Religion i politiken betyder krig med Gud

”Du har burit dig åt som en sköka gentemot nationerna.” — Hes. 23:30, AT.

 1. Varför behöver man inte vara rädd för en vattendroppe eller ett dammkorn?

ÄR DU rädd för en vattendroppe? Blir du skrämd av ett dammkorn? Sedan du har hällt ut vattnet ur en spann, sätter du undan spannen och säger att den är tom, fastän några droppar ännu hänger fast vid den invändigt. Men vad betyder några droppar i ämbaret? Man kan gott säga att det är tomt. Du ställer dig på en våg för att väga dig. Tar du då först din näsduk och torkar av dammet på plattan som du står på? Vad är väl några dammkorn? De uppgår inte till någon myckenhet att alls räkna med, de väger ingenting, de har ingen betydelse. När man frågar dig, om du är rädd för en vattendroppe eller blir skrämd av ett dammkorn, svarar du alltså nej med absolut tillförsikt.

 2. På vilket sätt strider några mot Gud?

² Från din synpunkt kan du ha rätt, men från Guds synpunkt kanske du har fel. Din fruktan för det som är likt en vattendroppe och ett dammkorn kan komma dig att strida mot Gud. Många gör det utan att veta det. Om de hör till en grupp av människor eller ett religionssamfund eller en nation eller en värld, som strider mot Gud, så gör de bäst i att avskilja sig från samverkan med dessa kategorier eller enheter. Bibeln fastslår den principen, att om någon ger sitt stöd åt en person eller en grupp eller för hjälper vederbörande till makten, så blir han därigenom delaktig i de synder som personen eller gruppen i fråga kan komma att begå. (1 Tim. 5:22) Det kan vara den synden att strida mot Gud som en sådan understödjare till sin bestörtning har del i.

 3. Vad liknas vid en vattendroppe och ett dammkorn?

³ Aposteln Paulus, som skrev ned denna princip, skrev också: ”Om Gud är för oss, vem kan vara emot oss?” (Rom. 8:31, NW, fotnot) Vem kan vara emot dig? Jo, det kan din granne vara, det kan ditt religionssamfund, din nation, världen som du lever i — men vad är väl de? Gud talar om för oss vad de är, i Jesaja 40:15: ”Se, nationerna äro såsom en droppe i ett ämbar och räknas såsom det lilla dammet på vågen.” Om Gud är för dig, vem — som är av någon betydelse — kan då vara emot dig? Men om Gud är emot dig, vem — som är av någon betydelse kan då vara för dig? Du kan ha hela världen på din sida, men vad har du fått, vilken myckenhet uppgår det till? En vattendroppe, ett dammkorn — det är väl ett stöd som heter duga för någon som är i krig med Gud!

 4. Hur kan vi få veta Guds tankar, och vilket skriftställe anförs för att visa oss Guds uppfattning om religion i politiken?

⁴ Och ändå ställer sig millioner människor på denna gamla världs sida och emot Gud, endast därför att de fruktar det som Jehova liknar vid en vattendroppe och ett dammkorn. Fördenskull varnar hans ord: ”Människofruktan har med sig snaror.” Å andra sidan heter det: ”HERRENS [Jehovas] fruktan är begynnelsen till kunskap.” (Ords. 29:25; 1:7) Hans kunskap är hög och upphöjd. Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är hans tankar högre än våra tankar. (Jes. 55:8, 9) Vi måste höja oss till hans tankar; vi kan inte dra hans tankar ner till våra. Han hjälper oss att höja oss så att vi kan fatta hans tankar, och detta gör han genom att bruka ord och illustrationer i bibeln, vilka uttrycker hans tankar på ett här nere på jorden förståeligt språk. Här har vi just ett sådant jordiskt språk, som det fallna människosläktet kan förstå, ett språk som gör det lätt för det jordiska människosinnet att begripa Guds uppfattning om religion i politiken: ”Kan en man bära eld i sin barm, utan att hans kläder bliva brända? Eller kan någon gå på heta kol, utan att hans fötter bliva svedda? Så är den som går in till sin nästas hustru; ingen som kommer vid henne skall gå ostraffad. Förakta icke människor en tjuv, om han stjäl för att tillfredsställa sin aptit, när han är hungrig? Och om han blir ertappad, får han betala sjufalt; han måste giva alla ägodelarna i sitt hus. Den som begår äktenskapsbrott har intet förstånd; den som gör det tillintetgör sig själv. Sår och vanära skall han få, och hans vanheder skall icke bliva avtvådd. Ty svartsjuka gör en man ursinnig, och han skonar icke, när han tager hämnd. Han tager icke emot någon gottgörelse och låter icke blidka sig, om du också mångfaldigar dina gåvor.” — Ords. 6:27—35, RS.

 5, 6. Hur kastar Ordspråksboken 6:27—35 ljus över frågan om religion i politiken?

⁵ Om en kvinna begår äktenskapsbrott med en annan man, försätter detta inte endast henne själv i strid med sin make, utan också den äkta mannen i strid med den andre mannen. Guds lag stadgade döden för äktenskapsbrytare. (5 Mos. 22:22) Ersättning måste lämnas av en man som stal för att stilla sin hunger, även om han därigenom blev ruinerad, men vilken betalning kan bringa försoning för ett horiskt uppförande? Förhållandet mellan man och hustru är förtroligt och heligt, och när detta band bryts, uppväcks ett svartsjukt raseri. En gåva gottgör inte, mutor blidkar inte, vanhedern blir inte avtvådd. Endast genom barmhärtighet kan förlåtelse komma.

⁶ Men hur står detta i samband med det påståendet, att religion i politiken betyder krig med Gud? Jo, så till vida som Jehova Gud kallar sig själv äkta man åt dem, med vilka han står i förbundsgemenskap. När Sippora trädde i förbundsgemenskap med Jehova, talade hon om honom såsom sin brudgum eller äkta man. (2 Mos. 4:25, 26) På grund av lagförbundet med Israel sade Jehova om israeliterna: ”Jag var deras äkta man.” (Jer. 31:32, 1878) Detta placerade Israels nation i ställningen som hustru gentemot Jehova. I kraft av förbund var denna nation förpliktad till att vara trogen och sann mot Jehova Gud, politiskt såväl som religiöst: ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han skall frälsa oss.” (Jes. 33:22, AS) I honom förenades rättslig och lagstiftande och verkställande regeringsmyndighet, och även den religiösa myndigheten tillkom honom. För att vara trogen mot Jehova, den store äkta mannen, måste därför Israels nation följa honom inte endast i religiösa ting, utan också i sådant som gällde regeringen. Att knyta andra religiösa eller politiska förbindelser i opposition mot Jehova utgjorde andligt skökoväsen å Israels sida, såsom bibeln ger till känna: ”De hade i trolöshet umgänge med andra gudar.” (Dom. 2:17, NW; 2 Mos. 34:15, 16; Ps. 73:27; Hes. 6:9; Hos. 4:12) Alldeles som en hustru, som begår äktenskapsbrott, råkar i strid med den äkta mannen, så betyder därför religion i politiken krig med Gud.

 7. Hur försöker kristenhetens religionssamfund rättfärdiga sitt deltagande i politiken?

⁷ Kristenhetens religionssamfund säger, att de står i förbundsförhållande till Gud och är Kristi jungfruliga brud, men ändå är de så upptagna av falska filosofiska spekulationer och av sin obehöriga inblandning i politiken, att de inte har tid att tjäna Jehova. (2 Kor. 11:2; Kol. 2: 8; Upp. 21:2, 9) De bemödar sig om att rättfärdiga sig genom att säga, att de tar del i politiken för att göra den ren. Detta bedrägliga resonemang rättfärdigar dem hos Gud ungefär lika mycket som en äktenskapsbrytande hustru skulle kunna rättfärdiga sig genom att säga till sin make: ”Jag hade förbindelse med den där omoraliske mannen för att göra honom ren.” Om någon stiger ner i en dypöl för att tvätta ett svin, så blir den som tvättar snart lika smutsig som svinet. Sunda förnuftet säger, att man bör avlägsna svinet från gyttjepölen, innan man tvättar det. Kristus Jesus blev inte någon del av den fördärvade världen för att omvända den till sin församling, utan han utvalde sin församling och befallde den att hålla sig avskild från världen, ”i det att han renade den med vattnets bad förmedelst ordet, på det att han måtte framställa församlingen för sig i dess prakt, utan någon fläck eller skrynka eller någonting dylikt; fastmer skulle den vara helig och utan vank”. — Ef. 5:26, 27, NW; Joh. 15:19.

 8. För vilka är det andligt äktenskapsbrott att ta del i politiken, och varför är det så?

⁸ Bibeln visar att Satan är denna världens gud och att dess mänskliga styresmän manövreras av de demoner som han sänder ut, och alla som överlämnar sig åt denna världens tjänst har på ett förslaget sätt gjorts till slavar åt Satan, denna världens gud. (Rom. 6:16; 2 Kor. 4:4; Upp. 16:13, 14, 16) ”Hela världen ligger i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19, NW) Alla som är en del av världen måste bli delaktiga i dess synder och komma under det välde som utövas av dess gud, Satan, djävulen, och om några som är i förbundsgemenskap med Jehova underkastar sig detta välde, så är det andligt äktenskapsbrott. Det är därför som de som är i förbund med Gud men som är vänner med världen av bibeln betecknas som äktenskapsbryterskor: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, NW) Vilken religiös organisation som helst som fuskar i politik, allt under det att den påstår sig vara i förbund med Jehova och ger sig ut för att vara Kristi brud, begår alltså andligt äktenskapsbrott. Detta är skilsmässoorsak, och det var på sådana grunder som Jehova Gud också verkligen skilde Israels nation ifrån sig. — Jes. 50:1.

Juda ödeläggs år 607 f. Kr.

 9. Vilka händelser utgjorde profetiska bilder, och varför skall vi nu betrakta dem?

⁹ Jehovas handlingssätt mot Israel var profetiskt och ger oss lärorika exempel. (Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11) Bland dessa profetiska tilldragelser var de händelser som kom över nationen år 607 f. Kr. och år 70 e. Kr. Det var Babylon som ödelade Jerusalem och Juda år 607 f. Kr., men sedan Jerusalem hade upphört att existera och när Babylons ruiner låg begravda under högar av damm och smuts, talar bibeln ändå om framtida verksamhet både å Jerusalems och å Babylons sida, vilket visar att dessa platser användes som profetiska bilder. I Matteus 24, Markus 13 och Lukas 21 läser vi hur Kristus Jesus förutsade de förödande händelser som drabbade Jerusalem år 70, men det världskrig och det predikande jorden runt och den andra närvaro han talade om inträffade inte då, vilket visar att år 70 utmärkte endast en uppfyllelse i miniatyr och att en framtida, större uppfyllelse återstod, vari alla enskildheter i profetian skulle uppfyllas fullständigt. Det är inte bara därför att händelserna år 607 f. Kr. och år 70 e. Kr. utgör förebilder som vi nu tar dem i betraktande, utan också därför att dessa historiska tilldragelser visar följderna av att Israel blandade sig i världslig politik, finner vi det nu särskilt lämpligt att göra en återblick på dem. Jehovas sätt att handla med denna förbundsnation, när den förirrade sig in i politiken, ger till känna hur han ser på dylika ting.

10. Hur blev Juda en äktenskapsbryterska i Jehovas ögon före år 607 f. Kr.?

¹⁰ I många år före 607 f. Kr. fick Juda land höra varningar från Jehova; han sände gång på gång sina profeter för att påpeka de grova synder, genom vilka invånarna besudlade landet. (Jer. 7:13, 25) Både genom att inlåta sig på tillbedjan av falska gudar och genom att ingå politiska allianser med nationerna runt omkring gjorde sig Juda till en äktenskapsbryterska i Jehovas ögon. Profeten Hesekiel framhöll varnande, att Juda retade Jehova till vrede genom sin skändliga dyrkan av avgudar och demongudar och till och med solen, varunder man hela tiden sade: ”HERREN [Jehova] ser oss icke, HERREN har övergivit landet.” (Hes. 8:1—18) Vidare visade profeten, hur Jehova hade räddat nationen, när den var i fara att förintas, hur han hade renat den och klätt den och låtit den bli liksom en hustru åt honom, endast för att sedan se den bära sig åt som en sköka gentemot de hedniska nationerna Egypten och Assyrien och Babylon, så att han sade till den: ”Du äktenskapsbryterska, som i stället för den man du hade tog andra män till dig.” Denna horiska varelse skulle bli avklädd och blottad inför sina älskare och störtad av dem: ”Jag skall döma dig efter den lag som gäller för äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor och skall låta dig bliva ett blodigt offer för min vrede och nitälskan. Och jag skall giva dig i deras hand, och de skola slå ned dina kummel och bryta ned dina höjdaltaren och slita av dig kläderna och taga ifrån dig dina härliga smycken och låta dig ligga naken och blottad. Och de skola sammankalla en församling mot dig, och man skall stena dig och hugga sönder dig med svärd; och dina hus skall man bränna upp i eld. Så skall man hålla dom över dig.” — Hes. 16:32, 38—41.

11. Hur var Juda ombytlig i sitt otuktiga leverne, och vad blev följden?

¹¹ Under bilden av två systrar och deras beteende visas dramatiskt det egensinniga handlingssättet hos Israels nation med dess tio stammar och Juda nation med dess två stammar. Ohola, som är en bild av Israel, var upptänd av lusta till assyrierna och bedrev otukt med dem, och slutligen sade Jehova: ”Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs söner, till vilka hon var upptänd av lusta. Och sedan dessa hade blottat hennes blygd, förde de bort hennes söner och döttrar och dräpte henne själv med svärd; så blev hon en varnagel för andra kvinnor, då nu dom blev hållen över henne [så blev hon till en visa bland kvinnor, ty man verkställde dom på henne, AS].” Men hennes syster Oholiba, som är en bild av Juda, lät inte avskräcka sig från ett dylikt fördärvligt handlingssätt, fastän hon såg Israel störtas och tagas till fånga av Assyrien år 740 f. Kr. I stället inlät hon sig med assyrierna, och senare ökade hon sitt otuktiga leverne genom att befatta sig med babylonierna. Men till och med i sin otukt var hon ombytlig och vände ryggen åt babylonierna för att ingå förbund med Egypten, och därför sade Jehova till henne: ”Jag skall uppväcka mot dig dina älskare, dem som din själ har vänt sig ifrån, och jag skall låta dem komma över dig från alla sidor, Babels söner och alla kaldéer.” (Hes. 23:9, 10, 22, 23) Sedan Jehova beskrivit den ytterliga ödeläggelse som skulle tillfogas Juda av dessa forna älskare, tillägger han: ”Så skall skammen av ditt skökoliv bliva blottad — ditt liderliga skökoliv. Det skall draga detta över dig, därför att du har burit dig åt som en sköka gentemot nationerna.” — Hes. 23:29, 30, AT.

12. Hur skulle Jehova bruka Babylon, men hur upptog Juda varningen?

¹² Jehovas profet Jeremia var berömvärt nitisk i att varna Juda för dess synder och den ödeläggelse som skulle komma, om inte en förbättring snabbt visade sig. Hesekiel skrev ned dessa Jehovas ord om babylonierna och deras bundsförvanter: ”Jag skall anförtro åt dem att verkställa dom.” (Hes. 23:24, AT) Jeremia antydde detsamma, när han skrev ned följande uttryck, som gång på gång uttalades av Jehova: ”Min tjänare Nebukadressar, konungen i Babel.” (Jer. 25:9; 27:6; 43:10) Jeremia framhöll några av de synder, som var särskilt förhärskande i Juda, och sade varnande, att babylonierna på grund av dessa synder skulle komma emot staden Jerusalem och jämna den med marken och att Juda land skulle ligga öde i sjuttio år. (Jer. 25:11; 32:26—35) Men judarna sköt Jeremia åt sidan som en fanatisk olycksprofet, tog ingen notis om hans varningar och gjorde inga ansatser till att bättra sig. De hade så länge ostraffat bedrivit sina avguderier, att de inte fann det nödvändigt att ändra sig nu. Deras självbelåtna inställning var denna: ”Jehova ser oss icke, Jehova har övergivit landet.” — Åkeson.

13. Vart vände sig Juda, som förkastat varningen, för att få hjälp?

¹³ Genom Jeremia befallde Jehova Juda att underkasta sig den babyloniske konungens ok, ty denne brukades till att verkställa domen på den egensinniga nationen. Om invånarna i Juda land hade underkastat sig, skulle de inte ha blivit förgjorda genom svärd och hunger och pest, och deras stad Jerusalem skulle inte ha blivit ödelagd. (Jer. 27:12—17) Men i stället för att tro på Jehova och undgå tillintetgörelse, genom att bättra sig från sina avguderier och underkasta sig babylonierna, sökte det halsstarriga folket i Juda säkerhet i en politisk allians med Egypten. När det babyloniska hotet olycksbådande steg upp vid horisonten, vände judarna sina blickar mot Egypten och förlitade sig på att det skulle avvärja faran. Detta gjorde de trots en varning som hade givits omkring hundrafemtio år tidigare: ”Ve eder, I vanartiga barn, säger HERREN [Jehova], I som gören upp rådslag, som icke komma från mig, och sluten förbund, utan att min Ande är med, så att I därigenom hopen synd på synd, I som dragen ned till Egypten, utan att hava rådfrågat min mun, för att söka eder ett värn hos Farao och en tillflykt under Egyptens skugga! Se, Faraos värn skall bliva eder till skam, och tillflykten under Egyptens skugga skall bliva eder till blygd.” ”Ve dem som draga åstad ned till Egypten för att få hjälp, i det de förlita sig på hästar, dem som sätta sin förtröstan på vagnar, därför att där finnas så många, och på ryttare, därför att mängden är så stor, men som ej vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter HERREN [Jehova]! Också han är ju vis; han låter olyckan komma, och han ryggar icke sina ord. Han reser sig upp mot de ondas hus och mot den hjälp som ogärningsmännen sända. Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande. Och HERREN skall räcka ut sin hand, och då skall hjälparen vackla och den hjälpte falla, och båda skola tillhopa förgås.” — Jes. 30:1—3; 31:1—3.

14. Vad kom Juda att tänka, att dess allians med Egypten nu bar frukt, och vad bevisade att Juda hade orätt?

¹⁴ Denna politiska allians visar att Juda hade blicken fäst vid materiell och köttslig styrka såsom ett värn mot en dom från Gud. Detta var dårskap, såsom händelsernas utveckling visade. År 609 f. Kr. började de babyloniska härarna belägra Jerusalem. Det var tydligtvis vid den tidpunkten som judarna blev förskräckta och satte i gång med försenade reformer, som t. ex. att slavarna skulle friges vid den tid som Mose lag föreskrev. Så drog Faraos härar upp från Egypten och kom babylonierna att upphäva sin belägring av Jerusalem. Genast menade judarna, att deras politiska allians med Egypten nu bar frukt i form av räddning och beskydd från babylonierna, och de glömde alla reformer och gjorde hastigt helt om och tog åter till slavar dem som de alldeles nyss hade släppt fria i överensstämmelse med Mose lag. Jeremia varnade dem och sade, att belägringen endast tillfälligt hade blivit upphävd, att babylonierna skulle komma tillbaka och plundra staden, men judarna förtröstade på Egypten och sade, att Babylons härar inte skulle komma tillbaka. Men kom tillbaka gjorde de, och år 607 f. Kr. blev Jerusalem och Juda förödda och lagda fullständigt öde. — 2 Kung. 25:1—12, 22—26; Jer. 34:1, 8—11, 21, 22; 37:5—10.

15. Vilka fakta bör vi komma ihåg i fråga om händelserna år 607 f. Kr.?

¹⁵ Några viktiga drag i samband med denna historiska händelse bör vi komma ihåg. Juda invånare varnades för sina synder mot Gud, men de tog ingen notis om denna varning, därför att de menade att Jehova inte såg dem, att han hade övergivit landet, att de så länge hade syndat ostraffat, efter vad det föreföll, att de inte behövde ändra sig nu. I stället för att underkasta sig Jehovas tjänare förtröstade de på en världslig, politisk allians. De hade ett utmärkt tillfälle att fly, sedan de hade sett Babylons samlade makt. När belägringen tillfälligt upphävdes, borde de ha flytt till den som Jehova brukade, till Nebukadnessar av Babylon, och därigenom ha undgått tillintetgörelse. Men de inte endast vägrade att själva fly, utan hindrade också alla andra från att göra det. Om några lämnade staden, anklagade de dem för förräderi! (Jer. 37:11—15) Slutligen bör vi komma ihåg, att den omständigheten, att Jehova brukade Nebukadnessar till att straffa Juda och kallade honom sin tjänare, inte innebär att Nebukadnessar eller babylonierna under honom var tillbedjare av Jehova. Det var de inte. De utövade demonreligion, och redan innan Jehova brukade dem, sade han att han skulle förgöra dem, när den tid kom som han hade bestämt därför. (Jer. 25:12) En illustration kanske kan klargöra denna situation. Under det andra världskriget tjänade kommunisterna demokratiernas syften genom att hjälpa till med att störta Hitler, och från den synpunkten kunde de kallas för demokratiernas tjänare. Men detta gör inte kommunisterna till den demokratiska principens anhängare och utesluter inte att demokratierna någon gång kan komma att strida mot kommunisterna. Alltså kunde Jehova bruka demondyrkande babylonier och likväl förgöra dem längre fram i tiden.

Jerusalem ödeläggs år 70 e. Kr.

16. Vilka händelser förde fram till det som skedde år 29 e. Kr.?

¹⁶ Alldeles såsom det blivit förutsagt skedde det, att Jehova uppreste Cyrus av Medo-Persien till att krossa det babyloniska riket och frige de israelitiska fångarna, så att de skulle kunna vända tillbaka och återuppbygga templet och sitt hemland. (Esr. 1:1—4; Jes. 44:28; 45:1—4; Dan. 5:30, 31) Under de följande århundradena undvek judarna visserligen de forna tidernas grova avgudadyrkan, men byggde i stället upp en massa traditioner och delade sig i olika religiösa sekter. De förirrade sig långt bort från Jehovas sanna tillbedjans väg. På våren år 29 e. Kr. började Johannes döparen ett verk som gick ut på att bereda Jehovas väg, att väcka människorna till insikt om att Jehova skulle komma genom en ställföreträdare, den utlovade Messias. Johannes framhöll för dem deras synder och att det var nödvändigt för dem att göra bättring och att vara lika vete och lika träd, som frambringar god frukt, i stället för att vara lika agnar och lika träd, som bär rutten frukt och är bestämda till att kastas i en eld, som ingen skulle kunna släcka. Följden var att judarna väntade på och höll utkik efter Messias. — Luk. 3:1—17, NW.

17. Vilken varning gav Jesus de upproriska judarna?

¹⁷ På hösten år 29 blev Jesus döpt i floden Jordan, blev smord med Jehovas ande och framställde sig därefter såsom den utlovade Messias. I honom uppfylldes de profetior om Messias, som stod att läsa i de hebreiska skrifterna. Men de judiska religiösa ledarna tog inte emot honom. Jesus tillfredsställde inte deras fåfänga och passade inte ihop med deras politiska ärelystnad. I stället varnade han dem för deras synder, han framhöll att de gjorde Guds ord om intet genom sin tradition, att de sade en sak men gjorde raka motsatsen, att de förtryckte det meniga folket, strävade efter att lysa personligen, gjorde anspråk på smickrande titlar, vägrade att själva utöva sann tillbedjan och hindrade andra från att utöva den, silade de små, mindre betydelsefulla, tingen och lämnade de stora, viktigare, kraven på gudaktighet utan avseende och lade an på ett yttre sken av rättfärdighet, medan de lyckades dölja sina många grova synder. Han kallade dem ormar och huggormars avkomma och bad att få veta hur de väntade sig att kunna undgå tillintetgörelse, och han tillkännagav för dem: ”Se, edert hus lämnas övergivet åt eder!” — Matt. 23:1—39, NW; 15:3—9.

18. Vilken vederstygglig handling hade judarna begått, och vilken uppfyllelse av de varningar, som både Johannes och Jesus hade uttalat, drog denna handling med sig?

¹⁸ Men judarna brydde sig varken om Johannes döparens eller om Jesu varning. Inte endast på grund av händelseutvecklingen utan också på grund av bibelkronologien borde de ha väntat Messias och identifierat Jesus som den väntade. (Dan. 9:24—27) Likväl föredrog de att ägna sig åt det politiska spelet med det romerska kejsardömet, och när Pilatus framställde Jesus såsom deras konung, förkastade de honom i vredesmod, krävde att han skulle avrättas och ropade: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” (Joh. 19:14, 15, NW) Det hedniska Rom med sina falska gudar och demonreligioner och sina som avgudar brukade standar, som det offrade åt, var en vederstygglig och vämjelig företeelse i Jehovas ögon, och att de som utgav sig för att vara hans folk ingick en politisk allians med det kunde endast medföra tillintetgörelse och ödeläggelse för dem. Pilatus blev skyldig till Jesu död tillika med de judiska religionsutövarna, och denna sammansvärjning var en första uppfyllelse av Psalm 2:1, 2. (Apg. 4:25—27) Den ruttna frukt, som denna allians bar, bevisade att judarna var att likna vid dåliga träd och värdelösa agnar, passande endast för absolut tillintetgörelse, symboliskt framställd som eld, såsom både Johannes och Jesus varnande hade meddelat dem. (Matt. 7:19) Deras varningar gick i uppfyllelse i de olycksbringande händelserna år 70, när ödeläggelse drabbade Jerusalem på grund av dess vederstyggliga, vämjeliga allians med det romerska kejsarväldet. Dessa ödesdigra tilldragelser uppfordrar till noggrann granskning.

19. Vad hände år 66, och vad påminde detta de kristna, om?

¹⁹ Under några år hade oro och upproriskhet jäst i Palestina, men det var år 66 som en revolt verkligen bröt ut och Cestius Gallus, den romerske ståthållaren över Syrien, ryckte in med sin här i Judeen och stängde in judarna i Jerusalem. Vare sig de trolösa judarna tänkte på Jesu uppmaning att fly eller inte, så tänkte helt säkert de kristna, som satt liksom fångade i en fälla i Jerusalem, på den: ”När ni se Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, då må ni förstå att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som äro i Judeen börja fly till bergen, och må de som äro där inne draga därifrån, och må de som äro i de närliggande trakterna icke gå dit in, ty detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bliva uppfyllt.” Och likaså: ”När ni ... få syn på den vämjeliga företeelse som vållar förödelse, och som är omtalad genom profeten Daniel, stående på helig plats (må läsaren bruka urskillning), då må de som äro i Judeen börja fly till bergen.” — Luk. 21:20—22; Matt. 24:15, 16; NW.

20. Vad gjorde flykt möjlig, och vilka grep tillfället?

²⁰ Men hur kunde de kristna i Jerusalem lyda befallningen att fly, inneslutna som de var av en fientlig krigshär? Vägen till flykt öppnades för dem, när Gallus, av någon oförklarlig anledning, drog sin krigshär tillbaka. Historieskrivaren Josefos säger om Cestius: ”Hade han nu blott fortsatt belägringen, så skulle staden snart hava varit i hans våld.” Men Cestius ”lämnade på ett oförklarligt sätt staden”, eller, som en engelsk översättning säger: ”Han drog sig tillbaka från staden utan någon som helst orsak.”a Alldeles som den omständigheten, att Nebukadnessars härar drog sig tillbaka, gjorde det möjligt att fly innan Jerusalem störtades år 607 f. Kr., så beredde Gallus’ märkliga återtåg år 66 e. Kr. ett tillfälle till flykt, ett tillfälle att ta Jesu varning i akt. På ett högst bokstavligt sätt hade den vederstyggliga romerska hären med sina vämjeliga avgudastandar stått omkring den heliga platsen Jerusalem med dess tempel; förvisso var det tid att fly för att undgå den förödelse som Jesus sade skulle följa därefter. När Gallus’ här drog sig tillbaka, flydde alltså de kristna inte bara från Jerusalem utan också från Judeen, i det att de gick över Jordan och bosatte sig i Gileads bergstrakt, varvid de i all synnerhet slog sig ner i Pella.b På det sättet undgick de den förödelse som senare kom såsom följd av den vämjeliga alliansen med Rom. Katastrofen framkallades av det förhållandet, att man satte kejsaren i den konungsliga ställning som var förbehållen Messias allena.

21. Hur och när blev domen slutligen verkställd på Jerusalem?

²¹ Men hur kom Guds dom slutligen över dessa judar, som blandade sig i politiken och föraktade maningen till flykt? Kristus Jesus, som hade kungjort eldsglödande tillintetgörelse över Jerusalem och åt vilken domen var överlåten, var den som Jehova brukade till att från himmelen övervaka domens verkställande, och den romerske fältherren och fursten Titus, son till kejsar Vespasianus, var tillsammans med sina krigshärar det mänskliga redskap som brukades till att åvägabringa det. När profeten Daniel talade om det vämjeliga och vederstyggliga förhållandet, att man skulle förkasta Messias och välja kejsaren, sade han: ”Han [Messias] skall förstöra staden och helgedomen med [förmedelst] den furste [Titus] som skall komma.” Eller: ”Efteråt skall han [Messias] ödelägga staden och helgedomen genom den furste [Titus] som skall komma.” (Dan. 9: 26, LXX; Houbigant) I överensstämmelse med Daniels profetia och Jesu ord om templet, att ”ingalunda skall sten här lämnas på sten och icke bliva nedkastad”, lade de romerska härarna under Titus verkligen både staden och dess tempel öde, år 70 e. Kr. — Matt. 24:2, NW.

Särskilt framträdande historiska detaljer

22—24. Vilka varningar lämnade judarna utan avseende? Med vilka följder?

²² När Cestius Gallus drog sig tillbaka år 66 och flykt till säkerhet blev möjlig, gällde Jesu varning från den tiden och framåt: ”Må de som äro i de närliggande trakterna icke gå dit in.” (Luk. 21:21, NW) Judarna, som inte trodde, lämnade dessa ord utan avseende, och till följd därav fann Titus, när han kom år 70, att staden var till trängsel fylld med besökare från hela Palestina, ”ty från hela landet hade folk strömmat till huvudstaden för att fira sötebrödshögtiden, och vilka nu blevo oförmodat överraskade av belägringen. ... En stor del av denna människomassa hade strömmat till staden från alla håll, och ödet fogade det så, att hela folket innestängdes såsom i ett fängelse och den fientliga hären omringade en av människor uppfylld stad.”c

²³ Jesus varnade för varje dröjsmål med flykten. (Matt. 24:16—18) Men också denna varning trotsade man, och när slutligen många judar verkligen önskade fly, var det för sent att lyckas därmed. Lukas 19:41—44 (NW) säger: ”Och när han [Jesus] kom till en plats i närheten, betraktade han staden och grät över den och sade: ’Om du, ja, du själv, hade i denna dag insett det som angår friden! — men nu har det blivit fördolt för dina ögon. Ty de dagar skola komma över dig, då dina fiender skola runt omkring dig bygga ett fästningsverk med spetsiga pålar och skola omringa dig och oroa dig från alla sidor, och de skola slå dig och dina barn inom dig till marken, och de skola icke lämna sten på sten i dig, emedan du icke urskilde den tid då du blev granskad.’ ” De judiska religionsutövarna urskilde inte det som hade att göra med Fridsfursten, utan tillslöt envist ögon och öron för de bevis som gällde honom och tog i stället parti för kejsaren. De urskilde eller förstod inte, att när Jesus var på jorden var det en tid av granskning och dom för Israels nation. De befanns vara ofruktbara, vad god frukt till Jehovas pris angick. (Jes. 6:10; 9: 6; Matt. 13:14, 15; 21:19) Inte heller brydde de sig om att fly från det till undergång dömda Jerusalem, när de hade en möjlighet därtill, utan de dröjde tills de romerska härarna återvände och inte endast själva omringade staden utan också omgav den med en mur eller ”ett fästningsverk med spetsiga pålar”, precis så som Jesus hade förebådat trettiosju år tidigare. Denna omkring åtta kilometer långa mur fullbordades på tre dagar, och med anledning därav säger Josefos: ”Då nu judarna icke kunde komma ut ur staden, voro de berövade allt hopp om räddning.”d De hade dröjt till dess flykt till säkerhet var omöjlig!

²⁴ Trots detta försökte en del judar verkligen fly sent omsider, men till och med då framhärdade de i att lämna vissa enskildheter i Jesu varning utan avseende. Så till exempel hade Jesus sagt till dem, att de inte skulle försöka ta sina materiella ägodelar med sig, eftersom detta skulle göra deras flykt mindre snabb och sätta dess framgång i fara. (Mark. 13:15, 16) När nu några övergav staden, svalde de emellertid sitt guld för att ta det med sig utan att judarna inne i staden och romarna utanför den skulle få reda på det. Josefos talar om vad som blev följden: ”Då nu sålunda den list, som en person begagnat, blev känd, spridde sig ett rykte till alla lägren, att överlöparna kommo uppfyllda med guldmynt, och en mängd araber ävensom syrier uppskuro magarna på de om nåd bönfallande, för att efterse om de hade guld uti sig. Detta var väl en av de svåraste plågor, som drabbade judarna. På en natt uppskar man sålunda magarna på 2.000 personer.”e Fastän Titus hotade dem med döden, som gjorde sig skyldiga till detta skändliga handlingssätt, förenade sig likväl romerska soldater med de andra i detta gräsliga sökande efter guld i människors magar. Så ”uppskuro de magarna på dem och togo ur deras inälvor den vederstyggliga vinsten. Men blott hos få fanns guld. Flertalet dödades för en fåfäng förhoppnings skull. Denna fara gjorde, att många, som hade lust att fly över till romarna, avstodo från sin föresats.”f

25. Hur ökades svårigheterna av judarna själva?

²⁵ Vad som ytterligare gjorde det svårt att fly var judarna själva. Åratal tidigare hade de falskeligen anklagat Jesus för uppror mot kejsaren och låtit förstå att var och en som var gynnsamt stämd mot honom också var en tvivelaktig patriot. De anklagade Kristi efterföljare för upproriskhet, fastän lärjungarna endast höll sig borta från politiken och understödde Kristi rike. (Luk. 23:2; Joh. 19:12; Apg. 17:7; 24:5) Men när år 70 kom, var judarna upproriska mot Rom, och var och en som sökte komma ur dödsfällan i Jerusalem genom att fly räknades för upprorisk mot judarna och dödades. Om judarna fick tag i några som försökte fly, blev dessa alltså anklagade för förräderi och dömda till döden; om de flyende undgick judarna och uppnådde de romerska linjerna, väntade dem i bästa fall fångenskap. Men stannade man kvar, betydde detta slutlig död, genom svärd eller pest eller hunger. När judarna inte stred mot romarna, stred de inbördes, eftersom de var delade i olika politiska och religiösa partigrupper, vilka var för sig var inriktade på att få behärska den till undergång dömda staden. Det var en situation där var mans hand var lyft emot hans broder. I sin inbördes strid förstörde de till och med sina egna livsmedelsförråd och påskyndade därigenom hungersnöden och pesten och romarnas seger.

26, 27. Vilka olyckor hade Jehova förutsagt skulle bli följden av olydnad, och när och hur uppfylldes förutsägelserna på ett slående sätt?

²⁶ Femton hundra år före de olycksdigra händelserna år 70 hade Jehova Gud förutsagt att de skulle komma som en följd av olydnad: ”De skola i sanning belägra dig inom alla dina portar, till dess dina höga och befästa murar, som du förtröstar på, falla i hela ditt land. Ja, de skola förvisso belägra dig inom alla dina portar i hela ditt land, som Jehova, din Gud, har givit dig. Då skall du nödgas äta din livsfrukt, köttet av dina söner och dina döttrar, vilka Jehova, din Gud, har givit dig, på grund av den hårda press och det starka tryck som din fiende skall omringa dig med. Och Jehova skall förvisso förskingra dig bland alla folk, från den ena änden av jorden till den andra änden av jorden; och där skall du nödgas tjäna andra gudar, som du icke har känt, varken du eller dina förfäder, trä och sten. Och ibland de nationerna skall du icke hava någon ro, och icke heller skall det där visa sig finnas någon viloplats för din fot, och Jehova skall i sanning där giva dig ett bävande hjärta och komma dina ögon att svika och din själ att förtvivla. Och du skall förvisso vara i den största fara för ditt liv och skall leva i skräck natt och dag, och du skall icke vara säker för ditt liv. Och Jehova skall förvisso föra dig tillbaka till Egypten med skepp, på den väg varom jag har sagt till dig: ’Du skall aldrig återse den.’ Och där skola ni nödgas sälja eder åt edra fiender såsom slavar och slavinnor, men det skall icke finnas någon köpare.” — 5 Mos. 28:52, 53, 64—66, 68, NW.

²⁷ Historien vittnar om hur dessa olycksförutsägelser på ett slående sätt uppfylldes på judarna från och med år 70. Josefos ger en åskådlig och förfärande beskrivning av hur en kvinna förfor med sin son under belägringen år 70. Det heter däri: ”Hon [dödar] barnet, steker det och förtär den ena hälften, den andra höljer hon över och förvarar. Genast infinna sig några personer av upprorsmännen och i det de inandas lukten av den vederstyggliga rätten, hota de henne med ögonblicklig död, om hon inte visar dem, vad hon hade lagat till. Under yttrande: ’Jag har även sparat en vacker portion åt eder’, avhöljde hon återstoden av sitt barn.” Bestörta och skräckslagna skyndade sig männen darrande bort från den kväljande synen.g När Titus slutligen intog staden, var tributen 1.100.000 döda och 97.000 fångar.h De överlevande judarna blev kringspridda till alla delar av jorden, och ingenstädes fann de ro, utan de irrade omkring med förtvivlan och skräck i hjärtat och uppfyllda av fruktan för sitt liv. Och inte nog därmed, utan stora skaror av dessa fångar fördes tillbaka till slaveri i Egypten och försattes således i just det tillstånd, varur Jehova mer än femton hundra år tidigare hade befriat deras nation. Josefos säger att ”Titus sände dem, som voro över 17 år gamla, till bergverken i Egypten”. (En engelsk översättning av detta ställe hos Josefos säger, att erövrarna ”belade dem med bojor och sände dem till de egyptiska gruvorna”.)i En judisk bibelkommentar, utgiven av J. H. Hertz, säger i samband med 5 Moseboken 28: 68, att ”när Jerusalem förstördes av romarna, överantvardade både Titus och Hadrianus stora mängder av judar åt slaveri” och att ”Egypten erhöll en stor del av dessa slavar”. Det omtalas där vidare, att romarna hade en flotta i Medelhavet, varmed de transporterade de judiska slavarna till Egypten, och att fastän judarna försökte sälja sig till slavar, fanns det till många av dem inga köpare, så föraktade var de och så överfylld var marknaden. Med vilken tyngd och kraft blev inte profetian i 5 Moseboken uppfylld femton århundraden senare!

28. Vilka iakttagelser delger oss Josefos, och hur stod en styggelse bokstavligen på den heliga platsen, även om detta var en underordnad företeelse?

²⁸ Dessa olyckor drabbade ett släkte som var erkänt ogudaktigt och ont. Josefos säger om det: ”Ingen stad har någonsin genomlevat något dylikt, och intet släkte har, så länge världen stått, varit mera uppfinningsrikt i ondska.”j Det var Josefos’ tro, att Gud lät romarna komma för att straffa judarna, och han anför följande yttrande av Titus: ”Vi hava stritt med Guds hjälp, det har varit han och ingen annan, som fördrivit judarna från dessa bålverk; ty vad förmådde människohänder eller maskiner emot sådana tom?”k Guds hämnd var att vänta som vedergällning för den avskyvärda politiska allians som judarna hade ingått med det hedniska Rom för att åstadkomma Kristi Jesu avrättning. Att de satte kejsaren i den konungsliga ställning som var Messias förbehållen var den stora uppenbara handling som var så avskyvärd och vämjelig och vållade förödelse, men det är också intressant att lägga märke till vad som skedde efter Jerusalems fall: ”Då upprorsmännen flytt in i staden, och templet tillika med alla hus, som befunno sig jämte det, stodo i lågor, förde romarna sina fälttecken till de heliga rummen, uppsatte dem mitt emot den östra porten [nära altaret], offrade därstädes åt dem ...”l På ett mycket bokstavligt sätt stod alltså vederstyggliga avgudabeläten på judarnas heliga plats.

29. Vilken märklig motsvarighet råder mellan det som skedde år 607 f. Kr. och det som tilldrog sig år 70 e. Kr.?

²⁹ Det råder en märklig motsvarighet mellan vissa händelser som inträffade år 607 f. Kr. och andra som tilldrog sig år 70 e. Kr., och detta passar bra in i det hela, eftersom båda dessa tidpunkters tilldragelser utgjorde profetiska skuggor av händelser som nu drabbar denna nuvarande generation. Före katastroferna av år 607 f. Kr. och år 70 e. Kr. hade det folk som gjorde anspråk på att vara i förbund med Jehova och påstod sig vara en trogen ”hustru” gjort sig skyldigt till många synder. Därför att de som utgjorde detta folk hade kommit på avvägar i religiöst avseende och hade blandat sig i politiken, hade de andligt sett begått äktenskapsbrott, och de fick gång på gång den varnande underrättelsen att Jehova skulle förgöra dem, om de inte bättrade sig, och att han till att göra detta skulle bruka nationer som de hade ingått allianser med, men som de nu hade vänt sig ifrån. De kunde förvänta en hemsökelse från Jehova och en förödelse från honom genom dem som förut varit deras politiska älskare. I båda fallen kom de förödande styrkorna för att förgöra, men drog sig trots detta tillbaka för en tid, varigenom det uppstod en gynnsam period för flykt till säkerhet. De genstörtiga dröjde att fly och stämplade som förrädare vilka det än var som verkligen försökte fly. Tillfället till flykt gick förbi, förstörarna kom tillbaka, och förödelsen kom som en hårt drabbande hämnd. Såsom det blivit förutsagt, blev emellertid de krafter som brukades till att verkställa denna hämnd själva senare tillintetgjorda. Babylon föll, sedan det blivit brukat år 607 f. Kr. Det romerska väldet föll sönder och störtade samman, sedan det blivit brukat år 70 e. Kr. Uppenbarelseboken 17:10 visade, att detta sjätte världsvälde inte skulle bestå, utan skulle efterträdas av ett sjunde världsvälde. Hur alla dessa ödesdigra händelser i gångna tider utgör profetiska bilder av händelser som kommer över den nuvarande generationen kommer att visas i efterföljande artikel.

[Fotnot]