Frågor från läsekretsen

● Är vaccination ett brott mot Guds lag, som förbjuder oss att införa blod i vår organism? — G. C., Nordkarolina.

Vaccinering är något som individen själv har att taga ställning till och avgöra. Varje individ måste taga konsekvenserna av den inställning han har och de handlingar han företar sig i förhållande till tvungen vaccinering, och måste göra detta enligt sitt eget samvete och sin insikt om vad som är nyttigt för hälsan och kan främja Guds verks intressen. Och vårt Sällskap kan inte låta sig dragas in i rättstvister eller taga något ansvar för utgången.

Sedan vi begrundat saken, kan vi inte finna att den innebär något våldförande av det eviga förbundet med Noa, som framställes i 1 Moseboken 9:4, och inte heller emot Guds därmed besläktade påbud i 3 Moseboken 17:10—14. Det kan alldeles visst inte skriftenligt eller förnuftigtvis påstås och bevisas att den som blir vaccinerad vare sig äter eller dricker blod och tillägnar sig detta som föda eller tar emot en blodöverföring. Vaccinering har ingen släktskap eller likhet med det som skedde, då ”Guds änglasöner” gifte sig med människors döttrar, som 1 Moseboken 6:1—4 beskriver. Den kan inte heller hänföras till det som beskrives i 3 Moseboken 18:23, 24, som förbjuder människor att beblanda sig med djur. Den har ingenting att göra med könsförbindelser.

Alla invändningar, som på grund av framställningar i Skriften göres mot vaccination, tycks således sakna stöd. Den enda tillbörliga invändningen, som somliga kunde göra mot den, är de risker ur hälsosynpunkt, som den kan medföra, eller att de önskar hålla sitt blod fritt från sjukdomsämnen från en främmande källa, vare sig en mänsklig sådan eller från ett djur. Den medicinska vetenskapen påstår för övrigt att vaccineringen i själva verket resulterar i att blodet blir motståndskraftigare mot den sjukdom, för vilken personen ympats. Men detta är naturligtvis en sak som varje berörd individ får avgöra själv och på det sätt som han ser det vara Jehovas vilja för honom.

Vi lämnar endast ovanstående upplysningar, därför att de begärts, men kan inte åtaga oss något ansvar för vad läsaren må besluta eller företaga sig.

● När David misshagade Gud genom att räkna Israel, säger 2 Samuelsboken 24:1 att Gud uppeggade honom till att göra det, men 1 Krönikeboken 21:1 säger att Satan fick honom att göra det. Vidare säger 24:9 att israeliterna var 800.000 till antalet och Juda män 500.000, men 1 Krönikeboken 21:5 anger antalet av Israels stridbara män till 1.100.000 och Juda män till 470.000. Hur kan man få dessa olika uppgifter att stämma överens? — H. B., Massachusetts.

Skriften talar ibland om att Gud gör saker och ting, under det att han egentligen bara tillåter att andra utför dem. 2 Samuelsboken 24: 1 säger således: ”HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han uppeggade David mot dem och sade: ’Gå åstad och räkna Israel och Juda.’ ” Men det var inte Jehova som ledde David till att synda. Det var Satan, vilket 1 Krönikeboken 21:1 tillkännager: ”Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.” Gud var missnöjd med Israel, och därför tillät han att Satan bragte denna synd över dem, och av det skälet är lydelsen i 2 Samuelsboken sådan, att man kan tro att Gud gjorde det själv. Rotherhams översättning visar att det skedde på grund av att Gud tillät det, i stället för genom hans förvållande: ”Jahves vrede upptändes mot Israel, så att han tillät David att bliva uppeggad mot dem och sade: Gå åstad och räkna Israel och Juda.” Den engelska översättningen av den grekiska Septuaginta-översättningen går så långt att den inskjuter ”Satan” i stället för pronominet ”han”. En not i marginalen till Konung Jakobs översättning ger ”Satan” som alternativ till ”han”.

Ständigt inskrivna i den kungliga hären var 288.000 man, uppdelade på 12 avdelningar om vardera 24.000 man. De tjänstgjorde i skift, så att varje avdelning om 24.000 man tjänstgjorde en månad under året. Dessutom fanns där 12.000 man under de tolv stamhövdingarna, huvudmännen, vilket tillsammans gör 300.000. Tydligtvis inbegriper antalet 1.100.000 i 1 Krönikeboken dessa 300.000, som redan inmönstrats, medan 2 Samuelsboken inte gör det. (4 Mos. 1:16; 5 Mos. 1:15 ; 1 Krön. 27:1—22) Vad beträffar Juda män, så medräknas uppenbarligen i 2 Samuelsboken 30.000 man, som utgjorde en vid den filisteiska gränsen lägrad observationskår, som inte var medräknad i siffran i 1 Krönikeboken. (2 Sam. 6:1) Lägg märke till att i 2 Samuelsboken säger berättelsen inte att ”i Israel funnos tillsammans”, så som den gör i den mera fullständiga uppräkningen i 1 Krönikeboken, utan bara att ”i Israel funnos”, och brukar således inte det allt innefattande uttrycket ”tillsammans”, eftersom de regelbundet mönstrade styrkorna inte innefattades i räkningen. Vidare säger berättelsen i 1 Krönikeboken inte ”i Juda funnos tillsammans”, så som den gör om Israel, utan bara ”och i Juda funnos”, eftersom den utelämnade 30.000 och därför inte var allomfattande.

Då vi således tar alla detaljer i skärskådande, då vi kommer ihåg att berättelserna skrevs av olika män, som hade olika förhållanden i tankarna, kan vi utan svårighet se hur de två berättelserna stämmer överens.

● Varför säger Vakttornet i sitt nummer för den 1 juli 1952 att Kora blev förtärd av eld? Uppslukades han inte av jorden? — L. K., Florida.

Om man läser berättelsen noggrant, ser man att Kora tydligtvis dog med de 250 männen, som framburit rökelse, och inte med Datan och Abiram och deras husfolk. Kora var levit, och de 250 som var med honom var leviter. De traktade efter att få övertaga prästämbetets plikter, vilka var begränsade till Arons hus. Datan och Abiram var inte leviter, de var rubeniter och understödde egentligen bara Kora och hans följeslagare snarare än gjorde sig till medlemmar av den ärelystna hopen av leviter. När Mose skickade bud till Datan och Abiram att komma till uppenbarelsetältet, vägrade de att komma, ty de ville inte erkänna att Mose hade myndighet att giva dem order. Men Kora och hans 250 kom fram till uppenbarelsetältet. Att Kora var med dem och inte med Datan och Abiram framgår av berättelsen: ”Mose sade till Kora: ’Du och hela din hop mån inställa eder inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron. Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse därpå och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte, två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron må ock taga var sitt fyrfat.’ ”

Sedan Mose på Jehovas tillsägelse låtit folket draga sig undan från Koras, Datans och Abirams lägerställe, fortsätter berättelsen: ”Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom.” Lägg märke till att Kora inte omnämnes; han var vid uppenbarelsetältet och följde inte med Mose, då denne gick till lägerstället. Kora var av kehatiternas familj, och de hade blivit anvisade att slå upp sina tält invid rubeniternas, och därför kunde Koras tält mycket väl ha varit närmast intill Datans och Abirams. Sedan folket dragit sig tillbaka från det område där dessa tre tält var, kom Datan och Abiram tillsammans med sina hustrur och barn fram till tältingångarna. Lägg återigen märke till att det inte säges att Kora var närvarande. Då ”rämnade marken under dem, och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och allt Koras folk och alla deras ägodelar”. Dessa människor, som tillhörde Kora eller understödde honom, uppslukades, men det står inte att Kora uppslukades. Han var inte närvarande, utan befann sig framför uppenbarelsetältet med sina 250 upproriska leviter. Kora måste ha blivit dödad tillsammans med dessa 250: ”Eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio männen, som hade burit fram rökelse.” Kom ihåg att också Kora hade offrat rökelse. — 4 Mos. 16:1—35.

Somliga tolkar 4 Moseboken 26:10 så, att det har skulle finnas bevis för att Kora uppslukades av jorden, men man behöver inte uppfatta skriftställe: på det sättet, och att göra det strider mot själva berättelsen: ”Det var den Datan och Abiram framstående män i menigheten, som stredo mot Mose och mot Aron i Koras hop, då de stredo mot Jahve; och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem — jämte Kora, då hopen dog — när elden förtärde två hundra femtio män, och de blevo till en varning.” (v. 9, 10, Ro) Alla fick de lida en och samma sak: tillintetgörelse från Jehova; men somliga omkom när jorden öppnade sig, andra när elden föll ned över dem. Ett noggrant studium av den mera detaljerade skildringen i kapitel 16 gör det möjligt för oss att avgöra på vilket sätt de två grupperna omkom.

● Varför kallar Paulus sig andlig fader till korintierna, i betraktande av Jesu föreskrifter i Matteus 23:9? Se 1 Korintierna 4:15. — D. A., Illinois.

Paulus skrev till korintierna: ”Även om ni kunna hava tio tusen uppfostrare i Kristus, hava ni förvisso icke många fäder, ty i Kristus Jesus har jag blivit eder fader genom de goda nyheterna.” (1 Kor. 4:15, NW) Paulus var den som först hade fört den livgivande sanningen till församlingen i Korint och var därför lik en fader eller tjänade såsom ett redskap åt den himmelske Fadern. Uppfostrare, som senare besökte dem, endast byggde vidare på den livgivande grund som Paulus hade lagt. Av denna orsak tilltalade han ibland dem, som han sålunda hjälpt att börja vandra på livets väg, som sina barn för att ge uttryck åt ett särskilt förhållande, intresse, ansvar och tillgivenhet. — 1 Kor. 4:17; Gal. 4:19; 1 Tim. 1:2; 2 Tim. 1:2; Tit. 1:4; Filem. 10; 3 Joh. 4.

Inte desto mindre är Jehova den store Fadern, den som bör tilltalas: ”Fader” av alla som erkänner, att han är den som ger dem liv och drar försorg om dem. För de ”andra fåren” kommer Kristus att bli Evig fader. (Matt. 6:9; Jes. 9:6) Sådana titlar bör inte ges åt några andra. Paulus använde inte uttrycket ”fader” som en titel, utan som en illustration. Han brukade det jordiska släktskapet inom den mänskliga familjen som en verklighetstrogen bild av sin ställning i förhållande till de kristna korintierna. Ingenstans tilltalas han Fader Paulus. Petrus talade om honom som ”vår älskade broder Paulus”. (2 Petr. 3:15) Ingen av apostlarna tilltalades någonsin med titeln Fader. Om de blivit tilltalade på det sättet av andra, skulle detta ha inneburit en överträdelse av Jesu befallning: ”Kalla ingen eder fader på jorden, ty en är eder Fader, Han som är i himmelen.” Sammanhanget visar, att han ogillade smickrande titlar. (Job 32: 1, 22; Matt. 23:6—12, NW) Härav följer att det inte var någon överträdelse av Matteus 23:9 när Paulus använde beteckningen ”fader” för att påvisa sitt förhållande till kristna församlingar och till individer och inte såsom någon titel för att upphöja skapelser med.

● Vad kunde ligga till grund för en åtskillnad mellan rena och orena djur före floden i Noas tid, innan människorna åt kött, innan den mosaiska lagen blivit given? — E. M., Nigeria.

Att en sådan åtskillnad gjordes framgår av 1 Moseboken 7:2: ”Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par, hanne och hona.” Denna uppdelning kunde knappast ske efter vad som kunde ätas och vad som inte kunde ätas, ty före floden åt man inte kött; det var först efter syndafloden som kött av djur såsom födoämne fogades till livsmedel från växtvärlden. Och inte ens då gavs det några bestämmelser om vad för slags djur människan fick lov att äta, utan allt skulle hon ha till föda, efter eget val. (1 Mos. 1:29, 30; 9:2—4) Vad ätandet av djur beträffar, kom beteckningarna ”ren” och ”oren” till i och med Mose lag och upphörde med den. (Apg. 10:9—16) Före den mosaiska lagen var grunden för åtskillnaden tydligtvis den, om något var passande att frambära som offer vid tillbedjan av Jehova eller inte. Abel synes ha känt till det lämpliga i djuroffer. De djur som det omtalas att han brukade för detta ändamål visade sig vara ”rena”. Att Noa hade denna skillnad i tankarna med avseende på offer och inte i fråga om mat, det ser vi av vad han företog sig så snart han hade lämnat arken efter floden: ”Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.” — 1 Mos. 8:20.