”Ni alla är bröder”
”För en enda är er lärare, medan ni alla är bröder.” — Matt. 23:8, NW.
1. Vad inbegriper kärleken, och vad kan man uppnå genom den?
KÄRLEKEN är inte enbart en allmän organisatorisk egenskap. I stället har den att göra med att vi ger näring åt den anda av broderskap som finns inom var och en av oss och inte helt enkelt tar saker och ting för givna. Kärleken är en egenskap som, när den kommer till uttryck, gör det möjligt för oss att känna närhet till varandra i trons broderskap. Denna på principer grundade agápe-kärlek är någonting som vi som bröder bör uppodla ”i gärning och i sanning”. — 1 Joh. 3:18; Joh. 21:15—17.
2, 3. a) Vilka omfattas av uttrycket ”bröder”? b) Vilken känsla bör råda bland bröder?
2 Bland de första kristna var ”bröder” det godtagna hälsningsuttrycket till blandade grupper, och det var inte begränsat till män. (Apg. 1:14—16; Rom. 1:13) Detta uttryck används för att omfatta alla de kristna, män och kvinnor, i alla utom fyra av de inspirerade kristna breven — Titus, Filemon, 2 Johannes och Judas. Aposteln Paulus skriver också: ”Ha i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Ta ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12:10, NW) I 1 Korintierna 15:6 visas det återigen att uttrycket ”bröder” är alltomfattande. Där syftar Paulus på Jesu uppståndelse och säger: ”Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång.” När Petrus manade de kristna att stå emot vedersakaren, tillfogade han: ”Samma saker vad lidanden beträffar fullbordas i hela skaran av era bröder i världen.” (1 Petr. 5:9, NW) Det är uppenbart att detta inbegriper män och kvinnor som är kristna.
3 Vi bör sannerligen ha en känsla av närhet i förhållande till dem som är våra bröder i Kristus. Denna känsla måste inbegripa beroende av Kristus Jesus såväl som uppskattning av vårt förhållande till honom. — Joh. 15:5.
4. Vad lär vi av Jesu ord i Matteus 23:5—12?
4 Jesus framhävde i högsta grad sitt messianska ledarskap under Jehovas faderskap såsom grundvalen för broderskapet. När han talade till folkskarorna och till sina lärjungar, riktade han till exempel uppmärksamheten på de skriftlärdas och fariséernas skrymtaktighet och sade om dem: ”Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna. ... De tycker om den främsta liggplatsen vid kvällsmåltiderna och de främsta sittplatserna i synagogorna, och hälsningarna på torgen och att av människorna bli kallade Rabbi.” Djupa vördnadsbetygelser och upphöjelse var vad de ville ha för egen del. Men Jesus visade i fortsättningen att ett sådant tillstånd aldrig skulle råda inom de kristnas broderskap. Han förklarade: ”Ni skall inte låta kalla er Rabbi, för en enda är er lärare, medan ni alla är bröder. För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, eftersom en enda är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta kalla er för ledare, eftersom en enda är er ledare, den Smorde.” Han gav vidare rådet att ”den störste bland er skall vara er tjänare. Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” — Matt. 23:5—12, NW.
5. Vad bör kristna vara på sin vakt emot?
5 Jesus fördömde sedan fariséerna som ”skrymtare”. Han visade särskilt hur deras själviska tankar, som kretsade kring upphöjdhet, var avskyvärda för Gud — någonting som aldrig skulle tillåtas bland kristna bröder och systrar. Men orätta attityder kommer att tränga in i församlingen, om dess medlemmar inte har kärlek inbördes. När det gäller att ge fullt erkännande åt Jehova, måste de kristna bröderna också alltid vara noga med att inte undervärdera den aktiva uppgift som Kristus nu har i församlingen.
Att erkänna Kristus som församlingens huvud
6. a) Hur kan vi visa erkännande av Kristus som huvudet? b) Vilken maning som är till skydd ger Paulus?
6 Var och en som erkänner Kristus som huvudet bör likna Kristus i att hysa känslor av ömhet och medömkan för alla och särskilt visa förtroliga och varma känslor gentemot var och en i församlingen. (Fil. 2:1, 2) Medan vi växer upp till den fulla kroppsliga resning som tillhör den Smorde, är det viktigt att vi bevarar denna innerlighet, eftersom den tjänar som ett skydd. Vi får vår uppmärksamhet riktad på detta av aposteln Paulus, som säger att det är ”för att vi inte längre skall vara spädbarn, som kastas av och an liksom av vågor och förs hit och dit av varje lärdomsvind genom människors knep, genom slughet i att finna medel till förvillelse”. Och lägg sedan märke till hans ord av kontrast: ”Låt oss i stället, i det vi talar sanningen, genom kärlek växa upp i alla avseenden till honom som är huvudet, Kristus. Det är från honom som hela kroppen, genom att vara harmoniskt sammanfogad och danad att samarbeta med hjälp av varje led som ger vad som behövs, i enlighet med det sätt, på vilket varje särskild kroppsdel i tillbörligt mått fungerar, verkar för kroppens växt till uppbyggande av sig själv i kärlek.” — Ef. 4:11—16, NW.
7. Vad måste vi erkänna beträffande Kristus?
7 Det måste därför erkännas att Kristus Jesus leder sin församling och har omsorg om den och att han gör det nu på 1900-talet precis som han gjorde det under församlingens första tid. Alla måste komma att inse att Kristus Jesus är den förmedlare som ger återlösning och även är den framtida konungen under millenniet. — Hebr. 2:10, NW; Upp. 20:6.
8. Hur bör alla visa tillbörligt underordnande?
8 Genom att vi som individer håller oss nära Kristus som huvudet hindras vi att ha en oriktig eller alltför hög uppfattning om oss själva och våra kristna medförbundna, enligt vad som visas av aposteln Paulus’ ord: ”Underordna er varandra i Kristi fruktan.” Paulus fortsätter sedan med att beskriva Guds anordning för kristna familjer och för församlingen: ”Hustrurna må underordna sig sina män såsom Herren, eftersom en man är sin hustrus huvud, liksom den Smorde är församlingens huvud, då han ju är denna kropps frälsare.” I dessa förhållanden skall kärlek och enhet vara förhärskande, enligt vad Paulus visar: ”Ni män, fortsätt att älska era hustrur, alldeles som den Smorde också älskade församlingen och gav ut sig för den. ... Männen [bör] älska sina hustrur som sina egna kroppar.” (Ef. 5:21—28, NW) Både bröder och systrar i församlingen är därför placerade i sina respektive ställningar under Kristi ledarskap. De äldste i församlingen och de biträdande tjänarna bör inte betrakta sig som överordnade, utan de bör ödmjukt betjäna dem som tillhör församlingen, eftersom ett sådant förtroendeuppdrag har anförtrotts dem genom Kristus. Detta bidrar till att församlingen blir uppbyggd i kärlek. — Rom. 14:19; 15:1, 2.
9. a) Hur bör alla kristna betrakta sig själva? b) På vilka sätt kan de som varit länge i sanningen uppmuntra andra?
9 Eftersom Jesus har universell myndighet, finns det inte kvar någon grundval från vilken vi skulle kunna göra anspråk på individuell överlägsenhet och betydelse på grund av personliga förmågor. De kristna erkänner Jesus som sin lärare. Vad det vara må som vi kan förkunna och undervisa om som goda nyheter kommer därför från Kristus genom den ”trogne och omdömesgille slaven” och inte genom någon persons privata förmåga eller originalitet. (Matt. 24:45—47, NW) Detta visar ytterligare att en är vår ledare och att församlingen och ledningen av den inte är beroende av någon enskild människa, hur skicklig den individen än må vara. Därför beror mycket på hur de kristna betraktar sig själva. Med andra ord: Är det så att de, kanhända på grund av att de varit i sanningen många år, haft bemärkthet i det förgångna eller har en viss ställning för närvarande, menar att deras röst eller meningsyttring skall fälla utslaget? Eller är det å andra sidan så att de uppriktigt gläder sig, när andra visar förmåga att förklara eller tillämpa bibeln och visar initiativ i fråga om att göra upp planer och få saker och ting utförda? Uppmuntrar de dem i detta? Detta är ett verkligt mått på om de har kärlek till bröderna och erkänner Kristus som den som har myndighet, den som av Jehova Gud blivit insatt i en hög ställning. — Matt. 28:18.
10. a) Hur kan man ge uttryck åt anspråkslöshet i sinnet? b) Hur kan irritationer i en församling undvikas?
10 Ödmjukhet är något som är nödvändigt för en kristen. Ödmjukheten är något som förhindrar att han hyser en känsla av överlägsenhet över sina bröder. När Paulus skrev till filipperna, gav han rådet att vi inte bör göra något av ”stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet ... [hålla] före att de andra är ... [oss] överlägsna, och inte med personligt intresse ... [hålla] ett öga bara på ... [våra] egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras”. (Fil. 2:3, 4, 14, NW) Dessa ord visar på nytt vikten av att vi visar kärlek till våra bröder. När vi följer detta råd, kommer vi inte att vara benägna att göra stridsfrågor av sådant som bara är personliga tycken och önskningar. Vidare kommer äldste som visar anspråkslöshet i sinnet att vara i stånd att arbeta och komma tillsammans fria från stridigheter och vredgade debatter.
11. Vilken attityd och vilken samhörighet bör råda bland alla i församlingen?
11 Hur bör de kristna visa sådan ödmjukhet tillsammans med hängivenhet, när de betjänar andra? Är det inte så att man visar den genom att vara hänsynsfull och intresserad av alla, också dem som är ringa och oansenliga? Sker det inte också genom att man tillerkänner alla ett tillbörligt mått av värdighet och värde? Paulus svarar: ”Ha i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Ta ledningen i att bevisa varandra heder. Gläd er med dem som gläder sig; gråt med dem som gråter. Var sinnade på samma sätt mot andra som mot er själva; fäst inte sinnet vid höga ting, utan låt er ledas av de ringa tingen. Bli inte sådana som håller sig själva för kloka.” (Rom. 12:10, 15, 16, NW) Av detta kan vi inse hur aktivt hjälpsamma vi bör vara och hur vi bör visa villighet att arbeta för och med våra kristna bröder. Det är alltid mycket gott att visa detta intresse utan att vänta på att bli ombedd. — 1 Kor. 10:24, 33; 13:4, 5.
12. Vilken uppmuntran kan systrar finna i skildringen om Tabita?
12 Systrar kan också utgöra ett gott mönster för andra. Ett utmärkt exempel på detta var Tabita (Dorkas), som bodde i Joppe kort efter det att den kristna församlingen grundats. ”Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen. Men just i de dagarna hände sig, att hon blev sjuk och dog.” När lärjungarna där hörde att Petrus befann sig i det närbelägna Lydda, sände de bud till honom att komma till Joppe. Vad hände när han kom dit? ”Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade: ’Tabita, stå upp.’ Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga jämte änkorna och ställde henne levande fram för dem.” (Apg. 9:36—41) Tabitas goda gärningar hade fått en underbar belöning! Vilken uppmuntran är inte detta för systrar att följa hennes levnadsväg också i vår tid! I förbigående sagt är detta det först omtalade tillfälle då någon blivit uppväckt från de döda av en apostel.
Ta emot ansvar
13. Vilken inställning bör bröder visa när de tar emot ansvar?
13 I församlingen bör i synnerhet bröderna villigt ta emot ansvar. De bör erbjuda sig frivilligt med en önskan i hjärtat att tjäna väl i den församling som de blivit tilldelade. Det är så många tillfällen som står öppna för oss att ta del i. Den bedömning vi gör av oss själva bör vara ärlig, i det vi särskilt bör tänka på önskan att utveckla en stark samhörighet med våra kristna medförbundna och bistå dem på varje tänkbart sätt. Det är utmärkt att bröder försöker kvalificera sig för att bli äldste eller biträdande tjänare i församlingen. — 1 Tim. 3:1.
14. Hur kan dessa bröder bistå andra i församlingen?
14 Ingen av de nämnda ställningarna bör eftertraktas med målet att man skall ha en titel eller ett ämbete. Djupt inbäddad i hjärtat på var och en bör finnas önskan att hjälpa och bistå andra, att arbeta med verkligt intresse till förmån för dem som tillhör församlingen och att fortsätta att uppodla andliga egenskaper. Det är uppenbart att det bör vara ditt hjärtas innerliga önskan att bistå andra i församlingen. I synnerhet bör du sträva efter att bistå de nya eller svaga. Det förhåller sig så vare sig det är fråga om att bistå dem i gruppbibelstudium eller i predikotjänsten från hus till hus, som är av största vikt. Att du hjälper dem med deras uppgifter i teokratiska skolan kan vara en uppmuntran. Att du har intresse för dem är uppbyggande, och det visar naturligtvis också din kärlek till dina kristna bröder. — 1 Tess. 2:7, 8; 1 Kor. 12:12, 25.
Att uppodla andan av broderskap
15. a) Hur kan vi göra en ärlig bedömning av oss själva? b) Varför bör vi inte själviskt jämföra oss med andra?
15 Vi bör allesammans göra en ärlig bedömning av oss själva med tanke på att utveckla starkare samhörighet med andra inom församlingen. Utgångspunkten är att var och en granskar sig själv i stället för att värdera och jämföra sig med andra. När vi på ett ogynnsamt sätt jämför oss med våra bröder, uppväcker vi tävlingsandan, vilket kan leda till ”ovänskap”. (Gal. 5:20) I sig självt övertygar detta oss om vikten av att visa ödmjukhet genom att vara försynt — en beundransvärd egenskap när det gäller att uppodla en anda av broderskap. (1 Petr. 5:5, 6) Detta kräver att vi gör en ärlig självgranskning för att se var vi kan utveckla starkare känslor av samhörighet med våra kristna bröder. — 2 Kor. 13:5.
16. a) Varför bör vi ge näring åt andan av broderskap i församlingen? b) Vad kommer resultatet att bli av att vi rättar oss efter Paulus’ råd i Kolosserna 3:15—17?
16 Helt visst vill vi allesammans ge näring åt denna anda av broderskap! Detta kan ge var och en av oss verklig lycka såväl som våra andliga bröders kärlek, som är mycket tillfredsställande. (Ef. 6:23) Genom att vi har den rätta andan kan vi ha den sinnesinställning som betyder att vi ser efter hur mycket vi kan bidra till broderskapet i församlingen. (Luk. 22:26) Individuellt kommer vi att vilja arbeta ivrigt för att föra oss själva närmare alla andra i församlingen, i det att vi vittnar med dem i tjänsten på fältet, och därigenom stärka bandet av kärlek och känslan av verkligt broderskap. (Apg. 20:18—21) Hur aposteln Paulus gav akt på detta kommer till gott uttryck i Kolosserna 3:15—17: ”Låt den Smordes frid råda i era hjärtan, eftersom ni ju blev kallade till den i en enda kropp. Och visa er tacksamma. ... Håll i med att undervisa och allvarligt förmana varandra med psalmer, lovsånger till Gud, andliga sånger med ljuvt behag, i det ni sjunger i era hjärtan till Jehova. Och vad ni än gör i ord eller i gärning, gör allting i Herren Jesu namn, medan ni tackar Gud, Fadern, genom honom.” (NW) Må vi också styrka våra hjärtan i kärlekens fullkomliga band, så att också andra, sedan allting är sagt och gjort, kommer att erkänna att vi alla är sanna kristna bröder. — Joh. 13:35; Kol. 3:14.