Kapitel 17

”Slaven” som fick uppleva att se ”tecknet”

1. I vilket avseende ville Gud att människan skulle likna honom, enligt vad som framgår av det vi i skapelseberättelsen läser om himlaljusen?

MÄNNISKANS Skapare är noga med att hålla tiden. Han avsåg att även människan skulle hålla räkning på tiden. I skapelseberättelsen, som återfinns i första kapitlet av hans inspirerade ord, läser vi: ”Och Gud sade: ’Varde på himmelens fäste ljus, som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år, och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.’ Och det skedde så; Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda över dagen och det mindre ljuset till att råda över natten, så ock stjärnorna.” (1 Moseboken 1:14—16) Den Heliga skrift innehåller därför en tideräkning beträffande människans tillvaro, räknad i tider, dagar och år.

2, 3. a) Hur har bibeln utsträckt tideräkningen ända fram till år 1914 v.t.? b) Vad sade Jesus om tiden för sin ankomst i samband med den ”stora vedermöda” som skall inträffa under hans parousia?

² Bibelns tideräkning sträcker sig från människans skapelse i Edens lustgård fram till den tidpunkt då dess kronologi sammanlöper med profanhistoriens korrekta tidpunkter. De profetior i bibeln som innehåller kronologiska uppgifter utsträcker tideräkningen ännu längre fram i tiden, ända fram till slutet av de ”sju tiderna” av hedniskt herravälde över mänskligheten utan något avbrott genom gudomligt ingripande, ända fram till år 1914 v.t. (Daniel 4:13, 20, 22, 2916, 23, 25, 32; Lukas 21:24) Det var detta år som den förhärligade Jesu Kristi parousia eller ”närvaro” i himmelen började. Jesus profeterade om den ”stora vedermöda” utan motstycke som skulle inträffa under hans parousia, men han angav inte exakt vilken dag och stund denna ojämförliga tid av svårigheter skulle bryta in över hela människovärlden. Han sade:

³ ”Om den dagen och stunden vet ingen något, varken änglarna i himlarna eller Sonen, utan endast Fadern. Ty alldeles som Noas dagar var, så skall Människosonens närvaro vara. Ty såsom de levde i de dagarna, före floden: de åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de tog ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans — så skall Människosonens närvaro vara. Då skall två män vara ute på marken: en skall tas med och den andre lämnas kvar; två kvinnor skall mala på handkvarnen: en skall tas med och den andra lämnas kvar. Var därför vaksamma, ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer [grekiska: erʹchetai].” — Matteus 24:36—42, NW; Markus 13:32, 33.

4. Under vems dagar liknade människornas sociala förhållanden dem som skulle råda under Jesu parousia, och vilka dagar gällde det speciellt?

⁴ Enligt denna profetia skulle de sociala förhållandena bland män och kvinnor på jorden under denna Herren Jesu Kristi osynliga parousia likna förhållandena före den världsomfattande syndafloden i Noas dagar. Med tidsangivelsen ”Noas dagar” menade Jesus uppenbarligen ”de dagarna, före floden”, då Noa höll på att bygga den ark som Gud hade befallt honom att bygga. Det fanns inget annat som de människor som levde före syndafloden kunde lägga märke till såsom ett tecken på att en syndaflod skulle komma över deras generation. Byggandet av arken anger att dessa ”Noas dagar” hade avseende på en tidsperiod inom de sista hundra åren av Noas liv före syndafloden, vilken började då Noa var sex hundra år gammal. Vi läser nämligen: ”När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.” — 1 Moseboken 5:32; 7:11.

5. a) Vilket ytterligare faktum begränsar tiden för ”Noas dagar”, under vilka han byggde arken? b) Vad vittnar en jämförelse med ”Noas dagar” om beträffande innebörden i ordet parousia?

⁵ Tiden begränsas ytterligare av att Noa blev befalld att ta med sig sin egen hustru och sina tre söner och sina ”söners hustrur” in i arken. (1 Moseboken 6:18) Detta anger att Noas tre söner var gifta innan arbetet med arken började. Den tid före syndafloden under vilken människorna kunde lägga märke till att något ovanligt pågick kanske därför inte var längre än omkring femtio år före den världsomfattande katastrofen. Men de ”dagar” som människorna fick på sig att förstå allvaret i situationen omfattade i varje fall en avsevärd tidsperiod. Eftersom det heter att ”så skall Människosonens närvaro [parousia] vara”, måste Kristi osynliga parousia vara en utdragen tidsperiod och kan inte blott och bart gälla tiden för den ”stora vedermödans” början en viss dag och stund. I överensstämmelse med denna uppfattning om Jesu parousia lyder Jesu yttrande enligt parallellskildringen i Lukas 17:26 (NW): ”För övrigt, alldeles som det skedde i Noas dagar, så skall det också vara i Människosonens dagar.” Men liksom de dagar då Noa byggde arken ledde fram till att han och hans närmaste familjekrets gick in i detta ofantliga byggnadsverk, sträcker sig också den osynliga parousian över en viss tidsperiod och når sin höjdpunkt i en världsomfattande ”stor vedermöda”.

6. a) På vad sätt sade Jesus att Noas dagar skulle likna tiden för Jesu parousia? b) Vad var det då som var orätt från människornas sida?

⁶ I Noas dagar var jorden uppfylld av våld och blev alltmer fördärvad. (1 Moseboken 6:11, 12) Detta var naturligtvis illa, orätt! Men Jesus syftade inte på detta då han framhöll likheten mellan Noas dagar och dagarna för hans parousia eller ”närvaro”. Jesus sade: ”De åt, de drack, män gifte sig, kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och floden kom och förgjorde dem alla.” (Lukas 17:27, NW) Dessa ting, som Jesus nämnde, var i och för sig rätta och tillbörliga. Men vad var det då som var orätt från människornas sida? Det var att de blev helt upptagna med dessa vanliga, alldagliga ting, inte visade någon tro på Noas budskap från Gud och inte tog det på allvar, när Noa visade att hans budskap var helt och hållet sant genom att han byggde en ark och därigenom gav bevis på sin tro. (Hebréerna 11:7) Jesus framhöll att det var detta som var orätt från människornas sida: ”Och de tog ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans.” — Matteus 24:39, NW.

7. a) På grund av vad blev de människor domfällda som blev tillintetgjorda i syndafloden? b) Hur har människorna sedan 1914 lagt i dagen en liknande inställning?

⁷ De människor som blev tillintetgjorda i den världsomfattande syndafloden blev domfällda på grund av sin orättfärdiga brist på tro. De var ogudaktiga. Det var därför Gud ”inte avhöll sig från att straffa en forntida värld, men bevarade Noa, en rättfärdighetens predikare, i trygghet tillsammans med sju andra, när han sände en flod av vatten över en värld av ogudaktiga människor”. (2 Petrus 2:5, NW) Jesu profetiska ord: ”Så skall Människosonens närvaro vara” innebär en uppfordran för oss att undersöka människornas handlingssätt och inställning i våra dagar, under hans parousia, hans osedda ”närvaro”. Finner Jehova Gud samma brist på tro hos dem? Finner han samma alltuppslukande intresse för de vanliga, alldagliga tingen i livet, att äta, dricka, gifta sig och bli bortgift, jämte likgiltighet inför vad en liten grupp människor, jämförbar med Noa och hans sju familjemedlemmar, säger och gör? Ja, i omkring sextio år, sedan början av Kristi parousia år 1914, har Jehovas ”utvalda” och på senare tid en ”stor skara” av andra fårlika människor över hela världen förkunnat att Guds rike är upprättat och att den ”stora vedermödan” nalkas, men människor i allmänhet har inte ägnat detta någon allvarlig uppmärksamhet.

8. a) På vilken dag i den sista veckan gick Noa och hans familj in i arken för att stanna där, och vad hände därefter? b) Vilken underlåtenhet från vår sida i denna tid utgör detta en varning för?

⁸ Under den sista veckan före syndafloden på Noas tid fördes de arter av landdjur och fåglar som skulle bli bevarade in i arken. På sista dagen i denna betydelsefulla vecka, den sjuttonde dagen i andra månaden (enligt Noas kalender) år 2370 f.v.t., gick Noa och hans sju familjemedlemmar själva in i arken. ”Och HERREN [Jehova] stängde igen om honom.” (1 Moseboken 7:1—16) Detta innebar att Noa och hans familj stängdes in för att bli frälsta, men de självupptagna människorna blev utestängda för att bli tillintetgjorda. Jesus framhåller detta såsom ett varnande exempel för alla sina lärjungar, som lever i dessa dagar av hans parousia eller ”närvaro”. Må det därför vara fjärran ifrån oss att efterlikna denna värld av ogudaktiga människor i deras själviska försumlighet och trolösa likgiltighet! Om vi underlåter att ta varning och handla i överensstämmelse med Jesu profetias uppfyllelse, kan detta inte innebära något annat än tillintetgörelse för oss tillsammans med den icke troende världen. De som inte är på sin vakt kommer att bli överraskade av den förintande ”stora vedermödan” på en dag och i en stund som vi ännu inte känner.

UTVALDA FÖR LIV ELLER FÖR TILLINTETGÖRELSE

9. a) Hur visade Jesus att somliga skulle utväljas för frälsning och andra för tillintetgörelse? b) På vilket sätt är det viktigt att vi är skarpsynta likt örnar?

⁹ Vid den tiden kommer somliga att utväljas för frälsning och andra för tillintetgörelse, också när det gäller nära arbetskamrater, till exempel sådana som arbetar på åkern eller mal spannmål i hemmet. Jesus sade: ”Då skall två män vara ute på marken: en skall tas med och den andre lämnas kvar; två kvinnor skall mala på handkvarnen: en skall tas med och den andra lämnas kvar.” (Matteus 24:40, 41, NW) När Jesus flera veckor tidigare gjorde ett liknande uttalande, frågade de som lyssnade till honom: ”Vart, Herre?” Han svarade: ”Där kroppen är, dit skall också örnarna bli församlade.” (Lukas 17:34—37, NW) De som skall ”tas med” till frälsning kommer alltså att vara de som är andligen skarpsynta, likt örnar, de som församlas till den andliga fest som Jehova anordnar på sin trygga plats. De som lämnas kvar till tillintetgörelse kommer att vara de som inte håller sig andligen medvetna om uppfyllelsen av Jesu profetia och likgiltigt följer sitt eget själviska levnadssätt. Dessa, som med världsliga medel försöker bevara sina mänskliga själar, skall förlora sina själar i den ”stora vedermöda” som plötsligt kommer att drabba dem.

10. Hur framhöll Jesus här att vi inte bör likna de världsliga, självupptagna människorna?

¹⁰ Vi vågar inte likna de världsliga människorna, inte heller dem i kristenheten, som liknar de självupptagna människorna på Noas tid. Till gagn för oss framhöll Jesus vilken lärdom vi bör dra av hans liknelse. Han sade: ”Var därför vaksamma, ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer [grekiska: erʹchetai].” (Matteus 24:42, NW) Om vi tror på att Herrens parousia pågått sedan år 1914, har vi så mycket större skäl att hålla oss vakna och vara på vår vakt för att vi inte skall bli överraskade av den ”stora vedermödan”, medan vi är upptagna med ovidkommande ting.

11, 12. a) Varför talade inte Jesus om för sina lärjungar den exakta tidpunkt då han skulle komma såsom Jehovas skarprättare i samband med den ”stora vedermödan”? b) Vad kommer det att innebära för oss, om vi blir överraskade av den ”stora vedermödan” såsom av en tjuv om natten, vilket framgår av Jesu liknelse?

¹¹ Herren Jesus upplyste inte sina lärjungar om exakt vilken dag och stund, vilken månad och vilket år han kommer (grekiska: erʹchetai) såsom Jehovas skarprättare i samband med en ”stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse”. Han låter inte några av sina lärjungar få veta den exakta tiden, så att de kan vara vårdslösa och ägna sig åt världsliga strävanden nästan ända fram till sista minuten och sedan omedelbart före den kända exakta tidpunkten tillägna sig en form av gudaktighet och ivrigt ägna sig åt den tjänst som Gud påbjudit. Nej, inte alls! Men att han inte underrättar oss om den exakta tidpunkten framhäver vikten av att vi ständigt förblir aktpågivna. Om vi inte är verksamma i den rena tillbedjan av Gud, kommer vi att bli överraskade av den ”stora vedermödan” såsom av en tjuv och kommer att lida en evig förlust. Jesus sade därför:

¹² ”Men vet en sak, nämligen att om husfadern hade vetat i vilken väkt [under natten] tjuven skulle komma, skulle han ha hållit sig vaken och inte tillåtit att man bröt sig in i hans hus. Visa er fördenskull också ni redo, ty i en stund som ni inte menar det vara kommer [grekiska: erʹchetai] Människosonen.” — Matteus 24:43, 44, NW.

13. a) Vad är syftet med att lämna lärjungarna i ovisshet om den exakta tidpunkt då Herren kommer för att verkställa Jehovas hämnd? b) Vad tillkommer det oss att göra med tanke på detta?

¹³ Vad är syftet med att Herren Jesus lämnar sina lärjungar i ovisshet om den exakta tiden då han skall komma för att verkställa Jehovas hämnd eller utmäta rättvisa med avseende på denna tingens ordning — dess religiösa, politiska och sociala delar? Det är att alla som påstår sig vara Kristi lärjungar skall bli tvungna att bevisa huruvida de är sanna kristna, som ständigt, varje dag, är upptagna med att predika de goda nyheterna om Guds messianska rike och ständigt anstränger sig för att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna”, eller om de bara är opportunister. Väntar de, med andra ord, tills de ser att de inte kan dröja längre, utan att de nu till sist måste bli strängt upptagna, som om de alltid helt och hållet hade ägnat sig åt det verk som äger Guds godkännande? Eftersom det är ”i en stund som ni inte menar det vara” som Människosonen kommer, tillkommer det oss att varje stund vara vakna och verksamma i den tillbedjan och tjänst som vår Herre godkänner.

”DEN TROGNE OCH OMDÖMESGILLE SLAVEN”

14. Vilken fråga ställde Jesus här, varigenom hans åhörare fick tillfälle att avgöra vad de önskade vara?

¹⁴ Här har Herren Jesus börjat tala om att hans lärjungar måste vara vaksamma och förberedda. Han ställer därför nu en fråga som innebär en uppfordran för var och en av hans lärjungars personliga hängivenhet för Jehovas Messias och personliga utövande av klokhet, förutseende och insikt i Messias’ tjänst. Var och en av lärjungarna kunde själv avgöra vilket slags slav han önskade vara, när han hörde husbonden ställa frågan: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att ge dem deras mat i rätt tid?” — Matteus 24:45, NW.

15. a) Varför ställde Jesus frågan om en slav som skulle vara trogen? b) Vilken fråga uppstår om slavens identitet, och vad sägs det om detta i Meyers Hand-Book, som behandlar Matteus’ evangelium?

¹⁵ Eftersom Jesus genom de inspirerade profetiorna i sin Faders ord visste att upproriska människor skulle avfalla från den sanna kristna tron och tjänsteutövningen, var det mycket passande att han ställde denna rannsakande fråga, som berör var och en av hans lärjungar. Men talade han om en speciell människa, en viss individ bland hans lärjungar, att döma av hur han formulerade sin fråga? Eller talade han om en klass av lärjungar? Ett förslag ges i The Critical and Exegetical Hand-Book to the Gospel of Matthew av teol. dr H. A. W. Meyer (1884). På sidan 429 heter det beträffande uttrycket ”vem är då” (Eng. aukt. övers.): ”Beträffande behovet av att vara förberedd som här framhålls. Själva slutsatsen framläggs i form av en allegori, där doúlos [slaven] representerar lärjungarna, som Herren har satt till att ge vägledning åt hans kyrka, vari de måste visa sig trogna (1 Kor. 4:1 iv. 1 f.) och kloka, ...” Eftersom ”slaven” härigenom begränsas till de tolv apostlarna, kan emellertid detta leda till dogmen om apostolisk succession eller episkopal succession, en succession av biskopar (tillsyningsmän) genom den religiösa proceduren med ordination.

16. Hur framgår det av Markus 13:34—36 huruvida ”slav”-klassen inbegriper hela kretsen av lärjungar och inte enbart tillsyningsmännen?

¹⁶ Men när vi betraktar den ”trogne och omdömesgille slaven” såsom varande hela kretsen av lärjungar (däribland andliga tillsyningsmän), undanröjs en sådan företeelse som ”episkopal succession”, som enligt vad historien visar har vållat sådana skador och sådant förtryck inom kristenheten. Det sätt på vilket lärjungen Markus återger Jesu dryftande av detta ämne visar att det gäller hela kretsen av lärjungar. I Markus 13:34—36 (NW) heter det: ”Det är liksom en man som reste utomlands och som lämnade sitt hus och gav myndigheten åt sina slavar, åt var och en hans arbete, och befallde dörrvaktaren att vara vakande. Var därför vakande, ty ni vet inte när husets herre kommer [grekiska: erʹchetai] — vare sig det är sent på dagen eller vid midnatt eller vid hanegället eller tidigt på morgonen —, så att han inte finner er sovande, när han oförtänkt kommer.”

17. Varför var det inte hårt av Jesus att likna sina lärjungar vid ”slavar”, men vad måste de ofrånkomligen göra med tanke på att de var sådana slavar?

¹⁷ Det kan låta en aning hårt att Jesus liknar sina lärjungar vid ”slavar”. Men det fanns verkligen grund för att kalla dem så. Vi läser nämligen i 1 Korintierna 6:20 och 7:23: ”Ni blev köpta med ett pris. För allt vad kärt är, förhärliga Gud i er kropp.” (NW) ”Ni har blivit köpta förmedelst ett pris; sluta upp med att bli människors slavar.” (NW) Förutom dessa ord, som aposteln Paulus skrev, riktade aposteln Petrus följande ord till de kristna: ”Ni vet att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev befriade från er fruktlösa form av uppförande, vilken ni genom tradition erhållit från edra förfäder, utan det var med dyrbart blod, likt det av ett obesudlat och fläckfritt lamm, nämligen Kristi blod.” (1 Petrus 1:18, 19, NW) I överensstämmelse med detta inledde denne Kristi lärjunge sitt andra brev med orden: ”Simon Petrus, en Jesu Kristi slav och apostel.” (NW) Inte heller Paulus kände sig förlägen över introduktionen: ”Paulus och Timoteus, Kristi Jesu slavar.” (Filipperna 1:1, NW) En köttslig halvbror till Herren började också sitt brev med orden: ”Judas, en Jesu Kristi slav, men en broder till Jakob.” (Judas v. 1, NW) Att man är slav på denna grundval gör det så mycket mer ofrånkomligt att man ådagalägger kristen trohet.

18. Varför var det forntida Israel en nation av tjänare åt Jehova, och hur liknade han alla dessa tjänare vid en enskild individ?

¹⁸ Kristi lärjungar protesterade inte mot detta kristna slaveri, som om de hade blivit illa behandlade, som Israels nation blev, vilket gav anledning till följande fråga: ”Är väl Israel en träl eller en hemfödd slav, eftersom han så har lämnats till plundring?” (Jeremia 2:14) Israels forntida nation lämnades åt hedningarna ”till plundring”, eftersom israeliterna underlät att handla såsom trogna tjänare åt den högste Guden, Jehova. Eftersom Jehova hade befriat dem ur det forntida Egypten, var hela Israels folk en nation av tjänare åt Jehova. När Jehova underrättade Farao i Egypten om det speciella anspråk han hade på Israels nation, liknade han denna utvalda nation vid en enskild individ och sade: ”Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: ’Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.’” — 2 Moseboken 4:22, 23.

19. Hur talade Jehova genom Jesaja till Israels nation såsom en individuell slav åt honom?

¹⁹ Mer än sju hundra år senare talar Jehova till hela Israels nation som om den vore en enskild individ, som tjänade honom. Han säger: ”Men du Israel, min tjänare, du Jakob, som jag har utvalt, du ättling av Abraham, min vän, du som jag har hämtat från jordens ändar och kallat hit från dess yttersta hörn och till vilken jag har sagt: ’Du är min tjänare, dig har jag utvalt och icke försmått.’” (Jesaja 41:8, 9) För att klargöra att denne sammansatte ”tjänare” består av många individer säger Skaparen till Israels nation: ”I ären mina vittnen, säger HERREN [Jehova], I ären min tjänare, den som jag har utvalt. ... Men hör nu, du Jakob, min tjänare, du Israel, som jag har utvalt. Så säger HERREN ... Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? I ären ju mina vittnen.” — Jesaja 43:10; 44:1—8; även 42:19; 44:21; 48:20; 49:3; Jeremia 30:10.

20. När blev det köttsliga Israel förkastat? Vad blev ett andligt Israel, och varför kan orden i Jesaja 43:10 tillämpas på detta?

²⁰ Vid pingsthögtiden år 33 v.t., femtio dagar efter Jesu Kristi uppståndelse från de döda, förkastade Jehova Gud det köttsliga Israels omskurna nation. Men omkring år 50—52 skrev den kristne aposteln Paulus till sina kristna bröder i den romerska provinsen Galatien och sade: ”Ty varken omskärelse eller icke omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vill vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.” (Galaterna 6:15, 16, NW) Den sanna kristna församlingen var den organisation som vandrade ordningsfullt enligt detta rättesnöre med avseende på en ”ny skapelse”, och eftersom det köttsliga Israel nu var förkastat, var församlingen av Kristi efterföljare ”Guds Israel”. Den var ett andligt Israel. Såsom en förenad församling var den Jehova Guds och hans Smordes ”tjänare”. Orden i Jesaja 43:10 (NW) kunde andligen sett riktas till denna församling: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare.’”

21. a) Visste Jesus vem denne sammansatte ”slav” var, trots att han ställde denna fråga om honom? b) Vilken fråga ställer vi om när denna ”slav”-klass började framträda?

²¹ Även om Jesus ställde denna fråga om den ”trogne och omdömesgille slaven”, befann han sig inte i ovisshet om vem denne ”slav” var. Jesus tänkte utan tvivel på denne Jehova Guds ”tjänare”, detta ”Guds Israel”. Han kunde inte ta miste på att det gällde denne sammansatte ”tjänare”. Med värdet av sitt eget blod hade han köpt detta Guds Israel till slav åt sig, och i den liknelse som han framställde i sin profetia kunde han tala om det såsom en sammansatt ”slav”, en som skulle visa sig vara ”trogen och omdömesgill”. Framträdde den sammansatte ”trogne och omdömesgille slaven” först under Jesu ”närvaro” eller parousia, som började år 1914, med tanke på att han talade om denne ”slav” i sin profetia om tecknet på sin ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”?

22. a) Varför kan inte den ”trogne och omdömesgille slavens” klass ha framträtt först under Kristi parousia? b) Vilka utgjorde ”tjänstefolket”, som ”slaven” skulle ge mat åt?

²² Nej. Jesus säger nämligen i sin liknelse att ”slavens” herre skulle bege sig bort. Han kallar honom ”en man som reste utomlands och som lämnade sitt hus och gav myndigheten åt sina slavar”. (Markus 13:34, NW) Den ”trogne och omdömesgille slaven” är alltså en slav ”som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att ge dem deras mat i rätt tid”. (Matteus 24:45, NW) Det är mer än nitton hundra år sedan den sammansatte ”slavens” ”husbonde” begav sig bort i samband med sin himmelsfärd och lämnade ”slaven” kvar med instruktioner att ge ”tjänstefolket” mat. (Matteus 28:16—20) ”Tjänstefolket” var inte husbondens familj, utan var hans ”husfolk”. (1917; Åk) De var slavar, precis som den ”trogne och omdömesgille slaven”, som fått ansvaret att ge dem mat. De var således allesammans en grupp slavar och var allesammans underställda samme ”husbonde”. Allesammans var förpliktade att vara ”trogna och omdömesgilla”.

23. a) När började alltså denne sammansatte ”slav” att existera? b) Vad visar att denne ”slav” fick uppleva att se ”tecknet” på sin husbondes parousia?

²³ Jesu liknelse började gå i uppfyllelse då han begav sig bort år 33 v.t., och den sammansatte ”slaven” har existerat sedan dess, nämligen ”Guds Israel”, Kristi av anden pånyttfödda, smorda församling, som slutligen kommer att bestå av 144.000 medlemmar. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—3) De historiska redogörelserna visar att det vid början av ”husbondens” osynliga parousia, som inträffade vid slutet av hedningarnas tider år 1914, fortfarande fanns en kvarleva av denna ”slav”-klass på jorden. Den sammansatte ”slaven” har följaktligen fått uppleva att se ”tecknet” på husbondens parousia eller ”närvaro”.

”GE DEM DERAS MAT I RÄTT TID”

24. Vad blev denne ”slav” förordnad att göra, och varför kunde medlemmar av ”tjänstefolket” användas till att få detta utfört?

²⁴ I denna liknelse fick inte ”slaven” silvertalenter att göra affärer med. Här talar vi alltså inte om andliga ”talenter”. Den förordnade ”slaven” fick det särskilda ansvaret att ge ”tjänstefolket”, som han var en del av, deras mat i rätt tid. De behövde mat regelbundet, liksom den förordnade ”slaven”, för att bli styrkta till att utföra sitt arbete i husbondens hus. Om husbondens tjänstefolk bestod av många personer, skulle den förordnade ”slaven” inte gå till var och en av dem individuellt och direkt servera var och en hans måltider. Det är rimligare att tänka sig att ”slaven” skulle se till att det fanns mat tillgänglig och att den serverades åt alla medlemmarna av ”tjänstefolket” eller ”husfolket”. Vissa medlemmar av ”tjänstefolket” skulle hjälpa till med att servera måltiderna åt sina medtjänare. Det är alltså inte egendomligt att tjänarna skulle hjälpa till med att ge varandra mat.

25. När började ”slav”-klassen ”i rätt tid” att servera ”maten”, och åt vilka? Vilket resultat fick detta samma dag?

²⁵ Så fort den andliga ”maten” hade blivit tillgänglig ”i rätt tid” på pingstdagen år 33 v.t., visade sig den förordnade ”slav”-klassen ”trogen och omdömesgill” genom att dela ut ”maten” under inspiration av Guds utgjutna ande. Församlingen av omkring 120 lärjungar började tala inbördes om ”Guds väldiga gärningar”. Men denna lilla ursprungliga församling behöll inte dessa ”gärningar” för sig själv. Tusentals andligen hungrande människor, som bekände sig vara Jehova Guds tjänare, församlades för att lyssna till vad dessa ”gärningar” var. Aposteln Petrus tog ledningen i att ge mat åt dessa andligen hungrande judar och proselyter som befann sig i Jerusalem för att fira den nu inte längre giltiga pingsthögtiden. De hyste en hjärtats åstundan att få tillhöra den messianske ”husbondens” ”tjänstefolk”, och de behövde få mat för att kunna bli hans tjänare. Den ”trogne och omdömesgille slavens” klass gav dem nu mat ”i rätt tid”. Till följd av detta blev omkring tre tusen av dem troende, blev döpta och fick ta emot den heliga anden såsom gåva. Nu tillhörde de sannerligen husbondens ”tjänstefolk”, men de behövde fortfarande få mera mat. — Apostlagärningarna 2:1—42.

26, 27. a) Vem användes till att ge de blivande medlemmarna av ”tjänstefolket” mat, när programmet för utdelning av mat utvidgades? b) I överensstämmelse med vilken befallning, som husbonden gav innan han for sin väg, skedde detta?

²⁶ Mindre än tre och ett halvt år senare utsträckte den ”trogne och omdömesgille slavens” klass sina ansträngningar till att ge mat åt andra blivande medlemmar av ”tjänstefolket”. Dessa skulle komma från ”människor av alla nationerna”, icke-judar, hedningar. Aposteln Petrus användes till att ta ledningen i detta och sändes under gudomlig vägledning till staden Caesarea på Medelhavets östra kust för att omvända den italiske officern Kornelius och de intresserade människor som han hade samlat i sitt hus. (Apostlagärningarna 10:1—11:18) På så sätt slogs dörren upp på vid gavel för hedningarna att bli medlemmar av den messianske husbondens, Jesu Kristi, ”tjänstefolk”. Den ”trogne och omdömesgille slavens” klass måste gå till dessa blivande medlemmar av ”tjänstefolket” med den andliga maten och servera den åt dem, så att de kunde bli andliga israeliter, medlemmar av Guds Israel. Sedan dessa blivit andliga medlemmar av ”tjänstefolket”, måste också de ta del i arbetet med att dela ut mat. På så sätt lydde de den befallning som husbonden gav, strax innan han for sin väg:

²⁷ ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” — Matteus 28:19, 20, NW.

28. a) Vilken varaktig portion av andlig mat, som fortfarande finns tillgänglig i våra dagar, tillhandahölls i det första århundradet v.t.? b) Behöver vi i denna tid den andliga mat som ”slav”-klassen livnärde sig av i begynnelsen?

²⁸ För att ge varaktig hjälp i arbetet med att dela ut andlig mat blev Jesu Kristi apostlar och lärjungar inspirerade av Guds ande till att skriva de tjugosju autentiska böckerna i de kristna grekiska skrifterna, från och med Matteus’ evangelium till och med Uppenbarelseboken. Denna aptitretande portion av den andliga mat, som den ”trogne och omdömesgille slavens” klass satte fram för det kristna ”tjänstefolket” i det första århundradet, är fortfarande tillgänglig för det kristna ”tjänstefolket” nu på 1900-talet. På så sätt frambragtes den fullständiga bibeln bestående av sextiosex inspirerade böcker, trettionio på hebreiska och arameiska och tjugosju på den grekiska som var vanlig under första århundradet. Vi behöver hela bibeln, inte bara de inspirerade kristna grekiska skrifterna. När den ”trogne och omdömesgille slavens” klass framträdde i det första århundradet, hade den endast de inspirerade hebreisk-arameiska skrifterna såsom andlig mat i skriftlig form, som den kunde livnära sig av. Vi behöver fortfarande livnära oss av det som det kristna ”tjänstefolket” livnärde sig av i begynnelsen. Den ursprungliga församlingen i Jerusalem talade och läste hebreiska. Vi i denna tid behöver översättningar av de hebreiska skrifterna.

29. a) Hur fortsatte ”slav”-klassen att dela ut mat efter det första århundradet v.t.? b) Hur kom arbetet med att dela ut mat i gång under 1800-talets senare hälft?

²⁹ Vi har ingen tydlig historisk bild av hur den ”trogne och omdömesgille slavens” klass existerade och tjänade ner genom århundradena, sedan husbondens, Jesu Kristi, apostlar hade dött. Tydligen gav den ena generationen av ”slav”-klassen mat åt den efterföljande generationen av denna klass. (2 Timoteus 2:2) Men under senare hälften av 1800-talet fanns det gudfruktiga människor som älskade den andliga maten i den Heliga skrift och som önskade livnära sig av den, inte bara underhålla sig med att läsa den såsom helig litteratur. Bibelstudieklasser bildades, åtskilda från kristenhetens kyrkosamfund och söndagsskolor, och de gjorde framsteg i fråga om insikten i de grundläggande sanningarna i de heliga skrifterna. De uppriktiga, osjälviska bland dessa bibelforskare var ivriga att få dela med sig av dessa livsviktiga portioner andlig mat åt andra. De ägde samma trogna ande som kännetecknade den ”slav” som sattes till att ge ”tjänstefolket” deras välbehövliga andliga ”mat i rätt tid”. De var ”omdömesgilla”, eftersom de insåg att det då var den rätta och tillbörliga tiden att sätta fram maten och även vad som var bästa sättet att göra det. De ansträngde sig för att utföra detta.

30. a) Vilken fara existerade då med avseende på läran om en ”lösen för alla”, men vilken understödjare av denna lära upprestes ”i rätt tid”? b) Vad publicerade redaktören för The Watch Tower år 1881 om den ”trogne och förståndige tjänaren”?

³⁰ En ”lösen för alla” var en av dessa grundläggande läror i bibeln, men nu hotade den allvarliga faran att denna livsviktiga maträtt på gudfruktiga människors andliga bord skulle tas bort av den högre bibelkritikens anhängare och evolutionsteorins förespråkare. Vi kan nu inse att det var ”i rätt tid” som en kompromissfri understödjare av Kristi ”lösen för alla” framträdde. Detta var en helt ny tidskrift för människor som älskar bibeln, Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare av Kristi närvaro), vars första nummer kom ut (på engelska) i juli 1879 i en upplaga av 6.000 exemplar. Dess redaktör och utgivare tillhörde en bibelstudiegrupp i Pittsburgh i Pennsylvanien. Han hette Charles Taze Russell. Denne kunskapstörstande kristne lade märke till Jesu liknelse om den ”trogne och förståndige tjänaren” (Matteus 24:45) och publicerade sin förståelse av den på sidan 5 i The Watch Tower för november 1881. I fjärde och femte paragraferna från slutet i artikeln ”I vingården” sade han:

Vi tror att varje medlem av denna Kristi kropp är inbegripen i det välsignade arbetet, antingen direkt eller indirekt, att ge mat i rätt tid åt trons husfolk. ”Vem är då denne trogne och förståndige tjänare som hans Herre har gjort till styresman över sitt husfolk” för att ge dem mat i rätt tid? Är det inte denna ”lilla hjord” av invigda tjänare som troget fullgör sina invigningslöften — Kristi kropp — och ger inte hela kroppen individuellt och kollektivt maten i rätt tid åt trons husfolk — den stora sammanslutningen av troende?

Salig är den tjänaren (hela Kristi kropp) som hans Herre när han har kommit (gr. elthon) finner göra så. ”Sannerligen säger jag eder att han skall göra honom till styresman över alla sina ägodelar.” ”Han skall ärva allting.”

31. a) Gjorde C. T. Russell anspråk på att vara den ”trogne och förståndige tjänaren”? b) Vilka vittnesbörd visar att han tjänade såsom en trogen del av denna ”tjänare”-klass?

³¹ Av detta framgår det tydligt att redaktören och utgivaren av Zion’s Watch Tower frånsade sig varje anspråk på att han personligen skulle vara denne ”trogne och förståndige tjänare”. Han gjorde aldrig gällande att han var det.a Men han fortsatte att utge The Watch Tower fram till sin död den 31 oktober 1916. År 1881 organiserade han Zion’s Watch Tower Tract Society och fick i december 1884 denna organisation inregistrerad enligt delstaten Pennsylvaniens lag. Han skrev och utgav också de sex banden av Studier i Skriften under åren 1886—1904 och publicerade dessutom många småskrifter över bibliska ämnen. Dessutom utarbetade han det världsberömda Skapelsedramat i bilder, som började visas i januari 1914 och som därefter visades runt hela jorden. Han höll oräkneliga offentliga föredrag runt hela jorden. Hans död inträffade under hans sista offentliga föredragsresa tvärs över Amerikas förenta stater. Det kan inte med framgång bestridas att han fram till sin död år 1916 kärleksfullt tjänade såsom en del av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass och gav husbondens tjänstefolk ”deras mat i rätt tid”.

32. Hur utvecklades efter Russells död en tendens till sekterism kring honom? När undanröjdes denna tendens, och hur?

³² Eftersom ”slaven” i Jesu liknelse inte är en enda kristen man, utan är den smorda församlingen av Kristi lärjungar, fortsatte den ”trogne och omdömesgille slavens” klass att tjäna också efter C. T. Russells död. Men på grund av att många av Russells medarbetare kände stor uppskattning och tyckte sig stå i tacksamhetsskuld till honom, kom de att betrakta honom såsom uppfyllelsen av liknelsen om den ”trogne och omdömesgille slaven”. Denna uppfattning framhölls med eftertryck i den bok som i juli 1917 utgavs av People’s Pulpit Association i Brooklyn i New York. Denna bok hette ”Den fullbordade hemligheten” och innehöll en kommentar till Uppenbarelseboken, Hesekiel och Höga Visan i bibeln. På sidan två i den svenska upplagan av boken kallades den ”Postumt arbete av pastor Russell”. Denna bok och den religiösa inställning som kom till uttryck däri tenderade att åstadkomma en religiös sekt kring en människa. Denna tendens till sekterism undanröjdes emellertid genom att man i början av 1927 publicerade artiklarna ”Sonen och tjänaren” och ”Den gode och den onde tjänaren” i Vakt-Tornet för 1 och 15 april 1927. Dessa artiklar visade att ”tjänaren” i Matteus 24:45 var sammansatt av många individer. — Jesaja 43:10—12.

33. Lämnades Kristi ”tjänstefolk” utan ”mat” genom att man distribuerade allt man hade kvar i lager av Russells böcker och av Den fullbordade hemligheten?

³³ Längre fram, år 1929, distribuerades bland allmänheten allt man hade kvar i lager av de sex banden av Studier i Skriften, som skrivits av Russell, och av Den fullbordade hemligheten. Men gjorde detta att Herrens ”tjänstefolk” eller ”husfolk” blev utan andlig ”mat i rätt tid”? Inte alls! Vi skall snart undersöka orsaken till detta.

DEN ”LYCKLIGE” SLAVEN

34. Vem ställde frågan om den ”trogne och omdömesgille slaven”? Vem besvarade denna fråga, och hur gjorde han det?

³⁴ Ställde Jesus i Matteus 24:45 frågan om den ”slav” som hade blivit satt över sin husbondes ”tjänstefolk” till att ge dem mat och hur denne ”slav” skulle bevisa att han var trogen och omdömesgill? Ja, och redan i nästa vers (Matteus 24:46) besvarar Jesus också denna fråga, när han säger: ”Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer [grekiska: elthòn], finner honom göra så.” (NW) Han bevisade för sin husbonde att han var trogen och klok genom att fortsätta att göra det som hans husbonde hade satt honom till att göra till dess han kom tillbaka, nämligen ”att ge dem [tjänstefolkets medlemmar] deras mat i rätt tid”. Detta skulle medföra stor lycka för ”slaven” när hans husbonde kom tillbaka.

35. a) Vilken stormig tidsperiod i det första århundradet, som Jesus profetiskt hade förutsagt, genomlevde ”slav”-klassen, och vad skrev Johannes i slutet av detta århundrade? b) Vilken fråga uppstod, som en motsvarighet härtill, beträffande ”slav”-klassen, när hedningarnas tider utlöpte år 1914?

³⁵ För nitton hundra år sedan, då den ”trogne och omdömesgille slavens” klass först framträdde, fick den genomleva den stormiga tidsperiod som Jesus profetiskt beskrev i Matteus 24:4—22, Markus 13:5—20 och Lukas 21:8—24. Mer än tjugofem år efter det att romarna förstört Jerusalem år 70 v.t. skrev aposteln Johannes Uppenbarelseboken, sitt evangelium och sina tre brev, vilket alltsammans skrevs till gagn för den ”trogne och omdömesgille slavens” klass och för att utgöra mat åt den himmelske husbondens ”tjänstefolk”. År 1914 trädde kvarlevan av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass in i tiden för den fullständiga eller slutgiltiga uppfyllelsen av Jesu profetia om ”tecknet på din [Jesu] närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. De händelser som Jesus förutsade skulle känneteckna den förebildliga tidsperioden från år 33 v.t. till år 70 v.t. började också inträffa år 1914. Nu uppstod frågan huruvida den ”trogne och omdömesgille slavens” klass skulle överleva de svåra ting som skulle komma att inträffa som en motsvarighet till vad som hände ”slav”-klassen mellan åren 33 och 70 v.t.

36. Hur svårt blev det under första världskriget för ”slav”-klassen att ge mat åt ”tjänstefolket”, men hur förhöll det sig med The Watch Tower?

³⁶ När hedningarnas tider nådde sitt slut omkring den 4/5 oktober 1914, hade första världskriget redan pågått i mer än två månader. Detta var något nytt, inte bara för människovärlden, utan också för husbondens ”slav”-klass. Första världskriget kännetecknades av mycket större våld och förintelse än de förutsagda krig och krigsrapporter och de strider nation mot nation och rike mot rike som präglade åren efter Jesu himmelsfärd år 33 v.t. (Matteus 24:6, 7) De förhållanden och restriktioner som präglade första världskriget gjorde det mycket svårt för den ”trogne och omdömesgille slavens” klass att fortsätta att ge den himmelske husbondens ”tjänstefolk” ”deras mat i rätt tid”. Situationen förvärrades för dem, till dess slutligen många av tjänstefolkets medlemmar befann sig i fängelse eller militära fångläger och funktionärer inom Sällskapet Vakttornet och medlemmar av utgivarkommittén för The Watch Tower blev satta i fängelse i federala tukthuset i Atlanta på sommaren år 1918, dömda till många års fängelse. Men trots detta fortsatte The Watch Tower and Herald of Christ’s Presence att utges, dock inte från Brooklyn, utan från den ursprungliga platsen, Pittsburgh i Pennsylvanien.

37. I vilken oroväckande situation befann sig ”slav”-klassen vid slutet av första världskriget, och vilken fråga uppstod med avseende på den?

³⁷ Detta var den oroväckande situation som rådde då första världskriget slutade den 11 november 1918. De goda internationella förbindelserna mellan Sällskapet Vakttornets högkvarter och dess avdelningskontor i främmande länder hade brutits eller försvårats. Den bibliska litteraturen var antingen officiellt förbjuden av regeringen, eller också hade distributionen bland allmänheten hindrats. De tryckplåtar som hade använts vid tryckning av bibliska traktater hade på något sätt blivit förstörda eller försvunnit. Vilka framtidsutsikter hade nu husbondens ”slav”-klass? Vad var denna ”slav”-klass besluten att göra under den efterkrigsperiod som nu började?

SLAVENS HUSBONDE KOMMER FÖR ATT INSPEKTERA

38. Vilka frågor, som var lämpliga med tanke på den inspektion som förestod, uppkom beträffande de religiösa sekterna i kristenheten och beträffande de kristna som blivit föremål för hat från alla nationerna?

³⁸ Nu var tiden utan tvivel inne för husbonden att inspektera sin ”slav”-klass. Alla fakta vittnar om att husbonden vid denna tid kom för att inspektera. Detta var att förvänta enligt profetian i Malaki 3:1—5. Kristenhetens sekteriska kyrkosamfund hade under kriget skaffat sig en förnedrande ”meritlista”, som alla kunde ta del av och som hade stor betydelse för deras påstående att de var Jesu Kristi lärjungar och slavar. Kunde de med hjälp av den meritlista de skaffat sig under de senaste åren fram till 1919 bevisa att de själva utgjorde den himmelske Herrens och husbondens, Jesu Kristi, ”trogne och omdömesgille slav”, som var en av många medlemmar bestående klass? I egenskap av domare skulle han visa vad han funnit genom det sätt varpå han därefter handlade med de hundratals religiösa sekterna inom kristenheten. Det är nu passande att vi riktar uppmärksamheten mot de uppriktiga kristna bibelforskare som under första världskriget blev förföljda för att de lydde Kristus och som blev ”föremål för hat från alla nationerna” för Kristi namns skull. Vad visade sig husbonden ha beslutat med avseende på dem, eftersom de också blev inspekterade av Gud?

39. I vilken sinnesstämning återvände husbonden hem, enligt Jesu liknelse, och vad hade han i sinnet att företa?

³⁹ Hur återvände enligt Jesu liknelse husbonden, som hade förordnat slaven, till sitt hus? Var det i stor vrede för att förinta huset? Eller var det för att glädja sig åt sin hemkomst och för att se hur det hade gått med de olika angelägenheterna under hans frånvaro? Han återvände till sitt hus på ett fridsamt sätt. Han kom inte för att ta del i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:13—16) I stället ville han förvissa sig om att angelägenheterna i hans hus hade blivit skötta på rätt sätt. Hade hans förordnade slav gjort som han hade fått i uppdrag att göra, nämligen att ge ”tjänstefolket” deras ”mat i rätt tid”? Husbonden behövde företa en inspektion.

40. Vad fann den återkomne husbonden beträffande de förföljda, hatade kristna, med tanke på att grundvalen för hans beslut var huruvida maten hade satts fram regelbundet och hade varit av rätt slag?

⁴⁰ Frågan gällde nu om mat hade satts fram, den rätta sortens mat och i rätt tid. Det var detta som måste utgöra grundvalen för det beslut som den återkomne husbonden skulle fatta. Hur förhöll det sig då med denna grupp av kristna, som blivit föremål för hat och förföljelse från alla nationernas sida? (Matteus 24:9) Fram till 1919 hade de vinnlagt sig om att ge ”mat i rätt tid” åt ”trons husfolk” eller den himmelske husbondens ”tjänstefolk”. De hade gjort detta trots ingripanden från förföljare och de krigförande nationerna. Problemet gällde inte bara att sätta fram den andliga maten regelbundet, utan man måste också tänka på matens kvalitet. Denna grupp av hatade, förföljda kristna, som alltid sökt vara trogna slavar åt Jesus Kristus, höll provet i detta avseende. Under de år denna världskonflikt varade hade de inte gjort gemensam sak med kristenheten eller hednavärlden när det gällt att predika den krigspropaganda som kom från de politiska regeringarna. De höll fast vid att predika bibelns budskap för den tiden och förespråka att alla och envar borde hålla fast vid de kristna principerna i bibeln.

41. Vad påverkades husbonden inte av, när han inspekterade dessa kristna, och hur har hans beslut kommit till uttryck sedan dess?

⁴¹ Vilket beslut fattade då den himmelske husbonden beträffande dessa sina lydiga slavar? Han påverkades inte av att de var så impopulära och förföljda i den krigsgalna världen. Han hade ju förutsagt att de skulle få uppleva sådana svårigheter under hans osynliga parousia eller ”närvaro”. Fann han att denna grupp kristna slavar inte brydde sig om att de var impopulära i världen, utan i stället försökte behaga sin husbonde genom att medan han var frånvarande göra det som han hade satt dem till att göra? Han måste ha funnit detta med tanke på det sätt inspektionen, som började år 1919, har påverkat hans beslut sedan dess. Hans gärningar och handlingssätt med sina kristna slavar talar bättre än ord.

42, 43. a) Vilken profetia tillämpade Jesus på sina apostlar den natt han blev förrådd, och hur gick den i uppfyllelse? b) Hur gick samma profetia i Sakarja 13:7 i uppfyllelse tre och ett halvt år efter det att Jesus blivit insatt på tronen år 1914?

⁴² Låt oss tänka ett ögonblick på hur det förhöll sig med Jesu apostlar. Tre och ett halvt år efter det att Jesus Kristus blivit döpt i Jordanfloden blev han förrådd i Getsemane örtagård. Han citerade från profetian i Sakarja 13:7 och förutsade vad som skulle hända med hans apostlar. Han sade: ”Ni skall alla förmås att vackla i förbindelse med mig i denna natt, ty det är skrivet: ’Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall bli förskingrade.’ Men sedan jag har blivit uppväckt, skall jag gå före er till Galileen.” (Matteus 26:31, 32, NW) Samma natt, den 14 Nisan år 33 v.t., visade det sig att Jesus hade rätt tillämpat Sakarjas profetia på sina apostlar. I skildringen i Matteus 26:56 får vi nämligen reda på vad som hände sedan Jesus blivit förrådd: ”Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.” Hans ”får” blev sannerligen förskingrade.

⁴³ Som en parallell till detta inträffade tre och ett halvt år efter det att hedningarnas tider utlöpt och Kristus blivit insatt på tronen i himmelen år 1914 det årliga firandet av Herrens aftonmåltid tisdagen den 26 mars 1918. Förskingrandet av den himmelske herdens ”får” närmade sig då sin höjdpunkt, och i The Watch Tower för 1 mars 1918 hette det i första paragrafen i den ledande artikeln ”Till minne av vår Konung”: ”Huruvida den stundande åminnelsen kommer att bliva den sista på jorden kunna vi naturligtvis icke veta, men vi veta att vi äro ett år närmare uppfyllelsen av vårt hopp. Om det behagar Herren att låta oss fira denna åminnelse flera år, så vilja vi med glädje göra det.” Framtidsutsikterna mörknade när framträdande medlemmar av Sällskapet Vakttornet som hade till uppgift att föda den himmelske herdens ”får” blev arresterade, rannsakade och orättvist dömda till många års frihetsstraff i federalt tukthus. Man insåg inte då att Sakarja 13:7 höll på att gå i uppfyllelse.

44. a) Vilken ljus sida innehöll Sakarjas profetia, och vad innebar den? b) Hur gick denna del av profetian i uppfyllelse på Jesu apostlar?

⁴⁴ Denna profetia hade emellertid också en ljus sida. Det förutsades inte bara att herden skulle bli slagen och fåren förskingrade, utan Jehova tillfogade också ett löfte: ”Så skall jag vända min hand till de små.” (Åk) Detta innebar att Jehova skulle vända sin hand till de förskingrade fåren med ynnest. Och därför tröstade också Jesus sina apostlar med följande ord, sedan han hade citerat från profetian om att fåren skulle bli förskingrade: ”Men sedan jag har blivit uppväckt, skall jag gå före er till Galileen.” (Matteus 26:32, NW) Detta betydde att han skulle återförsamla dem, sedan han hade uppstått från de döda. Detta skedde också, och om detta läser vi: ”Emellertid gick de elva lärjungarna till Galileen, till det berg dit Jesus hade beordrat dem, och när de såg honom, betygade de honom sin vördnad, men några tvivlade. Och Jesus gick närmare och talade till dem och sade: ’All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.’” — Matteus 28:16—20, NW.

45. Hur gick samma profetia i uppfyllelse på den trogna ”slav”-klassen år 1919, och hur gjordes denne ”slav” ”lycklig”?

⁴⁵ År 1919 vände Jehova på liknande sätt sin ”hand till de små”. (Sakarja 13:7, Åk) Jehovas herde och konung, Jesus Kristus, började då återförsamla de förskingrade ”fåren”. I likhet med slavens husbonde i liknelsen återvände Herren Jesus till sitt hus och inspekterade den situation som rådde där. Han fann verkligen en ”trogen och omdömesgill” slavklass, som trots de svåra förhållandena i världen strävade att fullgöra hans befallning, att ge Herrens ”tjänstefolk” deras andliga mat i rätt tid, mat som hämtats från Guds inspirerade ord. Herren visade dem därför sin ynnest genom att återförsamla dem och göra dem till ett välorganiserat ”tjänstefolk” i hans hus. Det åtta dagar långa allmänna konvent som hölls i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919 underrättade hela världen om att den osynligen närvarande Herren Jesus Kristus höll på att återförsamla sina trogna ”får”. Härigenom kunde hela världen se vem den återkomne Herren Jesus hade funnit vara hans ”trogna och omdömesgilla slav”-klass. Detta gjorde ”slav”-klassen lycklig. Det betydde att den fick stanna kvar i sin himmelske husbondes tjänst.

46. Med tanke på vilken belöning sade Jesus att den trogne ”slaven” var ”lycklig”?

⁴⁶ Herren Jesus förklarade varför den ”trogne och omdömesgille slaven” hade orsak att vara lycklig. Han sade nämligen: ”Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer [grekiska: elthòn], finner honom göra så. Jag säger er i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Matteus 24:46, 47, NW; Lukas 12:42—44.

SATT ÖVER HUSBONDENS ALLA TILLHÖRIGHETER

47. Vad får den trogne ”slaven” genom att han blir befordrad, och hur stämmer detta överens med hans husbondes nya ställning?

⁴⁷ Herren Jesus sade att den ”trogne och omdömesgille slaven” var lycklig på grund av den belöning som väntade honom för att han hade gjort det som hans husbonde hade satt honom till att göra. Han blir befordrad och får större ansvar inför sin husbonde, som han visat sig så trogen mot. Detta beror utan tvivel på att hans husbonde också blivit beklädd med större ansvar. Husbonden lämnar sannerligen inte sitt hus och reser bort enbart på en turistresa eller för sin hälsas skull. Han hade ett viktigare syfte, nämligen att skaffa sig en högre ställning och öka sin makt och myndighet. Och när vi tänker på att Jesus här framställde en liknelse om hur han for bort till himmelen för att få ta emot ett rike, sedan han länge väntat vid sin Faders högra sida, förstår vi att denna ökning av husbondens ansvar är underförstådd i liknelsen. Man bör tänka sig att husbonden återvänder hem med nya och större befogenheter. (Hebréerna 10:12, 13) Därigenom får alla hans ”tillhörigheter” ett större värde. Den befordrade ”slaven” får alltså del av den ära som bevisats hans herre.

48. Varför var den tjänst som den återkomne husbonden anförtrodde åt ”slav”-klassen mera betydelsefull och ärofull än dess tidigare tjänst?

⁴⁸ I uppfyllelsen av den profetiska liknelsen fick ”husbonden”, Herren Jesus Kristus, ett himmelskt rike, då ”nationernas fastställda tider” utlöpte år 1914. Hans osynliga parousia eller ”närvaro” började alltså det året med honom såsom krönt, regerande konung på den himmelska tronen. När han återvände till sitt ”husfolk” år 1919 för att inspektera hela sitt ”tjänstefolk”, gjorde han detta i en konungslig ställning som han inte hade ägt då han befann sig här på jorden i det första århundradet. På så sätt kom den ”trogne och omdömesgille slavens” klass att tjäna en person med högre ställning och större makt och myndighet än den de dittills hade tjänat. Detta gjorde att tjänsten för honom nu var mycket mer betydelsefull. Det innebar nu en större ära att vara i hans tjänst. Och att bli befordrad av honom och därigenom bli betrodd med större ansvar var i sanning en stor belöning!

49. Vad innebar det för ”slaven” att den återkomne husbonden satte honom ”över alla sina tillhörigheter”, och vad hade nu slaven tillfälle att göra?

⁴⁹ Innan husbonden i liknelsen reser bort ger han ett begränsat ansvar åt den som förväntas vara en ”trogen och omdömesgill slav”. Han sätter denne slav endast över sitt tjänstefolk eller husfolk och ger honom förpliktelsen att ge dem den mat de behöver i rätt tid. När husbonden vid sin återkomst sätter den godkände slaven ”över alla sina tillhörigheter”, innebär det följaktligen större förpliktelser för den befordrade slaven. Nu kan han ännu bättre visa hur trogen och omdömesgill han är, eftersom han har tillsyn över mer än tidigare. Han blir en högt värderad slav.

50. Var befinner sig alla hans ”tillhörigheter” som här avses, och vad är dessa tillhörigheter?

⁵⁰ I liknelsens uppfyllelse betecknar inte alla husbondens ”tillhörigheter”, över vilka han sätter den värdige slaven, alla hans tillhörigheter uppe i himmelen. Den förhärligade husbonden, Jesus Kristus, som har blivit given ”all myndighet” i himmelen och på jorden, saknar inte förmåga att ta hand om alla sina ”tillhörigheter” uppe i de osynliga himlarna, där han har de heliga änglarna i sin tjänst. Alla hans ”tillhörigheter”, över vilka den ”trogne och omdömesgille slavens” klass blir satt, måste ha avseende på alla de andliga ting som tillhör honom på jorden i förbindelse med hans upprättade himmelska rike. Det har inte avseende på någon del i de politiska regeringarna i denna världen, som om konungen Jesus Kristus nu skulle styra och behärska alla dessa av människor upprättade politiska institutioner. Dessa institutioner är dömda till undergång. Alla hans ”tillhörigheter” betecknar därför fullgörandet av en uppgift på jorden i uppfyllelse av de profetior som har avseende på tiden efter Rikets upprättande i himmelen år 1914.

51. På vilket sätt har den trogna ”slav”-klassen nu ett högre ämbete såsom sändebud än tidigare, och vilket privilegium och ansvar i förhållande till profetiorna har den nu?

⁵¹ Då den regerande konungen Jesus Kristus inspekterade kvarlevan av sina smorda lärjungar år 1919 v.t., fann han den förordnade ”slaven” trogen och omdömesgill när det gällde att ge mat åt hans ”tjänstefolk”. Därför satte han denna ”slav”-klass över alla sina tillhörigheter. Det större ansvar som dess medlemmar nu hade var att tjäna i uppfyllelse av de nu tillämpliga profetiorna om Riket. Århundradena igenom har den ”trogne och omdömesgille slavens” klass utgjorts av dem som är ”sändebud i Kristi ställe” och som vädjar till människorna att bli försonade med Gud genom Kristus. (2 Korintierna 5:19, 20, NW) Alltsedan de blivit förordnade år 1919, är de emellertid sändebud för det installerade messianska riket, och de har nu ett budskap om Riket att kungöra som har fått ny innebörd och kraft. (Matteus 24:14; Markus 13:10) De har privilegiet och ansvaret att ställa sig till förfogande såsom redskap till att fullborda profetiorna om Riket, som får sin slutliga uppfyllelse sedan år 1914. Vilken ära innebär det inte för dem att bli använda i samband med uppfyllelsen av det som förutsägs i Uppenbarelseboken med alla dess hänförande symboler och härliga nyheter om Kristi tusenåriga regering!

52. Hur innebar detta en upphöjelse för ”slav”-klassen, och hur framställdes detta i bild i Uppenbarelseboken?

⁵² Detta innebär privilegier, ansvar, heder och ära, vilket alltsammans har reserverats för kvarlevan av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass och vilket dess himmelske husbonde, den regerande konungen Jesus Kristus, förlänar dess medlemmar. Vi behöver inte förundra oss över att de kallas ”lyckliga”! Att de får del av dessa värdefulla ting innebär sannerligen en upphöjelse för dem. Det påminner om den bild som målas i Uppenbarelseboken 11:11, 12 (NW) av hur de ”två vittnena” blir dödade av fienden och hur deras döda kroppar i tre och en halv dagar får ligga blottade på den breda gatan i den ”stora staden”, som liknar Sodom: ”Och efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter, och stor fruktan föll över dem som såg dem. Och de hörde en stark röst från himmelen säga till dem: ’Kom upp hit.’ Och de for upp till himmelen i skyn, och deras fiender såg dem.”

53. a) Varför var ”slav”-klassens privilegier och ansvar nu större? b) Hur fick ”tjänstefolket” mat också i fortsättningen, trots att de tidigare publikationerna hade tagit slut?

⁵³ Att de som utgör den av många medlemmar bestående ”trogne och omdömesgille slaven” fått sådana upphöjda privilegier och sådant ansvar har inneburit mera arbete för dem. Det har krävt mera tid och uppmärksamhet från deras sida, och det har också krävt mera omfattande anordningar att få arbetet utfört för att bibelns profetior om detta Rikets verk på jorden inte skall slå fel. Det har också krävt att de bearbetat ett större område, alla delar av den bebodda jorden. (Uppenbarelseboken 14:6, 7; 10:11) Programmet att ge mat åt Herrens ”tjänstefolk” har naturligtvis måst fortsätta. Och vilket andligt bord med mat från Skriften har inte dukats upp för dem! Det ledde inte till brist på andlig mat för detta ”tjänstefolk”, när man år 1927 distribuerade allt man hade kvar i lager av C. T. Russells Studier i Skriften och av Den fullbordade hemligheten. Man har fortsatt att utge nya och aktuella inbundna böcker, småskrifter och traktater ända sedan boken The Harp of God (Guds Harpa) utgavs år 1921. Ja, i oktober 1919 utgavs en följeslagare till The Watch Tower i form av tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern, numera Vakna!).

54. Vilken bild i Uppenbarelseboken har ”slav”-klassen fått privilegiet att arbeta för att förverkliga, och hur har detta lett till större ansvar men också till att den fått hjälp?

⁵⁴ I de privilegier och det ansvar som den ”trogne och omdömesgille slavens” klass blev belönad med ingick att den fick arbeta för förverkligandet av den vackra syn som aposteln Johannes fick under inspiration och som han beskrev i Uppenbarelseboken 7:9—17. Ja, sedan år 1935 har ”slav”-klassens medlemmar sett denna syn bli verklighet. Deras ögon har välsignats med att få se den till antalet obegränsade ”stora skaran”, som kommer från alla håll på jorden och lovprisar och tillber Jehova Gud i hans andliga tempel och ger honom och Lammet, Jesus Kristus, äran för sin frälsning. Det har inneburit ett stort ansvar för den ”trogne och omdömesgille slavens” klass av andliga israeliter att ta hand om denna ständigt ökande ”stora skara”, men de inser att dessa fårlika människor ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” (NW) är en dyrbar del av Kristi alla ”tillhörigheter” på jorden, och därför sörjer de med glädje för de andliga behov som dessa ”andra får” har. Denna ”stora skara” bistår i sin tur den ”trogne och omdömesgille slaven” i att ta vård om Herrens alla ”tillhörigheter” på jorden.

”OM DEN ONDE SLAVEN”

55, 56. Varför måste varje medlem av ”slav”-klassen också i fortsättningen vara trogen och omdömesgill, och i enlighet med vilken varning som Jesus gav?

⁵⁵ Herren Jesus Kristus kommer att fortsätta att ha en ”trogen och omdömesgill slav”-klass ända fram till slutet av dess glädjerika tjänst här på jorden. Men varje av anden pånyttfödd, smord medlem av denna ”slav”-klass i våra dagar måste ge akt på sitt uppförande, så att han inte bevisar sig ovärdig att få fortsätta att tillhöra denna högt gynnade klass. Om han underlåter att också i fortsättningen vara trogen och omdömesgill, kommer han att likna en man som visar sig vara en ”ond slav”. Jesus varnade för denna fara, när han i sin liknelse vidare sade:

⁵⁶ ”Men om [någonsin] den onde slaven skulle säga i sitt hjärta: ’Min husbonde dröjer’ och skulle börja slå sina medslavar och skulle äta och dricka med de oförbätterliga drinkarna [ordagrant: de som dricker sig druckna], skall den slavens husbonde komma [grekiska: héxei] på en dag då han inte väntar det och i en stund som han inte vet om och skall straffa honom med den största stränghet [ordagrant: han skall hugga honom i stycken] och skall anvisa honom hans del med skrymtarna. Det är där hans gråt och hans tandagnisslan skall vara.” — Matteus 24:48—51; Lukas 12:45, 46; NW, Interlinear.

57. a) Säger Jesus här att husbonden från början förordnar en ”ond slav” eller att den förordnade slaven kommer att bli ond? b) Vad visade Jesus genom det sätt på vilket han inledde denna förklaring?

⁵⁷ När vi närmare betraktar vad Jesus här säger, lägger vi märke till att han inte säger att den avresande ”husbonden” från början förordnar en ”ond slav”; han säger inte heller att den ”trogne och omdömesgille slaven” så småningom handlar illa, blir ”ond”. Han väcker bara frågan och säger: ”Om någonsin” (såsom i Nya Världens översättning av Lukas 12:45 och Matteus 24:48, enligt Interlinear) den slav som blev satt över tjänstefolket skulle säga, sedan han blivit ”ond” i hjärtat, att det ännu skulle dröja länge innan hans husbonde skulle komma tillbaka och om han därför började handla otillbörligt, så skulle hans husbonde handla på detta sätt mot honom, när han kom tillbaka. Detta skulle innebära raka motsatsen till att slaven blev satt över sin husbondes alla tillhörigheter. Vad Jesus säger här är alltså: Antag att den förordnade slaven skulle bli ond och handla trolöst och oförståndigt, vad skulle då hända med honom när hans husbonde plötsligt kom tillbaka? Just det som Jesus beskrev. Jesus säger inte att det var säkert eller mycket sannolikt att den slav som från början blivit förordnad skulle bli ond.

58. a) Hur återger andra översättningar detta avsnitt genom en omskrivning? b) Vilken situation skulle Jesus komma i, om den ”slav” som han hade förordnat blev ond?

⁵⁸ Somliga översättningar av Jesu ord framhåller tydligare denna tanke genom en viss omskrivning. I 1917 års svenska översättning heter det: ”Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: ’Min herre kommer icke så snart’, och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna.” (Matteus 24:48, 49) Benelius’ svenska översättning lyder: ”Men om samme tjänare är dålig och säger i sitt hjärta” osv. Hedegårds översättning lyder: ”Men om han är en dålig tjänare, tänker han” osv. Jesus förutsäger inte definitivt att det skulle framträda en ”ond slav”. Han beskriver bara hur en trolös och oförståndig slav skulle tänka, tala och handla, och vilket straff han skulle få av sin husbonde, när denne oväntat återvände. Om den ”slav” som Herren Jesus hade förordnat skulle bli ond, skulle han inte ha någon ”slav” att belöna för hans ostrafflighet. Jesus förordnar inte två slavklasser.

59. a) Vilket slags ”slav”-klass lade Jesus grunden till? b) Angav profetiorna att ”slav”-klassen förväntades bli ond eller skulle bli det, eller vad angav profetiorna?

⁵⁹ Innan Jesus begav sig bort för nitton hundra år sedan, såg han till att han inte förordnade en orättrådig, ond, värdelös ”slav” över sitt ”tjänstefolk”. Skildringen i de kristna grekiska skrifterna bevisar att den förordnade ”slav”-klassen inte blev ond, och profetiorna i dessa skrifter visar att ”slav”-klassen inte förväntades bli ond och inte skulle bli det. Han lade sina beprövade och provsatta apostlar såsom en grundval för att bygga upp en krets av trogna slavar. I Uppenbarelseboken 7:3—8 förutsägs det att 144.000 andliga israeliter skulle bli tecknade med insegel såsom ”vår Guds slavar”. (NW) I Uppenbarelseboken 12:17 (NW) förutsägs det att sedan draken, Satan, djävulen, blivit nerkastad från himmelen, skulle han föra krig mot kvarlevan av Guds ”kvinnas” ”säd, som håller Guds bud och har arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”. Och i Uppenbarelseboken 14:1—4 görs förutsägelsen att hela antalet av de 144.000, ”som följa Lammet, varthelst det går”, står tillsammans med honom på Sions berg. De har blivit ”friköpta ifrån jorden”. ”De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet.”

60. a) Har husbonden förordnat de individer som handlar likt ”den onde slaven” till att vara en sådan slav? b) Vad utgör alla sådana individer i allmänhet?

⁶⁰ Om det finns en klass av anden pånyttfödda, smorda kristna som handlar i enlighet med beskrivningen av ”den onde slaven”, så är det inte Herren Jesus som har förordnat dessa individer och satt dem över sitt tjänstefolk eller ”husfolk”. Individer som en gång varit medlemmar av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass kan börja gå sin egen väg av sådana själviska skäl som personlig ärelystnad, begär efter makt över andra eller självsvåld. Dessa själviska individer kan sluta sig samman i grupper för att söka uppnå sina mål. De skulle emellertid utgöra en enda allmän klass, som skulle vara tydligt åtskild från den ”trogna och omdömesgilla” slavklassen.

61. Är det rimligt att tänka sig att det skulle finnas fall som kunde användas som exempel på vad Jesus hade sagt om den ”onde slaven”?

⁶¹ Det är rimligt att tänka sig att Herren Jesus inte skulle använda en liknelse utan att ha några fall eller ett allmänt fall som kunde utgöra exempel på vad han menade, när det gällde ett visst handlingssätt och följderna av detta handlingssätt. Detta skulle inte illustrera att Jesus förordnade ”den onde slavens” klass eller detta slag av kristna, utan att just det som Jesus beskrev blir följden för trolösa, opålitliga, icke trovärdiga, oförståndiga kristna under hans osynliga parousia eller närvaro.

62. Vilka exempel på detta finner vi i synnerhet under första världskriget, och hur berörde detta den ”trogne och omdömesgille slavens” klass?

⁶² Sådana ting inträffade inom Internationella Bibelstudiesällskapet strax efter det att redaktören för The Watch Tower och grundaren av Sällskapet Vakttornet hade dött år 1916. Vissa individer gjorde försök att gripa makten och kontrollen, helt och hållet i strid med Sällskapets stadgar. Det rådde meningsskiljaktigheter om vilka som utgjorde Herrens godkända organisation. De maktlystna och de som var missnöjda med de uppriktiga ansträngningar som gjordes att sköta angelägenheterna i överensstämmelse med de lagliga stadgarna och bibelns principer kom till korta. De hängav sig i stor utsträckning åt att ”slå sina medslavar” i verbalt avseende, både genom det tryckta och det talade ordet och inför rätta. De sällade sig i andligt avseende till de ”oförbätterliga drinkarna” i denna världen, i synnerhet under första världskrigets dagar. Allt detta satte stabiliteten inom organisationen, som då i ökande grad blev utsatt för religiös förföljelse, på ett svårt prov. Det medförde en svår prövning för den ”trogne och omdömesgille slavens” klass.

63. a) Vilken försäkran gav Jesus om att en sådan ”ond slav” inte skulle få vålla splittring bland hans ”tjänstefolk”? b) Hur verkställdes det straff som blivit förutsagt?

⁶³ Jesu liknelse innehöll en försäkran om att han under sin parousia eller närvaro inte skulle tillåta några illojala individer som liknade ”den onde slaven” att vålla splittring inom ”trons husfolk”, som tillhörde honom, eller att behärska det och vända det bort från dess uppgift att ge hans ”tjänstefolk” deras andliga ”mat i rätt tid”. När han kom för att inspektera, straffade han denna ondskefullt inriktade klass med den största stränghet. Eller enligt den ordagranna betydelsen i det grekiska ord som används i Matteus 24:51: ”Han skall hugga honom itu.” (Fotnoten till Nya Världens översättning) Han högg bort denna klass, som handlade illa, från den ”trogne och omdömesgille slavens” klass genom att hugga den ”i stycken”. Detta visade sig i vad som tycktes vara dess strävan efter oberoende, vilket ledde till att dess medlemmar drog sig undan och bildade sina egna religiösa grupper med ett ledarskap som var i deras smak. Var och en som vill göra sig besvär med att undersöka saken kan få reda på vad detta handlingssätt ledde till för dem.

64. Med vilka anvisar husbonden dem som liknar ”den onde slaven” att få sin del, men bland vilka ville han inte ha dem?

⁶⁴ Denna klass, som blev ”huggen i stycken”, visade sig äga samma drag och fick lida samma straff som Jesus beskrev för ”den onde slaven”, och den kunde åtminstone i begränsat avseende kallas den ”onde slavens” klass. Jesus sade i sin liknelse att husbonden ”skall anvisa honom hans del med skrymtarna”. (Matteus 24:51, NW) Jesus säger i motsvarande liknelse enligt Lukas’ skildring: ”Han skall ... låta honom få sin del med de otrogna.” (Lukas 12:46) Herren Jesus vill definitivt inte under sin parousia eller närvaro bland sitt ”husfolk” eller ”tjänstefolk” ha några till bekännelsen kristna som lägger i dagen samma drag som den ”onde slaven” eller ”tjänaren”. Sådana individers kristendom visar sig vara skrymtaktig, och de hör hemma bland de religiösa skrymtarna i kristenheten. De bevisar sig vara otrogna — inte trogna, pålitliga, förtroende värda — i fråga om det som Herren förordnat dem till att göra. De hör hemma bland de otrogna till bekännelsen kristna i kristenheten.

65. Vad beror den gråt och tandagnisslan på som hörs bland dem som liknar ”den onde slaven”?

⁶⁵ De som ådagalägger den ”onde slavens” drag finner inget verkligt andligt välbehag bland skrymtarna och de otrogna, och de kommer att få uppleva samma sak som dessa skrymtare och otrogna religionsutövare. ”Där skall vara gråt och tandagnisslan.” (Matteus 24:51) Detta kommer inte att bero på sinnesändring från deras sida. Det är inte en ”sorg, som är efter Guds vilja” och som ”verkar sinnesändring till frälsning, som man icke ångrar”. (2 Korintierna 7:10, Åk) De ger uttryck åt sorg och bitter besvikelse. De kanske fortsätter att utöva en form av religion, men de går miste om den glädje och de välsignelser som kommer av att fullgöra den godkände slavens uppgift, hans som blivit satt över sin husbondes alla ”tillhörigheter”.

VI VARNAS FÖR ATT FASTNA I SNARAN

66. Vilken varning gav Jesus enligt Lukas’ skildring till sina lärjungar, när han avslutade sin profetia om ”tecknet”?

⁶⁶ När Jesus uttalade sin profetia om tecknet på sin ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”, nöjde han sig inte med att ge denna varning om hur det skulle gå för den ”onde slaven” i hans liknelse. Han riktade till sina apostlar några ord som direkt varnade alla hans lärjungar för att börja handla som en sådan ”ond slav”. Enligt Lukas’ skildring av slutet på Jesu märkliga profetia sade Jesus: ”Men ge akt på er själva, så att edra hjärtan aldrig blir nedtyngda av omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen plötsligt — i ett ögonblick — är över er som en snara. Ty den skall bryta in över alla dem som bor på hela jordens yta. Håll er därför vakna och bed hela tiden, så att det skall lyckas för er att undfly allt detta, som är bestämt att inträffa, och att bestå inför Människosonen.” — Lukas 21:34—36, NW.

67. Varför är det ytterst viktigt för dem som tillhör den trogna ”slav”-klassen att följa Jesu varning, nu när de har blivit satta över sin återkomne husbondes alla ”tillhörigheter”?

⁶⁷ Det är ytterst viktigt för var och en att lyda dessa ord, nu när den osynligen närvarande Herren Jesu ”trogne och omdömesgille slav” har blivit satt över alla hans ”tillhörigheter”. Den dag är mycket nära då den ”stora vedermöda” som saknar sin like skall bryta ut över det motbildliga otrogna Jerusalem, kristenheten. Likt en snara, som dras åt på ett enda ögonblick, kommer denna dag att drabba dem som bor på hela jordens yta, och alla som inte är på sin vakt kommer att bli överraskade under sitt omåttliga ätande, sin dryckenskap och sina bekymmer för de själviska ting de kan skaffa sig i livet. Den ”dagen”, som är som en snara, kommer att innebära tillintetgörelse för dem. Medlemmarna av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass vill inte drabbas av samma öde som dessa själviska, likgiltiga människor kommer att drabbas av tillsammans med dem som liknar ”den onde slaven”.

68. a) Vad mera än den ”trogne och omdömesgille slavens” närvaro bevisar att vi nu lever i den tid som ”tecknet” utvisar att vi lever i? b) Vad bör därför var och en av oss bedja om att vi må lyckas med?

⁶⁸ Vi har ingen orsak att vara osäkra i fråga om vilken tidsperiod vi nu lever i. Eftersom vi har handlat i överensstämmelse med Jesu liknelse om ”fikonträdet och alla de andra träden” (NW), vet vi var vi befinner oss i tiden och vad som nu är nära. Liknelsen om den ”trogne och omdömesgille slaven” håller nu på att nå höjdpunkten av sin uppfyllelse. Att den ”trogne och omdömesgille slavens” klass är närvarande är inte det enda som ingår i det ”tecken” som bevisar att vi nu lever i den på tronen insatte konungens, Jesu Kristi, parousia eller osynliga närvaro och i ”avslutningen på tingens ordning”. Också det förhållandet att denna klass blivit satt över Herrens alla tillhörigheter och att den tar vård om alla dessa tillhörigheter är en framträdande del av detta ”tecken”. (Matteus 24:3, NW) Tillintetgörelsens dag kommer inom kort att likt en snara plötsligt drabba denna ”tingens ordning” — kristenheten och alla andra delar av den. Det är därför vi måste hålla oss ”vakna”. Det är nu livsviktigt för oss att ”hela tiden” bedja, ”så att det skall lyckas” för oss ”att undfly allt detta, som är bestämt att inträffa, och att bestå inför Människosonen”. — Lukas 21:36, NW.

[Fotnoter]