Epilepsi — den moderna synen på saken

DET var middagsrast i ett läroverk i Kalifornien. En tilldragande flicka i högsta ringen kom nedför trapporna tillsammans med många av sina klasskamrater. Plötsligt föll hon omkull. Musklerna i kroppen spändes. Hon slutade andas för ett ögonblick, och det började rycka i musklerna, så att hennes kropp våldsamt kastades runt. Många skolkamrater var oroliga åskådare. De var fullkomligt häpna över vad som hände med flickan. Det var ett epileptiskt anfall.

Hur skulle du ha reagerat om flickan hade varit din klasskamrat eller väninna? Skulle du ha fortsatt att behandla henne som en vän? Eller skulle du nu tycka att hon var icke önskvärd på något sätt? Skulle du vara rädd för henne och försöka undvika henne?

Tidigare synsätt och nutida uppfattningar

I tusentals år trodde man allmänt att det var någonting magiskt eller demoniskt med epilepsi. Epileptiker anklagades för trolldom och bannlystes. Man borrade hål i huvudet på dem och brände dem med brännjärn för att driva ut onda andar. Deras sjukdom betraktades som en ärftlig ”skamfläck inom familjen”, som gjorde dem mentalt efterblivna.

Dessa uppfattningar levde kvar in i modern tid och påverkade de olika ländernas lagar. Så sent som på 1950-talet hade omkring en tredjedel av staterna i Förenta staterna lagar som inskränkte epileptikernas rätt att gifta sig. Många stater hade också lagar om sterilisering som gällde dem. Epileptiker förbjöds att köra bil, och det var få företag som ville anställa dem.

Doktor Pearce Bailey, före detta chef för Nationella institutet för nervsjukdomar och blindhet, kände sig manad att framhålla: ”Epilepsi är den enda sjukdom där patienten är mera handikappad av samhällets attityd än av sin åkomma.”

Lyckligt nog har synen på saken förbättrats under de senaste åren. Nästan alla staterna i USA har upphävt steriliseringslagarna som gällde epileptiker och också de lagar som förbjöd dem att gifta sig. Det har blivit möjligt för epileptiker att få körkort över hela Förenta staterna; Danmark började redan år 1937 med att tillåta epileptiker att få körkort. Och arbetsgivarna är nu mer benägna att anställa dem.

Jämsides med att myndigheternas syn på saken förbättrats har också allmänhetens attityd förändrats, vilket framgår av de resultat man erhållit vid Amerikanska institutet för opinionsundersökningar. År 1949 sade 57 procent av de tillfrågade att de inte skulle ha något emot att deras barn lekte med epileptiker, jämfört med 81 procent år 1969 som sade att de inte skulle ha något emot det. När de tillfrågades om de trodde att epilepsi var en sinnessjukdom, svarade 59 procent nej år 1949, men år 1969 svarade 81 procent nej. Och år 1949 tyckte bara 45 procent att man skulle anställa epileptiker, men år 1969 tyckte 76 procent att man borde ge dem anställning.

Vad är din uppfattning om detta? Skulle du tveka att umgås med epileptiker eller tillåta dina barn att göra det, kanske på grund av att du tror att en sådan sjukdom måste vara orsakad av onda andar?

Bibeln och epilepsi

Bibeln stöder inte uppfattningen att epilepsi måste vara orsakad av demoner. I Matteus 4:24 (NW) säger den att folk förde med sig till Jesus ”alla som hade det svårt och som led av olika sjukdomar och plågor, demonbesatta och epileptiska och förlamade människor, och han botade dem”. Lägg märke till att det sägs att Jesus botade människor som var ”demonbesatta och epileptiska”. Bibeln skiljer alltså mellan att vara demonbesatt och epileptisk.

Bibeln visar visserligen att demoner kan orsaka epilepsi. Ett fall omtalas där en demon regelbundet fick en pojke att falla omkull och rulla runt våldsamt, tugga fradga och visa andra tecken på epilepsi. (Mark. 9:14—29) Men bibeln visar också att demoner kunde orsaka stumhet, när den säger: ”Då förde man till honom [Jesus] en stum man, besatt av en demon; och sedan demonen hade drivits ut, talade den stumme.” Bibeln förklarar också att en viss mans blindhet orsakats av en demon. — Matt. 9:32, 33, NW; 12:22.

Men när bibeln visar att demoner har makt att förorsaka fysiska sjukdomar, visar den på intet sätt att blindhet, dövhet och epilepsi i allmänhet orsakas av onda andar eller demoner. Fysiska orsaker ligger bakom de flesta av dessa sjukdomar.

Vad epilepsi är

Epilepsi är en term som täcker ett flertal grundläggande tillstånd. Alla dessa tillstånd har emellertid ett framträdande symptom gemensamt: återkommande anfall. Man har också funnit att de olika slagen av epilepsi även har gemensamt att vissa hjärnceller inte fungerar på rätt sätt.

Vid ingående undersökning av hjärnan har man funnit att dess celler avger elektriska impulser. Hjärncellernas elektriska impulser är normalt rytmiska och bildar vågliknande mönster. Man har uppfunnit en apparat som kan uppfånga dessa vågmönster och rita upp dem på en rörlig pappersremsa. Men hos vissa människor avbryts tillfälligt hjärnans elektriska aktivitet, varvid felaktiga befallningar sänds ut till kroppens olika delar. Detta leder till ett epileptiskt anfall. Men störningen i hjärnan, som ibland kallas en ”storm”, går snart förbi, och anfallet upphör.

Man förstår alltså varför dr Louis D. Boshes förklarade: ”Epilepsi är ingen sjukdom. Det är ett symptom på att något är i olag i hjärnan — precis som feber inte är någon sjukdom i sig själv utan ett symptom på att det finns en infektion någonstans i kroppen.”

Det är inte alls sällsynt att människor har epilepsi, utan snarare ganska vanligt. Man tror att omkring en individ på hundra berörs av detta. De flesta av dem är barn. Detta innebär att det finns mer än två millioner epileptiker i Förenta staterna! Dessutom har ytterligare flera millioner vid ett eller annat tillfälle haft enstaka anfall, men detta klassificeras inte som epilepsi, eftersom anfallen inte är återkommande.

Även om anfallens karaktär varierar i hög grad, räknar experterna i allmänhet med tre huvudtyper. Var och en av dessa är förbunden med karakteristiska mönster av hjärnvågor, som visar vilken typ av elektrisk ”storm” i hjärnan det är fråga om. Den allvarligaste formen är den som flickan som omtalas i inledningen till denna artikel led av. Hon hade grand mal, vilket de flesta människor betraktar som ett riktigt epileptiskt anfall.

Även om ett anfall av grand mal kan se obehagligt ut för dem som tittar på, är det inte smärtsamt, eftersom patienten är medvetslös, och det medför sällan några skador. Konvulsionerna och ryckningarna i kroppen varar bara i omkring en minut, även om det kan verka längre för dem som ser på. Epileptikern slappnar sedan av, och efter några minuter kan han vara uppe och i stånd att återgå till normal verksamhet som om ingenting hade hänt.

Den andra huvudtypen är petit mal, som är vanlig i åldersgruppen fem till tolv år. Denna form kvarstår emellertid sällan till vuxen ålder. Den karakteriseras av korta perioder av medvetslöshet som i allmänhet inte varar mer än fem till tio sekunder. De kan uppträda ofta, ända upp till hundra gånger om dagen eller mer. Ögonvitorna kan vändas ut, och det kan förekomma lätta ryckningar i huvudet och armarna, men individen faller inte omkull. Omedelbart efter anfallet är patienten mentalt klarvaken och i stånd att fortsätta med sina sysslor.

Psykomotoriska anfall är den tredje typen av epilepsi. Den kännetecknas av automatiska, stereotypa rörelser eller egendomligt uppförande. Den drabbade kan tyckas ”slockna” helt plötsligt och börja utföra omotiverade handlingar. Han kan plocka med kläderna eller dra i dem, undersöka föremål omkring sig eller gå omkring. Vid ett tillfälle iakttog man en patient i ett väntrum som tog upp en askkopp och gick från den ena personen till den andra och bjöd på cigarrettfimpar.

Ett psykomotoriskt anfall varar i allmänhet endast två till tre minuter. Efteråt kommer i allmänhet patienten inte ihåg mycket av vad som har hänt. Bara om man försöker hålla honom tillbaka med våld kan han bli arg eller oregerlig.

Även om orsaken är att vissa hjärnceller inte fungerar på rätt sätt, påverkas inte intelligensen. De flesta epileptiker har medelmåttig intelligens, somliga har lysande intelligens, och hos några ligger den under genomsnittet, precis som hos andra grupper av den vanliga befolkningen.

Fysiska orsaker

Vad är det som gör att somliga människor får återkommande elektriska ”stormar” i hjärnan, vilka leder till anfall? Faktum är att i de flesta fall av epilepsi är orsaken inte känd. Det sägs emellertid att vad som helst som förstör nervceller i hjärnan kan vara orsaken.

Ett slag mot hjärnan eller en hjärntumör kan alltså vara orsaken. Det kan också bero på infektioner. Virus som orsakar mässling, hjärnhinneinflammation och andra sjukdomar kan vandra uppför ryggmärgen och påverka hjärnan. Eller också kan en rubbning av den kemiska balansen i kroppen vara orsaken till dessa besvär. En individ kan till exempel sakna ett visst enzym i kroppen, vilket kan leda till irritation av hjärncellerna. En brist på pyridoxin, vitamin B₆, kan också ligga till grund.

Man har inga bevis för att känslostormar kan orsaka epilepsi, men de framkallar ofta anfall hos sådana som redan lider av epilepsi. Ekonomiska bekymmer eller familjebekymmer, fruktan för ett anfall eller andra oroande faktorer kan påskynda attacker. Hos flickor inträffar ibland anfallen endast i samband med menstruationscykeln, i allmänhet före menstruationen.

Somliga människor tycks ha en benägenhet att få epilepsi. Det är denna tendens som tycks vidarebefordras från den ena generationen till den andra, precis som mottaglighet för andra sjukdomar, till exempel cancer och hjärtbesvär, också tycks vara ärftlig. Men epilepsin i sig själv är inte ärftlig. Av den orsaken har lagar som förbjuder epileptiker att gifta sig avskaffats i stor utsträckning. En allmänt antagen uppfattning är att risken för att en epileptiker skall få ett epileptiskt barn är en på femtio, och motsvarande risk för en icke-epileptiker är en på två hundra.

Hoppingivande framtidsutsikter

Det är hoppingivande att epileptiska barn ofta tillfrisknar från epilepsin när de blir äldre. Dessutom har åtminstone hälften av alla epileptiker nu för tiden möjlighet att slippa anfall helt och hållet. I ytterligare 35 procent av fallen kan anfallen kraftigt minskas. Och till och med de 15 återstående procenten epileptiker kan få hjälp. Hur åstadkoms detta?

Huvudsakligen med hjälp av antikonvulsiva läkemedel. I dag är tjugo eller fler sådana läkemedel tillgängliga, av vilka fenemal och difhydan är de oftast använda. Terapin innefattar att man försöker finna den rätta doseringen för ett läkemedel eller en kombination av läkemedel för att eliminera anfallen, men att man ändå strävar efter att i så stor utsträckning som möjligt undvika allvarliga biverkningar. Läkemedlen förstärker kroppens naturliga kemiska jämvikt och undertrycker på så sätt den abnorma elektriska aktiviteten i hjärnan. Men läkemedlen är inga botemedel. De tas regelbundet för att undvika anfall, precis som diabetiker regelbundet tar insulin för att bevara sin hälsa.

Men för att få det största gagnet av läkemedelsbehandlingen är det viktigt att man har en hälsosam syn på livet och ett nyttigt levnadssätt. Fruktan, besvikelser och oro som kan utlösa anfall måste undvikas så långt det är möjligt. Och den bästa medicinen för detta är KÄRLEK. En epileptiker behöver känna sig efterlängtad och se att andra verkligen bryr sig om honom.

Något som också är viktigt är lämpliga matvanor, vila, motion och måttlighet på alla områden. Somliga epileptikers anfall har kontrollerats genom att de ätit särskilt mycket vitamin B₆ och magnesium.

När anfallen är under kontroll, beter sig en epileptiker precis lika normalt som alla andra. Efter en anfallsfri period på i allmänhet ett eller två år får epileptikerna i Förenta staterna ta körkort. Det är bara tillbörligt att de också bör få lämpliga anställningar. Efter en omfattande undersökning sade dr Melvin M. Udell att han inte funnit ”några vägande bevis för att det finns någon egentlig skillnad i arbetsprestationerna epileptiker och icke-epileptiker emellan”.

Man kan vara till hjälp

Om du har en släkting, vän eller bara en bekant som är epileptiker, vill du säkert hjälpa denne. Och det kanske bästa sättet du kan göra detta på är att behandla honom så normalt som möjligt. Försök framför allt inte att undvika honom eller behandla honom såsom mindre önskvärd. Kom ihåg att epilepsi helt enkelt beror på en fysisk rubbning, precis som hjärtsjukdom och andra sjukdomar.

Var inte alltför försiktig när det gäller epileptiska barn. Låt dem ägna sig åt samma saker som andra barn. I själva verket inträffar anfallen sällan under fysisk aktivitet, så risken för ett anfall under lek är minimal. När det gäller barn som ofta får anfall, är det naturligtvis förståndigt att förbjuda sådant som ridning och trädklättring.

Vad skall du göra om du får bevittna ett anfall? Bevara ditt lugn. Det finns inget du kan göra för att stoppa det. Ta bort föremål som befinner sig i närheten av epileptikern, så att han inte skadar sig, men försök inte hindra hans rörelser. Om munnen är öppen, kan du placera ett mjukt föremål, till exempel en hopvikt, ren näsduk, mellan hans kindtänder för att hindra att han biter sig i tungan. Men var försiktig när du gör detta, så att du inte blir biten i fingrarna. Och när anfallet upphör, kan du vara där vid hans sida och tala lugnande och uppmuntrande till honom.

Vi kan inte göra mycket mer. Men lyckligt nog finns det en som kan det. För nitton hundra år sedan visade Jesus Kristus att han hade makt att bota epilepsi, och såsom konung i Guds rike kommer han snart att göra bruk av sin makt till gagn för alla, också för epileptiker.