Frågor från läsekretsen
● På senare år har jag läst om att ”provrörsbarn” har fötts. Vilken är bibelns syn på det förfaringssätt man använder här?
Låt oss först helt kort se på vad som enligt rapporterna har inträffat på det här området, vilket kan belysas av det första fallet, som förekom i England.
Kvinnan kunde inte bli gravid på normalt sätt på grund av ett problem med hennes äggledare, som äggcellen måste passera genom för att nå livmodern. Genom ett litet operativt ingrepp tog vetenskapsmännen ut en av hennes mogna äggceller och placerade den i en laboratorieskål med livsuppehållande näringsämnen. Sädesvätska från hennes äkta man sattes till, och befruktning ägde rum. Efter några dagar satte man försiktigt in gruppen av växande celler (blastulan) i hennes livmoder, där den växte på normalt sätt, och ett barn föddes så småningom.
I det här fallet kom sädesvätskan och äggcellen från äkta man och hustru, och detta är av stor vikt från bibelns ståndpunkt sett. Varför det? På grund av en lag som Gud gav de forntida israeliterna: ”Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du genom henne bliver oren.” (3 Mos. 18:20, 29) Denna lag gavs vid en tidpunkt då det inte fanns någon konstgjord sädesöverföring eller några ”provrörsbarn”; men den visar ändå Guds sätt att tänka.
Med bibeln som grund måste vi dra slutsatsen att om befruktning äger rum mellan sädesvätska och en äggcell som inte kommer från äkta man och hustru, så skulle det vara äktenskapsbrott eller otukt. Bibeln lämnar oss inte i ovisshet om hur Gud ser på detta: ”Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” (Hebr. 13:4; Matt. 19:9) Men hur skulle det förhålla sig om ett gift par som inte lyckats få barn på annat sätt skulle få möjlighet att genomgå den procedur som beskrivits ovan? Här är några saker man bör tänka på:
Skulle alla de tekniska åtgärder som krävs — med befruktning i en laboratorieskål — göra att alltsammans verkade så onaturligt eller bisarrt att det skulle vara etiskt stötande för dem?
Äggcellen i skålen uppehålls med hjälp av näringsämnen (före och efter befruktningen). I åtminstone en del av de fall som redan förekommit använde man blodserum som näringsmedel. Guds lag om blodet kommer alltså in i bilden här. — Apg. 15:28, 29; 3 Mos. 17:13, 14.
Enligt nyhetsmeddelanden har vetenskapsmännen i en del fall efter befruktningen förstört det befruktade ägget, därför att de ansåg att det inte skulle komma att utveckla sig på rätt sätt eller skulle få genetiska defekter. Skulle detta inte i så fall vara detsamma som abort?a Och i vilken utsträckning skulle ”föräldrarna” ha något inflytande på eller något ansvar för att ett sådant nyligen påbörjat liv utsläcks?
En del vetenskapsmän är också oroliga för att genetiska avvikelser skall uppträda antingen under utvecklingen i livmodern eller längre fram.
Allt detta är sådant som en kristen med rätta bör tänka över. Men till slut är det ändå så att var och en här måste fatta sitt personliga beslut.
● Skulle det vara orätt av en kristen att använda vindklockspel i sitt hem?
Många har använt vindklockspel för att ge hemmet en behaglig musikalisk prägel. När vinden blåser, slår bitarna av glas, metall eller trä mot varandra och frambringar ljud. Men i somliga länder är det sed att sätta upp vindklockspel med den tanken att det skall hindra onda andar från att komma in i hemmet. Det är helt uppenbart att en kristen inte skulle använda vindklockspel för ett sådant ändamål. Om det skulle förekomma en sådan vidskeplig tro i det land eller samhälle man bor i, så skulle det inte vara förståndigt att ha ett vindklockspel i hemmet. Därigenom skulle ingen kunna ta anstöt eller få intrycket att Jehovas vittnen använder vindklockspel för något ändamål som är i strid med bibeln. — 1 Kor. 10:31—33.
Men om motivet till att man sätter upp ett vindklockspel inte har något att göra med falsk religion, vidskepelse eller demonism, och det inte är någon större risk att andra får ett felaktigt intryck av att man använder klockspelet i hemmet, så är det en helt personlig angelägenhet om man bestämmer sig för att använda ett sådant eller inte.
● Hur många påskhögtider inträffade under Jesu jordiska tjänst?
Det sammansatta beviset i evangelierna är att det var fyra påskhögtider och att Jesu tjänst därför varade i tre och ett halvt år.
Inget av evangelierna nämner med bestämdhet fyra påskhögtider. Matteus, Markus och Lukas (som ofta kallas de synoptiska evangelierna) omnämner inte någon påskhögtid mer än den sista då Jesus dog. Det är därför nödvändigt, liksom i andra frågor, att sammanställa de detaljer som ges i alla evangelieberättelserna.
Johannes 2:13 hänsyftar på en påsk i början av Jesu tjänst. Eftersom han blev döpt på hösten år 29 v.t., måste påsken i Johannes 2:13 ha varit på våren år 30 v.t. Johannes’ evangelium nämner också en påsk i Johannes 6:4 samt den sista som Jesus var med om innan han dog. (Joh. 13:1) Men det finns goda skäl till att tro att det var ännu en påsk mellan dem som omnämns i Johannes 2:13 och Johannes 6:4. Varför det?
Efter påsken år 30 v.t. predikade Jesus under en tid i Judeen, och sedan, när det ännu var fyra månader kvar till skördetiden, begav han sig norrut till Galileen. (Joh. 4:35) Fastän Johannes i kapitel 4 bara introducerar början till Jesu långvariga tjänst i Galileen, läser vi i Johannes 5:1: ”Efter detta var det en judarnas högtid, och Jesus gick upp till Jerusalem.” Vilken högtid var detta?
Som en hjälp till att bestämma vilken högtid det var kan vi lägga märke till att alla evangelierna berättar om Jesu underverk att utspisa 5.000 människor i närheten av Betsaida. (Matt. 14:13—21; Mark. 6:32—44; Luk. 9:10—17; Joh. 6:1—15) Att detta underverk inträffade på våren visas av att det i Johannes 6:4 talas om att påsken var nära och att det i Markus omnämns att gräset var grönt. Men berättelserna hos Matteus, Markus och Lukas förlägger detta underverk långt fram i Jesu tjänst i Galileen på hans tredje färd i det området. De synoptiska evangelierna berättar också om så många händelser att de inte kunde ha inträffat under den tid på mindre än ett år som gick mellan början av Jesu tjänst i Galileen och påsken som omnämns i Johannes 6:4.
I artikeln ”Kronologiska aspekter på Kristi liv” framhåller Harold W. Hoehner: ”Ett problem med att foga till ett år mellan påskhögtiderna i Johannes 2:13 och 6:4 är att Johannes inte omnämner ännu en påskhögtid. Detta är ett indirekt argument, och [det är värt att lägga märke till att] inte alla högtider omnämns i Johannes, till exempel pingsthögtiden. De synoptiska berättelserna fordrar också ett år mellan påskhögtiderna i Johannes 2:13 och 6:4.” — Utgiven i Bibliotheca Sacra, band 131, april—juni 1974, sidorna 147—162.
Men om högtiden som omnämns i Johannes 5:1 var en påskhögtid, skulle det ha funnits tid för händelserna. I Johannes 5:1 talar somliga manuskript om den som ”högtiden”, vilket troligen betyder påsken. Och påsken var en högtid då judarna enligt den mosaiska lagen skulle gå upp till Jerusalem, alldeles som Johannes 5:1 säger att Jesus gjorde.
Detta visar därför att Jesu jordiska tjänst inbegrep inte tre utan fyra påskhögtider. Beträffande olika teorier om längden av Jesu tjänst säger Harold W. Hoehner ytterligare: ”Att Jesu tjänst från den första påsken till passionspåsken varade i tre år är det starkaste alternativet. Eftersom Jesu dop och offentliga tjänst började före den första påsken, skulle den sammanlagda längden av hans tjänst vara omkring tre och ett halvt år.” Och detta är exakt den tidslängd som visas i Daniels profetia om de sjuttio årsveckorna. — Dan. 9:24—27.
Angående den sista årsveckan skrev Daniel: ”Han [”Messias, ledaren”] skall med många [omskurna judar och proselyter] sluta ett starkt förbund för en vecka [på sju år], och för en halv vecka [efter tre och ett halvt år] skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade [genom hans död som uppfyllde lagen].” (Dan. 9:27) I enlighet med detta blev Jesus döpt och smord med Guds ande som Messias år 29 v.t. Han dog på våren år 33 v.t. efter tre och ett halvt års tjänst.
● Vilka representeras i liknelsen om ”talenterna” av de tre slavarna? — Matt. 25:14—30.
Eftersom alla tre slavarna tillhör sin herres husfolk, representerar de alla de framtida arvingarna till det himmelska riket med deras olika förmågor och möjligheter att föröka Rikets intressen. Från pingsten år 33 v.t. och fram till våra dagar skulle somliga smorda slavar ha större förmågor, krafter och möjligheter till att föröka sin herres ”tillhörigheter” som getts i deras vård. Apostlarna och andra med utökade privilegier skulle vara i den klass som fått fem ”talenter”. Andras omständigheter skulle, jämförelsevis sett, begränsa dem i det som de skulle kunna uträtta. Men det krävdes av alla att de visade fullständig hängivenhet och arbetade av hela sin själ. Alla skulle de få samma lön.
Det var inte så att den slav som fick en ”talent” var förutbestämd att misslyckas. Om han hade förökat den enda ”talenten” till åtminstone två, skulle han troligtvis ha fått samma lön, som bestod i att få gå in i sin herres glädje. Därför att han visade sig vara ”trög” och ”ond” kom han att representera de framtida Rikets arvingar som blev otrogna. De förlorar inte bara sina privilegier utan också varje slag av belöning.
Kristenhetens medlemmar bekänner sig vara Herren Jesu Kristi sanna slavar, men deras ord och gärningar bevisar att varje påstående att de skulle tillhöra Jesu Kristi husfolk är falskt. De kommer således inte in i bilden som framtida arvingar till det himmelska riket.
[Fotnoter]