmärkt exempel på detta var Hanna. Efter bara sju års äktenskap dog hennes man, och hon fortsatte i sitt ogifta tillstånd under resten av sitt liv. Hur fyllde hon sin tid? Andliga ting kom först. Ännu vid åttiofyra års ålder var hon ”aldrig ... borta från templet, där hon natt och dag utförde helig tjänst med fastor och ödmjuka böner”. (Luk. 2:36, 37) Längre fram, i den kristna församlingen, fanns det ogifta kvinnor som visade sig vara en verklig välsignelse för andra. Dorkasa måste ha varit en av dem. ”Hon överflödade i goda gärningar och barmhärtighetsgåvor.” Hon brukade göra innerklädnader och ytterklädnader åt behövande änkor i församlingen. (Apg. 9:36, 39) Hennes goda gärningar måste ha inbegripit att hon gästfritt tog emot kristna främlingar i sitt hem och gav tröst och hjälp åt dem som var i nöd av något slag. (Jämför 1 Timoteus 5:10.) Som en lärjunge till Jesus Kristus var hon utan tvivel ivrig att tala med andra om Riket. — Matt. 28:19, 20.

19. Varför bör kristna som har gett rum åt livet som ogift uppskattas?

¹⁹ I vår tid, alldeles som det förhöll sig under första århundradet, finns det ogifta män och kvinnor som visar sig vara en tillgång för den kristna församlingen. De finner sin största glädje i att ge ut av sig själva helt och hållet för andra, både i församlingen och utanför den. Deras liv som ogifta är givande på grund av att de inte tjänar sina egna intressen, utan Herren Jesu Kristi intressen. Och bör inte deras gåva uppskattas av alla andra i församlingen, på grund av den utmärkta tjänst som den har möjliggjort för så många av dem att utföra?

20. Varför lever hängivna ogifta kristna ett tillfredsställande liv, och vilken uppmuntran kan de få av Jesaja 56:5?

²⁰ Deras liv är helt visst inte bortkastat på grund av att de har avstått från äktenskap och föräldraskap, utan det fortsätter att vara meningsfullt och tillfredsställande. De har visserligen inte några egna familjer, men i den kristna församlingen har de funnit människor som älskar dem lika innerligt som mödrar och fäder, bröder och systrar, ja, också som söner och döttrar. (Mark. 10:30) De är hänförda över Jehovas försäkran: ”Åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar giva en åminnelse och ett namn, en välsignelse, som är förmer än söner och döttrar; jag skall giva dem evigt namn, som icke skall varda utrotat.” — Jes. 56:5.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 394]

Jesus Kristus, som var obesvärad och otvungen i sällskap med alla — män, kvinnor och barn — är det mest framträdande exemplet på en människa som gjort livet som ogift till en framgång

[Bild på sidan 395]

Aposteln Paulus, som anbefallde livet som ogift för dem som hade gåvan, utgjorde ett gott föredöme i fråga om att vädja till andras samveten