Enhet i ett levnadssätt enligt den nya världen nu en verklighet
1, 2. Hur kan vi se, att familjelivet intar en viktig plats i den teokratiska byggnaden?
FAMILJELIVET intar en viktig plats i den kristna församlingens teokratiska byggnad. Det är så, därför att Jehova Gud har teokratiskt påbjudit familjeanordningen, alldeles som han gjorde i början med Adam och längre fram i Israels nation. Medan det å ena sidan var sant, vad israeliterna beträffar, att de var judar på grund av börd, och det å andra sidan är sant, att de kristna i våra dagar är Jehovas vittnen på grund av vad de själva valt och vad de håller sig till, så råder likväl familjeordningen överallt i hela organisationen. När någon lämnar den gamla världens samhälle och skiljer sig från den döende familj, det döende släkte, som befinner sig under Adams fördömelse, så måste han, om han skall få liv, med nödvändighet sluta sig till den nya världens samhälle och bli medlem av Guds familj. Detta gör han genom att antaga Jesus Kristus som sin fader i Adams ställe, och om han blir mottagen av Gud, blir han rättfärdiggjord och gjord till Guds egen andlige son, eller också förbehålles han för evigt liv på jorden och får denna rättfärdiga ställning vid slutet av Kristi tusenårsregering.
2. Till och med de i församlingen, som placeras i ansvariga ställningar såsom tillsyningsmän, utväljes med hänsyn tagen till det sätt varpå de håller uppsikt över sina egna familjer, om de är gifta. (1 Tim. 3:4, 5) Och när Paulus visar hur de som står i dylika ställningar rätteligen bör uppträda, så liknar han det vid förhållandet i en familj. ”Kritisera icke strängt en äldre man. Vädja i stället till honom såsom till en fader, till yngre män såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, med all kyskhet.” (1 Tim. 5:1, 2, NW) På detta sätt är det alltså som den teokratiska organisationen i verkligheten är en familj, och Gud kräver att de som har del i familjens verksamhet och fördelar också skall ha del i dess ansvar och sträva efter att på bästa sätt befrämja familjens intressen.
Falsk familjestolthet en snara
3. Vilken inställning har några till familjehärstamning och anor, och varför är den ovis?
3. Några kan dra den slutsatsen, att då det var Gud som föranstaltade om den mänskliga familjeanordningen, så är detta familjeförhållande okränkbart, och att absolut lojalitet mot köttsliga band fordras. De menar därför, att ingenting bör få lov att slita sönder eller störa friden eller enheten inom familjen och att vad som helst som hotar denna frid och enhet, sak samma från vilket håll det kommer, bör motstås med vilka åtgärder som helst, som är nödvändiga för att driva det tillbaka. Som följd av denna tro blir människor med den inställningen ytterligt ”familje”-medvetna och slår svartsjukt vakt om familjenamnet, till vad pris som helst, varvid de ibland till och med våldför sig på rättfärdiga principer för att kunna göra detta. De ogillar varje förbindelse eller giftermål med någon som inte har en lika ”bemärkt” ställning, och därigenom bygger de upp åt sig vad som faktiskt utgör en barriär mellan olika klasser, de inrättar på eget bevåg ett kastsamhälle. Det resonemang som framkallar ett sådant handlingssätt är emellertid inte grundat på den Högstes sunda och oföränderliga principer. Paulus skrev till Timoteus, att han skulle ”befalla somliga att icke ... ägna uppmärksamhet åt falska berättelser och åt släktutredningar, som icke giva något resultat, utan giva upphov till frågor för efterforskning snarare än en utdelning av någonting från Gud i samband med tro”. (1 Tim. 1:3, 4, NW) Var och en som är mer intresserad av familjehärstamning och anor än av trons livgivande budskap bör noga betänka denna sak. Alla ättlängder leder, om man kan följa dem tillräckligt långt, tillbaka till Adam, och vilken verklig eller förment ”överlägsenhet” kan väl släktskapen med honom skänka? Det enda som kan vara av verkligt värde att få till arvedel, nämligen evigt liv, kunde han inte lämna i arv. Därför kan inga av hans efterkommande, hur ”bemärkta” de än må ha varit i världsliga angelägenheter, göra något verkligt anspråk på överlägsenhet i sig själva eller påvisa några bestående fördelar som man kan få genom släktskap med dem.
4. Vad gjorde de skriftlärda och fariséerna anspråk på, och vad betydde detta likväl i verkligheten för dem?
4. Måhända finner vi ett av de framträdande exemplen på dylik familjestolthet hos de skriftlärda och fariséerna på Jesu tid, och kanske kan det resoneras som så, att om någon var berättigad att hysa en sådan stolthet, så var det de, på grund av det förhållande till Gud vari deras nation stod genom deras förfader Abraham. Men det har redan visats i föregående artikel (§ 12), att detta släktskapsförhållande inte i sig självt var någon orsak till skryt, och inte heller kunde den familje- gemenskap, som rådde bland judarna såsom Abrahams avkomlingar, tillförsäkra dem frälsning. (Joh. 8:31—36) Om några önskar vara barn till Adam eller till några av hans efterkommande och önskar skryta med dessa köttsliga band, må de då inse att detta ovedersägligen innebär att de avsäger sig en bestående arvslott av evigt liv till förmån för en övergående av ytterlig fattigdom och död.
5. Vilken förpliktelse har troende barn gentemot icke troende föräldrar?
5. Å andra sidan får den kristne inte gå till motsatt ytterlighet och påstå att man inte alls är skyldig köttsliga föräldrar någon respekt. Paulus lämnade inte rum för något tvivel i denna fråga, när han skrev till efesierna: ”Barn, var lydiga mot edra föräldrar i förening med Herren, ty detta är rättfärdighet: ’Hedra din fader och din moder’, vilket är det första budet med ett löfte: ’För att det må gå dig väl och du må förbliva en lång tid på jorden.’ ” .(Ef. 6:1—3, NW) Här bör vi emellertid inte förbise, att Paulus säger att lydnad bör visas dessa föräldrar ”i förening med Herren”. Betyder detta då att troende barn inte är ansvariga inför icke troende föräldrar? Nej, i. livets vanliga förhållanden kräves det förvisso av dem att de skall lyda sina föräldrar, så länge som de är beroende av dessa, och visa tillbörlig respekt för dem, även om de inte är beroende. Men i det fall då det blir delade meningar beträffande Guds sanna tillbedjan eller utförandet av helig tjänst åt honom, då gäller naturligtvis Skriftens regel: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apg. 5:29, NW) Men, säger du, detta kan leda till oenighet inom familjen och kanske till och med till söndring! Kanske det, men Jesus sade mycket tydligt: ”Den som har större tillgivenhet för fader eller moder än för mig är mig icke värdig.” (Matt. 10:37, NW) Ja, han sade ännu mera rent ut i denna sak: ”Jag har kommit för att vålla söndring, så att en man står emot sin fader och en dotter emot sin moder och en ung hustru emot sin svärmoder.” — Matt. 10:35, NW.
6. Varför tillåter Gud att söndringar förekommer inom familjer?
6. Är det inte besynnerligt, menar kanske några, då Gud har givit sitt bemyndigande till familjeanordningen, att han tillåter att den upplöses på det här sättet? Återigen svarar vi: Nej. Kom ihåg att genom Adams förvållande alla familjer nu är utstötta ur Guds egen stora familj, men det är inte rimligt att förvänta, att alla i en familj skulle önska förbli utstötta. Men om några skulle önska komma in i Guds familj, skulle det inte heller vara rimligt att förvänta, att alla de andra därigenom skulle bli godtagbara. Det innebär därför ett åtskiljande. Men vi bör lägga märke till, att Gud inte godtyckligt söndrar familjer. Söndringen vållas i stället av att några i hemmet är ovilliga att uppfylla de nödvändiga fordringarna och att sluta sig till dem som tagas upp i harmoni med Jehova. (Luk. 17:34, 35) Eftersom Gud inte har anseende till personen och eftersom han inte erkänner någon klasskillnad och inte har upprättat något kastväsen, har han sörjt för att de som blir upptagna skall få inträda i hans egen utvalda familj och finna frid där. ”Förvisso förnimmer jag att Gud icke är partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet välbehaglig för honom.” ”Och var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller barn eller jordegendom för mitt namns skull skall erhålla många gånger mera och skall ärva evigt liv.” (Apg. 10:34, 35; Matt. 19:29; NW) Vilken slutsats drar vi då av detta förhållande? Vi inser, att fastän Gud från början lät familjegemenskap uppstå och fastän han grundade familjeanordningen och till och med har sin egen stora familjeorganisation, så har han likväl inte själv givit upphov eller bemyndigande åt upprättandet av familjer eller nationer såsom ett kastsamhälle, och inte heller känner han sig pliktig att rätta sig efter rådande klasskillnader, endast därför att människorna själva har satt upp dessa skrankor genom sin egen partiskhet. Allt detta understryker vikten av att man erkänner och till fullo inser förhållandet till Gud, att man förstår att det träder i stället för alla de innerligaste mänskliga band och är den enda vägen till frälsning.
Prästerna åstadkommer klasskrankor
7. Vilken förmaning gav Jesus åt sina lärjungar med avseende på ställning inom församlingen?
7. Vad skall man då säga om den ställning som kristenhetens präster och predikanter intar? Inte endast är det en kränkning av Guds rättfärdiga principer, att de har skaffat sig en sådan bemärkt särställning i församlingen, utan dessutom har församlingens grundare, Kristus Jesus, själv uttryckligen förbjudit ett sådant handlingssätt. När en tvist uppstod bland lärjungarna beträffande plats och ställning i Riket, ”kallade Jesus dem till sig och sade: ’Ni veta att nationernas styresmän spela herrar över dem och att de stora männen utöva myndighet över dem. Detta är icke anordningen bland eder; utan vemhelst som vill bliva stor bland eder skall vara eder tjänare, och vemhelst som vill vara främst bland eder skall vara eder slav. Alldeles såsom Människosonen kom, icke för att bliva betjänad, utan för att tjäna.’ ” Och i den svidande näpst som han tilldelade de skriftlärda och fariséerna, hans sista offentliga tal, gav han sina lärjungar och hela den lyssnande folkskaran denna stränga förmaning: ”Men ni, låt icke kalla eder ’rabbi’, ty en är eder lärare, medan ni alla äro bröder. Låt icke heller kalla eder ’ledare’, ty en är eder Ledare, Kristus. Men den störste bland eder skall vara eder tjänare. Vemhelst som upphöjer sig själv skall bliva förödmjukad, och vemhelst som ödmjukar sig skall bliva upphöjd.” (Matt. 20:25—28; 23:8, 10—12; NW) Det var dessa ledare inom judarnas religion på den tiden som hade upphöjt sig, till och med så högt, att när Guds Son kom till dem i uppfyllelse av Mose lag, kunde de inte känna igen eller erkänna honom. De var sig själva en lag.
8. Vilket exempel har kristenhetens präster och predikanter följt, och hur ställer Gud sig till detta?
8. Kristenhetens präster och predikanter har följt deras exempel och utfärdat sina egna bestämmelser om hur församlingen skall byggas upp och vilken myndighet de skall få utöva över sina ”bröder”. De har lämnat Jesu sunda och rätta anvisning, att de första eller främsta bland dem bör vara slavar, fullständigt utan avseende och har begått samma fel som deras judiska förebilder och har satt sig väl till rätta i en synnerligen gynnad ställning i samhället. Den vishet som kommer till uttryck i Ordspråksboken talar emot dem. ”Lik en hund, som vänder åter till sina spyor, är en dåre, som på nytt begynner sitt oförnuft. Ser du en man, som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom. Den late tycker sig vara vis, mer än sju, som giva förståndiga svar.” (Ords. 26:11, 12, 16) Den klasskillnad, som kristenhetens ledare har infört och som massorna av bedragna anhängare överser med och ger sitt stöd åt, är lika motbjudande för Jehova Gud som den som de skriftlärda och fariséerna vidmakthöll, och den kommer alldeles säkert att medföra samma ogynnsamma dom.
9. Vilken kurs följde man i den första församlingen, och vad har vi som vittnar om det?
9. En direkt kontrast till detta utgjorde den tidiga församling, som Kristus Jesus lade grunden till med den första skaran av Jehovas kristna vittnen i Jerusalem. Förvisso blev Kristi ord och befallningar återkallade i deras minne genom den upplivande förmågan hos Guds verksamma kraft, som just hade blivit utgjuten. ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra. Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” (Joh. 13:34, 35, NW) Att denna princip verkligen existerade och kraftigt betonades i den första församlingen, det framgår av den förmaning som gavs av en av de tolv pelarna, vilken själv hade varit närvarande, då Jesus gav det här citerade budet. ”Var herdar för Guds hjord, som ni hava i eder vård, icke på grund av tvång, utan frivilligt, icke heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver, icke heller så att ni spela herrar över dem som äro Guds arvedel, utan så att ni bliva föredömen för hjorden.” (1 Petr. 5:2, 3, NW) Hur helt annorlunda måste detta inte ha tett sig för de judar med ärliga hjärtan, som tog avstånd från förmätenheten och högmodet hos den judiska nationen, vilken då behärskades av kastväsen! I deras nybildade gemenskap fanns det ingen klasskillnad, det rådde ingen partiskhet, inget gunstlingssystem ibland dem. Rättvisans och opartiskhetens principer inplantades noga hos dessa som utgjorde den allra första början, Kristi sanna kropp, ty nu skulle en ny plantering ske, inte på syndigt, döende kött, utan denna gång på Abrahams beständiga säd, Kristus Jesus.
Jesu vänskap innebar inte att han favoriserade någon
10. Hur visade Jesus, att han var opartisk och inte favoriserade någon?
10. Men hade inte Jesus visat särskild hänsyn mot vissa av sina lärjungar? Och hade han inte favoriserat somliga, när han hade begränsat sitt arbete med att predika och bota sjuka till judarna och tillbragt mycket av sin tid i vissa hem? Några tror att Johannes, Jesu apostel, var Jesu favoritlärjunge. Vilken kärlek Jesus än må ha hyst till honom, gav han honom dock inte någon särskilt gynnad ställning i sitt rike. Detta kommer till synes i berättelsen om den tvist bland lärjungarna, som vi förut hänsyftade på. Vid det tillfället visade Jesus, att det inte tillhörde honom att ge sådana ställningar av ynnest, och han vägrade att visa någon partiskhet. (Matt. 20:20—23) Vidare ser vi, att fastän han hade blivit särskilt utsänd endast till Israels hus (Matt. 15:24), brukade han inte detta som en förevändning för att ta parti mot ärliga och uppriktiga människor av nationerna, ty under det tredje året av sin tjänst företog han en kort färd in i Fenicien och gjorde helbrägdagörelser. — Mark. 7:24—30; Matt. 8:5—13.
11. Hur förhöll sig Jesus i fråga om att göra ett visst hem till högkvarter i en stad?
11. Jesus tillbragte största delen av de tre första åren av sin tjänst i Galileen och i närheten därav och tog sitt högkvarter i Kapernaum, i Petrus’ hem. (Matt. 8:14; Mark. 1:29; Luk. 4:38) Han var i själva verket där så mycket, att Kapernaum, inte Nasaret, där han var uppfödd, kom att kallas för hans ”egen stad”. (Matt. 9:1; 4:13) Att hans vistelse i Kapernaum var en god sak, inte bara för honom själv, utan också för de folkskaror som var intresserade av hans budskap, det framgår av Markus’ ord. ”Men efter några dagar kom han åter till Kapernaum, och det blev omtalat att han var hemma. Följaktligen församlade sig många.” (Mark. 2:1, 2, NW) Jesus anbefallde samma handlingssätt åt de sjuttio lärjungarna, när han sände ut dem för att annonsera i förväg i samband med hans föredragskampanj. Han sade: ”Varhelst ni gå in i ett hus, säg först: ’Må detta hus hava frid.’ Och om en fridens vän finnes där, kommer eder frid att vila över honom. ... Stanna då i det huset, och ät och drick, vad de bestå, ty arbetaren är värd sin lön. Flytta icke från hus till hus.” (Luk. 10:5—7, NW) Detta skulle hindra missförstånd att uppstå och var inte något tecken på gunstlingssystem.
12. Hur är det möjligt att nära vänskapsförbindelser kan existera i denna tid, utan att det blir något kotteriväsen?
12. I Jehovas vittnens församlingar i våra dagar finns det många som är förbundna med andra av medlemmarna genom nära vänskap, förutom att de är tillsammans såsom bröder i Kristus eller såsom varandras medvittnen. Bör dessa små vänkretsar fördömas som kotterier eller anklagas för att bryta mot de principer som har angivits i denna framställning? De som församlingens enhet ligger varmt om hjärtat är inte snara att komma med anklagelser i detta hänseende, liksom inte heller i någon annan sak, där det är fråga om att döma. De inser att långvarig vänskap naturligtvis måste råda bland dem som har varit mogna kristna tillsammans i många år och utan tvivel har haft många gemensamma teokratiska erfarenheter, som är dyrbara för dem. Vidare är många grannar eller arbetskamrater och dras därför helt naturligt in i en samvaro som har med de dagliga angelägenheterna att göra, och därtill kommer så deras samvaro i Rikets sal eller i tjänsten. Samma situation kan råda, fastän kanske i något mindre utsträckning, också bland dem som besöker samma församlingsbokstudium, i synnerhet som det är rimligt att förmoda, att de färdas till och från Rikets sal tillsammans, och som de utan tvivel bildar regelbundna grupper i tjänsten, kanske följs åt ut på distriktet. Sådant kamratskap knyter bröderna samman, och detta förtroliga förhållande sätter dem i stånd till att förstå varandra bättre och att därför vara till mera kärleksfull hjälp för varandra. (Pred. 4:9, 10) Är det då inte rimligt, att fastän uppriktig kärlek till de övriga i församlingen bor i deras hjärtan, känner de sig ändå särskilt dragna till dessa som de är så nära förbundna med?
Den nutida församlingen fri från kastväsen
13. Hur är i synnerhet tjänarna noga med att inte utestänga främlingen?
13. Hur skulle det då kunna hända, att söndringar skulle kunna uppstå och partiskhet kunna komma till synes bland Guds invigda och åt honom överlämnade folk i denna tid? Vad finns det för sedvänjor eller förhållanden, som skulle kunna betraktas som olämpliga eller vittnande om partiskhet, och hur bör man ta itu med dem? Det skulle förvisso vara otillbörligt om tjänarna i församlingen toge sig ställningar som falska herdar. Medan de givetvis genom sitt arbete måste komma i närmare gemenskap med somliga inom organisationen, kommer de dock aldrig att förlora ur sikte sitt ansvar mot de svågare och tillfället att vara dem till hjälp genom att göra sällskap med dem, speciellt på fältet. Och fastän de som är i sanning mogna, både tjänarna och andra, just på grund av sin mogenhet har ett fulltecknat arbetsprogram, kommer de i alla fall att visa sitt intresse för organisationens utvidgning genom att så aktivt som möjligt intressera sig för dessa nya som är med på mötena. Många gånger kan detta ske helt enkelt genom att man på mötena sätter sig bredvid olika personer och hjälper dem på det sättet eller genom att man hälsar på dem och pratar med dem ett par minuter efter varje möte, innan man griper sig an med de vanliga plikter som åligger en. Detta vänliga intresse från deras sida som står i spetsen för organisationens verksamhet uppskattas mycket av dessa nykomlingar och är en kärleksfull tillämpning av den princip som finns uttalad i Mose lag angående främlingens rätt. — 3 Mos. 19:33, 34.
14. Vilka problem kan uppstå beträffande klasskillnad och söndring, och hur kan man bemästra dem?
14. Inte heller kommer några som kanske har en socialt mera framskjuten ställning i sin hemort att favoriseras på något sätt. Vi får inte glömma, att när sådana personer kommer in i sanningen, är deras problem inte svårare för dem än de som många andra har att brottas med, vilkas närvaro i organisationen betyder lika mycket för Jehova och vilkas behov av brödernas kärleksfulla uppmärksamhet är lika starkt. Därför får ”klasskillnader” inte lov att existera. (Jak. 2:1—9) Inte heller kan ”söndringar” tillåtas att uppstå, om församlingens enhet skall bevaras. (1 Kor. 1:10—13) Olika meningar angående den lokala församlingens angelägenheter kan komma grupper att bildas, som håller mera fast vid vissa idéer än vid församlingen i sin helhet. Detta är sekterism och har ingen plats i den teokratiska byggnaden. Emellanåt händer det också att några i en församling, som är i en viss ålder, genom att ständigt vara tillsammans med varandra blir något ofördragsamma gentemot de bröders synpunkter, som skiljer sig betydligt från dem i ålder, och kanske börjar de till och med utestänga dessa bröder från sin vänskap. Detta återigen kan undvikas genom att man delger varandra sina erfarenheter på fältet eller försöker finna tillfälle att arbeta tillsammans i tjänsten. Jakob sammanfattar den här saken genom att säga: ”Ty där det råder avund och stridslystnad, där råder oordning och allt ont. Men visheten från ovan är först och främst kysk, vidare fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, icke sådan att den gör partisk åtskillnad, icke skrymtaktig.” — Jak. 3:16, 17, NW.
15. Vilken inställning och vilket förhållande bör råda mellan arbetsgivare och anställd?
15. Nu kan den frågan uppstå, vilket förhållande som bör råda mellan en anställd och hans arbetsgivare, i synnerhet om arbetsgivaren är en broder i sanningen. Bör den anställde förvänta eller fordra, att hans broder skall medge honom vissa rättigheter eller befria honom från vissa förpliktelser, medan han är i sitt arbete, alltså göra sådana undantag för honom som inte göres för andra anställda? Eller bör arbetsgivaren förvänta, att skillnaden mellan arbetsgivare och anställd skall iakttagas också vid möten i församlingen? Det skriftenliga svaret är, att ingendera delen är tillbörlig. ”Må så många som äro slavar under ett ok fortsätta med att anse sina ägare värda full ära, på det att Guds namn och läran aldrig må bliva smädligt omtalade. Vidare må de som hava troende ägare icke se ned på dem, därför att de äro bröder. Tvärtom må de så mycket beredvilligare vara slavar, därför att de som få gagnet av deras goda tjänst äro troende och älskade.” (1 Tim. 6:1, 2, NW) Det råd som Paulus här ger motsägs inte av de ord han uttalade vid ett annat tillfälle, när han sade: ”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus.” (Gal. 3:28, NW) I stället visade han här den enes rätta förhållande till den andre.
16. Vilken hållning intar sanna kristna gentemot klasskillnader som framtvingas av nationernas lagar?
16. Medan alla i Guds ögon, och enligt hans sätt att handla med sina smorda söner, befinner sig i samma förhållande i Kristi kropp, är det dock i den nuvarande onda tingens ordning ett erkänt faktum, att vissa klasskillnader och uppdelningar göres och ofta framtvingas av landets lagar. Att man godtar dessa lagliga normer innebär inte någon kompromiss å den kristnes sida gentemot Guds lag. Tvärtom rättar han sig efter Paulus’ ytterligare förmaning: ”Ni slavar, var lydiga mot dem som äro edra husbönder i köttslig mening, med fruktan och bävan i edra hjärtans uppriktighet, såsom mot Kristus, icke genom ögontjänst såsom sådana som vilja behaga människor, utan såsom Kristi slavar, i det att ni av hela eder själ göra Guds vilja. Var slavar med goda böjelser, såsom åt Jehova och icke åt människor, ty ni veta att var och en, vad gott det vara må som han gör, skall få igen detta av Jehova, vare sig han är slav eller fri. Också ni husbönder må fortsätta med att göra detsamma mot dem, i det att ni sluta upp med att hota, ty ni veta att han som är både deras och eder Husbonde är i himlarna, och det finnes ingen partiskhet hos honom.” — Ef. 6:5—9, NW.
17. Vilken anledning till tvist och strid kommer Jehovas vittnen att visa ifrån sig, och vad kommer de i fortsättningen att upprätthålla?
17. Oavsett vilka inskränkningar i handlingsfrihet eller vilken diskriminering som världsliga regeringar kan påbjuda, kommer därför Jehovas vittnen inte att göra detta till föremål för strid, då de vet att det inte är deras uppgift att rätta till sociala missförhållanden. Men medan de väntar på att Jehova skall skänka denna befrielse, kommer de att fortsätta med att höja upp Guds baner, vilket representerar friheten i en ny värld som snart skall införas, och de kommer att i fortsättningen yrka på, att det inom kärnan av detta samhälle, som redan håller på att bildas, skall ges ett föredöme åt alla uppriktiga människor i världen. ”Nu uppmanar jag eder, bröder, att hålla ögonen på dem som skapa söndringar och orsaker till anstöt tvärtemot den undervisning, som ni hava inhämtat, och undvika dem. Ty människor av det slaget äro slavar, icke åt vår Herre Kristus, utan åt sin egen buk, och förleda genom inställsamma ord och smickrande tal de sveklösas hjärtan. Vad på honom ankommer, skall den Gud som giver frid inom kort krossa Satan under edra fotter.” (Rom. 16: 17, 18, 20, NW) Först då kommer sann rättvisa och opartiskhet och den enhet, som nu är en verklighet inom Guds familj, att vara rådande överallt på jorden.
(The Watchtower, 1 juli 1953)