Den stundande ”stora vedermödan” visad i skuggbild

”Ty då skall det bliva ’en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.” — Matt. 24:21, 22.

1. När och efter vilka händelser, som berörde Jerusalem, fick Daniel underrättelse om den värsta tid av nöd som skulle inträffa under människans hela historia?

FÖR mer än två tusen fem hundra år sedan, efter det mäktiga babyloniska väldets undergång, fick den åldrige profeten Daniel underrättelse om den värsta tiden av nöd som skulle inträffa under människans hela historia. (Dan. 10:1—12:1) Men han uppmanades att inte tappa modet eller förlora besinningen vid tanken på detta. (Dan. 12:13) I mer än åttio år hade Daniel levat i landsförvisning i det avgudiska Babylon vid floden Eufrat. Daniel hade alltså befunnit sig i Babylon och där överlevt den heliga staden Jerusalems förstöring, som Babylons konung verkställde år 607 före den vanliga tideräkningens början. (Dan. 1:1—2:1, 14) Men kort efter det att det mäktiga Babylon för egen del hade omstörtats, fick Daniel genom Guds ord en försäkran om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Staden och dess domän, Juda rike, skulle ligga öde endast i sjuttio år, alldeles som Daniels vän, profeten Jeremia, hade förutsagt. (Dan. 9:1—3) Men inte nog därmed. Guds ängel försäkrade Daniel att ”Messias, ledaren” (NW), som man länge väntat på, skulle komma till detta återuppbyggda Jerusalem. Men inte i den åldrige Daniels dagar!

2. a) När skulle enligt vad Daniel fick veta ”Messias, ledaren”, erbjuda sig åt folket i Jerusalem, och vilken tidsperiod skulle detta inleda? b) Vad skulle därpå hända med det återuppbyggda Jerusalem?

² Hur länge efter Daniels dagar? Guds ängel talade om för Daniel att Jehova Gud i sin tidtabell hade avgränsat sjuttio årsveckor, dvs. 490 (7 × 70) år, som hade avseende på denne ”Messias, ledaren”. Messias skulle erbjuda sig åt Daniels folk när sextionio av dessa årsveckor, dvs. 483 år hade gått till ända. När skulle då tiden börja räknas? När befallningen utgick om att åter bygga upp Jerusalems murar och sätta dem i stånd. Messias’ framträdande skulle alltså inleda den sjuttionde årsveckan, men mitt i denna vecka, dvs. efter tre och ett halvt år av den, skulle han ”avskäras” på ett sådant sätt att han skulle ”komma slaktoffer och offergåva att upphöra” i Jerusalem. (NW) När de sjuttio årsveckorna hade löpt ut, skulle en oerhörd nöd drabba Jerusalem på grund av en vämjelig företeelse som skulle vålla förödelse. (Dan. 9:24—27) Kunde denna nöd, som skulle komma över Jerusalem, ha något med den värsta tiden av nöd för mänskligheten att göra? Daniel dog innan han fick svar på detta.

3. a) Hur och när framträdde Messias punktligt? b) Var befann han sig mitt i den ”sjuttionde veckan”, och tillsammans med vilka?

³ Titeln Messias betyder ”den Smorde”. På hösten år 29 enligt den vanliga tideräkningen blev en viss person smord, inte av någon människa, utan av Gud; inte med smörjelseolja, utan med Guds heliga ande. Gud höll tiden exakt och lät denna smörjelse ske punktligt, när den sjuttionde årsveckan började. Han smorde sin egen Son i mänsklig gestalt, Jesus, omedelbart efter det att denne blivit döpt i vatten av Johannes döparen i floden Jordan. Genom denna smörjelse med helig ande blev Jesus ”Messias, ledaren”. Messias framträdde alltså, och den kritiska sjuttionde årsveckan ingick. Han började fullgöra det uppdrag, som han fått till följd av sin smörjelse, genom att predika om Guds messianska rike. För denna verksamhets skull fick han många fiender i Jerusalem och Judeen och de angränsande provinserna. Mitt i den sjuttionde årsveckan, en tidpunkt som inföll tidigt på våren år 33 v.t., såg Jesus, Messias, till att han befann sig i Jerusalem tillsammans med de tolv apostlar som han hade utvalt.

4. Vad sade han till dem som tillbad i templet om deras ”hus”, och intill vilken tid skulle man inte se honom mera?

⁴ Tisdagen den 11 Nisan, tre dagar före påskhögtiden, gick han upp i det återuppbyggda templet i Jerusalem. Han hade redan förutsagt att det återuppbyggda templet skulle förstöras; men nu sade han utan omsvep till människorna som tillbad i Jerusalem att deras ”hus”, deras religiösa tempel, skulle lämnas övergivet åt dem. Därpå tillade han: ”Ty jag säger till er: Ni skall härefter alls inte se mig, förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” (Matt. 23:37—39, NW) Sedan gick han ut ur templet och visade sig aldrig åter där.

5. a) Vad sade Jesus om templets stenar? b) Vilken fråga ställde apostlarna till honom senare samma dag, när de befann sig på Oljeberget?

⁵ När Jesus var på väg ut, riktade apostlarna hans uppmärksamhet på templets byggnader och stenar. Han beskrev då de fruktansvärda följderna av att templet skulle lämnas övergivet åt folket i Jerusalem, i det han sade: ”Ser ni inte allt detta? Jag säger er i sanning: Ingalunda skall sten här lämnas på sten och inte bli nedkastad.” (Matt. 24:1, 2, NW) Senare samma dag befann sig han och hans apostlar uppe på Oljeberget och betraktade templet därifrån. När apostlarna då såg ned på Jerusalem och dess tempel, påminde de sig vad Jesus hade sagt. Detta kom dem att ställa följande fråga: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” — Matt. 24:3, NW.

6. Hur kom det sig att apostlarna ställde sin tredubbla fråga?

⁶ När skulle allt detta ske och medföra ödeläggelse för Jerusalem och dess tempel? Jesus hade ju sagt att folket i Jerusalem inte mer skulle se honom, förrän de skulle säga till honom: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!” När skulle han då komma tillbaka från den plats dit han var på väg och så vara närvarande igen? Eftersom allt detta inte kunde ske utan att en tingens ordning nådde sin avslutning, frågar vi också: När skulle avslutningen på tingens ordning komma?

7. Hur mycket inbegrep den fråga apostlarna ställde, och vad ville de först och främst få veta?

⁷ Av allt att döma visste inte apostlarna vad som inbegreps i de tre ting som de ställde frågor om. Men Jesus visste det, och därför gav han dem ett mycket vidlyftigare svar än de kan ha förväntat, ett svar som inbegrep mycket mer än den tid de kunde överblicka. Men det är uppenbart att vad de först och främst ville veta, det var när Jerusalem och dess tempel skulle förstöras. Skulle det inträffa under deras livstid, medan den generation de tillhörde ännu var i livet? Jesus uppehöll sig därför först vid denna detalj i sitt svar på den tredubbla frågan och syftade alltså direkt på det bokstavliga Jerusalem och dess tempel. Jesus sade:

8, 9. Skulle de människor, som enligt vad Jesus förutsade skulle söka vilseleda andra, utge sig för att vara Jesus själv, och varför skulle de öva stark dragningskraft på judarna?

⁸ ”Var på er vakt, så att ingen vilseleder er; ty många skall komma på grundval av mitt namn och säga: ’Jag är Kristus’ och skall vilseleda många. Ni skall få höra krigslarm och krigsrapporter; se till att ni inte blir förfärade. Ty detta måste ske, men slutet är inte ännu.” — Matt. 24:4—6, NW.

⁹ Dessa människor, som skulle söka vilseleda andra, skulle inte komma och säga: Jag är Jesus; utan de skulle vid sitt framträdande använda titeln Messias och skulle säga: ”Jag är Kristus.” När det gällde judar, måste de som föregav sig vara Messias med nödvändighet vara judar och inte hedningar. Inför den hotande förstöringen av Jerusalem skulle de komma som räddare, bevarare, av den heliga staden, och därför skulle de utöva en stark dragningskraft på judarna och skulle vilseleda många. De skulle ha ett budskap diametralt motsatt det som Jesus, den sanne ”Messias, ledaren”, förkunnade, dvs. att Jerusalem och dess tempel skulle förstöras. Av denna varning skulle Jesu lärjungar veta att de människor, som på sig använde benämningen Kristus och som inte var smorda med Guds ande, var falska.

10. Vad är det som bevisar att Jesus inte kom med en felaktig förutsägelse här?

¹⁰ Jesus kom inte med en felaktig förutsägelse här, ty Flavius Josephus berättar i sin historiska skildring ”Wars of the Jews”, sjätte boken, femtiofjärde stycket, om tre falska Messias såsom ett av skälen till det uppror mot romarriket som ledde till Jerusalems förstöring.

”Krigslarm och krigsrapporter”

11. När var det apostlarna skulle ”få höra krigslarm och krigsrapporter”?

¹¹ Förutom att falska Krister skulle framträda (vilket var en antydan om att Jesus Kristus inte skulle vara personligen närvarande i köttet), skulle apostlarna ”få höra krigslarm och krigsrapporter”. I några fall skulle apostlarna komma så nära krigsskådeplatsen att de skulle få höra själva krigslarmet och inte bara höra rapporter om strider på avlägsna platser. När skulle detta inträffa? Eftersom Jesu profetiska ord här leder fram till hans beskrivning av det jordiska Jerusalems förstöring, var det fråga om krig som skulle föras under tiden från det att han uttalade sin profetia och fram till dess den heliga staden förstördes. I synnerhet måste det förhålla sig så om apostlarna skulle ”få höra” sådant krigslarm.

12. a) Vilken fråga uppstår har om dessa krig och de internationella strider som det talas om i följande vers (7)? b) Vad har det avbrott, som Lukas gör här i sin skildring, fått några kommentatorer att förfäkta?

¹² Men hur förhåller det sig då med de krig som förebådas redan i följande vers, Luk. 21 vers sju, där Jesus fortsätter: ”Ty nation skall resa sig mot nation och rike mot rike, och det skall bli livsmedelsbrist och jordbävningar på den ena orten efter den andra”? (NW) Är det här fråga om några andra än de tidigare omtalade krigen? I den parallellskildring som evangelisten Lukas har skrivit finns det ett avbrott här. Sedan Lukas citerat Jesu ord: ”När ni får höra om krig och tumult, skall ni inte bli förfärade. Ty detta måste inträffa först, men slutet inträffar inte omedelbart”, fortsätter han sin skildring: ”Därpå sade han vidare till dem: ’Nation skall resa sig mot nation och rike mot rike; och det skall bli stora jordbävningar och på den ena orten efter den andra farsoter och livsmedelsbrist; och det skall bli förskräckliga syner och från himmelen stora tecken.’” (Luk. 21:9—11, NW) Detta avbrott i Lukas’ skildring har somliga kommentatorer påstått skulle vittna om att Jesus här börjar tala om något annat. Men hur skulle det rimligtvis kunna vara så, eftersom Jesus håller fast vid temat Jerusalems förstöring?

13. a) Vad skulle apostlarna inte tänka, när dessa krig bröt ut? b) Bröt det ut sådana krig på apostlarnas tid?

¹³ Det är uppenbart att Jesus här, i den första tillämpningen av profetian, syftar på internationella krig som skulle bryta ut före Jerusalems stundande förstöring. När Jesus gick vidare och beskrev att nation skulle resa sig mot nation och rike mot rike, förklarade han med detta varför de skulle få höra krigslarm och krigsrapporter. Men de skulle inte låta sig oroas av dessa krig, eftersom de inte skulle vara några påtagliga bevis för att slutet skulle vara alldeles inpå dem. Enligt profanhistorien bröt det också ut krig under den tid som förflöt mellan Jesu himmelsfärd och den heliga stadens förstöring. Det kom till strider med parterna i sydvästra Asien och resningar i de romerska provinserna Gallien och Hispanien. Asinaeus och Alinaeus stred mot parterna öster om romarriket. Vidare förklarade Partien krig mot konung Izates i Adiabene.a

14. a) Förekom det sådana resningar och oroligheter bland nationerna som påverkade judarna på den tiden? b) Vad hade rabbier sagt om resningar rike mot rike och nation mot nation?

¹⁴ Dessa krig hade visserligen inte något direkt samband med Jerusalem, men tänk på att Jesus förutsade att nation skulle resa sig till krig mot nation och rike mot rike, vilket måste syfta på krig uteslutande mellan hedningar. Under denna tid hade judarna, som lydde under romarriket, inte något konungadöme. Men det förekom likväl att judarna revolterade mot folk av andra nationer, och andra grannationer, bland dem syrier och samariter, revolterade mot judarna, och tiotusentals judar omkom. Det var en smärtfylld tid för judarna. Av ett antal rabbier hade judarna blivit lärda att när rike skulle resa sig mot rike och stad mot stad, då skulle detta tyda på att Messias’ tid var inne, att Messias snart skulle träda fram.

15. Vad kan sägas om jordbävningar på den tiden?

¹⁵ Det förekom också väldokumenterade jordbävningar på den tiden. Under kejsar Claudius’ regering inträffade en jordbävning på ön Kreta, en annan i Smyrna, åter andra i Hierapolis, Kolosse och Miletos samt på Kios och Samos; en annan förstörde staden Laodicea under kejsar Neros regering. Det inträffade till och med en i Rom, enligt vad den latinske historieskrivaren Tacitus berättar. I sin bok Judarnas krig, fjärde boken, fjärde kapitlet, femte stycket, beskriver Flavius Josephus en förfärlig jordbävning som inträffade i själva Judeen.

16. Hur förhöll det sig då med livsmedelsbrist och farsoter?

¹⁶ Det uppstod också hungersnöd. En hungersnöd omtalas i Apostlagärningarna, kapitel 11, vers 27—30. Dess uppkomst förutsades av den kristne profeten Agabus, och den inträffade under kejsar Claudius’ regering. Det uppges att många judar i Jerusalem dog på grund av denna hungersnöd. Som en följd av livsmedelsbristen och den otillräckliga näringstillförseln dukade naturligtvis folk under för sjukdom, och farsoter bröt ut. Det blev såsom Jesus hade förutsagt.

17. a) Vilken innebörd skulle man inte lägga i detta, men hur skulle det påverka lärjungarna? b) Vad blev de varskodda om, och vilken verksamhet skulle utföras överallt?

¹⁷ Men detta skulle inte omedelbart föregå förstöringen av ”den store Konungens stad”, Jerusalem. Sedan Jesus hade förutsagt det som vi här har talat om, tillade han: ”Allt detta är en begynnelse till nödens våndor.” (Matt. 24:8, NW) I den mån som detta hade med Jerusalem att göra var det början till av nöd framkallade våndor för Jerusalem och Judeen. Men det utgjorde inte det omedelbara slutet för den heliga staden och ödeläggelse av Judeen. Men att allt detta i varje fall utgjorde början till av nöd framkallade våndor för Jerusalem bör ha varit tillräckligt för att sporra de kristna till större verksamhet, i stället för att de skulle slappas i sina ansträngningar och ta det med ro, därför att ”slutet är inte ännu”. (Matt. 24:6, NW; 5:35) De hade ett omfattande arbete att utföra, och detta krävde stora ansträngningar och verklig ihärdighet mitt under religiös förföljelse. Därför fortsatte Jesus, enligt Matt. 24 verserna 9—13, sitt tal med att varsko apostlarna om den stundande förföljelsen från både judar och hedningar och säga dem att laglösheten skulle förökas och att det skulle behövas kristet uthärdande; och därpå tillade han: ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.

18. a) Vilken ytterligare befallning gav den uppväckte Jesus kort före sin himmelsfärd? b) Blev detta verk fullgjort före Jerusalems förstöring?

¹⁸ Några veckor senare, efter sin uppståndelse från de döda och före sin himmelsfärd, gav Jesus sina lärjungar denna befallning: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20, NW) Några dagar senare, efter den förestående pingsten, tog de trogna lärjungarna itu med detta. Vad blev resultatet? När man kommit fram ungefär till år 60 eller 61 v.t., då aposteln Paulus var fånge i Rom, kunde han skriva till den kristna församlingen i Kolosse i Mindre Asien och säga så här om deras hopp: ”Det hopp, som finns i de goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen.” (Kol. 1:23, NW) Vid denna tid var Paulus angelägen att såsom pionjär i arbetet med att förkunna evangelium föra de goda nyheterna om Guds rike till Spanien. (Rom. 15:23, 24) Detta arbete med att predika om Guds rike på den bebodda jorden hade redan utförts så tidigt som tio år före Jerusalems förstöring år 70 v.t. ”Slutet” kunde inte komma, innan detta var fullgjort. — Matt. 24:14.

Slutet för Jerusalem i första århundradet

19. Vilken händelse var det som skulle ange att det var dags att handla utan dröjsmål, och varför?

¹⁹ Sedan Jesus hade talat om det annalkande ”slutet”, fortsatte han omedelbart att tala om den heliga staden, över vilken slutet skulle komma i första århundradet v.t. Enligt Matteus 24:15—22 (NW) sade han: ”När ni därför får syn på den vämjeliga företeelse som vållar förödelse, varom det talas genom profeten Daniel, stående på helig plats (må läsaren bruka urskillning), då må de som är i Judeen börja fly till bergen. Må den som är på taket inte komma ned för att ta sina saker ut ur sitt hus; och må den som är ute på marken inte återvända till huset för att hämta sin överklädnad. Ve de havande kvinnorna och dem som ammar ett spädbarn i de dagarna! Fortsätt med att bedja att er flykt inte må försiggå om vintern, inte heller på sabbatsdagen; ty då skall det bli en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och inte heller skall förekomma mera. Ja, om inte de dagarna bleve förkortade, så skulle intet kött bli frälst; men för de utvaldas skull skall de dagarna bli förkortade.”

20. Varför var de detaljrika föreskrifter Jesus gav lärjungarna så passande med tanke på att det var från Judeen som de skulle fly?

²⁰ Här talar Jesus otvetydigt om provinsen Judeen. Han uppmanar sina lärjungar att fly bort ifrån den, vilket med nödvändighet inbegrep att fly ut ur Jerusalem, den stad som var helig för judarna. I Judeen tillämpade man sabbatslagen, och detta gjorde det besvärligt för människor att på sabbatsdagen färdas långa sträckor eller att bära bördor, och dessutom stängdes portarna till de av murar omgivna städerna till och med för flyktingar som kunde försöka komma in. Hur mycket svårare skulle det inte då vara för judiska kvinnor som var havande eller ammade spädbarn att skyndsamt bege sig av till fots! Också vintertiden med dess dåliga väder skulle bereda flyktsvårigheter, inte bara för sådana kvinnor utan för alla andra människor. Alla som lade märke till det förebud, som Jesus talade om, skulle fly, från hustak till hustak, om så skulle bli nödvändigt, och från fälten utanför staden. Dra bort från hela Judeen utan dröjsmål!

21. Vad var det i förbindelse med den stundande nöden som gjorde att flykten måste ske med sådan stor brådska?

²¹ Men varför skulle det vara så oerhört bråttom? Därför att ”slutet” nu äntligen var nära. Det skulle omedelbart komma en ”stor vedermöda”, som skulle bli så förödande att om inte de dagar, under vilka den pågick, bleve förkortade, ”så skulle intet kött bli frälst”. För Guds utvaldas skull skulle de dagarna bli förkortade. Under dessa omständigheter skulle bara ett mindretal av inbyggarna i Judeen bli frälsta till köttet. För att inte ta den risken att tillhöra det stora flertalet, vars kött inte skulle bli frälst i denna ”stora vedermöda”, var det nödvändigt att handla förståndigt och följa en trygg kurs genom att tänka på Jesu anvisningar och dra bort från Judeen och fly till berg som låg utanför det.

22, 23. a) Vad var då den ”heliga plats”, där styggelsen som vållar förödelse aldrig borde få stå? b) Hur framgår det av Lukas’ parallellskildring att detta verkligen var den ”heliga platsen”?

²² Vad var då den ”heliga plats”, där den ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse” skulle befinnas stå? Låt oss komma med en motfråga: Vilken av alla platser i Judeen var den ”heliga platsen”? Det var den heliga staden Jerusalem och dess närmaste omgivningar. Detta är den ”heliga plats”, där den ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse” ”inte borde stå” vid något som helst tillfälle. (Mark. 13:14—20, NW) I evangelisten Lukas’ parallellskildring av Jesu profetia nämns faktiskt Jerusalem direkt vid namn. I Lukas 21:20—24 (NW) heter det:

²³ ”Vidare, när ni ser Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som är i Judeen börja fly till bergen, och må de som är där inne dra därifrån, och må de som är i orter på landet inte gå dit in; ty detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bli uppfyllt. Ve de havande kvinnorna och dem som ammar ett spädbarn i de dagarna! Ty det skall komma stor brist över landet och vrede över detta folk; och de skall falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer; och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.”

24. a) Hur fick de kristna judarna i Judeen se Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar? b) Vad visste de då?

²⁴ När fick de kristna judarna i Judeen se ”Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar”? År 66 v.t., efter judarnas resning, som ledde till att fältherren Cestius Gallus förde romerska trupper mot staden ungefär vid den tid då man firade lövhyddohögtiden, 19—25 oktober. Detta inträffade exakt trettio (30) år efter det att den av profeten Daniel förebådade sjuttionde årsveckan hade utlöpt år 36 v.t. På den trettionde dagen i den judiska månaden Tischri, omkring 3/4 november, förde Gallus sina trupper in i staden. Under fem dagar angrep de tempelmurarna och lyckades underminera dem på den sjätte dagen. Plötsligt, till synes utan någon verklig orsak, lät han så trupperna dra sig tillbaka, och dessa led svåra förluster, då de häftigt förföljdes av judarna. Den ”stora vedermöda” utan motstycke, som skulle drabba judarna i Jerusalem och Judeen, började alltså inte då. Men de kristna judarna visste nu att den var nära.

25. a) Vad var det alltså som lärjungarna i Judeen såg stå där det inte borde stå? b) Hur hade framträdandet av denna företeelse och den förödelse den skulle åstadkomma blivit förutsagda i Daniel 9:26, 27?

²⁵ De kristna judarna fick på detta sätt se den ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse” stå på ”helig plats”, där den ”inte borde stå”, i och med att de romerska trupperna stod på sådan mark, som judarna ansåg vara helig, både då de lägrade sig runt staden och i synnerhet då de underminerade tempelmurarna. Detta var den styggelse eller vämjeliga företeelse, vars framträdande var förutsagt i Daniel 9:27. Sedan Daniel i denna vers först beskrivit sådant som skulle hända under den sjuttionde årsveckan, säger han vidare: ”Och på de vämjeliga tingens vinge kommer den som vållar förödelse; och intill en utrotning skall det, om vilket det är beslutat, fortsätta att utgjutas också över den som ligger öde.” (NW) Denna ödeläggelse av det återuppbyggda Jerusalem beskrivs i detalj i den föregående versen (Dan. 9:26b) i dessa ord: ”Och staden och den heliga platsen skall en kommande ledares folk låta drabbas av fördärv. Och dess ände skall komma genom floden. Och intill änden skall det vara krig; om ödeläggelser är det beslutat.” (NW) Jesus sade att Daniel hade förebådat denna ”vämjeliga företeelse”.

26. a) Vem var denne bebådade ”ledare”, vilka var ”folket”, och när kom det likt en flod in i landet? b) Hur lyckades de judiska ”utvalda” i Judeen undkomma?

²⁶ Vem var då den ”kommande ledare”, vars ”folk” faktiskt lät ”staden och den heliga platsen” drabbas av fördärv? Det var fältherren Titus, som var son till fältherren Vespasianus, som blev romersk kejsare år 69 v.t. I de hebreiska skrifterna kallas ofta en armé eller här för ”folket”. En här sägs också välla in såsom en flod i det invaderade landet. Denne ”ledares”, Titus’, krigs-”folk” kom inte emot Jerusalem likt en flod förrän på våren år 70 v.t. Från det att Gallus’ trupper hade dragit sig tillbaka i november år 66 och till tidigt på våren år 70 v.t. förflöt alltså mer än tre år och fem månader. Under denna gynnsamma mellantid begagnade de judekristna i Jerusalem och Judeen tillfället att fly därifrån, till ”bergen” utanför denna till ödeläggelse dömda provins, ty nu visste de, av det som Jesus hade sagt, att Jerusalems ödeläggelse närmade sig. De kristna ”utvalda” lyckades alltså undkomma.

27. a) Uppsköt Gud tiden för utbrottet av den ”stora vedermödan” över Jerusalem? b) Vilka judekristna, som Jehova önskade skulle befinna sig i trygghet, var då utsatta för livsfara?

²⁷ På våren och sommaren år 70 v.t. kom den förebådade ”stora vedermödan” för Jerusalem, vilket medförde att många judar förlorade livet. Enligt Jesu profetia hade Gud fastställt tiden för den ”stora vedermödan” över Jerusalem. Han uppsköt inte tiden, då det var dags att den skulle börja. Följaktligen lät han Cestius Gallus’ avbrutna angrepp år 66 v.t. tjäna såsom varning för hans ”utvalda”, vilka var utsatta för fara, att de borde fly bort. Cestius Gallus kunde med lätthet omedelbart ha intagit Jerusalem, men han lät tillfället gå sig ur händerna. Guds tid var ännu inte kommen. Alla hans ”utvalda” befann sig emellertid inte i farozonen. Flera hundra kristna judar befann sig redan utanför provinsen Judeen och utanför romarrikets gränser såväl som innanför dem. Dessa riskerade ingenting som följd av Jerusalems nära förestående förstöring. Endast de kristna judarna i Judeen hotades till livet. Det var dessa blottställda ”utvalda” som Gud ämnade föra i trygghet bort från Judeen och Jerusalem, innan den tid kom som han hade fastställt för utbrottet av Jerusalems ”stora vedermöda”. Varför skulle någon enda av dessa bli tillintetgjord, när han lät sin hämnd drabba Jerusalem och Judeen, som var så otrogna? De förtjänade inte att bli tillintetgjorda.

28. a) Vilka var då de judar, vilkas ”kött” var i fara att inte bli ”frälst”? b) När Jehova väl hade fört alla sina ”utvalda” i trygghet bort ifrån farozonen, hur kunde han då handla mot Judeen och Jerusalem?

²⁸ Eftersom de judekristna vid den tiden hade flytt från Jerusalem och Judeen, var det inte någon risk för att de skulle lida skada av Jerusalems ”stora vedermöda”. Det var de icke troende judarna, vilka blev innestängda i staden, som vid den tiden löpte risken att bli tillintetgjorda. Allt judiskt ”kött” inne i Jerusalem löpte risken att förlora livet om vedermödan pågick alltför länge. Icke-kristna judar hade strömmat till staden för att fira påsken den 14 Nisan och den därpå följande veckolånga högtiden, det osyrade brödets högtid. Det var då som fältherren Titus med sitt krigs-”folk” ryckte an mot den till undergång dömda staden. Han kringrände den och stängde följaktligen de upproriska judarna inne. Han lät också sitt ”folk” uppföra ett omkring åtta kilometer långt pålverk runt staden, för att förhindra någon enda av de belägrade judarna att fly. Eftersom alla Jehova Guds ”utvalda” vid den tiden befann sig utanför det till undergång dömda området, kunde Jehova med hast låta sin hämnd utkrävas på Judeen och Jerusalem och på så sätt låta domen verkställas genom en kortvarig, intensiv förintelse.

29. Hur länge varade Jerusalems belägring, och vad var det som bidrog till att den förkortades?

²⁹ Jerusalems belägring varade inte länge, bara från 14 Nisan till 6 Elul (6 september enligt gregorianska kalendern), dvs. mindre än sex månader och inte aderton månader, såsom fallet hade varit när Jerusalem belägrades av de babyloniska trupperna åren 609—607 f.v.t. Det var flera sakerb som genom Jehova Guds medgivande samverkade till att förkorta belägringen år 70 v.t.

30. a) Hur svår var den olycka som belägringen medförde, trots att den blev kort? b) Vad skedde fortfarande med Jerusalem, men hur länge skulle detta fortgå?

³⁰ Även om belägringen blev kort, var den likväl fruktansvärd; men den var ändå inte den största vedermöda som människosläktet hade fått uppleva intill den tiden och som inte skulle förekomma mera. Den vämjeliga företeelsen som ”vållar förödelse” medförde sannerligen en utrotning, enligt Guds eget beslut. Den judiske historieskrivaren Flavius Josephus har uppgett att 1.100.000 judar dödades eller omkom. Men till följd av att dagarna för denna ”stora vedermöda”, som drabbade Jerusalem, blev ”förkortade”, blev något judiskt ”kött” frälst. Flavius Josephus uppger att 97.000 överlevde och fördes bort såsom fångar till Egypten och andra romerska provinser.c Staden och dess tempel blev helt förstörda, alldeles som Jesus hade förutsagt. I mycket bokstavlig bemärkelse fortfor alltså Jerusalem att bli ”förtrampat” av hedningarna (de icke-judiska nationerna), alltifrån tiden för Jerusalems och Juda lands första förstöring och ödeläggelse av babylonierna år 607 f.v.t.d Men en dag skulle dessa ”hedningarnas tider” fullbordas, nämligen 2.520 år efter det att de började på hösten år 607 f.v.t. Det vill säga år 1914 v.t. — Luk. 21:24.

[Fotnoter]

”Till dess hedningarnas tider bliva fullbordade [AV], dvs. till den tid då de perioder, som fastställts för hednanationerna för fullständigandet av de gudomliga domarna, ... skall ha löpt ut. ... Dessa hedningarnas tider utlöper i det har fallet i samband med parousian ... kairoi ethnon [hedningarnas tider] måste avse de kairoi [tider] som alla var bekanta med från profetiorna, och som redan hade börjat räknas, så att de vid Jesu tid och långt dessförinnan ansågs vara på väg att fullbordas. Därför har vi här oi kairoi [tiderna] med [bestämd] artikel (jämför xix. 44).” — Teologie doktor H. A. W. Meyer: Critical and Exegetical Hand-Book to the Gospels of Mark and Luke, sidorna 530, 531, copyright år 1884.

[Bild på sidan 247]

Jesu apostlar frågade honom först och främst när Jerusalem och dess tempel skulle förstöras. Han gav dem ett vidlyftigare svar än de kan ha förväntat