Fred med Gud under den ”stora vedermödan”

1. a) Fick Jesu profetia, återgiven i Matteus 24:4—22, en bokstavlig uppfyllelse på det jordiska Jerusalem? b) Hur vet vi om denna profetia kommer att få någon ytterligare uppfyllelse?

JESU profetia, som är återgiven i Matteus 24:4—22, fick på ett häpnadsväckande sätt en bokstavlig uppfyllelse. Detta inträffade under den tid som förflöt från det att han hade uttalat den år 33 v.t. och fram till slutet på Jerusalems ”stora vedermöda” år 70 v.t. En sådan ”stor vedermöda” har inte på nytt inträffat eller kommit över Jerusalem en andra gång, nej, inte ens över det återuppbyggda Jerusalem vid den tid då romerska katoliker företog korståg mot muhammedanerna i Främre Orienten. Men innebär detta då att Jesu profetia vid det här laget bara är utagerad historia utan någon vidare tillämpning? Nej! Själva det sätt, på vilket Jesus formulerar sin förutsägelse om den ”stora vedermödan”, vittnar om att den gäller en vedermöda långt större än Jerusalems belägring och förstöring år 70 v.t. Ja, så måste det vara!

2. a) Varför medger bibelkommentatorer att det är svårt att förstå eller att tillämpa Jesu profetia? b) Vad har A. Plummer sagt om Lukas 21:22?

² Välkända bibelkommentatorer i kristenheten medger att Jesu profetia delvis är svår att förstå eller tillämpa. Han framställde den som svar på en tredelad fråga, som gällde när Jerusalem och dess tempel skulle förstöras och vad som skulle vara tecknet dels på hans ”närvaro” och dels på ”avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3, NW) Sådana kommentatorer medger att i Jesu profetiska svar på alla tre delarna av frågan är det i vissa fall svårt att riktigt förstå, om han syftar på den ena eller den andra detaljen.a I fråga om Jesu ord som är återgivna i Lukas 21:22 och som lyder: ”Detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas”, har till exempel författaren och bibelkommentatorn A. Plummer följande att säga: ”Detta hänsyftar alltså på Jerusalems förstöring såsom en förebild till världens ände.”b

3. Vad förstår vi att Jesus uppenbart tänkte på, då han talade om Jerusalem och om tingens ordning, för att orden i Matteus 24:21, 22 skall stämma?

³ Det är uppenbart att Jesus med rätta, när han talar om den tid, då ”detta” skall ske, såväl som om tecknet på ”avslutningen på tingens ordning”, tänkte på något ofantligt mycket större än vad de spörjande apostlarna tänkte på. Han använde det till undergång dömda, otrogna Jerusalem på hans tid såsom en skuggbild eller förebild, och han tänkte följaktligen på det motbildliga otrogna Jerusalem, kristenheten, och dessutom tänkte han på en tingens ordning som omfattar mycket mera än den judiska tingens ordning med sitt centrum i Jerusalem och dess tempel. Därför kunde Jesus utan överdrift säga: ”Då skall det bli en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och inte heller skall förekomma mera. Ja, om inte de dagarna bleve förkortade, så skulle intet kött bli frälst; men för de utvaldas skull skall de dagarna bli förkortade.” (Matt. 24:21, 22, NW) Det motbildliga otrogna Jerusalems, kristenhetens, fruktansvärda förstöring utgör en del av det olycksbringande slutet för den närvarande världsomfattande ”tingens ordning” (NW), som ofta kallas ”världens ände”. — Matt. 24:3, 1883.

4. a) Vilka detaljer i Jesu profetia har att göra med förhållanden efter Jerusalems förstöring år 70 v.t.? b) Vad är det då rimligt att Jesus menade, när han talade om Jerusalem?

⁴ Tiden för Jesu Kristi andra ”närvaro” inbröt sannerligen inte vid Jerusalems förstöring år 70 v.t. Dessutom skulle hedningarnas tider fortsätta efter dess förstöring, och den ”tingens ordning”, som omfattade hela världen, skulle alltså fortsätta åtminstone till dess ”hedningarnas tider” var ”fullbordade”. I den del av Jesu profetia, som följer på hans beskrivning av Jerusalems ”stora vedermöda” och inbegriper hans liknelse om fåren och getterna, finns det dessutom detaljer som inte uppfylldes vid Jerusalems förstöring år 70 v.t. (Matt. 24:23—25:46) Det är följaktligen bara rimligt att tänka att Jesus talade om det till undergång dömda Jerusalem i tvåfaldig bemärkelse, dels bokstavligt och dels symboliskt, dels förebildligt och dels motbildligt.

5. a) Varför har vi inte fel, då vi tillämpar Jesu profetia på tiden från 1914 och fram till Harmageddon? b) Vilket ”Jerusalem” upphörde att bli förtrampat år 1914, och hur gick det till?

⁵ Då har vi alltså inte fel, när vi tillämpar Jesu profetia också på tiden från år 1914 v.t. och framåt till det stundande Harmageddonkriget, eller hur? Nej! Ty mitt ibland oss har vi fortfarande det symboliska, motbildliga otrogna Jerusalem, dvs. kristenheten. Såväl bibelns tidsuppgifter som de inträffade faktiska händelserna bevisar att hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider” (NW), utlöpte år 1914 v.t., omkring 4/5 oktober det året. (Luk. 21:24) Hednanationerna hade inte ”förtrampat” det motbildliga otrogna Jerusalem (kristenheten) fram till år 1914. Men de hade förtrampat Guds rikes rättigheter, som tillhörde Guds Messias såsom konung Davids förblivande arvinge, hans rätt att härska i Jerusalem och över Davids nation bestående av Israels tolv stammar. Jehova Gud gjorde alltså år 1914 slut på hednanationernas förtrampande av hans Messias’ rätt till Guds rike? Hur? Genom att han insatte sin Son, Jesus Kristus, på det himmelska Sions berg och så återupprättade det messianska riket. Sedan dess har Gud gjort anordningar för att göra hednanationerna till fotapall åt sin messianske konung, Jesus, för att slutligen utplåna dem i det stundande Harmageddonkriget.

6. a) Vilken jämförelse görs här mellan händelserna under den nutida, motbildliga tidsperioden och det som hände under den förebildliga tidsperioden i förbindelse med det forntida Jerusalem? b) På vad var detta ett tydligt bevis för nationerna i denna tid?

⁶ För nitton hundra år sedan återvände Jesus till himmelen och har sedan dess varit frånvarande vad jorden angår. Eftersom det forntida Jerusalem utgjorde en förebild, var tiden från hans himmelsfärd och fram till Jerusalems förstöring också förebildlig. Den svarar mot tidsperioden från hedningarnas tiders slut år 1914 v.t. och fram till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (NW), Harmageddon, där det motbildliga otrogna Jerusalems, kristenhetens, politiska älskare och medförbundna kommer att tillintetgöras. (Upp. 16:14—16) Förekom det krig, hungersnöd, farsoter och jordbävningar då för nitton hundra år sedan, före Jerusalems förstöring år 70 v.t.? Ja, och på samma sätt har det varit i våra dagar under tiden sedan 1914 v.t., då Jesu frånvaro slutade, andligen talat. Att hedningarnas tider utlöpte det året markerades i själva verket av att nation reste sig mot nation och rike mot rike i det första världskriget i människans historia. Hungersnöd, farsoter och jordbävningar åtföljde detta första världskrig eller följde i dess spår, och detta i en omfattning som man aldrig förr upplevt maken till. Detta var ett tydligt bevis för nationerna på att Jesus Kristus var ”närvarande” i sitt himmelska rike såsom Messias, liksom han — efter sin himmelsfärd och sedan han satt sig på Guds högra sida — härskade bland sina åt Gud överlämnade, döpta lärjungar på jorden fram till Jerusalems förstöring och därefter.

7. a) Vad utgjorde dessa händelser från och med år 1914, enligt vad Jesus sade i sin profetia? b) Varför var ”slutet” ”inte ännu” inne efter dessa inledande händelser?

⁷ Liksom det var för nitton hundra år sedan utgjorde det internationella kriget, livsmedelsbristen, farsoterna och jordbävningarna en ”begynnelse till nödens våndor”. (Matt. 24:8, NW) Så förhöll det sig i synnerhet med det motbildliga otrogna Jerusalem, kristenheten, ty första världskriget var till största delen dess krig. Av de tjugoåtta makter, som var inblandade i det, var det nämligen bara fyra som inte var så kallade kristna nationer och riken. Men efter de litet mer än fyra åren, som första världskriget varade, var ”slutet ... inte ännu” inne. (NW) Kriget ledde inte till kriget på Guds stora dag, Harmageddon. Det återstod ännu mycket arbete att utföra. Innan ”slutet” skulle få komma, måste ett världsomfattande arbete utföras av Jesu trogna lärjungar på jorden. Vilket då? ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (NW) Liksom ”goda nyheter” blev predikade bland ”hela den skapelse som är under himmelen”, innan Jerusalem förstördes år 70, har vittnesbörd om Guds upprättade messianska rike sedan 1914 avgetts på hela den bebodda jorden för alla nationer. Också detta har utförts av Jehovas vittnen trots förföljelse. — Matt. 24:9—14.

8. Vad är det då som fortfarande hör framtiden till och som skall komma över det motbildliga otrogna Jerusalem, och vad är Guds uppsåt beträffande ”de dagarna”?

⁸ Det motbildliga otrogna Jerusalem, kristenheten, har upplevt sin ”begynnelse till nödens våndor”, och varken dess situation eller den övriga världens har blivit mindre plågsam sedan dess. I sin profetia talade Jesus om att nationernas ”ångest” och rådlöshet skulle fortsätta, utan någon förbättring. (Luk. 21:25, 26) Den ”stora vedermödan” över det motbildliga otrogna Jerusalem hör ännu framtiden till, en vedermöda som med nödvändighet får följder för dess politiska medförbundna och beskyddare världen utöver. Av Jesu beskrivning framgår det tydligt att denna vedermöda, i likhet med syndafloden på Noas tid, är ett hot mot allt mänskligt liv i köttet. (Matt. 24:21, 22, 36—39) Om den får fortsätta för länge, kunde allt ”kött” bli utrotat. Därför är det Guds uppsåt att förkorta antalet av ”de dagarna”, som denna ”stora vedermöda” utan motstycke skall få pågå. — Mark. 13:19, 20, NW.

9. Vilken förklaring till hur Gud skulle förkorta den ”stora vedermödans” dagar offentliggjordes år 1925?

⁹ För sina ”utvaldas” skull förkortar han dessa dagar. Hur? År 1925 framhölls det i en ledande artikel i Vakttornet, på svenska i numret för 15 augusti, med rubriken ”För de utvaldas skull”, att ”de dagarna” av den ”stora vedermödan” förkortades genom ett avbrott mitt i denna tidsperiod. Man förklarade att den ”stora vedermödan” hade börjat år 1914 v.t. och att den inte fick nå höjdpunkten då, utan att Gud lät första världskriget upphöra i november år 1918. Därefter beredde Gud en mellantid för den verksamhet som hans smorda kvarleva av utvalda kristna skulle utföra, innan han skulle låta den slutliga delen av den ”stora vedermödan” komma i gång i Harmageddonstriden och nå sitt slut. Detta skulle ge möjlighet åt fårlika människor att bli frälsta. — Matt. 25:31—46.

10. Varför tycktes denna förklaring vara rätt och riktig på den tiden, år 1925?

¹⁰ Denna förklaring föreföll rätt och riktig på den tiden, år 1925, bara sju år efter första världskrigets slut och fjorton år innan andra världskriget oväntat bröt ut, ett krig fyra gånger så ödeläggande som första världskriget. Men inte heller andra världskriget övergick i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (NW) vid Harmageddon, såsom några förväntade att det skulle göra. (Upp. 16:14—16) Och nu befinner vi oss tjugofem år efter andra världskrigets slut år 1945, och några av den smorda kvarlevan av de utvalda är fortfarande i livet, och Harmageddonkriget hör fortfarande framtiden till, fastän det nu är mycket nära. År 1925 ansågs fortfarande de bibliska kronologiska uppgifterna i boken ”Tiden är nära”, som utkom (på engelska) år 1889, vara korrekta. Därför räknade man inte med att perioden om 6.000 år av människans tillvaro på jorden skulle utlöpa först under 1970-talet. De gamla kronologiska uppgifterna beträffande de i bibeln omtalade händelserna och profetiornas uppfyllelse påverkade naturligtvis kristna bibelforskares uppfattning av förhållandena. Nu har emellertid de kronologiska uppgifterna på nytt blivit ingående granskade.

11. Hur lång har mellantiden blivit, räknat ända till nu, enligt denna förklaring, och vad händer under tiden med kvarlevan av de smorda ”utvalda”?

¹¹ Om den första delen av den ”stora vedermödan” började år 1914 och slutade år 1918, såsom det förklarades år 1925, då har mellantiden, under vilken ”de dagarna” av vedermödan har blivit förkortade, kommit att sträcka sig över mer än fyrtioett år och är ännu inte till ända. Många av den smorda kvarlevans medlemmar som upplevde slutet på första världskriget i november 1918 och andra, som har fogats till kvarlevan sedan dess, har hunnit bli gamla, och några har dödats under förföljelse eller dött av ålderdom eller andra orsaker. Av de 376.393 som firade Herrens nattvard år 1948 till exempel tog bara 25.395 del av brödet och vinet till ett vittnesbörd om att de tillhörde den smorda kvarlevan. Men den 1 april år 1969 tog bara 10.368 av de 2.719.860 högtidsfirarna del av brödet och vinet. I den skaran ingick ganska många medlemmar av kvarlevan som upplevde ”begynnelsen till nödens våndor” under första världskriget. Några av dem skall leva ännu längre, ja, uppleva och överleva Harmageddonkriget, i överensstämmelse med Jesu ord, återgivna i Matteus 24:33—35 (NW):

12. Vad profeterade Jesus om ”detta släktled”?

¹² ”När ni ser alla dessa ting”, då ”må ni också ... veta att han är nära för dörren. Jag säger er i sanning att detta släktled [eller: denna generation] ingalunda skall försvinna, förrän allt detta inträffar. Himmel och jord skall försvinna, men mina ord skall ingalunda försvinna [ouppfyllda].”

13. a) När började den ”stora vedermödan” inte, enligt vad som hände det forntida Jerusalem i förebilden? b) När infaller då den ”stora vedermödan”, och vad kommer den att betyda för kristenheten och dess bundsförvanter?

¹³ Men hur förhåller det sig, om den förklaring som gavs år 1925 varit riktig, dvs. att den ”stora vedermödans” dagar blev förkortade på mitten, ”för de utvaldas skull”? (Matt. 24:22) I så fall skulle tidsperioden mellan den inledande delen av den ”stora vedermödan” och den avslutande delen av den, Harmageddon, visa sig vara omkring fem gånger längre än den ”stora vedermödan” själv. Men för att svara mot händelserna i första århundradet, från Jesu ”avfärd” då han for upp till himmelen år 33 v.t. till Jerusalems förstöring år 70 v.t., kan den motbildliga ”stora vedermödan” inte ha börjat år 1914 v.t. Vad Jerusalems nutida motbild fick uppleva åren 1914—1918 var bara ”en begynnelse till nödens våndor” för det och dess politiska bundsförvanter. Den ”stora vedermöda”, som blir av sådan omfattning att något liknande aldrig mer kommer att inträffa, hör ännu framtiden till, ty den innebär undergång för den falska religionens världsvälde (kristenheten inbegripen), efterföljd av ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon emot den babyloniska falska religionens politiska bundsförvanter. I denna ”stora vedermöda” skall den religiösa såväl som den politiska delen av den närvarande tingens ordning nå sitt slut.

14. a) Hur skall den stundande ”stora vedermödan” bli förkortad, enligt det ord som Jesus använde? b) Varför kan Gud förkorta dess dagar, och varför är detta angeläget?

¹⁴ Det är denna stundande ”stora vedermöda”, vars dagar måste bli ”förkortade” [grek.: kolobóo], avkortade, avkapade i slutet, inte avhuggna på mitten. Detta sker för Guds ”utvaldas” skull och för att något ”kött” skall bli frälst. (Matt. 24:21, 22) Gud har fastställt ”dagen och ... stunden”, då denna ”stora vedermöda” utan dröjsmål skall börja. (Matt. 24:36) Eftersom Gud, när ”den dagen och den stunden” är inne, har hela kvarlevan av sina ”utvalda” i trygghet utanför det motbildliga otrogna Jerusalem och utanför den världsliga tingens ordning, som är förbunden med det, kan han då genom ett snabbt ingripande utkräva gudomlig hämnd på hela denna onda tingens ordning och låta den drabbas av tillintetgörelse. Såsom det förhöll sig med Jerusalems förstöring år 70 v.t. kan antalet dagar av den stundande ”stora vedermödan” bli ”förkortade”, det finns inget behov att förlänga dem. Detta kommer också att medge att något ”kött” blir frälst och bevarat vid liv genom den ”stora vedermödan”, eftersom bräckligt mänskligt ”kött” i normala fall, utan gudomligt beskydd, inte skulle kunna uthärda en alltför lång förlängning av denna ”stora vedermöda”, som blir den värsta i hela människosläktets historia.

15. a) Hur kom det sig att det blev ett plötsligt slut på arbetet med att göra fler människor till medlemmar av den judiska kvarlevan? b) Hur höll Gud därpå räkenskap med Jerusalem och Judeen?

¹⁵ För nitton hundra år sedan gjorde aposteln Paulus ett i det här sammanhanget betydelsefullt uttalande i sitt brev till romarna, som han skrev omkring år 56 v.t. Han talade om den kristna kvarleva som tagits ut ur den judiska nationen och citerade samtidigt Jesaja 10:22, 23, i det han sade: ”Det [är] kvarlevan som skall bli frälst. Ty Jehova skall hålla räkenskap på jorden, skall avsluta den och avkorta den [eller: med hast verkställa den; grek.: syntémno].” (Rom. 9:27, 28, 1950 års upplaga, fotnot) Då på Paulus’ tid, år 66 v.t. och kort därefter, flydde de judekristna bort från Judeen och Jerusalem, och på så sätt avbröts helt plötsligt arbetet med att omvända judar, som var bosatta i Judeen och Jerusalem, så att de blev en del av den judiska kvarlevan. Därför verkställdes Guds förintelsedom år 70 v.t. på Jerusalem och dess tempel, men inte i ett långdraget krig genom en varaktig belägring, utan genom en häpnadsväckande kort belägring till följd av att det motstånd, som de innestängda, upproriska judarna bjöd, helt och hållet bröt samman.

16. Vad var det då som blev förkortat med avseende på Jerusalem, och varför förgicks i alla fall så många judar?

¹⁶ Jerusalems ”stora vedermöda” blev följaktligen inte förlängd utan blev ”förkortad”, vilket medgav att 97.000 överlevde, fastän de inte hade Guds beskydd, under det att 1.100.000 judar förgicks. Jerusalem befann sig sannerligen inte då i fred med Gud, men olyckan inträffade av den anledning som Jesus nämnde om, då han under tårar vände sig till Jerusalem med orden: ”O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. ... Därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt [blev granskad, NW].” — Luk. 19:41—44.

17. I vilket förhållande stod likväl de kristna judar som hade undkommit, och vad var de utom räckhåll för?

¹⁷ De kristna judar, som hade lyckats undkomma och vid denna tid befann sig utanför det ödelagda Judeen, hade däremot fred med Gud i likhet med alla andra kristna troende av hednisk såväl som judisk börd. De var Guds ”utvalda”, fria att tjäna honom genom att predika de ”goda nyheterna” om hans messianska rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. — Matt. 24:14, NW; Mark. 13:10.

18. a) Vilka kommer att förena sig i veklagan, när den väntade tid är inne då Guds Son kommer för att verkställa dom? b) Vad hade Jesus talat om, innan han profeterade om de utvaldas församlande, och vad utvisar de historiska förhållandena om detta församlande?

¹⁸ Den smorda kvarlevan av Guds ”utvalda” i denna tid har också fred med Gud, fastän de befinner sig mitt i en osäker och orolig värld. De förväntar att Guds Son, Jesus Kristus, inom kort skall komma för att verkställa Guds dom över den närvarande onda ”tingens ordning”. Enligt Jesu profetia skall vid den tiden inte bara de judiska stammarna, utan ”alla jordens stammar slå sig själva i veklagan”. De skall inse att tillintetgörelse väntar dem genom ett ingripande från ”Människosonen”, Jesus Kristus, som kommer i sin härlighet och makt. Men hur förhåller det sig med den smorda kvarlevan? Kommer den att förena sig med världen i veklagan? Nej! Ty Jesus profeterade om att hans änglar skall ”församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlarnas ena ända till den andra”. (Matt. 24:29—31, NW) Jesus profeterade om detta sedan han hade talat om Jerusalems förstöring. Av historiska fakta vet vi att församlandet av dessa ”utvalda” inte började förrän en lång tid efter det forntida Jerusalems ”stora vedermöda” år 70 v.t.

19. a) Vart församlas de ”utvalda”? b) Hur kommer det att förhålla sig med kvarlevan, när den ”stora vedermödan” bryter ut, och vad förväntar dess medlemmar?

¹⁹ Församlandet påbörjades sedan första världskriget upphört år 1918. Kvarlevan av de ”utvalda” blev församlade, inte till himmelen, utan till världsvid enhet, vad organisation och verksamhet beträffar, för att för alla nationer predika de ”goda nyheterna” om Guds upprättade rike, till vilket de blivit utvalda såsom Guds arvingar och såsom Jesu Kristi medarvingar. (Matt. 24:14; Rom. 8:16, 17; 2 Tim. 2:11, 12) Vid den tid, då den motbildliga ”stora vedermödan” bryter ut, skall antalet medlemmar av denna smorda kvarleva vara fulltaligt; utväljandet av arvingar till Riket kommer att vara avslutat. Såsom klass betraktad förväntar denna smorda kvarleva att få överleva den ”stora vedermödan” och den närvarande ”tingens ordnings” tillintetgörelse och träda in i Guds nya tingens ordning under det himmelska välde som utövas av hans Messias, Jesus. — Upp. 7:1—8.

Något ”kött” blir frälst

20. a) Från vilket religiöst område har kvarlevan av de ”utvalda” till största delen tagits ut? b) Varför skall den ”stora vedermödan” inte behöva förlängas, och vad är Guds uppsåt?

²⁰ Sedan ”begynnelsen till nödens våndor” år 1914 har flertalet av dem som utgör kvarlevan av de ”utvalda” varit människor som tagits ut från det nutida, motbildliga otrogna Jerusalem, dvs. kristenheten; bara ett mindretal har tagits ut från hednavärlden. När Jehova Gud, mycket snart av allt att döma, har fullbordat arbetet med att från alla väderstreck församla sin kvarleva av de ”utvalda”, behöver han inte längre visa sig tålmodig mot kristenheten och dess politiska älskare i denna tingens ordning. Jehova kan då avsluta sin räkenskap med kristenheten och denna tingens ordning i övrigt med stor skyndsamhet, inte genom att förlänga tiden, utan under en avkortad tidsperiod, liksom han gjorde med Jerusalem på apostlarnas tid. Han håller tiden exakt och har fastställt dagen och stunden, då den ”stora vedermödan” skall börja, men han kan ”kapa av” vad det vara må som skulle kunna förlänga den. Det är hans uppsåt att göra detta. — Matt. 24:21, 22, 36.

21. a) Vilkas ”kött” skall bli frälst ur den ”stora vedermödan”? b) I vilket avseende kommer deras tillstånd att vara annorlunda än det judiska ”kötts”, som blev frälst vid Jerusalems förstöring?

²¹ Skall något ”kött” bli frälst vid denna tid? Ja, och detta förutom kvarlevan av de ”utvalda”. På apostlarnas tid i första århundradet svävade ingen av de ”utvalda”, vare sig av judisk eller av hednisk börd, i fara i samband med Jerusalems förstöring och Judeens ödeläggelse. De befann sig alla utanför Judeen, utom räckhåll för att bli angripna och tillfångatagna av de romerska trupperna under Titus. Det var de judar, vilka var instängda i Jerusalem, som var i fara att bli utrotade i dess ”stora vedermöda”. Eftersom den romerska belägringen blev så kort, överlevde 97.000 personer, till och med utan Guds direkta beskydd. Men vad blev deras öde? Förnedrande slaveri bland de hedniska nationerna. Men i den stundande motbildliga ”stora vedermödan” skall ingen religionsanhängare, som stannar kvar i det motbildliga otrogna Jerusalem och fortsätter att vara förenad med dess politiska bundsförvanter, bli skonad till livet, oberoende av hur kort den ”stora vedermödan” kommer att bli. De skall bli tillintetgjorda tillsammans med den nuvarande ”tingens ordning”, som de är en del av. Eftersom de inte har fred med Gud, varför skulle de då bli frälsta?

22. a) Vilka är — till största delen — de människor, vilkas ”kött” skall bli frälst, och tack vare vad skall de få överleva? b) Vad skall de få bevittna?

²² Det finns emellertid många människor på jorden i dag, som visserligen inte tillhör kvarlevan av de ”utvalda” men likväl har fred med Gud. De har helt överlämnat sig åt Gud och är döpta kristna, men de har inte något himmelskt hopp och arv i likhet med de av anden pånyttfödda ”utvalda”. Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår det att dessa — till största delen — är sådana som har föredragit att fly från det till undergång dömda motbildliga Jerusalem framför att stanna kvar i det och bli innestängda för att så drabbas av tillintetgörelse. Det var dessa som Jesus talade om då han sade att något ”kött” skulle ”bli frälst”. Det är inte rätt och slätt därför att dagarna förkortas, utan därför att Guds beskydd vilar över dem, som de överlever. Att de får överleva den ”stora vedermödan”, som nu stundar, innebär inte att de skall få erfara detsamma som de 97.000 judar, vilka överlevde Jerusalems förstöring, dvs. släpas bort till slavarbete av dem som utgör vår tids ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse”. Nej, de skall tvärtom få bevittna och överleva denna vämjeliga ödeläggares förintelse och vinna frihet i Guds nya ordning. — Upp. 17:1—14; 19:11—21.

23, 24. a) Vad kallas dessa som överlever ”vedermödan”, i jämförelse med kvarlevan av de utvalda, och hur många kommer de att vara vid den tiden? b) I vilket förhållande står de till Gud? Varför?

²³ I Uppenbarelseboken 7:9—17 heter det att dessa kommer ”ut ur den stora vedermödan” (NW). I jämförelse med deras antal, som utgör kvarlevan av Guds ”utvalda”, är dessa döpta, överlämnade kristna med jordiska förhoppningar en ”stor skara”. Ingen människa på jorden i dag vet hur många denna ”stora skara” kommer att omfatta när tiden är inne för den ”stora vedermödan”. Vad köttet angår kommer de ut ur alla nationer, stammar, folk och tungomål. De är visserligen inte andliga israeliter i likhet med de ”utvalda”, men de har likväl nu fred med Jehova Gud. De har övergett Guds fienders sida, såväl inom som utanför det motbildliga otrogna Jerusalem, och de har ställt sig på de undkomna ”utvaldas” sida. Därför intar de en gynnad ställning inför Guds tron och inför Guds lamm, Jesus Kristus, och de hyllar dem under jubel såsom med palmkvistar. De värdesätter det frälsta tillstånd som de nu befinner sig i och förväntar att bli frälsta under den stundande ”stora vedermödan”, och därför ger de med hög röst denna offentliga förklaring:

²⁴ ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” — Upp. 7:9, 10.

25. a) Vad skall denna ”stora skara” få uppleva, trots den omfattande förintelse som blir en följd av ”vedermödan”? b) Vad kommer de att vinnlägga sig om att bevisa sig värdiga efter Harmageddon?

²⁵ Hur förödande den ”stora vedermödan” än kommer att bli, hur våldsamt det förintelseverk än blir som den åstadkommer, eftersom den ”stora vedermödan” pressas in i en förkortad tidsperiod, skall denna ”stora skara” utan fastställt antal bli frälst till ”köttet” och skall få gå in i Guds nya tingens ordning, när hans Harmageddonkrig är över. Allt detta skall de få uppleva, därför att de, tillsammans med kvarlevan av de ”utvalda”, bevarar ett fredligt och harmoniskt förhållande till Gud och Guds lamm, Jesus Kristus, fram till den ”stora vedermödan” och till dess slut, i det att de tjänar Gud ”dag och natt i hans tempel” i gemenskap med den utvalda kvarlevan. (Upp. 7:14—17) I likhet med får på herdens och konungens Jesu Kristi högra sida kommer de att fortsätta med att göra gott mot kvarlevan av hans andliga ”bröder”, så länge som dessa är ibland dem i ”köttet”. I Guds jordiska ordning efter Harmageddon skall dessa fårlika tacksamt vinnlägga sig om att visa sig värdiga frälsning i all evighet till Guds pris.

[Fotnoter]