Insamlandet av ”ersättare” till festen

1. a) Hur visade de som var inbjudna till bröllopsfesten att de var ”ovärdiga”? b) Vad skulle det ha betytt för dem att lämna sina själviska materialistiska intressen?

VARFÖR blev det så att de antikristna ”dråparna” dödades, då deras heliga stad, Jerusalem, förstördes och deras judiska nation upplöstes år 70 v.t.? Alldeles som konungen i Jesu liknelse sade berodde det på att de som var inbjudna till bröllopsfesten inte var ”värdiga”. (Matt. 22:8) Judarna hade bevisat detta genom sin förolämpande, ringaktande, illojala, ofta våldsverkande vägran att handla i enlighet med den himmelske konungens inbjudan efter den andra underrättelsen från honom. Vad skulle det ha inneburit för dem att lämna sina själviska materialistiska intressen och komma till den andliga ”bröllopsfesten”? Det skulle ha inneburit att de ångrat sig och ändrat sinne, inte bara i fråga om att de kommit till korta när det gällde att hålla det mosaiska lagförbundet, utan också i fråga om sitt av våld präglade förkastande av Messias, som kom från Gud, och vidare måste de då också bli döpta i vatten som lärjungar till Jesus såsom deras Messias. Men de var alltför stolta, alltför egenrättfärdiga, alltför upptagna med sina egna planer, och därför vägrade de att fylla dessa krav. Det var så det förhöll sig med Israels nation i allmänhet.

2. a) Varför hade inte alla platserna vid bröllopsfesten lämnats obesatta vid slutet av den andra underrättelsen? b) Hur många platser ville konungen ha fyllda med ”värdiga”?

² Anger detta att alla platserna vid ”bröllopsfesten” då lämnades obesatta? Nej, inte allesammans! Bibelns skildring visar att det var några av de ”inbjudna” judarna som gav gensvar efter den första underrättelsen och ytterligare fler judar och omskurna judiska proselyter efter det att den andra underrättelsen börjat framföras på pingstdagen år 33 v.t. Men dessa var verkligen få i jämförelse med de många platser som fanns tillgängliga i bröllopssalen. Hur många platser ville konungen ha fyllda? Eftersom de som med all rätt intog platserna vid bordet föreställde dem som blir medarvingar med konungens Son i ”himmelriket”, räknade den himmelske konungen, Jehova, med att fylla 144.000 platser för att ”bröllopssalen” skulle vara fylld av ”värdiga”. Det som Jesus Kristus visar oss i den sista boken i bibeln, Uppenbarelseboken, bevisar detta. (Upp. 7:4—8; 14:1—3; 20:4—6) Detta antal betyder att det finns många platser vid bröllopsmåltiden.

3, 4. a) Vilka hade, enligt Jesu liknelse, fått möjligheten att ensamma fylla de 144.000 platserna? b) Var deras antal sådant att de kunde fylla så många platser?

³ Enligt Jesu liknelse öppnade Jehova, konungen, möjlighetens dörr på vid gavel för hela Israels nation under lagförbundet att åstadkomma ett tillräckligt antal värdiga för att fylla alla dessa 144.000 platser. De var Abrahams naturliga, köttsliga ”säd”, och det var med Abraham som Gud hade ingått sitt förbund till välsignelse för alla släkter på jorden medelst en sådan ”säd”. (1 Mos. 12:3; 22:17, 18) Det lagförbund som Gud hade fört dem in i genom Mose gjorde att de hade utsikt att bli det ”rike av präster” som det var Guds uppsåt att upprätta under Messias, medlaren som var större än Mose. De, och bara de, var de ”inbjudna” till den andliga bröllopsfesten.

⁴ Som helhet kunde deras nation ha frambragt 144.000 köttsliga judar till att inta de många platser som var tillgängliga. Den judiska reservoaren att välja ibland för att få det antal som behövdes var stor nog, eftersom det utan tvivel fanns millioner att ta av. Ja, enligt Flavius Josephus befann sig 1.197.000 judar i Jerusalem vid påskhögtiden år 70 v.t. Och det var inte alla av de judar som var kringspridda över hela den då bebodda jorden som befann sig där vid påsken.

5. a) Som vad räknade Paulus de av Abrahams naturliga, köttsliga, ”säd” som gav gensvar på inbjudan? b) Var det likväl lika många platser tillgängliga som förut?

⁵ Följaktligen var det många, hela 144.000, som var inbjudna bland Abrahams naturliga, köttsliga, ”säd”. Men bibelns redogörelse visar att enbart ett fåtal av Abrahams naturliga, köttsliga, säd handlade i enlighet med den inbjudan som var infogad i lagförbundet. Omkring år 56 v.t. bedömde en kristen jude, aposteln Paulus, att antalet av de utvalda judarna endast var en ”kvarleva” av Israels nation. (Rom. 9:27—29; 11:5) Likväl innebar denna judiska ”kvarlevas” närvaro i ”bröllopssalen” att det lämnades färre platser tillgängliga än de många, hela antalet 144.000, som var tillgängliga vid den tid då den första underrättelsen började utgå år 29 v.t.

6. Hur skedde det i Jesu liknelse att konungen inte lät sitt frikostiga uppsåt misslyckas till vanära för honom själv?

⁶ Enligt Jesu liknelse höll tiden på att utlöpa för konungen med avseende på hans bröllopsfest, som allt nu var redo för. Vad skulle konungen, med tanke på att inbjudan blivit avvisad av så många av de inbjudna, göra för att få festsalen fylld med gäster i tillbörlig ära för tillfället? Ett litet antal närvarande i denna sal skulle bli till vanära för honom, ett misslyckande för hans nåderika uppsåt. Men konungen skulle inte misslyckas. Om de ursprungliga inbjudna inte hedrade honom med sin närvaro, då skulle han fylla deras reserverade platser med ersättare! Omedelbart innan de där ”dråparnas” stad blev tillintetgjord sände konungen ut sina tjänare eller slavar till platser utanför denna stad, utanför detta samhälle, till ”vägskälen” eller ”vägarna, som leder ut ur staden” (NW). Därifrån skulle konungens ”slavar” föra med sig ersättare, ja, ”alla” som de träffade på.

7. Vad visar huruvida konungens slavar samlade in ersättarna med samma slag av inbjudan som den ursprungliga?

⁷ Dessa okända personer, som inte befann sig i sitt hemvist, kunde slavarna övertala att ta plats vid bröllopsfesten. Detta kallades en inbjudan, eftersom de som nu samlades ihop inte tog initiativet och objudna trängde sig in till bröllopsfestligheterna. De som nu samlades ihop som ersättare var inte inbjudna i den betydelse som de ursprungligen inbjudna var det. I den motsvarande liknelsen som Jesus framställde, i Lukas 14:15—24, säger husbonden som tillreder det ”stora gästabudet”, när den tredje och sista kallelsen till gästerna har framförts, till sin slav: ”Gå ut [dvs. utanför staden] på vägar och stigar och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt. Ty jag säger eder, att ingen av de män, som voro bjudna, skall smaka min måltid.” — Luk. 14:23, 24.

8. Vilka var dessa som nu samlades in, och när och hur började församlandet av dem?

⁸ Detta arbete med att samla ihop ett tillräckligt antal gäster från ”vägarna” utanför de inbjudnas ”stad” började inte år 70 v.t., utan på hösten år 36 v.t., sju år, eller en ”årsvecka”, efter det att Jesus, den himmelske konungens Son, blivit döpt och smord. (Dan. 9:24—27) Den förste slav som sändes ut var en jude som blivit kristen, aposteln Petrus. Han blev sänd till Caesarea, den romerske landshövdingen Pontius Pilatus’ provinshuvudstad, och där predikade han för oomskurna hedningar, icke-judar. Gud utgöt helig ande över den lyssnande italiske hövitsmannen Kornelius och hans troende vänner, varefter aposteln Petrus döpte dem. (Apg. 10:1—11:18) Från och med det tillfället har församlandet av oomskurna icke-judar fortsatt ända in i vårt tjugonde århundrade. Alla dessa är ersättare.

9. a) Vid vad liknar Paulus Abraham och hans naturliga, köttsliga, avkomlingar? b) Varför blev ”grenarna” bortbrutna, och hur blev de ersatta?

⁹ Enligt den liknelse som framställdes av aposteln Paulus i Romarbrevet, kapitel elva, liknade de naturliga, köttsliga, judarna under lagförbundet de naturliga grenarna i ett olivträd. Detta träd har ett begränsat antal grenar. De var de naturliga avkomlingarna av Guds vän Abraham, och som sådana var de naturliga arvingar till Guds förbundslöfte till Abraham. Patriarken Abraham var stammen i detta symboliska olivträd, som hade rötterna stadigt fästa i detta förbundslöfte från Gud. Men vad Gud ville ha var en andlig ”säd” efter Abraham, ett andligt Israel. När de naturliga, köttsliga, judar som var inbjudna att bli ett ”rike av präster” vägrade att fylla kraven för detta, blev de följaktligen bortbrutna från det symboliska olivträdet; de gjordes inte till ”himmelrikets” arvingar. De behövde bli ersatta för att det symboliska olivträdet skulle få ett fullt antal grenar. För att bemästra den här svåra situationen handlade Gud i barmhärtighet och inympade på deras platser de troende hedningarna, i likhet med grenar från ett vilt olivträd. På så sätt får Gud sitt fullständiga andliga Israel, Abrahams andliga ”säd”.

Mannen utan ”bröllopsdräkt”

10. Tiden för uppfyllelsen av vilket drag i liknelsen bör nu vara nära inpå oss? Varför är det så?

¹⁰ Efter allt det insamlande arbete som pågått under de förflutna arton århundradena borde det nu, på 1900-talet, behöva insättas jämförelsevis få, eller långt färre, ersättare. Därför skulle inte många bli insamlade. Nu, sedan slutet på hedningarnas tider år 1914 och början på ”ändens tid” det året, bör tiden vara inne då den himmelske konungens ”bröllopssal” blir fylld. I Jesu liknelse nås denna punkt, och han fortsätter med att säga: ”När konungen nu kom in för att se på gästerna [dem som låg till bords], fick han där se en man, som icke var klädd i bröllopskläder [bröllopsdräkt, NW]. Då sade han till honom: ’Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?’ Och han kunde intet svara [han var berövad målföret, NW].” — Matt. 22:11, 12.

11. Varför var den dräktlöse mannen berövad målföret vid konungens fråga?

¹¹ Konungen hade erbjudit en bröllopsdräkt åt varje gäst att ha under bröllopsfestligheterna, och därför hade den dräktlöse mannen inte någon ursäkt för att han inte hade någon. Det var med rätta han var berövad målföret, nedtystad. Jesus säger inte i sin liknelse att mannen tog dräkten på sig för att komma in och sedan tog den av sig. I stället avböjde mannen att ta emot dräkten, när konungens tjänare erbjöd den åt honom eller visade honom konungens garderob för gäster. Konungen frågade honom inte: ”Varför har du tagit av dig bröllopsdräkten?” utan: ”Hur har du kommit in hit utan att ha en bröllopsdräkt på?” (NW) Han vägrade att bära dräkten. Han avböjde att bära den vid festbordet. Han fyllde inte kraven för att få vara vid bordet, och han hörde inte dit. Vilka i vår tid föreställer han?

12. Vilka är det, kort sagt, som den dräktlöse mannen är en bild av, och vad säger bibelkommentatorer att bröllopsdräkten var en bild av?

¹² Han föreställer dem som bekänner sig vara gudaktiga kristna men som inte har tagit på sig det som visades i bild genom ”bröllopsdräkten”. Enligt vad som berättas var sådana dräkter, som värden tillhandahöll kostnadsfritt, långa, vita linnedräkter, så att alla gästerna till det yttre var lika klädda, vare sig det var en jude som fått en ursprunglig inbjudan eller en hedning som blivit upptagen. Följaktligen hänvisar många bibelkommentatorer till Uppenbarelseboken 19:7, 8, där det sägs om Lammets hustru: ”Det har förlänats henne att bli klädd i skinande, rent, fint linne, ty det fina linnet representerar de heligas rättfärdiga gärningar.” (NW) Därför påstås det att ”bröllopsdräkten” är en bild av den döpte kristnes tillräknade rättfärdighet, hans rättfärdiggörelse.

13. Varför är ”bröllopsdräkten” en bild av mera än ”rättfärdiggörelse”?

¹³ Bröllopsdräkten måste emellertid beteckna mera än att man blir förklarad rättfärdig av Gud genom sin tro på Kristus såsom lösenoffret. (Rom. 5:1, 9) Denna rättfärdiggörelse eller att man blir förklarad rättfärdig nu är inte ett mål i sig självt; det står nu inte fritt för sig självt. Uppsåtet med detta är nu att den som blir rättfärdiggjord skall adopteras av Gud, den som rättfärdiggör, såsom hans andlige son och bli en medlem av Abrahams andliga ”säd” och följaktligen en medlem av det andliga Israel. Som sådan blir denne adopterade son till Gud förd in i det nya förbund som Guds Son, Jesus Kristus, tjänar som medlare för. (Gal. 4:4—7; Rom. 8:16, 17; Luk. 22:19, 20) Följaktligen är ”bröllopsdräkten” en symbol av allt detta med avseende på en sådan gäst vid bröllopsfesten som har ändrat sinne och blivit döpt. Det är alltså det som identifierar individen som en andlig israelit, en av Abrahams andliga ”säd”.

14. Vilka var då den dräktlöse mannen en bild av?

¹⁴ Eftersom den ende, som konungen upptäckte, inte bar den bröllopsdräkt som stod till förfogande, var han en bild av den klass som inte utövade tro och handlade på tillbörligt sätt i överensstämmelse med tro för att av Gud bli förklarad rättfärdig och adopterad som hans andlige son och upptagen i det nya förbundet, som ingås med det andliga Israel genom Kristus. Han är inte en bild av kristna som blivit smorda med Guds ande och gjorts till medarvingar med Kristus men som visar sig trolösa mot Gud och går miste om det himmelska riket. I stället är han en bild av efterhärmande kristna, som utgör kristenheten i vår tid och som påstår sig och låtsas vara med vid ”bordet” under bröllopsfesten. Gud, konungen, erkände aldrig att de var där med det riktiga igenkänningstecknet, och därför smorde han dem inte med helig ande såsom arvingar till Riket.

15, 16. a) Vad måste konungen göra med avseende på den dräktlösa klassen? b) När var det konungen skulle komma in för att se på gästerna?

¹⁵ Den tid måste komma då Gud avslöjar att de anspråk på att vara med vid ”bordet” under bröllopsfesten, som kristenheten kommer med, är oriktiga och sedan verkställer den ogynnsamma domen på den inför alla åskådares ögon. Gud, konungen, gör detta när han som den som anordnat bröllopsfesten för sin Son kommer in ”för att se på gästerna”. Enligt Jesu liknelse måste detta ske när ”bröllopssalen” är ”full”. (Matt. 22:10, 11) I och med att denna sal fylldes med ett tillräckligt antal gäster skulle det insamlande verk som utfördes av konungens slavar upphöra. Eftersom insamlandet av dem som skall bli ”utvalda” görs under osynlig vägledning från Guds änglar, skulle den himmelske konungen komma in och inspektera, när det arbete som var förutsagt av Jesus är fullbordat vid avslutningen på tingens ordning:

¹⁶ ”Då skall Människosonens tecken visa sig i himmelen, och då skall alla jordens stammar slå sig själva i veklagan, och de skall få se Människosonen komma på himmelens skyar med makt och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlarnas ena ände till den andra.” — Matt. 24:30, 31, NW.

17, 18. a) Vad skulle det vara tid att avgöra med avseende på den dräktlösa klassen vid fullbordandet av detta insamlande arbete? b) Hur visar Jesu liknelse vad som då skall göras med denna klass?

¹⁷ Fullbordandet av detta insamlande av de ”utvalda” skulle äga rum kort innan den ”stora vedermödan” börjar, den som Jesus jämförde med vattenfloden på Noas tid. (Matt. 24:21, 22, 37—41) Skulle då, vid tiden för den inspektion som företogs av den himmelske konungen, den klass som visades i bild genom mannen utan bröllopsdräkt tas med som en av de ”utvalda”? Eller skulle denna klass lämnas kvar för att få del med ”alla jordens stammar”, som slår sig själva i veklagan på grund av den kommande tillintetgörelsen? Den klass som utgör kristenheten har inte någon ursäkt att framföra till konungen för att den försöker vara med vid ”bröllopsfesten” utan den symboliska dräkten. Denna klass kan inte anföra något skäl till att den skulle tillåtas vara med vid ”bröllopet” och ”festen”. Vid tiden för den slutliga inspektionen befinns denna klass vara ”berövad målföret”. Hur skall konungen behandla den här klassen? Jesu liknelse visar detta:

¹⁸ ”Därpå sade konungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret utanför. Där skall han gråta och skära tänder.’” — Matt. 22:13, NW.

19. Vad kommer denna klass att kastas ut i, och vad kommer den inte att vara med om?

¹⁹ Den här klassen kommer alltså att bli bunden utan att alls kunna bjuda motstånd. Den kastas således ut i ”mörkret utanför”, ja, utanför där mörkret inte skingras av några gatlyktor. Där, utan upplysning av något slag från Gud, kommer den här klassen att gråta och skära tänder i den ”stora vedermödan”, i vilken det religiösa stora Babylon och hela det övriga av denna tingens ordning skall förstöras. (Upp. 17:14—18) Denna klass kommer att avskäras från ”himmelriket” och kommer inte att ha någon del i ”aftonmåltiden vid Lammets bröllop” i himlarna där ovan. — Upp. 19:9, NW.

Många inbjudna, få utvalda

20. Med vilket uttalande avrundade Jesus sin liknelse, och syftade detta på den dräktlöse mannen?

²⁰ För att avrunda liknelsen och visa vad som är meningen med den sade Jesus: ”Många är nämligen inbjudna men få utvalda.” (Matt. 22:14, NW) Jesus yttrade inte dessa ord med avseende på den utkastade mannen som inte hade den nödvändiga bröllopsdräkten.a Den här mannen var inte den viktigaste gestalten i liknelsen. Mannen var helt visst inte en bild av vad som var kvar av de ”många” inbjudna, sedan de ”få” utvalda blivit uttagna. Det är inte heller så att de ”gäster” som bär bröllopsdräkt och som inte kastas ut ur ”bröllopssalen” är en bild av de ”få” som hade blivit utvalda ur den judiska nationen, efter det att det stora flertalet av alla de ”inbjudna” judarna hade ursäktat sig och dragit sig undan. Vilka var det då Jesus avsåg när han talade om de ”många”, som hade blivit inbjudna, och vilka avsåg han med de ”få” utvalda?

21. Vilka var då de få som blev utvalda, och utgjorde de alla ”gästerna” som låg till bords vid ”bröllopsfesten”?

²¹ De ”många” inbjudna var den judiska nationen, som befann sig i lagförbundet, vilket erbjöd hjälp åt judarna att bli ett ”rike av präster” åt Gud. De ”få” utvalda som befanns värdiga ”himmelriket” var ”kvarlevan” av naturliga, köttsliga, judar som handlade i överensstämmelse med underrättelsen från den himmelske konungen. Dessa judar lämnade världsliga intressen bakom sig, kom till ”bröllopssalen”, tog emot ”bröllopsdräkten” från konungen, tog den på sig och lade sig sedan ”till bords”. Eftersom det år 36 v.t. var ”få” (judar) som hade handlat i överensstämmelse med underrättelsen från Gud, konungen, fann han det nödvändigt att sända ut sina ”slavar” utanför den judiska ”staden”, det judiska samhället, med order att föra in ersättare från de oomskurna hedningarna. Slutligen blev resultatet en sal fylld av gäster. De ”få” som utgjorde den judiska kvarlevan var således bara en del av ”gästerna” vid festen.

22. a) Hur visade Gud, konungen, att han utvalt de ”gäster” som var iklädda dräkter? b) Vad var Jesu liknelse avsedd att visa beträffande att konungen skulle ha en bröllopsfest?

²² Följaktligen är alla de ”gäster” som är iklädda bröllopsdräkten en bild av fler än enbart ”kvarlevan” av judar som blev andliga israeliter. ”Gästerna” inbegriper också alla de trogna hedniska ersättarna. Gud visade i vederbörlig ordning att han utvalt alla dessa ”gäster”, som var iklädda dräkter, på så sätt att han smorde dem med sin heliga ande genom sin Son, Jesus Kristus. Jesu liknelse visar inte i något sammanhang — och det var inte heller meningen med den — att ett okänt antal smorda kristna skulle bli trolösa och visa sig ovärdiga ”himmelriket”. Jesu liknelse var avsedd att visa att den himmelske konungen trots svårigheter skulle få framgång i att ha en fullt besökt ”bröllopsfest”. Han skulle ha en framgångsrik ”bröllopsfest” i uppfyllelse av sitt nåderika uppsåt.

23. Lät konungen, Jehova, sina ”slavar” föra in alltför många tillämnade ”gäster”, eller på vilket sätt gick han till väga?

²³ Hela tiden visste konungen, Jehova, hur många platser han skulle ha vid festbordet. Därför skulle han inte låta sina ”slavar” föra in alltför många tillämnade ”gäster”. Han skulle låta sina slavar föra in bara så många som behövdes för att fylla alla tillgängliga platser. I sin rätta tid lät han sina ”slavar” föra in en kvarleva från de ursprungligen inbjudna judarna. Därefter kallade han alla de nödvändiga ersättarna från alla oomskurna hedniska nationer. Efter hand skulle alla platser bli fyllda.

24. a) Vad är det Jesu liknelse inte visar när det gäller den man som blev utkastad? b) Varför behöver det i uppfyllelsen inte föras in några ersättare för den dräktlösa klassen?

²⁴ Det är en sak som Jesu liknelse inte visar. Vad är det? Att konungen, sedan mannen utan bröllopsdräkt blivit utkastad, sände ut en slav för att föra in en ersättare för den mannen. Helt visst skulle konungen inte sända ut en slav i natten, ”i mörkret utanför”, för att söka upp en ersättare för den man som blivit utkastad. Vem skulle befinna sig på ”vägarna” utanför staden vid den timmen på natten? Konungen godkänner de bröllopsgäster (de som ligger till bords) som har dräkten på sig, och festen fortsätter nu med alla dessa och utan den dräktlöse mannen som kastades ut. I uppfyllelsen av den slutliga delen av Jesu liknelse i vår tid behöver det inte föras in någon ersättare för kristenheten och dess religiösa folkskara. Det var bara så att de försökte komma in till festbordet utan att fylla Guds krav. Att de låtsas vara där har ingen betydelse.

25. a) Vem är det således som utfärdar kallelsen eller inbjudan, och hur går det till? b) Hur visas utväljandet, och vad krävs av dem som blir utvalda?

²⁵ Jehova, konungen, utfärdar kallelsen eller inbjudan. Alldeles som i fallet med Kornelius, den förste hedning som blev omvänd till kristendomen, läser Gud först hjärtat hos den person han ägnar uppmärksamhet åt. Därpå sänder Gud, på grund av den lovande inställningen i hjärtat, den hjälp som behövs till den som ger gensvar. Denne får på så sätt biblisk undervisning angående hoppet om det himmelska riket. Följaktligen får inte alla de hundratals millioner för vilka ”dessa goda nyheter om riket” predikas därigenom del av Guds inbjudan att närvara vid den andliga ”bröllopsfesten”. (Matt. 24:14, NW; 28:19, 20) Flertalet får enbart ett ”vittnesbörd” beträffande Riket. De som verkligen är ”inbjudna”, som fyller Guds krav, blir sedan ”utvalda” genom att han smörjer dem med helig ande till att bli Jesu Kristi medarvingar. (2 Kor. 1:21; 1 Joh. 2:20, 27) Nu då de har blivit utvalda på det sättet, måste de visa sig trogna intill slutet. — Upp. 17:14; 2:10.

26. Vad är det som de utvalda ”gäster” som ännu är på jorden åtnjuter redan nu, och vad kommer de trogna att åtnjuta efter den ”stora vedermödan”?

²⁶ Hela människovärlden befinner sig i svårigheter i vår tid, i denna ”ändens tid” för den nuvarande tingens ordning. Men de trogna utvalda ”gästerna” i den klart upplysta ”bröllopssalen” får del av de glädjeämnen och välsignelser som konungens godkännande medför. Sedan de hållit fast vid sin kristna ostrafflighet under hela den annalkande ”stora vedermödan”, som innebär slutet för den nuvarande världsliga tingens ordning, kommer de att beviljas tillträde till ”aftonmåltiden vid Lammets bröllop” i himlarna där ovan. (Upp. 19:7, 9, NW) De kommer att utgöra Kristi ”brud”, och detta är utan tvivel orsaken till att någon brud till konungens son inte omnämns och inte införs i Jesu liknelse.b Alla de 144.000 utvalda och trogna medlemmarna av brudförsamlingen kommer där att njuta av måltiden tillsammans med sin brudgum.

Bildliga brudtärnor

27. Vilka är kvarlevan av brudförsamlingen nu förbunden med på jorden, och hur ger dessa ära åt konungen och hans Son, som är brudgummen?

²⁷ Ett bröllop och bröllopsfestligheter får oss att tänka på brudtärnor. I Psalm 45:14—16 visas det profetiskt att ett antal sådana skulle vara närvarande. I denna tid, när Kristi brudförsamling närmar sig sitt fullständigande, är de förenade med ”kvarlevan” av denna församling. Dessa bildliga brudtärnor förväntar naturligtvis inte att komma till himmelen med ”kvarlevan”, men de ger ära åt den himmelske konungen och hans Son, brudgummen, och visar tillbörlig aktning för kvarlevan av brudförsamlingen. I Uppenbarelseboken 7:9—17 visas det att det skulle finnas en tallös ”stor skara” av sådana väninnor eller följeslagare.

28. Vilka är det som de som tillhör denna ”stora skara” nu hjälper, och vilken belöning kommer de att få genom honom som är Evig fader?

²⁸ De gläder sig åt förverkligandet av detta sköna drag i Guds uppsåt och ger kärleksfull hjälp åt kvarlevan av brudklassen. De tar med vördnad del i tillbedjan av den himmelske konungen och tjänsten för honom i hans andliga tempelpalats. Från honom kommer de att få liv och bestående gagn genom hans Son, brudgummen, som är Evig fader för dem. (Jes. 9:6, 7) De kommer att få del av aldrig upphörande välsignelser på en paradisisk jord under Guds förmälde Sons rike.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 230]

I Jesu liknelse befallde konungen sina tjänare att kasta ut den man som vägrade att bära bröllopsdräkt. Denne man var en bild av efterhärmande kristna, av vilka kristenheten är sammansatt