”Guds Israel” och slutet på hedningarnas tider
1, 2. a) Vilken situation innanför det nutida Jerusalems murar visar att Jehova inte har återtagit herraväldet över världen genom den staden? b) Men vilken annan stad med detta namn skall vi nu ta i beaktande?
DECEMBER 1917, mitt under kriget, erövrade de brittiska trupperna under general Allenbys befäl det jordiska Jerusalem från de muhammedanska turkarna. Över hela jorden hyllade köttsliga judar denna händelse. Men ännu i denna dag står den muhammedanska helgedomen på Moria berg innanför Jerusalems murar och utgör därmed ett hinder för uppbyggandet av något som helst tempel för judisk tillbedjan på den plats där kung Salomos tempel en gång låg. Det är onekligen så att den Gud, som detta tempel byggdes åt av kung Davids son, inte utövar världsherravälde genom sitt messianska rike i det jordiska Jerusalem nu när ”hedningarnas tider” har utlöpt. Men hur förhåller det sig med det andra Jerusalem? Vilket Jerusalem då? Jo, det Jerusalem som omtalas i det inspirerade brev som skrevs till Messias’ Jesu lärjungar i den romerska provinsen Galatien några år efter det att han förutsagt förstöringen av den återuppbyggda staden Jerusalem, den förstöring som ägde rum år 70 v.t. Där, i Galaterna, kapitel 4, vers 25, 26, läser vi:
2 ”Denna Hagar [den hebreiske patriarken Abrahams slavinna] betyder då Sinai, ett berg i Arabien, och hon svarar mot det nuvarande Jerusalem, för det är i slaveri med sina barn [dess invånare och undersåtar]. Men Jerusalem där ovan är fritt [likt Abrahams fria hustru, Sara], och det är vår moder.”
3, 4. a) Vem eller vad erkände Paulus, liksom de kristna i Galatien, vara hans andliga ”moder”? b) Hur kom Israels nation att bli en del av Guds universella organisation?
3 Den som skrev dessa ord var den omvände juden Saulus från Tarsus, han som kom att bli en utvald apostel till Messias Jesus. ”Det nuvarande Jerusalem”, som han skrev om, uteslöts ur Guds organisation, alldeles som Hagar skickades i väg från Abrahams husfolk, och det förstördes år 70 v.t. Paulus erkände inte längre detta jordiska Jerusalem som sin andliga moder. Han erkände ”Jerusalem där ovan”, det vill säga det överjordiska Jerusalem, som sin andliga moder. Paulus var, liksom dessa kristna i Galatien, ”barn” till henne.
4 När Gud vid berget Sinai förde in Israels folk i en nära samhörighet med honom genom lagförbundet med Mose som medlare, kom Israels nation att utgöra den synliga delen av Jehovas universella organisation. Den tillhörde denna organisation, alldeles som slavinnan Hagar tillhörde Sara, Abrahams första hustru. Sara var en bild av det fria ”Jerusalem där ovan”. Det frambringar den utlovade avkomman.
5. Var skulle således Jehova återigen börja utöva herravälde över världen då hedningarnas tider var till ända? Vilken fråga var det nu tid för honom att besvara, och hur besvarade han den?
5 Med tanke på detta skulle det vara i förbindelse med detta ”Jerusalem där ovan” som Jehova Gud återigen skulle börja utöva sitt herravälde över världen, då hedningarnas tider var till ända krigsåret 1914. Det var då tid för honom att i handling besvara den fråga som den inspirerade skribenten kung David ställde i Psalm 2:1—6 (NW):
”Varför har nationerna larmat och folkgrupperna själva fortsatt att muttra det som är fåfängt? Jordens kungar fattar ståndpunkt, och höga ämbetsmän, de har gått samman som en man mot Jehova och mot hans smorde [hans Messias] och säger: ’Låt oss slita sönder deras band och kasta deras linor bort ifrån oss!’ Han själv som sitter i himlarna kommer att skratta; Jehova själv kommer att bespotta dem. Vid den tiden kommer han att tala till dem i sin vrede, och i sitt häftiga missnöje kommer han att oroa dem; han säger: ’Jag, ja jag, har insatt min kung på Sion, mitt heliga berg.’” — Se även Apostlagärningarna 4:24—26.
6. a) Varför kunde de jordiska styresmännen inte se den messianske kungen bli insatt på tronen vid hedningarnas tiders slut? b) Vad fortsatte styresmännen i världen att förbereda sig för att göra i denna kritiska tid, trots att de i flera tiotal år gjorts uppmärksamma på när hedningarnas tider skulle sluta?
6 Ja, då hedningarnas tider slutade år 1914 var det lämpligt eller tid för Jehova att uppfylla följande profetiska ord som kung David skrev i Psalm 110:1, 2 (NW): ”Jehovas utsaga till min Herre är: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.’ Din styrkas stav skall Jehova sända ut från Sion i det han säger: ’Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.’” Den messianske kungen insattes på tronen på det himmelska berget Sion, och därför kunde kungar och höga ämbetsmän i regeringsställning på jorden inte se detta. Trots att det under flera årtionden hade kungjorts i de publikationer Sällskapet Vakttornet gett ut att hedningarnas tider skulle sluta på hösten år 1914, var dessa jordiska styresmän beslutna att sätta sig emot att den himmelske Messias tog över världsherraväldet. De fortsatte att göra de mest avancerade förberedelser för ett internationellt krig. Men ändå började året 1914 mycket fridsamt, åtminstone på ytan. Sedan störtades nationerna i krig den 28 juli.
7. Vad markerade det att Messias insattes som kung då hedningarnas tider slutade år 1914 början till, när det gäller hans förhållande till jorden? Varför svarar du så?
7 Att Messias insattes som kung och fick sätta sig på Jehovas högra sida just detta år markerade början av hans osynliga närvaro med avseende på vår jord. Varför kan man säga det? Därför att tiden nu var inne för honom att som nyinsatt kung över jorden rikta sin uppmärksamhet mot sin jordiska besittning, som då var ockuperad av hans fiender, dem som eftersträvade att utöva herraväldet över världen. Hans ”styrkas stav” sändes ut från ”Jerusalem där ovan” och riktades mot vår jord. På Jehovas befallning började han härska mitt ibland sina fiender nere på jorden. Det var också ner till jorden som han slungade djävulen och hans demoner ut från himmelen. — Uppenbarelseboken 12:7—17.
8. ”Tecknet” på vad frågade Jesu apostlar honom om, och hur skulle tillståndet vara då bland nationerna, enligt Psalm 2:1?
8 ”Tecknet” som Messias Jesus beskrev som bevis på sin osynliga ”närvaro” kunde ses då hedningarnas tider slutade år 1914. Strax innan Jesus led martyrdöden frågade apostlarna honom: ”Säg oss, när detta skall ske och vad som skall vara tecknet på din närvaro och tidsålderns avslutning.” (Matteus 24:3, The Emphasised Bible av J. Rotherham; The Emphatic Diaglott av Benjamin Wilson; Youngs Literal Translation; Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna) Enligt Psalm 2:1 skulle nationerna larma vid den tidpunkt då Gud skulle insätta Messias Jesus som kung i det överjordiska Jerusalem eller Sion.
9. a) Fick apostlarna, som ställde frågan, under första århundradet bevittna en vedermöda, som var så stor att den för alltid skulle sakna motstycke? b) Vilket slags uppfyllelse utgjorde därför detta att de fick bevittna de ting som Jesus omnämnde i Matteus 24:7—15?
9 Om Jesus tänkte på Psalm 2:1 och även Psalm 110:1—4, när han besvarade apostlarnas fråga, vet vi inte. Hur det än förhåller sig med den saken stämmer hans svar överens med dessa profetior som kung David uttalade, och detta på ett långt mer slående sätt nu efter år 1914 än under de 37 år som gick mellan den tidpunkt då apostlarna ställde sin fråga och Jerusalem förstördes av de romerska härarna år 70 v.t. Denna förskräckliga judiska olycka förblev helt visst inte utan motstycke. Den var till exempel inte värre än den massaker på 6.000.000 judar som rapporteras ha ägt rum under Hitlers nazistregim före och under andra världskriget. Jerusalems förstöring var inte en ”stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma”. (Matteus 24:21) Det som de frågande apostlarna bevittnade fram till slutet av det första århundradet v.t. utgjorde en uppfyllelse i miniatyr av Jesu profetia — när det gällde hungersnöd, jordbävningar, farsoter, krig och förföljelse, såväl som utplånandet av ”det nuvarande Jerusalem”. De behövde inte skrika av förtvivlan på grund av detta, eftersom det överjordiska Jerusalem stod kvar.
10. Vilken slutsats leds vi fram till genom den större uppfyllelsen av Jesu profetia?
10 Dessa ting som då hände utgjorde inte ett sammansatt ”tecken” på hans ”närvaro” och ”tidsålderns avslutning”. För att Jesu profetia skulle bevisas vara sannfärdig måste hans ord därför få en större uppfyllelse längre fram, under den tid då de sista medlemmarna av hans ”lilla hjord” av arvingar till Riket levde. (Lukas 12:32) Detta skulle ske från den tidpunkt då hedningarnas tider utlöpte och fram till nu. När vi ser på vad som hänt i världshistorien sedan det årtalet — i ljuset av bibelns profetior — kan vi inte annat än bli övertygade om att vi lever i ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3; Markus 13:4) Denna övertygelse blir ytterligare stärkt genom uppfyllelsen av Uppenbarelseboken 6:3—17, som skrevs mer än tjugofem år efter Jerusalems förstöring och handlar om de fyra ryttarna i Apokalypsen, som folk kallar dem.
11. Vad kan de medlemmar av ”församlingen av de förstfödda” som ännu lever minnas från tiden då första världskriget ägde rum, och hur ter sig uppfyllelsen av Jesu profetia under det första århundradet i jämförelse med de händelser som ägt rum på senare tid?
11 Några av kvarlevan av ”församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna” lever ännu i denna dag, och de kommer mycket väl ihåg spanska sjukan. (Hebréerna 12:23) Denna hemska farsot svepte över jorden mot slutet av första världskriget, som en av de förutsagda farsoterna, och det var fler millioner människor som dödades i den än det var som dödades under de fyra år första världskriget varade. De medlemmar av kvarlevan som fortfarande lever kommer också ihåg den förföljelse som bröt ut mot de kristna bibelforskarna, som försökte hålla sig fria från den blodskuld världen drog över sig. De kommer ihåg hur denna förföljelse nådde sin kulmen i och med att presidenten (48 år gammal), kassaförvaltaren (54 år gammal) och sex andra av deras medarbetare vid Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets huvudkontor sattes i fängelse på grund av anklagelser som år 1919 av domstol bevisades vara falska. I samband med detta förbjöds vissa av Sällskapets publikationer i Canada och Förenta staterna, och de blev fria först efter första världskriget. När man tänker på allt detta ser man att det som hände i uppfyllelse av Jesu profetia på apostlarnas tid under det första århundradet förbleknar i fråga om betydelse, jämfört med de liknande händelser som ägde rum i världsvid skala under åren 1914—1918.
”Guds Israel” handlar i lydnad
12. a) Vilka skulle drabbas av förföljelse enligt vad han sade då han svarade på frågan angående ”tecknet” på hans närvaro, och vilken folkgrupp tillhörde de första som skulle drabbas? b) Vad har ersatt ”det som är Israel efter köttet”?
12 När Jesus besvarade frågan om ”tecknet” på hans osynliga ”närvaro”, nämnde han inte att ”det som är Israel efter köttet” skulle drabbas av någon förföljelse. (1 Korintierna 10:18) Han förutsade att hans lärjungar skulle drabbas av förföljelse — först, naturligtvis, de som var naturliga, omskurna judar och proselyter. Men i och med att profetian i Joel 2:28, 29 började uppfyllas på pingstdagen år 33 v.t., blev hans lärjungar ett nytt Israel, ett andligt Israel. (Apostlagärningarna 1:6—2:42) Omkring år 50 v.t. skrev en omvänd jude, aposteln Paulus, till de kristna i Galatien, och han sade vidare till dem: ”Men Jerusalem där ovan är fritt, och det är vår moder.” (Galaterna 4:26) Och mot slutet av sitt brev skrev han: ”Ty varken ett omskuret tillstånd eller ett oomskuret är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och alla som vill vandra ordningsfullt efter detta rättesnöre, över dem vare frid och barmhärtighet, ja över Guds Israel.” — Galaterna 6:15, 16.
13. Vilket framträdande drag i ”tecknet” på ”avslutningen på tingens ordning” söker kvarlevan och dess följeslagare ha del i personligen, och vilka resultat har detta lett till hittills?
13 Hur bör kvarlevan av detta ”Guds Israel” handla i lydnad, nu när den klart ser ”tecknet” på ”avslutningen på tingens ordning”? Jo, den bör handla så att den har del i att uppfylla det framträdande drag i ”tecknet” som Jesus förutsade med orden: ”Men den som har hållit ut [under förföljelse] till slutet [grekiska: telos], han skall bli frälst. Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna [gojim]; och sedan skall slutet [telos] komma.” (Matteus 24:13, 14; Markus 13:9, 10) Året efter första världskrigets slut började den då levande kvarlevan av ”Guds Israel” lydigt handla i överensstämmelse med denna profetiska befallning. Detta har lett till att kvarlevan av de andliga israeliterna och dess följeslagare som också är vittnen för Jehova nu predikar ”dessa goda nyheter om riket” i 205 länder och på omkring 190 språk. Detta har skett trots förföljelse och andra världskriget.
14. Att vilka ”tider” har gått till ända för nationerna lät de komma till kännedom genom att avge detta vittnesbörd, och hur kan vi säga att det verkligen förhållit sig så?
14 Genom att detta vittnesbörd om det upprättade Riket så obevekligt avgetts har hedningarna, gojim, ”nationerna”, fått möjlighet att lära känna att deras ”tider”, deras ”sju tider”, för förtrampandet av Jerusalem gick till ända hösten 1914. (Lukas 21:24) Det Jerusalem som åsyftas här är inte det jordiska Jerusalem i Mellersta Östern, utan det överjordiska Jerusalem, för det var där, i himmelen, som Jehova Gud insatte sin Messias, sin smorde Son Jesus, på tronen då hedningarnas tider utlöpte år 1914. ”Den heliga staden” som nationerna, hedningarna, skulle trampa ”under fötterna i fyrtiotvå månader”, enligt Uppenbarelseboken 11:1, 2, var följaktligen inte ”det himmelska Jerusalem”, i vilket Messias Jesus regerat sedan år 1914. (Hebréerna 12:22) Det var i stället kvarlevan av ”Guds Israel” som blev trampad under fötterna i 42 månmånader, eller tre och ett halvt månår, genom den förföljelse som drabbade den under första världskriget. Men när bibelforskarna höll sitt andra konvent i Cedar Point i Ohio i USA sommaren 1922, hade de blivit fullständigt återställda i andligt avseende. Den förföljelse av kvarlevan som således skedde under första världskriget utgjorde en del av ”tecknet” som skulle visa att Jesus var närvarande i sitt rike från år 1914 och framåt i Jerusalem där ovan, som är fritt från allt förtrampande. — Matteus 24:3, 9—13.
15. Vad började kvarlevan och dess följeslagare göra då som aldrig förr, och har de med avseende på detta låtit sig förtrampas?
15 Det var då som kvarlevan av ”Guds Israel” satte i gång att ”förkunna om Konungen och Riket” som aldrig förr. De har andligen talat inte legat kvar på marken så att hedningarna kunnat fortsätta att förtrampa dem. — Uppenbarelseboken 11:7—15.
16. Vilken kung har sedan år 1914 kommit ridande och dragit kuvande fram mitt ibland sina fiender, och på vilket sätt kommer det inom kort att ske en omsvängning i förhållandena när det gäller förtrampandet?
16 Det har skett en underbar omsvängning i förhållandena sedan hedningarnas tider slutade år 1914, då Jesus Kristus insattes på tronen som kung och började regera i det överjordiska Jerusalem. Han har sedan den tiden dragit kuvande fram mitt ibland sina jordiska fiender. När vittnesbördet om Riket avgetts i internationell skala, skall slutet på ”avslutningen på tingens ordning” vara här, något som kommer att ske inom kort. Dessa fiender, hedningar eller ”nationer”, kommer att huggas ner likt druvklasar på en vinstock dignande av frukt. Han kommer sedan att slunga ner dem i ”Guds förbittrings stora vinpress”, och där kommer han att ge dem vad de förtjänar. Han kommer att trampa och pressa ut själva deras livsblod. (Uppenbarelseboken 14:18—20) ”Han skall vara herde över dem [nationerna] med järnstav. Han trampar också Guds, den Allsmäktiges, vredes förbittrings vinpress.” — Uppenbarelseboken 19:15.
17. Vilken liknelse är den sista i Jesu profetia om ”tecknet”, och hur görs det gott mot kungens andliga ”bröder”?
17 Uppfyllelsen av Jesu liknelse om fåren och getterna skulle utgöra en del av ”tecknet”, beviset på hans osynliga ”närvaro” och ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3; 25:31—46) Millioner människor har i överensstämmelse med förutsägelsen nu tagit emot det vittnesbörd om Riket som kvarlevan av ”Guds Israel” avgett. De har reagerat helt riktigt och dessutom visat uppskattning. Dessa symboliska ”får” gör gott mot även den minste av den nu regerande kungens, Jesu Kristi, andliga ”bröder”. ”Fåren” utför i samarbete med dessa hans ”bröder” den överväldigande delen av detta förutsagda predikande av ”dessa goda nyheter om riket” jorden utöver till ett slutligt vittnesbörd.
18. Vilket ”rike” önskar de symboliska fåren ärva, och hur får de inbjudan att göra det?
18 Dessa symboliska ”får” önskar ärva ”det rike som har varit berett åt [dem] ... från världens grundläggning”. (Matteus 25:34) Den nu regerande ”Människosonen” kommer att inbjuda dem att få ärva det, då de går in i den ”stora vedermödan” — med utsikten att få överleva den under Guds beskydd. Detta kommer att ske i uppfyllelse av Jesu avslutande ord i liknelsen: ”Och dessa [de symboliska getterna som inte gör gott mot Kristi ”bröder”] skall gå bort till evigt avskärande [i döden], men de rättfärdiga [de symboliska fåren] till evigt liv.” (Matteus 25:46) De kommer att utgöra det ”kött” som skall bli frälst genom den ”stora vedermöda ... som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma”. För Guds ”utvaldas” (kvarlevan av ”Guds Israel”) skull kommer de dagarna av denna den största av alla jordiska vedermödor att bli förkortade. — Matteus 24:21, 22.
19. Vad skall den ”stora skaran” komma ut ur, och vad skall de göra med ”Rikets” besittning som de då får vandra in i?
19 Den ”stora skaran” av fårlika människor skall således ”komma ut ur den stora vedermödan” och vandra in i kungens, Jesu Kristi, renade jordiska besittning. (Uppenbarelseboken 7:9—14) När den nya tingens ordning börjar verka, skall de få ta del i att förvandla denna Rikets besittning till det världsvida jordiska paradis som Skaparen hade tänkt sig, då han gav föräldrarna till hela människovärlden, Adam och Eva, det gudomliga mandatet över jorden. — 1 Moseboken 1:27—31; 2:5—9.
20. Vad gör dessa fårlika människor tillsammans med kvarlevan under tiden, och vilken innebörd av ”tecknet” håller de fast vid ända till ”slutet”?
20 Under tiden som dessa rättfärdiga fårlika människor väntar på att få höra följande inbjudan av den nu regerande ”Människosonen” i himmelsk härlighet: ”Kom, ni som har välsignats av min Fader, ta i arv det rike som har varit berett åt er från världens grundläggning”, fortsätter de att arbeta skuldra vid skuldra tillsammans med kvarlevan av ”Guds Israel”. (Matteus 25:34) I likhet med dessa andliga israeliter förlorar de inte tron på innebörden i att hedningarnas tider slutade år 1914. De blundar inte för det allt klarare ”tecknet” på Messias’ Jesu ”närvaro” som kung, utan förhärligar i stället sin tjänst som hans jordiska undersåtar och kämpar med glädje vidare, samtidigt som de predikar ”dessa goda nyheter om riket” jorden utöver och ser ”slutet” närma sig med hast. — Matteus 24:14.
Kan du besvara följande frågor?
□ Vad bevisar uppfyllelsen av alla de olika dragen i det förutsagda ”tecknet”?
□ I vilken verksamhet tar ”Guds Israel” och dess följeslagare del?
□ Vad är ”den heliga staden” som trampades ”under fötterna i fyrtiotvå månader”, och vilket ”Jerusalem” trampades inte under fötterna?
□ När verket med att skilja de symboliska fåren från getterna är fullbordat, vad kommer då att hända med var och en av dessa grupper?
[Bild på sidan 24]
Vilka synliga tecken förutsade Jesus, tecken som skulle göra det möjligt för hans efterföljare att veta när hedningarnas tider hade slutat?