Tacksamt bruk av en ”penning”

”Och de som hade kommit vid elfte timmen gingo fram och fingo var och en sin penning.” — Matt. 20:9, 1883 års sv. övers.

 1. Vilka har sedan 1919 tacksamt gjort bruk av ”penningen”, och i överensstämmelse med vilken profetisk regel har detta skett?

VILKA är de som har gjort tacksamt bruk av denna värdefulla ”penning”? De är de ”sista” på jorden som kristenhetens förstklassiga religiösa ledare skulle kunna tänka sig! Pålitliga redogörelser sedan året 1919 antyder detta. Fastän detta var tvärtemot vad man vanligtvis väntade, var det i full överensstämmelse med den profetiska regel, som fastställdes för länge sedan: ”Så skola de sista bliva de första och de första bliva de sista.” — Matt. 20:16.

 2. Var har det som ägt rum sitt mönster, och hur hjälper det oss, om vi undersöker detta mönster, att förstå hur regeln har tillämpats i vår tid?

² Det som har ägt rum i vår tid har sitt mönster i det som ägde rum för nitton hundra år sedan. Det som hände då blev en uppfyllelse av denna regel angående omkastad ordning mellan de första och de sista. Den uppfyllelsen blev också en illustration av vad som skulle äga rum i vår tid såsom en dubbel uppfyllelse av denna profetiska regel. Om vi undersöker hur denna regel fungerade första gången den tillämpades, hjälper det oss, naturligt nog, att förstå vad som har hänt, när denna regel har tillämpats i vår tid, som kännetecknats av märkliga händelser och överraskningar. Vi kan sålunda se för vilka det är ordningen blir omkastad i överensstämmelse med denna regel. Låt oss alltså gå tillbaka i historien.

 3, 4. a) Vilket problem hade den rike unge överhetsperson som sprang fram till Jesus där på andra sidan Jordan i Pereen? b) Vad sade Jesus om godhet, och vilka bud uppmanade han den unge mannen att hålla?

³ Den judiska påsken år 33 v.t. närmade sig. Den store förkunnaren av Guds rike, Jesus Kristus, var på väg till denna högtid i Jerusalem, men just nu befann han sig på Jordanflodens östra sida i det område som kallades Pereen. En ung man kom springande fram till honom. Han var en rik man och även en överhetsperson bland judarna. Såsom detta var han bland de första eller förnämsta av sitt folk, särskilt eftersom han så samvetsgrant höll den lag som hörde samman med Guds förbund med Israels nation. Vilket problem hade han? Hans ord till Jesus visade att det var följande: ”Mästare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?” Till svar visade Jesus att Gud är själva förkroppsligandet av godhet, av frikostighet. Han sade till den unge överhetspersonen: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes, som är god.” Jesus avsåg Jehova Gud.

⁴ Sedan Jesus hade påmint den unge överhetspersonen om vem som är god, fortsatte han med att säga: ”Men vill du ingå i livet, så håll buden.” Den rike unge överhetspersonen frågade Jesus: ”Vilka?” Jesus hänvisade nu till tio Guds bud, som getts åt Israels nation genom profeten Mose. Han sade: ”’Du skall icke dräpa’, ’Du skall icke begå äktenskapsbrott’, ’Du skall icke stjäla’, ’Du skall icke bära falskt vittnesbörd’, ’Hedra din fader och din moder’, och ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’”

 5. Hur kunde den unge mannen, såsom Jesus angav, bli fullkomlig?

⁵ Den rike unge överhetspersonen svarade: ”Allt detta har jag hållit. Vad fattas mig ännu?” Jesus antydde för honom att alla hans goda ansträngningar att hålla lagen inte hade skänkt honom mänsklig fullkomlighet, i det han svarade: ”Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj, vad du äger, och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.” Han skulle alltså dela ut pengarna till de fattiga, som inte kunde betala igen dem till honom, och sedan komma och bli en Jesu lärjunge. I stället för att fortsätta med att vara en högt respekterad rik man, en av de första bland judarna, skulle han ändra sin situation och bli en materiellt fattig efterföljare till den allmänt föraktade Jesus.

 6. Vad sade Jesus om rika människor, sedan den unge mannen reagerat för detta?

⁶ Detta var en alltför hög kostnad för att vinna den fullkomlighet, som Jesus talade om. ”Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty han hade många ägodelar. Då sade Jesus till sina lärjungar: ’Sannerligen säger jag eder: För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket. Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för den som är rik att komma in i Guds rike.’”

 7. Vilken fråga ställde nu lärjungarna, och vad svarade Jesus angående möjligheten att komma in i Guds rike?

⁷ Nå, om nu inte en människa som rättade sig efter lagen i likhet med denne rike unge överhetsperson, en av de första i landet, kunde komma in i Guds rike, vilka andra kunde då göra det, i synnerhet om det var enkla, vanliga människor sådana som Jesu tolv apostlar, t. ex. Simon Petrus, som förut varit fiskare? Det var inte underligt att det uppstod förvåning! ”När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade: ’Vem kan då bliva frälst?’ Men Jesus såg på dem och sade till dem: ’För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt’” Så förhöll det sig inte bara därför att Gud är allsmäktig, utan också därför att han är god, frikostig, kärleksrik.

 8. Vad sade Jesus att de som hade lämnat allt för att följa honom skulle få, och vilken regel tillkännagav han sedan?

⁸ Den rike unge överhetspersonen hade vägrat att lämna bakom sig alla materiella ting och följa Jesus såsom en av hans lärjungar, men Simon Petrus och de andra av de tolv apostlarna hade gjort det, och de hade redan haft en del erfarenheter tillsammans med Jesus. Men vad skulle det slutliga resultatet bli? Simon Petrus var ivrig att få veta det. ”Då tog Petrus till orda och sade till honom: ’Se, vi hava övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?’ Jesus svarade dem: ’Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt [”I pånyttskapelsen”, NW], då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar. Och var och en som har övergivit hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller barn eller jordagods för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen och skall få evigt liv till arvedel. Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som äro de sista skola bliva de första.’” — Matt. 19:16—30; Mark. 10:17—31; Luk. 18:18—30.

 9, 10. a) Hur var denna regel tillämplig på den rike unge överhetspersonen? b) Hur skulle denna regel gälla med avseende på Jesu lärjungar?

⁹ Där har man den profetiska regeln tillämpad. Den rike unge överhetspersonen hörde med till de första bland judarna. Dessutom rättade han sig troget efter Guds bud, som återfinns i det lagförbund, som Gud hade ingått med Israels nation. Han var därför en mycket lovande ung man; mycket kunde förväntas i förbindelse med honom.

¹⁰ Men genom att rätta sig efter lagen försökte han rättfärdiga sig för att skaffa sig själv ett förtjänstkonto såsom en rättfärdig jude. Han var också materialistisk. Under sådana omständigheter var det lättare för en kamel att komma igenom ögat på en synål än det var för honom att komma in i Guds rike och sitta på en tron tillsammans med Jesus Kristus och döma Israels tolv stammar. I motsats till detta var Petrus och hans medlärjungar de sista som en egenrättfärdig jude kunde tänka sig skulle vinna en tron i Guds rike. Likväl skulle Jesu Kristi lärjungar, som hörde med till landets folk, am ha-arets, som de överlägsna judiska fariséerna kallade dem, vinna en framträdande ställning, nämligen en tron i Guds rike. Detta skulle ske i den kommande tingens ordning. Dessutom skulle de i den nuvarande tiden få hundrafalt mer än de hade lämnat bakom sig, jämte förföljelse, naturligtvis. (Mark. 10:29, 30; Luk. 18:29, 30) Vilken omkastning av förhållandena skulle inte detta betyda!

11. Vad förband Jesus med den angivna regeln, och varför upprepade han slutligen regeln?

¹¹ Var det nu detta Jesus avsåg, då han sade: ”Många de första skola vara de sista och de sista de första”? Ja, ty han övergick genast till att illustrera denna profetiska regel med en liknelse. Han förband denna liknelse med den fastställda regeln genom att börja den omedelbart följande liknelsen med konjunktionen ”ty”. Han sade: ”Ty himmelriket är likt en husbonde, som gick ut bittida om morgonen för att lega [leja] sig arbetare för sin vingård. Och när han hade kommit överens med arbetarna om en [romersk] penning för dagen, sände han dem till sin vingård.” (Matt. 19:30—20:2, 1883 års sv. övers.) Att liknelsen är avsedd att belysa den profetiska regeln framgår ytterligare av att Jesus avslutade liknelsen och sedan tillfogade följande ord: ”Så skola de sista bliva de första och de första bliva de sista.” — Matt. 20:16.

12. Varför kom denna liknelse att betyda något för lärjungarna?

¹² Eftersom liknelsen om vingården framkallades av de omständigheter Jesus befann sig i och de erfarenheter han hade vid den tiden, är det tydligt att liknelsen hade en uppfyllelse på de tolv apostlarnas tid, apostlarna för vilka Jesus uttalade och illustrerade denna regel. Annars skulle den inte ha betytt något för dem och regeln skulle inte ha verkat i deras personliga fall. Hur verkade den då enligt Jesu liknelse?

”Vingården”

13, 14. a) Vem var ”husbonden” i liknelsen, och vad menades med vingården? b) Vad identifierandet av vingården beträffar, vilken profetia av Jesaja kan Jesus ha tänkt på?

¹³ ”Husbonden” i liknelsen om vingården är Jehova Gud, den stora symboliska vingårdens ägare. Vingården är Israels nation, vilken då var bunden av ett nationellt kontrakt med Jehova Gud genom lagförbundet, som profeten Mose hade varit medlare för vid Sinai berg år 1513 f.v.t.

¹⁴ När Jesus talade om denna symboliska vingård, tänkte han utan tvivel på orden i Jesaja 5:1—4, 7, där Jehova Gud säger: ”Jag vill sjunga om min vän, min väns sång om hans vingård. Min vän hade en vingård på en bördig bergskulle. Och han hackade upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinträd; han byggde ett vakttorn därinne, han högg ock ut ett presskar däri. Så väntade han, att den skulle bära äkta druvor. ... Och nu, I Jerusalems invånare och I Juda män, fällen nu eder dom mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den? Ty HERREN Sebaots vingård, det är Israels hus; och Juda folk är hans älsklingsplantering.”

15. a) Var planterade Jehova det vinträd som han tog ut ur Egypten? b) Hur kom den romerska ”penningen” (denaren) att cirkulera där, och vilket värde hade den då?

¹⁵ Jesus kan också ha tänkt på Psalm 80:9—12, i vilken psalmisten Asaf riktar sig till Jehova Gud, som befriade Israels nation ur slaveri i Egypten, och säger: ”Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det [i Palestina]. Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet. Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor; det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden [Eufrat].” På Jesu tid bodde judarna fortfarande i sitt av Gud givna land, men som romerska rikets undersåtar. Den romerska ”penningen” eller (ordagrant) denaren började alltså cirkulera i landet, och denna denar motsvarade omkring en krona i svenskt mynt. På Jesu tid hade denna penningsumma ett sådant värde att den betalades såsom lön för en dags arbete om tolv timmar. I uppfyllelsen av Jesu liknelse utgör ”dagspenningen” följaktligen en bild av ett icke ringa värde.

16. Vilken lön skulle de få för att de tjänade såsom Jehova Guds fruktbara vingård?

¹⁶ Jehova Gud skaffade arbetare till sin vingård till att arbeta där genom att han förde dem in i lagförbundet, som profeten Mose var medlare för, och tilldelade var och en hans olika plikter. Vad skulle betalningen eller lönen bli för att man tjänade såsom Guds, den Högstes, fruktbara vingård? Jehova Gud nämnde detta vid den tid då han föreslog detta lagförbund för förfäderna till judarna på Jesu tid, ty Gud sade: ”Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos. 19:5, 6) Genom att hålla lagförbundet skulle judarna alltså vinna evigt liv såsom mänskliga varelser, men skulle därtill också bli ”ett rike av präster”, som Gud skulle använda till att välsigna alla de övriga av människosläktet.

17. a) Vilken förbindelse hade Jesus med lagförbundet, och hur utmärktes han av det? b) Varför var det passande att Jesus talade om sin himmelske Fader som en vingårdsman?

¹⁷ Jesus, Guds Son från himmelen, föddes i den judiska nationen och under lagförbundet. Han var den ende jude som fullkomligt höll det. Därför blev han inte fördömd av detta förbunds lag, som alla andra judar blev, utan denna lag utmärkte honom såsom en fullkomlig man, absolut fri från synd, en som inte hade förverkat rätten till evigt liv. För att han höll detta lagförbund fullkomligt förtjänade han att bli en konung och präst på ett jordiskt sätt. Emedan Jesus genom födelsen tillhörde den judiska ”vingård”, som planterats av Jehova Gud, var det fullt tillbörligt att han jämförde sin himmelske Fader, Jehova Gud, med en vingårdsman, när han sade till sina apostlar: ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen. Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt. Jag är vinträdet, I ären grenarna.” (Joh. 15:1, 2, 5) Men i motsats till de ofullkomliga judarna under lagförbundet är Jesus och hans ”grenar” ett andligt vinträd, som inte underlåter att bära mycken frukt åt den store vingårdsmannen, Jehova Gud, för att han må bli förhärligad.

18—20. a) Levde de som först lejdes till ”vingården” på Mose tid eller vid någon annan tid? b) Vilka var det särskilt som lejdes först, och vilka ord av Jesus visar att de betraktade sig såsom de ”första”?

¹⁸ Judarna på Jesu tid fördes in i lagförbundet genom sin härstamning från sina förfäder, som Jehova Gud förde ut ur Egypten och planterade i landet Palestina. Eftersom Jesu liknelse om vingården hade sin första uppfyllelse på Jesu tolv apostlars tid, kunde den inte gälla dessa forntida förfäder, med vilka lagförbundet personligen ingicks genom Mose. De som den store husbonden lejde ”bittida om morgonen” att arbeta i tolv timmar i hans ”vingård” kunde följaktligen inte vara dessa judiska förfäder från 1500-talet f.v.t. Dessa arbetare, som blev lejda vid soluppgången eller omkring klockan sex på morgonen, var en bild av de judar som levde på apostlarnas tid.

¹⁹ Att de arbetade tolv timmar om dagen måste betyda att de arbetade hela tiden med Guds ting, som motsats till apostlarna Petrus, Andreas, Jakob och Johannes, vilka hade varit fiskare ända fram till våren år 30 v.t. Dessa heldagsarbetare var därför en bild av Israels nations religiösa ledare, sådana som översteprästerna Hannas och Kaifas och underprästerna, även tempelleviterna, de officiella skriftlärda, de som tillhörde fariséernas och sadducéernas sekter och de som var bevandrade i Mose lag. Eftersom de hela tiden var sysselsatta med den judiska religionsutövningen i Israel, måste de ha varit de som först blev lejda. De måste också ha varit de främsta och förnämsta männen i nationen. Att de betraktade sig såsom detta framgår av Jesu ord:

²⁰ ”På Moses’ stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas ’rabbi’.” — Matt. 23:2, 6, 7.

21, 22. a) Vilka var då deltidsarbetarna? b) Hur visade Jesu liknelse att det var osäkert hur mycket betalning deltidsarbetarna skulle få?

²¹ De förväntade full betalning för en hel dags arbete, och på denna grund samtyckte de till att tjäna i Jehovas vingård, Israels nation. Alla andra som fördes in i Jehova Guds tjänst efter dem eller till en ställning lägre än den som heltidsarbetarna intog skulle bara vara deltidsarbetare. Deras möjlighet att få full lön var följaktligen inte så säker och viss. Det är därför det i Jesu liknelse om vingården sägs om husbonden:

²² ”När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget; och han sade till dem: ’Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder, vad skäligt är.’ Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda. Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: ’Varför stån I här hela dagen sysslolösa?’ De svarade honom: ’Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han till dem: ’Gån ock I till min vingård.’” — Matt. 20:3—7.

De sista arbetarna eller arbetarna i ”elfte timmen”

23. Vilka var arbetarna i elfte timmen, och varför hade ingen lejt dem före den timmen?

²³ De som lejdes vid elfte timmen, dvs. omkring klockan fem på eftermiddagen (en timme före solnedgången), var de sista som lejdes. Av Israels nations religiösa ledare betraktades de som visades i bild genom arbetarna i elfte timmen såsom de sista Gud skulle anställa i sin tjänst. De var de som det var minst troligt att Gud skulle kalla till sin tjänst. Fram till denna elfte timme hade, så långt Israels religiösa ledare beträffade, ingen lejt dem. De religiösa ledarnas föraktfulla inställning till dessa ringa människor framgick av deras ord: ”Har då någon av rådsherrarna trott på honom [Jesus]? Eller någon av fariséerna? Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.” (Joh. 7:48, 49) De var villiga att arbeta i Guds tjänst, men de förblindade religiösa ledarna var skuld till att de inte fick lära sig vad som var rätt att göra, och de blev inte heller satta till att arbeta med det. Sedan de hade förspillt praktiskt taget hela dagen, måste de vänta på att någon skulle komma som såg hur de kunde bli använda i Guds tjänst och som skulle ge dem något att utföra i Guds religiösa ”vingård”.

24, 25. a) När och hur kallade den store husbonden arbetarna i elfte timmen till sin tjänst? b) Hur blev Guds förvaltare använd till att sända arbetare till ”vingården”, och hur länge arbetade de i den?

²⁴ Arbetsdagen i Israels vingård under det mosaiska lagförbundets bestämmelser nalkades sitt slut. Jehova Gud, den store husbonden och vingårdsägaren, visste detta, och genom representanter, som han sände till Israel, kallade han dessa arbetare i elfte timmen till tjänst i sin ”vingård”. På våren år 29 v.t. sände han Johannes döparen ”för att skaffa åt Jehova ett berett folk”. (Luk. 1:13—17, NW) Omkring sex månader senare sände den store husbonden sin egen Son, Jesus, som blev lik en ”förvaltare” med avseende på Guds ”vingård”.

²⁵ Jesus tog emot de lärjungar som Johannes döparen hade församlat och samlade även fler lärjungar, som han sände ut till att arbeta i den israelitiska ”vingården”. Förutom de tolv apostlarna sände Jesus till exempel också sjuttio evangelister ut i ”vingårdsarbetet”. Han lärde dem alla att gå och predika om Guds himmelska rike och säga till människorna: ”Guds rike är eder nära.” (Luk. 9:1—6; 10:1—11) Även kvinnor kom med Jesus och hans apostlar ut i predikoverket och erbjöd sin hjälp och ”tjänade dem med sina ägodelar”. (Luk. 8:1—3) På detta sätt använde de någon tid i Jehovas rikes tjänst medan Israels köttsliga, omskurna nation ännu var Jehova Guds ”vingård”. De var de sista vingårdsarbetare, som ägaren anställde, och de arbetade i Israel fram till Jesu död år 33 v.t.

26. a) Vad blev det vid slutet av arbetsdagen enligt Guds lag? b) Vad skulle deltidsarbetarna i alla händelser få?

²⁶ Arbetet under lagförbundets bestämmelser i det köttsliga Israels ”vingård” nådde sitt slut, liksom arbetet under en tolvtimmarsdag. Sedan blev det avlöningsdags för arbetarna. På grund av gemene mans omedelbara, dagliga behov stadgade Guds lag enligt det gamla mosaiska förbundet att arbetarna skulle få betalt vid arbetsdagens slut, inte vid veckans eller månadens slut. (3 Mos. 19:13; 5 Mos. 24:15) De som hade använt hela sin tid och arbetat i ”vingården” under de tolv dagsljusa timmarna var säkra på att de skulle få en viss ”dagspenning” enligt sin överenskommelse med husbonden. Vad skulle de senare arbetarna, deltidsarbetarna, få? Vad det än skulle bli, så skulle det bli ”vad skäligt är”, enligt vad husbonden hade sagt till dem som han anställde till att arbeta vid arbetsdagens tredje timme. I vanliga fall skulle de arbetare som anställdes endast för dagens tolfte timme kunna förvänta att få en mycket liten betalning.

27. I vilken ordning blev arbetarna i liknelsen avlönade, hur mycket fick de, och hur reagerade en del?

²⁷ Men vid avlöningsdags blev det överraskningar, och den ovanliga regel som Jesus formulerade blev gällande. Lägg märke till detta, när det i Jesu liknelse vidare heter: ”När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: ’Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.’ Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning. När sedan de första kommo, trodde de, att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning. När de så fingo, knorrade de mot husbonden och sade: ’Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?’ Då svarade han en av dem och sade: ’Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag, vad dig tillkommer, och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra, såsom jag vill, med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?’ — Så skola de sista bliva de första och de första bliva de sista.” — Matt. 20:8—16.a

Aftonen och avlöningsdags

28. När kom ”aftonen”, vid liknelsens första uppfyllelse, såsom avslutning på arbetsdagen?

²⁸ Vid liknelsens första uppfyllelse kom aftonen och bragte arbetsdagen till slut när Jesus Kristus blev fängslad på påskkvällen år 33 v.t. och dog på tortyrpålen på Golgata följande eftermiddag. Jesus hade profetiskt antytt detta, när han omkring sex månader före sin död sade till sina apostlar: ”Så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.” (Joh. 9:3—5) När Jesus var död under delar av tre dygn (14—16 Nisan år 33 v.t.), kunde han inte arbeta som en man i Guds ”vingård”, Israel. (Pred. 9:5, 10) Det kunde inte heller hans elva trogna apostlar, ty de blev förskingrade såsom får utan herde. När de kom tillsammans, skedde det bakom stängda dörrar av fruktan för de fientliga judarna. (Joh. 16:32; Matt. 26:31; Mark. 14:27; Sak. 13:7; Joh. 20:19, 26) De återupptog inte någon offentlig verksamhet förrän pingstdagen kom.

29. a) Vad upphörde det köttsliga Israel att vara vid Jesu död, och varför? b) Vad hade vingårdens store ägare nu, trots att han utsträckte sin ynnest till Israel i tre och ett halvt år därefter?

²⁹ Jesus Kristus blev dödad på anstiftan av de judiska religiösa ledarna, nationens ”första” och främsta. Då upphörde Israels nation att vara Guds ”vingård”. Jesu död på pålen var Guds medel att bringa lagförbundet med Israels nation att upphöra. Förmedelst sin död såsom ett lösenoffer gjorde han om intet ”budens stadgelag”. Den ”handskrift, som genom sina stadgar anklagade oss”, blev utplånad. Den skaffades undan genom att den liksom naglades fast vid Kristi tortyrpåle, så att den upphörde. (Ef. 2:15; Kol. 2:14) I tre och ett halvt år därefter fortsatte Jehova Gud visserligen att visa det köttsliga Israel sin särskilda ynnest genom att ge dem de första möjligheterna i förbindelse med Riket, men nationen upphörde att vara hans ”vingård”. Gud hade nu börjat med en andlig ”vingård”, i vilken hans Son, Jesus Kristus, var vinträdet och hans lärjungar var grenarna. (Joh. 15:1—8) Den tolv timmar långa arbetsdagen i Guds ”vingård”, det köttsliga Israel, nådde därför sannerligen sitt slut vid Jesu död på Golgata.

30. När blev det avlöningsdags, och hur använde Gud sin ”förvaltare” till att betala ut ersättningen?

³⁰ Eftersom det förhöll sig så, när blev det då avlöningsdags? Var det vid Jesu uppståndelse från de döda på tredje dagen, den 16 Nisan år 33 v.t.? Nej, det var det inte, även om Jesus visade sig uteslutande för sina lärjungar i fyrtio dagar därefter och gjorde endast dem till vittnen om hans uppståndelse. (Apg. 1:1—8; 10:40—42) Men det förekom ännu inte något öppet framvisande av dessa Jesu gynnade apostlar under tio dagar efter det att han farit upp till himmelen. Sedan kom pingsthögtidens dag år 33 v.t., och därmed blev det avlöningsdags. Det var då som vingårdens herre, nämligen Jehova Gud, gav sin ”förvaltare” i uppdrag att betala arbetarna. Gud använde den förhärligade Jesus Kristus i himmelen såsom sin ”förvaltare”, ty Gud använde honom till att utgjuta den heliga anden över arbetarna på pingstdagen. (Joh. 1:32—34; 14:16, 17; 15:26; 16:7; Luk. 24:49; Apg. 1:4—8; 2:32, 33) När Jesus Kristus i himmelen betalade ut lönen åt arbetarna, följde han den ovanliga regel som han hade kungjort medan han var här nere på jorden.

31. Vilka var de första som fick avlöning vid pingsten, och hur hade de dittills klassificerats?

³¹ Vilka var då de första som fick avlöning vid pingsten? Utgjutandet av den heliga anden över dem som befann sig där i Jerusalem på pingstdagen, när förstlingsfrukten av veteskörden frambars, uppenbarade detta. Det var de ”sista” som hade sänts ut i det köttsliga Israels vingård och som hade arbetat tillsammans med ”förvaltaren”, Jesus Kristus. De var också de ”sista” som Israels nations religiösa ledare kunde tänka sig skulle få en hel dags lön, en symbolisk ”dagspenning”, av vingårdens store husbonde och herre, Jehova Gud.

32. Hur gjordes beviset uppenbart vilka av arbetarna det var som först fick avlöning, och vilka kom tillsammans för att bevittna detta?

³² Tvärtemot de judiska förväntningarna blev de första som avlönades Jesu Kristi föraktade tolv apostlar och de övriga av församlingen om 120 lärjungar, som i stillhet kom tillsammans i en sal i övre våningen, avskilda från skaran av judar och proselyter, som firade pingsten i templet i Jerusalem. Icke desto mindre gjordes genom ett underverk beviset uppenbart vilka av arbetarna i Guds ”vingård” det var som först fick avlöning. Det inträffade i förbindelse med att den heliga anden utgöts över de 120 lärjungarna, och mer än tre tusen judar och proselyter kom dit för att bevittna detta märkliga skådespel. — Apg. 1:5; 2:1—13, 41.

33. Vad förklarade Petrus att det var de såg äga rum, och hur många sökte tillgodogöra sig andens gåva?

³³ ”Men somliga drevo gäck med dem och sade: ’De äro fulla av sött vin.’” Aposteln Petrus blev därför den förste som stod upp och förklarade att Kristi lärjungar, som var uppfyllda av anden, inte var druckna, utan att detta var uppfyllelsen av Joels profetia (Joel 2:28, 29). Han förklarade också att den uppståndne Jesus Kristus, som hade blivit upphöjd till Guds högra sida i himmelen, hade fått den utlovade heliga anden och hade utgjutit den över sina lärjungar på jorden i uppfyllelse av Joel 2:28, 29. Sedan förklarade alla de tolv apostlarna att denna den heliga andens utlovade gåva var tillgänglig också för de övriga judarna, om de ångrade sig och gjorde bättring och blev döpta i Jesu Kristi namn och blev hans lärjungar. Omkring tre tusen av dem som iakttog och hörde detta gjorde så och blev en del av det andliga Israels församling, Guds nya ”vingård”. — Apg. 2:37—42.

34. Vad var då ”dagspenningen”, och när och var skulle de som fick den göra bruk av den?

³⁴ Den symboliska ”dagspenningen” var sålunda inte den heliga andens gåva i och för sig. Den var det privilegium som följde med att man fick ta emot den heliga anden, nämligen privilegiet att få bli medlem av det andliga Israel och bli bemyndigad att profetera i uppfyllelse av Joel 2:28, 29 och smord att predika de goda nyheterna om Guds messianska rike. De skulle sålunda bli fruktbärande grenar i Jehovas andliga vinträd, Herren Jesus Kristus. De fördes in i det nya förbundet, som Jesus Kristus verkade som medlare för mellan Jehova Gud och dessa symboliska vinträdsgrenars församling. (Jer. 31:31—34; 1 Tim. 2:5, 6; Hebr. 8:6—9:15) Den symboliska ”dagspenningen” var därför något som betydde deras livsuppehälle, deras eviga liv i Guds nya ordning. Den var något som de kunde göra bruk av här på jorden, inte uppe i himmelen.

35. Vad fick de som lejdes ”bittida om morgonen” höra och se, och hur var ”dagspenningen” tillgänglig också för dem?

³⁵ Hur förhöll det sig med dem som blev lejda först, ”bittida om morgonen” så att säga, att arbeta i Guds vingård, det köttsliga Israel? Dessa ”första”, de judiska översteprästerna, underprästerna, leviterna, skriftlärda och de lagkloka, som var bevandrade i den mosaiska lagen, hörde snart och lade märke till att Jesu lärjungar hade blivit avlönade för sitt sena arbete i Guds vingård, det köttsliga Israel. De såg dem göra bruk av den symboliska ”dagspenningen”. Lönen för hela dagen var tillgänglig också för dem, särskilt eftersom Jehova Gud fortsatte att handla uteslutande med Israels nation i omkring tre och ett halvt år därefter.

36. a) Genom vem måste de emellertid i så fall ta emot ”dagspenningen”? b) På bekostnad av vad, som de tidigare åtnjutit, skulle de ta emot den på detta sätt?

³⁶ Men dessa religiösa ledare måste i så fall ta emot betalningen för hela dagen, ”dagspenningen”, genom Guds ”förvaltare”, nämligen den förhärligade Jesus Kristus. För att göra detta måste de göra såsom Herren Jesus Kristus hade uppmanat den rike unge överhetspersonen att göra. (Matt. 19:21) Det skulle innebära att de finge avstå från sina ställningar av ära, vikt och betydelse, makt och materiell inkomst i templet i Jerusalem, i synagogorna och i Sanhedrin och andra rådsförsamlingar, från att sitta på ”Moses’ stol”, från att kallas rabbi och från att inta en plats och ställning som erkändes och avlönades av den romerska staten. Sådant hade kommit dem till del såsom en god avlöning för deras tjänster i Guds ”vingård”, Israel, fram till pingsten år 33 v.t. De hade visserligen kommit överens med den store husbonden, ”vingårdens” ägare, om den heliga andens gåva i uppfyllelse av Joel 2:28, 29. Men att nu avstå från de religiösa fördelar de hittills åtnjutit i Israel och att ta emot den heliga anden, som Jesus Kristus utgöt, och att således bli smorda till att utföra Jesu Kristi lärjungars arbete tillsammans med hans apostlar, människor som intog den ”sista” eller lägsta ställningen, arbetarna i elfte timmen, det skulle kosta dem alltför mycket.

37. Var de alltså nöjda med att få bara ”dagspenningen”, och hur tog sig deras inställning till de ”sista” arbetarna uttryck?

³⁷ De önskade mera som betalning från Gud än den heliga anden och dess mirakulösa gåvor och de med den förenade rikesprivilegierna. Därför önskade de mer än den symboliska ”dagspenningen”. Dessa ”första” arbetare knorrade följaktligen mot ”vingårdens” ägare och var obenägna att ta emot bara ”dagspenningen”, liksom utan tvivel den rike unge överhetspersonen var i motsats till aposteln Petrus. Deras knot och invändningar tog sig det uttrycket att de förföljde Kristi lärjungar, de ”sista” arbetare som skulle anställas i ”vingården”. — Matt. 20:10—12.

38. Vad visar huruvida alla dessa ”första” arbetare vägrade att ta emot ”dagspenningen”, och med vad föredrog en del att fortsätta att arbeta?

³⁸ Det fanns ju en del tempelleviter, sådana som Josef Barnabas från Cypern, som tog emot ”dagspenningen”. (Apg. 4:36, 37) Och även sedan de tolv apostlarna hade blivit fängslade och förhörda av Sanhedrin i Jerusalem för att de använde ”dagspenningen” i Guds tjänst, får vi veta av det som meddelas i Apostlagärningarna 6:7 att ”Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde”. Även Saulus från Tarsus, en personlig vän till den judiske översteprästen, tog emot ”dagspenningen”, fastän han hade varit farisé. (Apg. 9:1—22; Fil. 3:4—6) Men de flesta av de ”första” arbetarna, judenhetens religiösa ledare, fortsatte att såsom tidigare ägna sig åt sina religiösa privilegier i det köttsliga Israel och få sin vanliga betalning för detta, såsom Mose lag stadgade, och vägrade att ta emot ”dagspenningen”.

39. Hur länge fortsatte de med detta slag av religiös gudstjänst, men vad fortsatte Jesu lärjungar att göra bruk av?

³⁹ De fortsatte med detta slag av religiös gudstjänst fram till år 70 v.t. Då togs deras tempel i Jerusalem ifrån dem. De förlorade sina anställningar där, och romarna kom och tog bort både deras plats och deras nation, inte därför att de hade tagit emot Jesus Kristus, utan därför att de hade förkastat honom och vägrat att ta emot ”dagspenningen”. (Joh. 11:47, 48, NW) De såg med onda ögon på att Jehova Gud var god mot Jesu Kristi lärjungar. Dessa lärjungar, bland dem aposteln Johannes, fortsatte att göra bruk av ”dagspenningen” för att utföra Guds rikes tjänst och vinna sitt eviga liv trots förföljelsen. — Mark. 10:29, 30; Upp. 1:9.

[Fotnot]

[Bild på sidan 246]

En denar

[Bild på sidan 247]

”Gån ock I till min vingård”

[Bild på sidan 249]

”De ... fingo var och en sin penning”