Konungens bröllopsfest i Guds uppsåt

”Himmelriket har blivit likt en människa, en konung, som gjorde bröllop åt sin son. Och han sände ut sina slavar för att kalla de inbjudna till bröllopsfesten, men de ville inte komma.” — Matt. 22:2, 3, NW.

1. Vad har nu under sextio års tid predikats för nationerna, och vilket historiskt exempel visar om deras reaktion på detta kommer att vara till gagn för dem?

HELA världen befinner sig i svårigheter. Det finns inget som helst skäl att tvivla på att den tingens ordning, under vilken världen lever, befinner sig i den förutsagda ”ändens tid”. Under de sextio senaste åren har ”himmelriket”, ”Guds rike”, kungjorts överallt på jorden som det ”enda hoppet” för den nödställda mänskligheten. Men det stora flertalet av människorna tror inte på detta botemedel från Gud. Människorna i allmänhet vill inte ha det. De liknar en nation av människor som för nitton hundra år sedan inte ville ha ”himmelriket”, när det erbjöds åt dem. Att de avvisade det här laggiltiga erbjudandet resulterade inte i något gott för deras nation. I ljuset av denna nations erfarenhet förstår vi att det förhållandet att man i vår tid vänder sig bort från ”himmelriket” inte kommer att bli till gagn för dem som föredrar mänskliga projekt och anordningar framför detta ”enda hopp” för vår av svårigheter drabbade värld. — Dan. 12:4; Matt. 3:1, 2; 4:17; Mark. 1:14, 15; Luk. 6:20.

2. När, var och för vilka började ”himmelriket” predikas, och åt vilken nation skulle det ges?

² För länge sedan befann sig det romerska väldet ännu i sitt första århundrade av styre över Mellersta Östern, när ”himmelriket”, ”Guds rike”, började kungöras där. År 33 enligt den vanliga tideräkningen var det fjärde året som det kungjordes. Det riket var ämnet för en hetsig diskussion i den judiska staden Jerusalem. Diskussionen om det nådde ända in i det världsberömda templet i denna heliga stad. Medan man diskuterade sade den främste förkunnaren av de goda nyheterna om Riket till sina många lyssnare, som inbegrep de främsta prästerna och dem som tillhörde fariséernas sekt: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk [en nation, NW], som bär dess frukt.” (Matt. 21:43—46) Enligt dessa ord skulle Guds rike då snart tas ifrån deras nation och ges åt en nyligen bildad nation, som skulle bära frukt som visade att den styrdes av Guds rike. Talarens ord besannades, ty intill denna dag äger den en gång gynnade nationen inte Guds rike.

3. Hur började talaren den liknelse som står i samband med hans profetiska ord?

³ Vad var orsaken till att det blev så? Den som yttrade dessa profetiska ord fortsatte att belysa detta genom att framställa ytterligare en av sina liknelser, som var rika på innebörd. En man som hörde den upptecknade den åt oss, och han börjar denna särskilda redogörelse genom att säga: ”För att ge ytterligare svar talade Jesus åter till dem i liknelser, i det han sade: ’Himmelriket har blivit likt en människa, en konung, som gjorde bröllop åt sin son. Och han sände ut sina slavar för att kalla de inbjudna till bröllopsfesten, men de ville inte komma.’” — Matt. 22:1—3, NW.

4. Vad visar vem denna ”människa, en konung”, i Jesu liknelse föreställde?

⁴ Huvudpersonen i den här liknelsen var denna ”människa, en konung”. Vem representerade han då? Han representerade Gud själv, eftersom hela liknelsen började: ”Himmelriket har blivit likt en människa, en konung”, som vidtog en viss åtgärd vilken fick en viss reaktion. Uttrycket ”himmelriket” har samma betydelse som ”Guds rike”, eftersom Gud härskar allenarådande i de osynliga andliga himlarna. Den forntida härskaren i Babylon fick till exempel genomgå en förödmjukande erfarenhet på grund av detta angivna uppsåt: ”Till dess du har lärt känna, att den Högste har makt över människors rike och giver det åt vem han vill, ... har lärt känna, att himmelen har makten.” (Dan. 4:22, 23, Åk) Jesus syftade på Gud, då han sade om Jerusalem: ”Svär inte alls ... vid Jerusalem, eftersom det är den store Konungens stad.” Jesus lärde sina lärjungar att bedja till denne himmelske konung och säga: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” — Matt. 5:34, 35, NW; 6:9, 10.

5. Vem är den ”son” för vilken den himmelske konungen gör denna ”bröllopsfest”, och vad är bevis för detta?

⁵ Konungen i Jesu liknelse sägs ha en son. Men Gud, den himmelske konungen, har hundratals millioner andliga söner, som i bibeln kallas ”Guds söner”. (Job 38:7; Dan. 7:9, 10) Vilken av dessa många söner är det som avses i Jesu liknelse? Det är Sonen framför alla sönerna i Guds himmelska familj. Det är för denne främste son som den himmelske konungen gör en ”bröllopsfest”, och den Heliga skrift visar att det är den här sonen som framställer liknelsen, Jesus Kristus själv. Johannes döparen, som döpte Jesus, sade om den döpte Jesus: ”’Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.’ Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått.” (Joh. 3:28, 29) I en annan liknelse avsåg Jesus sig själv, när han sade: ”Då skall himmelriket bli likt tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen.” — Matt. 25:1, NW; 9:15.

6, 7. a) Vem är ”brud” till den himmelske konungens Son? b) Vid vad liknas i Efesierna 5:23—32 förhållandet mellan Jesus Kristus och hans församling?

⁶ Likt varje blivande brudgum måste Jesus ha känt stort behag, när han tänkte på och talade om denna ”brud”, som konungen, hans himmelske Fader, skulle ge honom. ”Bruden” är naturligtvis inte en individuell person, inte någon viss av Jesu Kristi lärjungar. Tvärtom är bruden en sammansatt eller kollektiv person, hela hans kropp eller församling av trogna smorda lärjungar. Detta bör inte förefalla egendomligt. I bibelns profetior liknas Israels forntida nation vid Jehova Guds hustru, eftersom nationen så att säga var förenad i äktenskap med honom genom att den godtagit lagförbundet, som profeten Mose tjänade som medlare för vid Sinai berg i Arabien. (Jes. 54:5; Jer. 3:14; 31:31, 32; NW) Förhållandet mellan Guds Son och hans smorda församling liknas därför vid förhållandet mellan man och hustru. Vi läser:

⁷ ”En man är sin hustrus huvud, liksom den Smorde [Kristus] är församlingens huvud, i det han är en frälsare för denna kropp. Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles som den Smorde också älskade församlingen och utlämnade sig för den. Denna heliga hemlighet är stor. Nu talar jag med avseende på Kristus och församlingen.” — Ef. 5:23, 25, 32, NW.

8. Var och hur kommer äktenskapet mellan den himmelske konungens Son och hans ”brud” att fullbordas?

⁸ Äktenskapet mellan konungens Son och hans bildliga ”brud” skall fullbordas genom att Jesus Kristus och hans trogna församling förenas i de andliga himlarna i förbindelse med ”himmelriket”. Alldeles som en trolovad jungfru måste medlemmarna av denna smorda församling vara trogna mot Jesus Kristus fram till sin död. Som belöning för sin jungfruliga trohet fram till slutet av sitt jordiska levnadslopp kommer de att bli uppväckta från de döda för att vara hans himmelska ”brud”, hans brudförsamling, till evig tid i det hus som tillhör den himmelske Fadern och konungen. — 2 Kor. 11:2, 3.

De som var ”inbjudna till bröllopsfesten”

9. I vilket förhållande till konungen stod de som i Jesu liknelse var inbjudna till ”bröllopsfesten”, och vad skulle de visa genom att handla gynnsamt i enlighet med inbjudan?

⁹ En inbjudan till hans sons bröllopsfest var ett stort ynnestbevis från konungens sida. De som blev inbjudna av honom var människor som han var konung över. De var hans undersåtar. Han kände dem vid namn. Han visste var de bodde inom hans välde, och därför kunde han sända sina slavar till deras bostad för att underrätta dem vid den tid då allt var redo för festen, den fest de redan hade blivit inbjudna till. Genom att de inbjudna handlade gynnsamt i enlighet med inbjudan, när de fick underrättelsen om att allt var redo för festen, skulle de visa tillbörlig aktning för sin konung. Vilka visades då i bild genom dem som var ”inbjudna till bröllopsfesten” i Jesu liknelse?

10. Över vilket folk var Jehova Gud konung vid den tid liknelsen framställdes, och genom vilken anordning var han det?

¹⁰ Konungen representerar ju Jehova Gud, så vilka var de människor som han var konung över vid den tiden? Till vilka var det Jesus sade: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt”? Det var den judiska nationen. År 1513 f.v.t. hade Jehova Gud fört denna nation in i ett förbund med honom genom det medlarskap som utövades av hans profet Mose vid Sinai berg. De trädde villigt in i detta förbund för att hålla dess lagsamling, vars grundlagar var de berömda tio buden. (2 Mos. 19:1—24:8) Det var i synnerhet genom denna förbundsanordning som Jehova blev den himmelske konungen över detta folk, och detta betydde att de då blev en ”nation” som var underordnad honom. (5 Mos. 33:5) Israeliterna hade redan lovsjungit honom som sin konung, sedan han hade räddat dem från döden i Röda havet: ”Jehova skall härska som konung till obestämd tid, ja, för evigt.” — 2 Mos. 15:18, NW.

11, 12. a) Hur hade Israels nation blivit det folk Gud hade för sitt namn? b) Hur kunde Gud sända dem en inbjudan genom deras nationsnamn?

¹¹ Denne himmelske konung har ett namn — Jehova — och i kraft av att han hade fört in Israels nation i ett lagförbund med honom som deras Gud blev de det folk han hade för sitt namn. Hans namn hade blivit nämnt över dem. Medlaren Mose sade till Israels förbundsfolk: ”Jehova skall upprätta dig såsom ett heligt folk åt sig, alldeles som han svor dig, därför att du fortsätter att hålla Jehovas, din Guds, bud och du har vandrat på hans vägar. Och alla jordens folk skall få lov att se att Jehovas namn har blivit nämnt över dig, och de skall i sanning vara rädda för dig.” (5 Mos. 28:9, 10, NW) Till denna utvalda nation sade Jehova genom sin profet Amos: ”Blott eder bland alla jordens släkter har jag känt.” (Am. 3:2, Åk) Nationen var inte endast identifierad genom hans namn, utan han kände nationen vid namn.

¹² Till den sade han genom profeten Jesaja: ”Nu säger HERREN [Jehova] så, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.” (Jes. 43:1) Om han önskade sända en inbjudan till dem eller ge dem en stående inbjudan, kunde han alltså göra det genom nationsnamnet.

13. Hur kände den himmelske konungen till var de som var ”inbjudna till bröllopsfesten” befann sig, och i förbindelse med vems födelse blev detta visat?

¹³ Konungen i Jesu liknelse kände till var någonstans de som han hade inbjudit till bröllopsfesten befann sig. Likaså kände Jehova till var hans utvalda, inbjudna folk befann sig. Han visste var de bodde. Det var det land som han hade lovat åt deras förfäder, Abraham, Isak och Jakob, det land som han i trohet hade fört dem till. Till och med efter fångenskapen i Babylon återförde Jehova dem till just detta land. Det var inte något misstag när Jehova, konungen, sände sin Son, Jesus, till detta land. Det var inte genom något misstag eller någon tillfällighet som Jesus, Abrahams och kung Davids avkomling, föddes i staden Betlehem i provinsen Judeen på hösten år 2 f.v.t. Flera hundra år i förväg hade Jehova, konungen, genom sin profet Mika förutsagt platsen där denna mirakulösa födelse skulle äga rum. — Mik. 5:2.

14. Var det först när budbärarna med underrättelsen anlände som den första inbjudan gavs åt ”de inbjudna”, eller i vilket förhållande stod underrättelsen till inbjudan?

¹⁴ I uppfyllelsen av Jesu liknelse kände Jehova, konungen, till boningsorterna för dem som var ”inbjudna till bröllopsfesten”. Det är då helt naturligt att han visste vart han skulle sända sina budbärare med underrättelse vid den tid då allt var redo för bröllopsfesten, den som de redan hade blivit inbjudna till, och det var tid för dem att komma, med god aptit. Det var inte så att de fick inbjudan till festen först när budbärarna med underrättelsen besökte dem i deras hem för att tala om för dem att allt nu var redo för festen och att de genast borde komma. En sådan kallelse var bara ett tillägg, det var inte den ursprungliga inbjudan. När och på vilket sätt hade de då redan blivit ”inbjudna” eller fått den första kallelsen?

15. a) Vilket år framfördes inbjudan till ”bröllopsfesten”, och till vilka framfördes den? b) I vad var inbjudan vid detta tillfälle innefattad, och i vilka ordalag uttrycktes den?

¹⁵ Detta hände i själva verket år 1513 f.v.t., och det skedde genom ett ingripande från Gud, konungen, nämligen genom att han förde Israels folk in i lagförbundet genom Mose som medlare. Den inledande kallelsen eller ”inbjudan” gällde israeliterna som nation, inte som individer, eftersom det var nationen och inte de individuella medlemmarna som skulle fortsätta att finnas till fram till dess konungens ”bröllopsfest” var förberedd och redo att hållas. Den första kallelsen eller ”inbjudan” till Israels nation inbegreps i Guds villkor som förklarade det gagn Israels nation skulle få av att träda in i och hålla lagförbundet med Jehova Gud. När Gud föreslog förbundet för Israel vid Sinai berg, uppmanade han Mose att säga: ”Och nu, om ni noggrant vill lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skall ni sannerligen bli min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skall bli mig ett rike av präster och en helig nation.” — 2 Mos. 19:1—6, NW.

16. a) På vilken grundval ingicks lagförbundet med Israels nation, och hur gick det till? b) Till vilka utsträcktes både förpliktelserna och inbjudan som innefattades i detta förbund, och till vilken tid gällde detta?

¹⁶ Förväntningar som gällde ett rike framställdes på så sätt för Israels nation, möjligheten, ja, inbjudan, att bli ett ”rike av präster”. Ett sådant prästerligt rike skulle fungera som Guds tjänare till gagn för den övriga mänskligheten. Israels folk godtog denna inbjudan från sin himmelske konung genom att godta hans förslag och säga: ”Allt det som Jehova har talat är vi villiga att göra.” Följaktligen ingick Gud lagförbundet med Israels nation över offer som verkställdes av medlaren Mose. (2 Mos. 19:7, 8, NW; 24:1—12) Det var inte bara förpliktelserna i detta mosaiska lagförbund, utan också inbjudan att bli ett ”rike av präster”, som utsträcktes till att gälla dessa förbundsslutande israeliters köttsliga avkomlingar ända fram till första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. (Rom. 9:4, 5; Apg. 3:25, 26) På grund av att dessa naturliga, köttsliga, avkomlingar under det första århundradet v.t. var en ”inbjuden” nation handlade Gud, konungen, i överensstämmelse med villkoren i sitt förbund genom att resa upp Johannes döparen och sända honom att predika för Israels nation: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.” — Matt. 3:1, 2, NW.

17. a) Hur har ett ”bröllop” för konungens son samband med ett rike? b) Vilken ytterligare funktion skall fyllas av dem som utgörs av dens ”brud” som kallas ”Evig fader”?

¹⁷ Men vad har ett ”rike av präster” att göra med en konungs bröllopsfest för sin son? Att det finns ett samband däremellan antydde Jesus Kristus själv genom att inleda liknelsen med orden: ”Himmelriket har blivit likt en människa, en konung, som gjorde bröllop åt sin son.” (Matt. 22:1, 2, NW) Det var helt naturligt att ”bruden”, som konungens son gifte sig med, skulle bli en prinsessa och i vanliga fall en framtida drottning. På motsvarande sätt är ”bruden”, som Gud, konungen, ger i äktenskap åt sin Son, Jesus Kristus, den smorda församlingen av trogna lärjungar till honom. I himlarna skall dessa trogna smorda lärjungar vara mer än en ”brud” till Jesus Kristus som den som skall bli ”Evig fader” för det lösköpta människosläktet. De skall också bli medarvingar med sin himmelske brudgum i det rike över hela mänskligheten som Gud, konungen, tillerkänner sin Son, Jesus Kristus.

18. Hur framhöll Jesus hoppet om Riket för sina lärjungar i sin bergspredikan och vid sin sista påskmåltid?

¹⁸ Jesus Kristus höll ständigt fram detta hopp om Riket inför sina sanna lärjungar. I sin bergspredikan sade han till dem: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, ty himmelriket tillhör dem. Lyckliga är de som har blivit förföljda för rättfärdighetens skull, ty himmelriket tillhör dem. ... Ty er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall alla dessa andra ting även ges er.” (Matt. 5:3, 10; 6:32, 33; NW) Och när Jesus höll den sista påskmåltiden med sina trogna apostlar sade han, sedan han instiftat Herrens aftonmåltid: ”Ni är ... de som har förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” — Luk. 22:23—30, NW.

19. Hur kommer det sig att den kunglige Sonen inte förblir en son som inte har något rike, och hur har brudförsamlingen del med honom?

¹⁹ Medlemmarna av Jesu Kristi brudförsamling skall således vara delaktiga med honom, i det de är hans medarvingar till det himmelska riket och han är deras brudgum och huvud. Han skall vara en härskare lik den forntida Melkisedek, som var både kung i Salem och präst åt den högste Guden och följaktligen en kunglig präst. (1 Mos. 14:18—20; Ps. 110:1—4; Hebr. 5:5, 6; 6:20—7:28) Jesus Kristus tjänar som Jehovas överstepräst, och Kristi brudförsamling utgör underprästerna. På detta sätt blir den sanna kristna församlingen ett ”rike av präster”. Till denna församling skrev aposteln Petrus: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skall vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” (1 Petr. 2:9, NW) Jesus Kristus, Guds Son, förblir således inte en kunglig Son som inte har något rike, utan Gud, konungen, tilldelar Sonen ett särskilt rike över hela mänskligheten, och hans brudklass delar detta messianska rike med honom. — Rom. 8:16, 17.

Inställningen hos dem som var ”inbjudna till bröllopsfesten”

20. a) Vilken fråga beträffande den generationen uppstod, när den blev upplyst om att den kunde vara med vid bröllopsfesten? b) Vilken fråga uppstår beträffande hur många som skulle ge ett gynnsamt gensvar?

²⁰ Genom att Israels nation fördes in i det mosaiska lagförbundet blev den erbjuden ett underbart privilegium, fick en ”inbjudan”. Med avseende på ”bröllopsfesten”, som deras Gud, Jehova, konungen, anordnat, var de en nation av ”inbjudna”. Men det var villkor förbundna med att de blev ett ”rike av präster”. Därför uppstår frågan: Vilken inställning skulle nationen ha, när den underrättades om att den var den generation som var gynnad med möjligheten att nu handla i överensstämmelse med konungens inbjudan och delta i bröllopsfestligheterna? Skulle antalet individer i nationen som gav gynnsamt gensvar vara lika med antalet platser i bröllopssalen? Det fanns möjligheter för många, eftersom liknelsen visar att konungen inbjöd många och att det fanns många divaner, så att de inbjudna kunde ligga till bords vid festen.

21. När var det som den himmelske konungen började sända ut sina ”slavar” för att underrätta de ”inbjudna” om att allt var redo för festen?

²¹ När var det som Gud, konungen, i liknelsens uppfyllelse sände ut sina ”slavar” för att underrätta de ”inbjudna” om att tiden för ”bröllopsfesten” hade kommit och att de därför genast borde komma? Det var efter det att Jesus blivit döpt i vatten och smord med Guds heliga ande för att bli Kristus, den Smorde, den som var smord att vara den messianske konungen. När Jesus återvände sedan han tillbringat fyrtio dagar i Juda öken, pekade Johannes döparen på honom och sade till dem som lyssnade: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” Johannes inte bara identifierade Jesus som det symboliska Lammet, som skulle bli offrat för att rädda människovärlden från syndens straff, utan han vittnade också om att Jesus Kristus var Guds Son. Kort efter detta började den smorde Jesus sitt undervisningsarbete med några som började följa honom såsom Messias. En av dessa, som hette Andreas, träffade sin bror Simon och sade till honom: ”’Vi hava funnit Messias’ (det betyder detsamma som Kristus).” (Joh. 1:26—2:2) På så sätt började Jesus dana en kropp eller skara av lärjungar.

22. Hur länge varade den första perioden då det gavs underrättelse, och vilka var det som då blev underrättade?

²² Det var inte bara Jesus Kristus som undervisade och predikade om Guds messianska rike, utan han sände också ut sina judiska lärjungar att predika med honom: ”Himmelriket är nära.” (Matt. 10:1—7; Luk. 9:1—6; 10:1—9) På detta sätt sände den himmelske konungen, Jehova Gud, ut sina ”slavar” under lagförbundet för att ge den första underrättelsen. Detta fortsatte från hösten år 29 v.t. till våren år 33 v.t., eller under omkring tre och ett halvt år. Dessa ”slavar” var utsända bara till ”de inbjudna”. Härmed avses den judiska nationen under det mosaiska lagförbundet, vilket erbjöd dem en möjlighet att bli ett ”rike av präster”. Som ett erkännande av ”de inbjudna” sade Jesus till de lärjungar som han sände ut att kungöra att tiden hade kommit: ”Vik inte av in på nationernas väg och gå inte in i en samaritisk stad, utan gå i stället beständigt till de förlorade fåren av Israels hus.” Och om sig själv sade Jesus: ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” — Matt. 10:5, 6, NW; 15:24.

23. Hur visade Jesus att det var den rätta tiden för det första besöket, men hur antydde hans liknelse vilken inställning de inbjudna hade?

²³ Det var den rätta tiden för detta arbete med att ge den första underrättelsen. Jesus påminde ”Israels hus” om Guds tidsbestämning, när han sade till judarna: ”Den fastställda tiden har blivit fullbordad, och Guds rike har kommit nära. Ändra ert sinne, och ha tro på de goda nyheterna.” (Mark. 1:15, NW) Men fick detta predikande över hela nationen, som utfördes av den himmelske konungens ”slavar”, till följd att nationen ändrade sinne och omvände sig och godtog konungens Son som den konungslige Messias? Det var nästan mot slutet av det första besöket för att ge underrättelse som Jesus beskrev hur denna första kallelse hade blivit mottagen. I sin liknelse sade han: ”De ville inte komma.”

24. Hur hårdnackad var den ovillighet som ”de inbjudna” visade, och med vilken händelse slutade den första kallelsen?

²⁴ Nej, det hade inte blivit någon nationell omvändelse, det hade inte blivit så att hela nationen godtagit konungens Son, Jesus Kristus, såsom Messias, för vilken en konungslig ”bröllopsfest” fanns i beredskap. Deras ovillighet var så hårdnackad att de övertalade den romerske landshövdingen Pontius Pilatus att låta döda Jesus på påskdagen år 33 v.t. På så sätt dog Jesus som ”Guds lamm, som borttager världens synd”. (Joh. 1:29, 36) Hans död som ett fullkomligt mänskligt offer skulle leda till bestående gagn för dem som var ”inbjudna” till konungens verkliga ”bröllopsfest”. Men denna offerdöd gjorde slut på Jesu Kristi direkta, personliga deltagande i arbetet med att ge underrättelse. På detta sätt slutade den första kallelsen av ”de inbjudna”.

25. a) Varför misslyckades inte Guds uppsåt med bröllopsfesten? b) Varför erkände Gud fortfarande dem som ursprungligen var ”inbjudna” i överensstämmelse med lagförbundet?

²⁵ Hur blev det sedan? Var förberedelserna för konungens ”bröllop åt sin son” helt och hållet förgäves? Var det nu dömt att misslyckas? Nej, enligt Guds, konungens, uppsåt var det inte så. Gud, den Allsmäktige, uppväckte sin trogne Son, Jesus Kristus, från de döda och upphöjde honom till en konungslig plats vid sin högra sida i himlarna. (Apg. 2:32—36; Ps. 110:1, 2; Matt. 22:41—45) I Guds närvaro frambar den uppväckte Jesus värdet av sitt mänskliga offer som Guds lamm, och detta gjorde slut på det mosaiska lagförbundet med dess offer av djur, som var underlägsna människan. Trots att lagförbundet således avskaffades och ett nytt förbund upprättades med Jesus Kristus som medlare, erkände Jehova Gud, konungen, fortfarande barmhärtigt dem som var ”inbjudna till bröllopsfesten” i enlighet med lagförbundet. Han gjorde detta därför att de var det naturligt födda ”Israels hus” och de naturliga, köttsliga, avkomlingarna av den trogne patriarken Abraham, Guds vän. — Dan. 9:24, 27.

Den andra underrättelsen till de ”inbjudna”

26. Hur framhöll den uppväckte Jesus att en andra underrättelse skulle ges de inbjudna, så att de ensamma skulle kunna fylla alla platserna?

²⁶ Jehova Gud, konungen, hade orsak att känna stor harm mot denna nation av ”inbjudna”, men han gav nationen ytterligare en möjlighet att ensam inta alla platserna vid den tillämnade ”bröllopsfesten” för hans son. Han sände dem en andra underrättelse, men detta var den sista. Jesus Kristus framhöll denna utvidgade barmhärtighet från Guds sida mot de inbjudna, då han sade till sina lärjungar strax innan han for upp till himmelen: ”Ni skall erhålla kraft, när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och [först därefter] Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” — Apg. 1:8, NW.

27. Hur förklarade Jesus på vilket sätt de inbjudna skulle reagera på den andra underrättelsen?

²⁷ Hur skulle nationen i allmänhet reagera på denna andra underrättelse, enligt vad Jesus förutsade i sin liknelse? Han sade: ”Åter sände han [konungen] ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: ’Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.’ Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.” — Matt. 22:4—6.

28. När började den andra underrättelsen, och vilken anklagelse från den judiska högsta domstolen visar att nationen av inbjudna fick underrättelse?

²⁸ Denna del av Jesu liknelse började på pingstdagen år 33 v.t., då helig ande utgöts över Jesu väntande lärjungar och de började predika de goda nyheterna om Guds messianska rike i Jerusalem för judarna och de omskurna proselyterna som omfattat judendomen. Hur många hundra tusen högtidsfirare från många delar av jorden som befann sig där i Jerusalem omtalas inte i den inspirerade skildringen. Tusentals högtidsfirare började höra de goda nyheterna om den uppväckte Jesus, Messias. Inom kort sade den judiska högsta domstolen till Jesu Kristi tolv apostlar: ”Se, ... ni [har] uppfyllt Jerusalem med er undervisning, och ni är beslutna att dra den här mannens blod över oss.” (Apg. 5:27, 28, NW) Det råder inget tvivel om att nationen av ”inbjudna” fick underrättelse, nu för andra gången.

29. Hur svarade de inbjudna på konungens andra kallelse, och vilken skildring visar hur sann Jesu liknelse var i fråga om detta?

²⁹ Vilket gensvar gav den stora massan av nationen på den himmelske konungens andra påminnelse om deras inbjudan till ”bröllopsfesten”, som allt nu var redo för? Med en förolämpning mot konungen och med förakt för hans giftasmogne Son, och detta gjorde de genom att visa större personligt intresse för sina materiella angelägenheter än för att hedra konungen genom att infinna sig vid bröllopsfesten för hans Son! De tillgrep rentav öppet mord på hans lydiga ”slavar”, de kristna predikarna av de goda nyheterna om Guds messianska rike. Man behöver bara läsa Apostlagärningarna, kapitel tre till och med nio, för att få en historisk beskrivning av hur sann Jesu profetiska liknelse var i detta avseende.

30, 31. a) När upphörde den andra underrättelsen? b) Vad gjorde konungen i liknelsen sedan hans andra underrättelse blivit avvisad?

³⁰ Det kunde då inte bli på annat sätt än att underrättelsen till de inbjudna upphörde, måste upphöra enligt profetian. Det gjorde den år 36 v.t., tre och ett halvt år efter Jesu Kristi martyrdöd i Jerusalem. Hur kunde det vara så? Jesu liknelse visade detta i bild. Jesus framhöll vilket straff som skulle komma över nationen av ”inbjudna” på grund av att de illojalt avslog sin himmelske konungs inbjudan. Han sade:

³¹ ”Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. Därefter sade han till sina tjänare: ’Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.’ Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster [dem som låg till bords, NW].” — Matt. 22:7—10.

32. Betyder den ordning i vilken Jesus beskrev detaljerna i liknelsen att konungen dröjde med att göra ytterligare anordningar för bröllopsfesten till dess han hade låtit förstöra dessa ”inbjudnas” stad?

³² Av den ordning i vilken Jesus beskriver detaljerna i liknelsen skall vi inte förstå att konungen, innan han ägnade någon ytterligare uppmärksamhet åt bröllopsfesten, befallde att hans krigsfolk skulle dra ut i aktiv tjänst, sände ut dem mot den stad där de inbjudna, som inte visade uppskattning, bodde och ”förgjorde dråparna och brände upp deras stad”. Om det hade varit så, skulle det ha inneburit att den himmelske konungen, Jehova Gud, inte sände ut sina slavar för att samla ihop människor utan åtskillnad till bröllopsfesten förrän sent under år 70 enligt den vanliga tideräkningen, eftersom det var på sommaren det året som Jerusalem jämnades med marken av romarna under härföraren Titus, kejsar Vespasianus’ son. Då blev verkligen dessa dråpare eller mördare dödade. Enligt Flavius Josephus’ beskrivning förgicks 1.100.000 judar i samband med Jerusalems belägring och förstöring, medan 97.000 togs till fånga och fördes bort för att säljas som slavar. — Luk. 21:20—24; 19:41—44.

[Bild på sidan 222]

I en liknelse om en konung som ordnade en bröllopsfest visade Jesus att somliga som menar att de skall komma till himmelen inte kommer att lyckas med det