Vi ”anbefaller oss åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn”
1. Varför är inte samvetet i sig självt en säker vägvisare?
ATT man har den förmåga som utgör samvetet är inte tillräckligt. I sig självt är det inte en säker vägvisare i livet. Detta beror på att det är en del av oss, är nära förbundet med våra hjärtan och påverkas genom växelverkan med både hjärta och sinne. Enligt vad vi själva är och vad vi har i hjärta och sinne kommer alltså rösten från detta som bär vittnesbörd att vara antingen dämpad eller klar, och dess vittnesmål kommer antingen att vara sunt, pålitligt och sant eller bristfälligt, vilseledande och rentav fullständigt falskt.
2. Vilka exempel belyser hur samvetet kan avlägga ett oriktigt vittnesmål?
2 Kristus Jesus varskodde till exempel sina lärjungar om att ”den stund kommer, då var och en som dödar er skall inbilla sig att han har utfört en helig tjänst åt Gud”. (Joh. 16:2, NW) Saulus från Tarsus var en av dessa. I sin nitälskan för vad han av hela sitt samvete trodde var rätt gjorde Saulus allt han kunde mot Jesu namn. Han förföljde lärjungarna, och då de skulle avrättas, röstade han emot dem. (Apg. 26:9, 10; jämför Galaterna 1:13, 14.) Men när han senare som den kristne aposteln Paulus själv utsattes för förföljelse, kunde han i domstolen säga: ”Jag har uppfört mig inför Gud med ett fullkomligt rent samvete intill denna dag.” (Apg. 23:1, NW) Fastän hans samvete hade varit ”rent” vid den tid då han stred mot kristendomen, hade dess vittnesmål varit bristfälligt och sorgligt falskt, och det hade också lett honom till att strida mot Gud. Vad var det som var fel?
Man behöver kunskap och Guds ande
3. Varför är kunskap i bibeln nödvändig för att samvetet skall bära gott vittnesbörd?
3 ”Jag var okunnig och handlade av brist på tro”, svarar Paulus. (1 Tim. 1:13, NW) Om vårt samvete skall hjälpa oss på vägen till evigt liv, behöver vi flitigt studera Guds ord, de heliga skrifterna. Varför det? Därför att det är genom kunskap i bibeln och genom tillämpning av denna kunskap i vårt liv som vi kan komma att lära känna Jehova Gud, känna hans personlighet, vägar och syften. Utan en tydlig inre bild av honom kan vi omöjligt återspegla hans egenskaper och normer, och vårt samvetes röst kommer då att vara suddig, otydlig och förvirrad.
4. a) Vilken annan hjälp behövs? b) Belys detta. c) Vad lär vi av de skriftställen som är anförda vid slutet av denna paragraf?
4 Vi behöver också oavlåtligen söka Jehova Guds ande, oupphörligt be om den. Aposteln sade att hans samvete bar vittnesbörd med honom i helig ande, och det är genom att Guds ande verkar på våra upplysta och genom Skriften övade sinnen och hjärtan som vi kan vara säkra på att få ett riktigt vittnesmål från det som bär vittnesbörd inom oss. (Rom. 9:1) Vi kan få detta belyst genom att tänka på ett barn som har blivit fostrat av en kärleksfull far, en far som omsorgsfullt har bibringat sin son vissa principer och normer och gjort detta inte bara genom ord utan också genom exempel. Låt oss nu tänka oss att någon vid ett tillfälle då barnet inte har sin far i närheten försöker få det att ta del i en handling som är i strid med faderns principer. Det kan hända att barnets far aldrig har sagt någonting om just den handling som föreslås. Den som lockar barnet att utföra handlingen kan rentav säga: ”Har din far någon gång uttryckligen sagt att du inte kan göra detta?” Svaret kan vara: ”Nej, det har han inte.” Och ändå kan barnet avslå förslaget och säga: ”Även om min far aldrig har sagt någonting om det, så vet jag verkligen att han inte skulle vilja att jag gjorde det — jag vet att han inte skulle tycka om det!” Även utan ett bestämt förbud vet pojken vad han skall göra. Varför det? Därför att han har sin fars ande och känner sin fars inställning i saken. På liknande sätt kan vi komma att lära känna Jehovas inställning med hjälp av hans ord och det som hans Son har sagt och genom den heliga anden. — Jämför 1 Korintierna 2:16; tänk också på hur det sägs att Paulus’ ”ande” vägledde församlingen i Korint, enligt uppteckningen i 1 Korintierna 5:3—5.
5, 6. a) Varför är de kristna som leds av Guds ande ”inte under lag”? b) Vad är då inbegripet i den lag som är skriven på kristna hjärtan?
5 Om den som leds av Guds ande säger aposteln: ”Om ni leds av ande, är ni inte under lag. Andens frukt [är] kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning. Mot sådant finns ingen lag.” (Gal. 5:18, 22, 23, NW) Hur kommer det sig att de ”inte [är] under lag”?
6 Kristus Jesus visade att hela den lagsamling som gavs åt Israel vilade på två grundläggande bud: Kärlek till Gud av hela ens hjärta, sinne, själ och kraft och kärlek till nästan som till en själv. (Matt. 22:36—40) Aposteln Paulus säger också att lagarna mot äktenskapsbrott, mord, stöld, begärelse ”och vilket annat bud som finns — allt sammanfattas i detta ord, som lyder: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Kärleken gör intet ont mot nästan, därför är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom. 13:9, 10, NW) Vägleds vi av denna kärlek till Gud och nästan, och har vi exakt kunskap om Guds ord och stark tro? Även utan en omfattande samling stadgar, regler och inskränkningar kan vi då förbli på rättfärdighetens väg, eftersom vi har Guds lag skriven på våra hjärtan. (Hebr. 10:16) ”Lag” betyder i grunden ”regel för uppförandet”. Allt det som vi lär oss om Gud, såväl genom studium som genom det han gör med oss, blir vår regel för uppförandet eller vår ”lag”. När det är på detta sätt, då ger vårt samvete ett gott och pålitligt vittnesmål till vägledning för oss.
Svaga och starka samveten
7, 8. På vilket sätt var samvetet hos vissa korintiska kristna svagt, och vad var en viktig orsak?
7 Men inte ens när det gäller döpta kristna är det alltid så. Somliga har ett ”starkt” samvete, andra har ett ”svagt” samvete, alldeles som vi kan förstå av Paulus’ första brev till församlingen i Korint. I denna stad var det så att kött som hedningar hade offrat åt en avgud vanligen såldes på köttorgen i staden. Somliga kristnas samvete tillät inte att de åt sådant kött utan skuldkänsla. Var detta vittnesmål från deras samvete riktigt? Om det inte var det, vad var då orsaken till detta?
8 Dessa kristna saknade exakt kunskap och urskillning i fråga om rättfärdiga principer. Paulus förklarade att de hedniska avgudarna i verkligheten var ”ingenting”, eftersom det inte finns ”mer än en enda Gud”, Skaparen. Därför kunde köttet inte i verkligheten komma att tillhöra avguden, eftersom den inte hade någon verklig tillvaro och följaktligen inte någon förmåga att ta emot eller äga sådant kött. Köttet förblev under dens äganderätt som rättmätigt äger jorden och allt som är på den: Jehova Gud. — 1 Kor. 8:1—6, NW; jämför 1 Kor. 10:25, 26.
9. a) Vilka andra faktorer kan ligga bakom ett svagt samvete? b) Varför skulle sådana människors samveten bli befläckade av att de åt kött som offrats åt avgudar?
9 Men någonting annat var orsak till att deras samveten avgav ett oriktigt vittnesmål. Sedan Paulus sagt: ”Dock, icke alla hava denna kunskap”, tillfogar han: ”utan somliga, som äro vana att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver det härigenom befläckat.” (1 Kor. 8:7) Detta visar att vår bakgrund och vår miljö och de människors sedvänjor, trosuppfattningar och inställningar bland vilka vi vuxit upp — ja, att allt detta också kan påverka vårt samvetes vittnesmål. Många korintier hade utövat avgudadyrkan innan de blev kristna. Det var tydligt att vanans makt gjorde att de fortfarande kände medvetenhet om gudsdyrkan i samband med kött som hade framburits som offer åt avgudar. Om de då åt, skulle de, som Paulus sade, befläcka eller besudla sitt samvete. Med tiden kunde kunskapen ha en hälsobringande och upplysande inverkan på deras samvete, göra att deras sätt att se åter blev fört till rätta och hjälpa dem att övervinna sina tidigare fördomar, farhågor och oriktiga trosuppfattningar och åsikter. — 2 Kor. 13:11.
Vi bör inte vara oss själva till behag
10. Hur kunde de som hade starka samveten ”uppbygga” andras samveten på orätt sätt?
10 Men vad skulle under tiden de kristna göra, vars samveten inte var svaga, de som hade kunskap om rätta principer och den rätta synen på saken? Skulle de förringa deras tvivel som hade ett svagt samvete? Skulle de gå på och göra vadhelst deras samveten tillät utan några bekymmer för andras svaga samveten, i det de tog för givet att deras egen frimodighet i saken skulle tjäna till att styrka de andras svaga samveten? Paulus säger att kärleken bör vara bestämmande för oss, ty ”’kunskapen’ uppblåser, men kärleken uppbygger” dem som visar den. (1 Kor. 8:1) De skulle vara på vakt mot att utöva sin ”myndighet” eller rätt (att äta sådant kött som om det inte längre hade samband med avgudadyrkan), så att det ”på något sätt blir en stötesten för dem som är svaga”. Ja, om de åt kött som man visste hade varit offrat, kunde det ha den verkan att det så att säga ”byggde upp” samvetet hos svaga personer, men deras samveten skulle då inte ”byggas upp” på ett hälsobringande sätt, utan så att de svängde över till den motsatta ytterligheten. Vilken då? Den ytterlighet som betydde att de verkligen åt kött i en religiös ceremoni som var förbunden med avgudadyrkan eller åtminstone åt det trots medvetenhet om sådan dyrkan. Detta hade den styrande kretsen för den kristna församlingen domfällt genom den heliga andens vägledning. — 1 Kor. 8:9, 10, NW; Apg. 15:28, 29.
11. Varför är den som inte handlar enligt tro redan dömd?
11 Även om en persons samvete är alltför restriktivt, bör ingen ta sig friheten att sätta sig över detta samvete eller försöka övertala personen i fråga att gå emot det. Enligt vad som visas av apostelns motsvarande dryftande i brevet till romarna är det så att om någon äter kött medan han hyser betänkligheter beträffande om det är rätt att göra det, ”då är han dömd, eftersom det icke sker av tro”. Den kristne som handlar enligt tro har ett rent samvete; men om han handlar utan tro på att det han gör är tillbörligt, då är hans samvete inte rent, eftersom han ju utför denna handling trots att han känner med sig att den är emot Guds vilja. — Rom. 14:5, 14, 23.
12. Varför är det så viktigt med tro för att vi skall ha ett samvete som ger tillbörlig vägledning?
12 En stark tro leder till ett gott samvete, ett samvete som talar frimodigt och riktigt och inte underlåter att avlägga ett sådant vittnesbörd som behövs i kritiska tider. Tro ger inte endast tillförsikt; den frambringar lojalitet mot sanning och rättfärdighet. Den kristne som har byggt upp stark tro genom kunskap och uppriktig tillämpning av den och genom verklig uppskattning och förtröstan kommer att vara lojal. Hans samvete kan tillåta honom att göra sådant som de som har svag tro hyser betänkligheter mot, men samtidigt kommer han inte att urskulda sig i fråga om att handla orätt. — Gal. 5:13.
13. Varför är det så viktigt att vi visar kärlek när vi tänker på andras samveten och att vi bestämmer vårt uppförande i överensstämmelse därmed?
13 Men kärleken måste alltid utöva kontroll. Denna vägledande princip betonas av Paulus, när han säger: ”Men vi som är starka bör bära deras svagheter, som inte är starka, och inte vara oss själva till behag. Må var och en av oss behaga sin nästa i det som är till nytta för hans uppbyggande.” (Rom. 15:1, 2, NW) Paulus visar vilken allvarlig sak det är för en som har stark tro att underlåta att visa hänsyn för dem som är svaga i samvetsangelägenheter, när han varnar: ”Om din broder blir bedrövad för mats skull, så vandrar du inte längre i överensstämmelse med kärleken. Vålla inte genom din mat att den går under, för vilken Kristus har dött.” ”När ni på detta sätt syndar mot edra bröder och sårar deras samvete, som är svagt, då syndar ni mot Kristus.” (Rom. 14:15; 1 Kor. 8:11, 12; NW) Vad som sägs om att äta och dricka kan likaså sägas om klädsel, underhållning, anställning och alla andra aspekter på mänskligt liv. — Rom. 14:21.
14. Hur måste det råda jämvikt i inställningen när det gäller både dem vars samveten är mycket restriktiva och dem vars samveten inte är så restriktiva? Vilka principer bör båda grupperna alltid tänka på?
14 Alldeles som det är orätt av den som har stark tro att förringa dem som är överdrivet samvetsgranna eller försöka påtvinga dem sitt samvete, så är det också orätt av den samvetsgranne att döma eller klandra dem som utövar kristen frihet. ”Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol”, säger Paulus, och då ”skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig själv.” ”Varför skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?” (Rom. 14:3—12; 1 Kor. 10:29, 30) Men fastän den kristne är övertygad om att han har vissa rättigheter eller viss ”myndighet” på grundval av Guds ord, kommer han på grund av att han vägleds av kärlek inte att söka ”sina egna intressen” och inte insistera på sina rättigheter eller behaga sig själv, så att han blir till skada för andra, utan han kommer att efterlikna Kristus, som inte ”behagade ... sig själv” på ett själviskt, hänsynslöst sätt. — 1 Kor. 8:9; 13:4, 5; Rom. 15:3; NW.
Besudlade samveten
15, 16. Vad är skillnaden mellan ett svagt samvete och ett som är besudlat? Belys detta med hjälp av Skriften.
15 Det är en sak att ha ett samvete som är svagt på grund av bristande kunskap. Det är en helt annan sak att ha ett besudlat samvete på grund av att man förkastar sanningen eller följer en kurs som går emot ens samvete.
16 Paulus manade till kärleksfull hänsyn mot överdrivet samvetsgranna kristna i Rom och Korint, sådana som visade sig svaga i tron. Men han anvisade Titus att ”strängt tillrättavisa” de människor på Kreta som inte var ”sunda i tron”. Varför det? Därför att det inte helt enkelt kunde sägas att de var överdrivet samvetsgranna på grund av bristande kunskap. Dessa människor satte upp sig själva som lärare av sina uppfattningar och motsade den styrande kretsens av anden vägledda beslut om omskärelsen. Både deras sinnen och deras samveten var orenade eller besudlade. Deras gärningar visade detta. — Rom. 14:1; Tit. 1:9—15.
17. a) Vilka allvarliga konsekvenser kan bli resultatet av att man underlåter att bevara ett rent samvete inför Gud? b) Hur pekar Efesierna 4:20 på en annan medhjälpare när det gäller att avspegla Jehovas avbild och likhet?
17 Att man avsiktligt följer en orätt kurs kan leda till att ens samvete blir märkt eller svett ”såsom med ett brännjärn”. (1 Tim. 4:2, NW) Somliga sådana människor på Paulus’ tid hade ”skjutit å sido” tron och ett gott samvete och lidit ”skeppsbrott” i sin tro, i det de blivit sådana som smädade eller hädade Guds trogna tjänare och hans sanning. (1 Tim. 1:19, 20) En kristen skulle kunna återgå till att bli lik människorna i världen, som är ”i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud”. På grund av sin okunnighet och sina hjärtans känslolöshet har de ”lämnat all moralisk känsla bakom sig”, och deras samvete urskuldar dem i allt slags lösaktigt uppförande, orenhet och girighet. Men det är som Paulus tillfogar: ”Ni fick inte lära att Kristus är sådan.” (Ef. 4:17—20, NW) Guds Son har gett oss ett mönster och föredöme efter vilket våra samveten kan bli övade till att bära tillbörligt vittnesbörd.
Att vädja till andras samveten
18—20. a) Beskriv några av de sätt på vilka Paulus vädjade till deras samveten som han tjänade. b) Var han, att döma av vad han skrev till tessalonikerna och korintierna, tillfredsställd med att bara tro: Gud vet att mitt hjärta är rätt inställt i det som jag gör?
18 Helt visst bör vi önska undvika att besudla våra samveten, vilket skulle bli till skada för oss själva och andra. Likt aposteln Paulus bör vi kunna säga: ”Vad vårt samvete bär oss vittnesbörd om, det är, att vi i denna världen hava vandrat i Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.” — 2 Kor. 1:12.
19 Se tillbaka på några av de sätt på vilka Paulus vädjade till deras samveten som han betjänade. Han sökte varken utmärkelse, lovord eller makt över dem. Ingen av apostlarna arbetade hårdare än han gjorde, men ändå var det inte alls så att han tilldelade sig själv särskilda privilegier eller sökte det bästa i fråga om materiella bekvämligheter såsom någonting som med rätta tillkom honom. Han avhöll sig till och med från att göra bruk av det som med rätta tillkom honom i många avseenden. — 1 Kor. 9:3—18; 15:10.
20 Hans inställning var inte: ”Jag är hedningarnas apostel, förordnad genom Guds egen Son, så jag bekymrar mig inte över vad någon tänker. Det jag gör är en sak mellan mig och Gud. Jag vet att jag har rätt; därför bör andra godta det och inte ifrågasätta det.” Han hade myndighet, men han var inte myndighetspräglad. I stället för att framstå med en kraftfull personlighet i fråga om att övertala, vädjade han i kärlek till människors samveten. Han påminner dem som bodde i Tessalonika om att han och hans följeslagare var ”milda” som en mor som omhuldar sina små barn, i det att de med öm tillgivenhet gav ”inte endast ... Guds goda nyheter utan också våra egna själar, eftersom ni blev oss kära”. Han och hans medförbundna arbetade villigt i förvärvsarbete natt och dag för att inte lägga någon kostsam börda på andra. Tessalonikerna, säger han, blev därigenom ”vittnen, och Gud är det också, hur lojala och rättfärdiga och oförvitliga vi visade oss vara”. (1 Tess. 2:5—10, NW) Paulus var säker på att hans hjärta var uppenbart för Gud, men han sade också till dem som bodde i Korint: ”Jag hoppas ... att vi också har gjorts uppenbara för edra samveten.” — 2 Kor. 5:10—12, NW.
21, 22. a) Är det tillräckligt att vi anbefaller oss åt Gud och våra bröders samveten? b) Varför är det viktigt att vi vädjar till deras samveten, till vilka vi frambär de goda nyheterna om Riket?
21 I samma brev till korintierna fastslår Paulus att han och hans följeslagare hade frånsagt sig ”de lönnliga ting som man bör blygas över, i det vi inte vandrar illfundigt och inte heller förfalskar Guds ord, utan genom att göra sanningen uppenbar anbefaller oss åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn”. Tillsammans med att vi har ett rent samvete gentemot Gud och våra bröder bör vi såsom kristna också söka ha ett rent samvete gentemot ”varje mänskligt samvete”, också deras som tillhör världen av människor. (2 Kor. 4:2, NW) Gör vi detta?
22 Vi bör aldrig tvivla på att framåtskridandet och framgången för predikandet av de goda nyheterna om Guds rike i hög grad beror på att vi ”anbefaller oss åt varje mänskligt samvete” genom att vidmakthålla ett gott samvete själva, som församling såväl som enskilt. Det är inte nog att för andra predika om och ge undervisning i bibelns sanningar. Tillsammans med detta — och i själva verket som en del av att vi predikar och undervisar — måste vi vädja till deras samveten. De kan inte se våra hjärtan som Gud gör, men vi kan sträva efter att göra vad som finns i våra hjärtan uppenbart — vår uppriktighet, vår ärlighet, vår renhet i fråga om motiv, vår osjälviska kärlek. Men kan vi göra detta, om vi själva underlåter att tillämpa det vi predikar?
23. Vad bör förmå oss att söka att aldrig bli orsak till anstöt för dem som vi predikar för och ger undervisning åt?
23 Hur intresserade är vi av deras eviga väl som vi har omkring oss — inte bara medlemmarna av våra egna familjer och våra andliga bröder, utan också våra grannar, dem som bor i vår egen stad och våra landsmän? Paulus skrev: ”Jag säger sanningen i Kristus; jag ljuger inte, eftersom mitt samvete bär vittnesbörd med mig i helig ande att jag har stor sorg och att det oupphörligen smärtar mig i hjärtat ... till godo för mina bröder, mina fränder efter köttet, vilka såsom sådana är israeliter.” (Rom. 9:1—4, NW) Han visade sitt intresse genom att sträva efter att vidmakthålla ett uppförande som skulle vädja till deras samveten och genom att söka att aldrig vara onödigt stötande för det judiska samvetet. (Jämför Romarna 10:1; 1 Korintierna 9:20.) Hur djupt går vår önskan att hjälpa dem som tillhör vår egen nation att vinna liv? Hur långt är vi villiga att gå för att undvika att bli ”orsak till anstöt” för andra? — 1 Kor. 9 10:32, 33, NW.
24. a) Vad har många av Guds tjänare i denna tid gjort för att anbefalla sig åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn? b) Vilka frågor uppstår som skall begrundas längre fram?
24 Intresset för att vidmakthålla ett gott samvete inför Gud och alla människor har förmått många av Guds tjänare i denna tid att göra stora förändringar i livet — i dagligt uppförande och tal, i inställning till och behandling av andra, i anställning och affärsseder. De vinnlägger sig ”beständigt om att äga det medvetandet” att de ”inte begår någon överträdelse mot Gud och människor”. (Apg. 24:16, NW) Gör du detta? Vilka är några av de ting som väcker samvetsfrågor för Guds tjänare i vår tid? Där en vädjan till andras samveten kräver vissa förändringar, behöver de då någon bestämd lag eller ett förbud eller en stadga för att de skall förmås att göra en sådan förändring? Sådana frågor överlåter vi åt ett kommande nummer av Vakttornet att besvara.