Kapitel 14

Guds rikes jordiska undersåtar

1, 2. a) Vad beräknades världens befolkning uppgå till år 1914, och vad var den uppdelad på? b) Vilken anblick erbjöd dessa nationer och välden på världsscenen, men hur tedde de sig för Skaparen?

DET minnesvärda året 1914 beräknades världens befolkning uppgå till gott och väl en milliard människor.a Befolkningen skulle nå 1.859.892.000 invånare år 1920, trots de många millioner som dog i första världskriget och i spanska sjukan. Denna folkmängd var uppdelad på många nationer och välden, av vilka det största väldet år 1914 var det brittiska, som omfattade en fjärdedel av jordens yta och en fjärdedel av världens befolkning. Men det fanns andra välden vid samma tid, till exempel det turkiska, det kinesiska, det holländska, det franska, det tyska, det österrikisk-ungerska och det portugisiska väldet. Dessa nationer och välden erbjöd en mycket imponerande anblick på världsscenen, men hur tedde de sig för jordens ägare, den store Skaparen, den högste Guden? Kan han överblicka dem allesammans med ett enda ögonkast? Profeten Jesaja upphöjer Skaparens övermänskliga förmåga och säger:

² ”Vem kan utrannsaka HERRENS [Jehovas] Ande, och vem kan giva honom råd och undervisa honom? Går han till råds med någon, för att denne skall giva honom förstånd och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap och visa honom förståndets väg? Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett grand på vågskålen. ... Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor.” — Jesaja 40:13—15, 22.

3, 4. a) Är det svårt för Guds ställföreträdande domare, Jesus Kristus, att församla alla nationer inför sig, och i vilken liknelse förutsägs ett sådant församlande? b) Vilken framtidsutsikt för människor framhåller denna liknelse kraven för?

³ Det måste då vara mycket enkelt för Gud, Skaparen, att församla alla nationer inför sig och att döma dem och verkställa domen på dem. Detta är också en enkel sak för Guds mäktige Son, Jesus Kristus, som Jehova har förordnat att fungera som hans ställföreträdande domare. (Apostlagärningarna 17:31) Guds Son själv förutsade i sin liknelse om fåren och getterna att han skulle göra just detta vid den fastställda tiden. I och med denna liknelse avslutar aposteln Matteus den profetia som Herren Jesus Kristus uttalade på Oljeberget beträffande ”tecknet” på hans närvaro (parousia) och på ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3, NW) I liknelsen före denna, nämligen liknelsen om ”talenterna”, belyste Herren Jesus att de trogna lärjungar som skall få regera med honom i hans himmelska rike måste arbeta för att föröka hans ”ägodelar” medan de befinner sig här på jorden. Det är därför mycket lämpligt att han i den följande liknelsen framhåller vad som krävs av dem som lever i våra dagar och som vill bli hans himmelska rikes undersåtar. Han inleder sin liknelse med orden:

⁴ ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härliga tron. Och alla nationer skall bli församlade inför honom, och han skall skilja människor, den ena från den andra, alldeles som en herde skiljer fåren från getterna. Och han skall ställa fåren på sin högra sida, men getterna på sin vänstra.” — Matteus 25:31—33, NW.

5, 6. a) Hur hade Jesus benämnt sig själv i sin profetia? b) Varför påminner detta oss om Dan. kapitel sju i Daniels profetia?

⁵ Innan Jesus framställde denna liknelse hade han redan sju gånger talat om sig själv såsom ”Människosonen”. (Matteus 24:27, 30, 37, 39, 44; 25:13, äldre sv. övers.) Eftersom denna benämning användes i förbindelse med det messianska riket, var det mycket lämpligt att han använde den här. Detta utgjorde en påminnelse om profetian i Daniel 7:9, 10, 13, 14, där vi läser:

⁶ ”Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var gammal [den gamle av dagar, NW] satte sig ned. ... Tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans tjänst. Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo upplåtna. Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.”

7. När kom Jesus Kristus åtföljd av änglar och satte sig ”på sin härliga tron”, och vad blev därigenom återupprättat?

⁷ Även om detta skedde i himmelen, osynligt för våra mänskliga ögon, var det ändå år 1914, vid slutet av ”hedningarnas tider” (eller ”nationernas fastställda tider”) som denne ”människoson” nalkades ”den gamle av dagar”, Jehova Gud, och blev given ”välde och ära och rike”. Det var alltså då, vid slutet av hedningarnas tider år 1914, som Herren Jesus, i egenskap av Människosonen, kom åtföljd av alla änglarna och satte sig ”på sin härliga tron”. På så sätt föddes Guds messianska rike i himlarna. (Uppenbarelseboken 12:5, 10) Det var ett återupprättande av Davids rike, som tidigare hade härskat i Jerusalem men som hade blivit omstörtat år 607 f.v.t. av Nebukadnessar, kungen i Babylon. Det som ägde rum år 1914 var alltså motsatsen till vad som ägde rum år 607 f.v.t. Nu regerade återigen en avkomling av David.

8. Varför var det mycket passande att alla hednanationerna skulle församlas inför den på tronen insatte Människosonen år 1914, med tanke på vad som ägde rum år 607 f.v.t.?

⁸ Vid denna tidpunkt började Herren Jesu Kristi ”närvaro” eller parousia. Det som beskrivs i liknelsen om fåren och getterna inträffar följaktligen under hans parousia. Detta inbegriper församlandet av alla nationerna inför honom såsom konungen, som är närvarande på sin tron. Detta var just vad som borde hända nu. Varför det? Därför att hednanationernas fastställda tider hade löpt ut. (Lukas 21:24) Under sju profetiska ”tider” hade dessa hednanationer behärskat hela jorden utan något avbrott på grund av ingripande från något messianskt Guds rike. I bibeln betyder en profetisk tid 360 dagar eller, symboliskt talat, 360 år. Nu skulle sju sådana profetiska ”tider” förgå. Detta betydde sammanlagt 2.520 år (7 × 360 år). Så länge bevarade hednanationerna herraväldet över hela jorden. Under hela denna tid hade de förtrampat Guds messianska rikes rätt att utöva världsherraväldet. Om vi räknar 2.520 år tillbaka i tiden från år 1914, kommer vi till år 607 f.v.t. Det var då Babylons kung Nebukadnessar blev världshärskare genom att störta kung Davids regerande familj från tronen i Jerusalem. — Hesekiel 21:27.

9. a) Innebar det förhållandet, att Nebukadnessar fick sin dröm om ”sju tider” mer än ett år efter det att han fått världsherravälde, att hedningarnas tider inte kunde börja förrän drömmen hade gått i uppfyllelse på ett förebildligt sätt? b) När skulle de ”sju tiderna” utlöpa, om man räknade från Babylons fall för mederna och perserna, och vad borde i så fall helt följdriktigt äga rum vid denna tidpunkt?

⁹ De ”sju tiderna” av hedniskt herravälde började alltså år 607 f.v.t., men det dröjde mer än ett år därefter innan kung Nebukadnessar i Babylon fick sin dröm om dessa ”sju tider”. (Daniel 4:13, 20, 22, 2916, 23, 25, 32) Denna dröm fick dessutom en förebildlig uppfyllelse på Nebukadnessar, då han drabbades av vansinne under sju bokstavliga ”tider” (år) och åt gräs som en oxe på marken. Betyder detta att de ”sju tiderna” av hedniskt herravälde inte kunde ha börjat år 607 f.v.t., före den profetiska drömmen? Kunde dessa hedningarnas tider inte börja förrän kungen tillfrisknade från dessa sju år av vansinne? Nej, så förhöll det sig inte! Att man inte vet vilket år han tillfrisknade betyder därför inte att de ”sju tiderna” av hedniskt världsherravälde inte kunde börja förrän Nebukadnessars dynasti föll år 539 f.v.t. Om vi skulle räkna de profetiska ”sju tiderna” (2.520 år) från Babylons fall för mederna och perserna år 539 f.v.t., skulle dessa ”sju tider” utlöpa på hösten år 1982, vilket ännu hör framtiden till. Men vad borde i så fall helt följdriktigt inträffa detta kommande år? Motsatsen till vad som inträffade år 539 f.v.t., nämligen att tronen skulle återupprättas åt kung Nebukadnessars dynasti, att det babyloniska väldet skulle återupprättas med en avkomling av Nebukadnessar på tronen!

10. a) Vad säger bibeln om ett återupprättande av det forntida Babylon, Nebukadnessars dynasti och det babyloniska väldet? b) När började därför de ”sju tiderna”, och vad är det som skall återupprättas?

¹⁰ Men detta är raka motsatsen till vad som förutsägs i Guds inspirerade ord. Det forntida Babylon vid floden Eufrat har blivit utplånat för evigt! Kung Nebukadnessars dynasti är för evigt borta ur tiden. Det babyloniska väldet, det tredje världsväldet, har upphört att existera för all framtid. Men vad var det Jehova Gud, vars förebildliga tron fanns i Jerusalem, hade lovat att återupprätta? Det var det messianska riket med en avkomling av David på tronen som himmelens Gud hade lovat att återupprätta. (Hesekiel 21:27; Lukas 1:30—33) När babylonierna ödelade Jerusalem och Juda land år 607 f.v.t., innebar detta att Davids messianska rike blev omstörtat, och det var alltså denna händelse som utmärkte början av de ”sju tiderna” av hedniskt herravälde över människovärlden. Det går alltså inte att komma ifrån att hedningarnas tider, som skulle vara i 2.520 år, började då, och följaktligen utlöpte de på hösten år 1914.

11. Vad visades med avseende på hedningarnas tider genom det förhållandet att Nebukadnessar drabbades av sju år av vansinne efter det att han omstörtat Davids tron?

¹¹ Att kung Nebukadnessar drabbades av sina sju år av vansinne efter det att han omstörtat Davids tron i Jerusalem år 607 f.v.t. tjänade följaktligen till att visa hur länge dessa hedningarnas tider, som redan hade börjat, skulle vara. Världshändelserna visar att de varade fram till år 1914.

12. I överensstämmelse med vilken gudomlig inbjudan var det tid för Jesus Kristus att handla, då de ”sju tiderna” utlöpte år 1914?

¹² När de ”sju tiderna” av oavbrutet hedniskt världsherravälde utlöpte det året och denne ”människoson” fördes fram inför ”den gamle av dagar”, var tiden inne för den himmelske Människosonen att handla i överensstämmelse med den profetiska inbjudan som gavs i den andra psalmen, Ps. 2 verserna sju till och med nio: ”Låt mig hänvisa till Jehovas kungjorda beslut. Han har sagt till mig: ’Du är min son; jag, i dag har jag blivit din fader. Begär av mig, att jag må ge nationer till din arvedel och jordens ändar till din egen besittning. Du skall sönderslå dem med en järnspira, som om de vore en krukmakares kärl skall du slå dem i stycken.’” (NW) — Se också Uppenbarelseboken 12:5.

”SOM EN HERDE SKILJER FÅREN FRÅN GETTERNA”

13. Börjar detta åtskiljande av människorna i nationerna före eller efter den ”stora vedermödan”, och vad inbegriper det därför inte?

¹³ Den regerande ”Människosonen” väntar inte med att skilja människorna i nationerna, som man skiljer ”fåren” från ”getterna”, till dess att han slagit nationerna i stycken i samband med den stora ”tid av nöd” som blivit förutsagd. Han använder inte hela sin tusenåriga regering till att på detta sätt skilja jordens inbyggare från varandra, av vilka det största antalet kommer att bli återuppväckta från sina jordiska gravar. (Daniel 12:1) Detta åtskiljande verk skall äga rum innan den ”stora vedermöda” bryter ut vid vars stora höjdpunkt nationerna skall slås i stycken i striden vid Harmageddon. (Matteus 24:21, 22; Uppenbarelseboken 16:14, 16; 19:15) Detta församlande av alla nationer inför Människosonen för att han skall påbörja det åtskiljande verket inbegriper därför inte någon uppståndelse för dem som dött på jorden.

14. Församlas nationerna till en enda samlingsplats på jorden för detta åtskiljande verk, eller hur tar den himmelske Människosonen itu med dem?

¹⁴ Församlandet av nationerna betyder inte att de allesammans skall föras samman till en enda samlingsplats på jorden, vilket skulle vara mycket opraktiskt. Församlandet sker i stället när himmelens och jordens Skapare överlämnar alla nationer åt Människosonen såsom hans arvedel och hela jorden, till dess yttersta ändar, såsom hans besittning. Han tar emot myndigheten över alla dessa nationer ur Guds hand, och han riktar sin uppmärksamhet mot dem allesammans och gör bruk av ”alla änglarna med honom”, när han tar itu med dessa nationer. På så sätt blir ”människorna” i alla nationer hans hjord bildligt talat, men de liknar en blandad hjord av får och getter. Sådana blandade hjordar är vanliga i Mellersta östern.

15. a) Innebär det en vanära för getsläktet att detta åtskiljande verk framställs i bild såsom ett åtskiljande av får och getter? b) Under vilken tidsperiod äger detta åtskiljande rum?

¹⁵ Att getterna skils från fåren innebär inte någon vanheder för getsläktet. Vid den tid då Jesus befann sig på jorden kunde man använda en ung bock likaväl som ett lamm, när man firade den årliga påskmåltiden. (2 Moseboken 12:1—5) På den årliga försoningsdagen var det också blodet av Jehovas bock som bars innanför förlåten in i det allraheligaste i templet för att ”bringa försoning ... för Israels hela församling”. (3 Moseboken 16:7—9, 15—17) I liknelsen används getterna därför endast som en bild av en viss klass av människor, under det att fåren får utgöra en bild av en annan klass av människor; och liksom tiden kommer för en herde att skilja de båda djurslagen åt, så kommer också under Människosonens parousia och före den ”stora vedermödan” tiden för att skilja de båda klasserna av människor från varandra.

16. Vilken innebörd måste ordet parousiʹa ha med tanke på det åtskiljande verket i liknelsens uppfyllelse?

¹⁶ Man skulle kunna skilja fåren från getterna i en bokstavlig hjord på mindre än en dag, men det tar mycket längre tid att skilja människor med moralisk handlingsfrihet från varandra i världsomfattande skala. Detta gör att det grekiska ordet parousiʹa måste innebära ”närvaro” i stället för ”tillkommelse” eller ”ankomst”.

17. a) På grundval av vilken skillnad sker åtskiljandet av fåren och getterna? b) Varför tar det längre tid att skilja människor med moralisk handlingsfrihet från varandra än det skulle ta att skilja bokstavliga djur åt?

¹⁷ I liknelsen görs uppdelningen på den grundvalen att djuren är av två olika slag, och en herde skulle inte vilja ha getmjölk blandad med fårmjölk för hushållsändamål. Pälsen hos den ena klassen av djur skiljer sig också från den andra klassens, och man fick inte blanda hår av olika slag. (3 Moseboken 19:19; 5 Moseboken 22:11; 2 Moseboken 36:14; Ordspråksboken 27:27) I liknelsens uppfyllelse grundar sig människornas åtskiljande på skillnaden i fråga om deras personlighet och handlingssätt. Det tar tid innan en personlighet är fullt utvecklad, och ett handlingssätt byggs upp av en rad handlingar som blir en vana för individen i fråga. Det tar därför längre tid innan en dom kan fällas, när det gäller en individs djupt rotade personlighet och oföränderliga, vanemässiga handlingssätt. Därför krävs det tid innan man kan fälla en rättvis, oåterkallelig dom över en individ och verkställa denna dom. Det är inte något som låter sig göra på ett enda dygn med tjugofyra timmar.

18. a) Vilken fråga måste var och en ställa sig med tanke på vad den högra sidan och den vänstra sidan visar sig innebära? b) Kan någon ursäkta sig med att Människosonens parousia är osynlig? Ge skäl för svaret.

¹⁸ I liknelsen ställer den herdeliknande Människosonen de fårlika på sin högra sida och de getlika på sin vänstra sida. Den högra sidan visar sig innebära en gynnsam dom, medan den vänstra sidan innebär en ogynnsam dom. Detta betyder att människorna i alla nationer i våra dagar befinner sig i en allvarlig situation. Den fråga som varje individ nu måste ställa sig är: Kommer jag att bli föremål för ynnest eller misshag från Människosonens sida, hans som nu sitter på sin härliga himmelska tron med alla änglarna inför sig? Varje individ kommer ofrånkomligen att ställas till ansvar för sina handlingar. Ingen kan ursäkta sig med att den regerande Människosonen är osynlig under sin parousia och därför säga till sitt försvar: ”Jag visste inte om det.” Människosonens osynliga parousia har kungjorts över hela världen, och därför är var och en förpliktad att omsorgsfullt utrannsaka huruvida det han gör eller inte gör kommer att leda till att han blir föremål för denne konungs och domares ynnest eller hans misshag.

19. Vilken tid för uppfyllelsen av liknelsen om fåren och getterna angavs i det tal som president Rutherford höll vid konventet i Los Angeles år 1923?

¹⁹ Men vilka är de symboliska fåren och de symboliska getterna? Lördagen den 25 augusti 1923 fick kristna bibelforskare en uppseendeväckande förklaring av vilka dessa respektive klasser var. Detta var på åttonde dagen av en nio dagar lång regional sammankomst, som hölls i Los Angeles i Kalifornien av Internationella Bibelstudiesällskapet. Denna dag talade Sällskapets president, J. F. Rutherford, till en åhörarskara om 2.500 personer över ämnet ”Liknelsen om fåren och getterna”. I denna bibliska framställning placerades inte uppfyllelsen av liknelsen i Matteus 25:31—46 efter den ”tid av nöd”, med vilken den nuvarande tingens ordning skall sluta, och under Kristi tusenåriga regering. Det framhölls i stället att liknelsen går i uppfyllelse nu, alltsedan 1919, under den regerande Människosonens osynliga parousia eller ”närvaro” och fram till denna tingens ordnings tillintetgörelse. Det som behandlades i detta tal under konventet publicerades på sidorna 51—58 i numret för 15 februari 1924 av Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro. — Se paragraferna 17—21 i denna artikel under rubriken ”Tiden”.

20. Varför blev det därför tillrådligt för var och en att undersöka vilket slags personlighet han höll på att utveckla?

²⁰ På detta sätt väcktes tidskriften Vakt-Tornets läsare och Internationella Bibelstudiesällskapets medarbetare till insikt om att denna liknelse redan höll på att uppfyllas och att den nuvarande generationen av människosläktet var inbegripen på ett livsavgörande sätt. Detta gjorde det tillrådligt för var och en att undersöka vilket slags personlighet han höll på att utveckla och på vilken sida av den regerande Människosonen han skulle komma att befinna sig till följd av sitt handlingssätt.

21. Vilka ansträngningar gjordes för att hjälpa judar att bli symboliska ”får”, och hur länge varade detta särskilda intresse för judarna?

²¹ Under en följd av år gjorde man en särskild ansträngning för att hjälpa de köttsliga, omskurna judarna i världen att bli symboliska ”får” på den regerande Messias’ högra sida. Denna ansträngning gjordes genom offentliga föredrag över ämnet ”Judarnas återvändande till Palestina”, vilka Internationella Bibelstudiesällskapets president, J. F. Rutherford, höll inför stora åhörarskaror under år 1925. Han höll också måndagskvällen den 31 maj 1926 ett offentligt föredrag över ämnet ”Palestina åt judarna — varför?” i den berömda Royal Albert Hall i London, som har 10.000 sittplatser och vid detta tillfälle var fullsatt av en judisk åhörarskara. Dessutom utgavs boken Tröst för judarna, med utgivningsdatum oktober 1925, och längre fram en 360-sidig bok med titeln ”Liv”, vilken lämnades ut för spridning bland allmänheten söndagen den 25 augusti 1929, sedan ett tal över ämnet ”Liv och hälsa åt människosläktet” sänts ut över ett hela Förenta staterna omfattande radionät från stationen WBBR på Staten Island i New York. Detta särskilda intresse för de köttsliga, omskurna judarna fortsatte till dess andra bandet av boken Vindication (Rättfärdighetens triumf) utkom år 1932, då det visades att Hesekiels profetior om Israel gällde det andliga Israel i våra dagar.

22. Hur kom man att intressera sig för de fårlika i vidare omfattning till följd av de upplysningar som gavs vid konventet i Columbus år 1931?

²² År 1931 började man emellertid intressera sig för en klass av ”får” av vidare omfattning. Vid Internationella Bibelstudiesällskapets internationella konvent i Columbus i Ohio höll Sällskapets president den 30 juli talet ”Mannen med skrivtyget”, och därefter tillkännagav Robert J. Martin att första bandet av en ny bok med titeln ”Rättfärdighetens triumf” hade kommit ut. I denna bok dryftades detaljerat nionde kapitlet av Hesekiels profetia vers för vers. Detta kapitel handlar om synen av denne man i linnekläder med skrivtyget vid sin länd. Både talet och boken riktade uppmärksamheten på att den smorda kvarlevan av Kristi lärjungar måste utföra verket att teckna de fårlika människorna på jorden med ett tecken på pannan, inte bara de köttsliga israeliterna, utan också människor av alla nationer. Detta var ett livsfrälsande verk, eftersom den Heliga skrift visar att endast de som blivit tecknade på pannan kommer att bevaras vid liv genom den annalkande ”stora vedermödan” tillsammans med den smorda kvarlevan. De blir Rikets jordiska undersåtar.

23. Vilket intresse hade man under många år hyst beträffande den ”stora skara” som omtalas i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel, och hur kunde man inte bringa klarhet i dessa ting genom den år 1934 utgivna boken Jehova?

²³ Under flera årtionden hade man varit mycket intresserad av det som i Uppenbarelseboken 7:9 kallas ”en stor skara”. Vilka var det då som utgjorde denna stora skara? Den 19 november 1934 utgavs i Brooklyn i New York för Guds hängivna folk en bok med titeln ”Jehova”. I denna bok behandlades både den ”stora skaran” och liknelsen om fåren och getterna. (Se sidan 159 under rubriken ”Great Multitude” i den engelska upplagan; i svenska upplagan även sidan 385, samt 390 beträffande ”får”.) Men denna dittills senast utkomna publikation identifierade inte ”fåren” i liknelsen såsom varande samma klass som denna ”stora skara” och inte heller såsom varande de som blir tecknade på pannan av den symboliske mannen i linnekläder med skrivtyget vid sin länd. Denna bok tog inte heller bibelforskarna ur den villfarelse som de länge hade befunnit sig i och som gick ut på att den ”stora skaran” var en klass av anden pånyttfödda kristna martyrer som ägde hoppet om himmelskt liv trots att de inte tillhörde konungens, Jesu Kristi, 144.000 medarvingar. Man trodde att dessa som utgjorde den ”stora skaran” fortfarande var ”fångar” under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde.

24. Vid vilket konvent gavs en tillfredsställande, med fakta överensstämmande förklaring beträffande den ”stora skaran”, och vilka hade särskilt inbjudits att närvara vid detta konvent?

²⁴ Men när fick då de som så ivrigt önskade få lära känna innebörden en förklaring av synen av den ”stora skaran” som visade sig tillfredsställande och som stämmer överens med händelseutvecklingen? År 1935, sex månader efter det att boken Jehova kommit ut. Det var vid Jehovas vittnens konvent i Washington den 30 maj—3 juni 1935. I det tillkännagivande av detta konvent som fyllde hela sidan 127 i The Watchtower för 15 april 1935 hette det uttryckligen: ”Alla som står på Jehovas och hans rikes sida är välkomna.” Det hette vidare: ”Detta är ett tjänstekonvent, och vi förväntar att alla medlemmar av kvarlevan och av Jonadab-klassen kommer att ta del i tjänsten. ... Vi ämnar göra föranstaltningar för alla som önskar symbolisera sin invigning genom dop i vatten.” Senare tillkännagivanden av detta konvent löd: ”Hittills har inte så många av Jonadab-vännerna haft tillfälle att vara med på något konvent, och konventet i Washington bör kunna bli dem till verklig uppbyggelse och välsignelse.”

25. a) När insåg de så kallade Jonadab-bröderna den särskilda orsaken till att de blivit inbjudna till konventet i Washington? b) Vilka blev dessa identifierade med av den som talade över ämnet ”Den stora skaran”?

²⁵ På fredagseftermiddagen den 31 maj kom de intresserade personer som såg en likhet mellan sig själva och den forntida Jonadab, Rekabs son, att inse varför de hade blivit särskilt inbjudna att närvara vid detta konvent i Washington. Varför det? Därför att det var då som konventets huvudtalare, J. F. Rutherford, talade till åhörarna där i Washington Auditorium och till en oräknelig osynlig åhörarskara som lyssnade till en utsändning av hans tal som samtidigt gjordes över radiostationerna WBBR och WHPH (Petersburg, Virginia). Talet behandlade ämnet ”Den stora skaran”. I denna förklaring av Uppenbarelseboken 7:9—15 framhölls det att den ”stora skaran” inte är en skara av tillbedjare som är bestämda att få en andlig uppståndelse till himmelskt liv. Den är i stället en jordisk klass av Jehovas tillbedjare som i Guds ord ges framtidshoppet evigt liv på en paradisisk jord under Jesu Kristi och hans förhärligade kyrkas eller församlings himmelska rike. På den tiden liknades dessa tillbedjare med ett jordiskt hopp vid Jonadab, Rekabs son, och kallades ”Jonadab-bröder”. Som det längre fram hette i Vakttornet:

Dessa kallas med en annan benämning ”Jonadab-bröderna”. Dessa döpas såsom en symbol och givas sålunda ett vittnesbörd om att de ha invigt sig till att göra Guds vilja och ha ställt sig på Jehovas sida och tjäna honom och hans konung. På detta sätt ha de gjort sig rena och äro nu ”klädda i vita kläder”. Således se vi den stora skaran slutgiltigt identifierad, inte såsom en av anden pånyttfödd klass, vars hopp gäller en plats i himmelen, utan ... de ”komma ur den stora bedrövelsen”, ... — Vakttornet för 15 oktober 1935, sidan 312, paragraf 21.

26. a) Hur offentliggjordes detta tal ytterligare, och hur många blev döpta efter talet? b) Placerade dopkandidaterna sig själva i någon viss klass, och hur skulle de få veta vilken klass de tillhörde?

²⁶ Stoffet i detta uppseendeväckande föredrag publicerades i den av två delar bestående artikeln med rubriken ”Den stora skaran” i The Watchtower för 1 och 15 augusti 1935 (Vakttornet för 1 och 15 oktober 1935) till upplysning för Jehovas tillbedjare över hela jorden. Dagen efter detta tal framställde sig 840 personer för dop i vatten för att symbolisera att de blev lärjungar åt Herren Jesus Kristus.b (Matteus 28:19, 20) Dessa 840 dopkandidater hade inte Skriftens bemyndigande att själva placera sig i den himmelska klassen av Kristi medarvingar eller i den jordiska klass som den ”stora skaran” representerade. Det var inte deras vilja som skulle ske, utan Jehovas vilja. Han var den som skulle ge uttryck åt sin suveräna vilja genom att placera dem i någon av dessa klasser i enlighet med sitt goda behag. Om han efter deras dop pånyttfödde någon av dem genom sin heliga ande till att bli en andlig son av Gud, förde han på så sätt denne individ in i den andliga klassen, som skall få ett himmelskt arv. Om han inte pånyttfödde någon såsom en andlig son och inte handlade med honom som han gör med andliga söner, då var denne, som inte blivit av anden pånyttfödd, reserverad för den jordiska stora skaran.

27. Vad skänkte dessa nyare upplysningar om den ”stora skaran” åt liknelsen om fåren och getterna?

²⁷ Det tal som hölls i Washington över ämnet den ”stora skaran” och det stoff som därefter publicerades över detta ämne gav en ny bakgrund, mot vilken liknelsen om fåren och getterna kunde betraktas. Därigenom kom det tydligare och mera fullständigt att framgå vilka kraven är för medlemskap i ”fårens” klass än vad som hade framgått av det tal över liknelsen om fåren och getterna som hade hållits tolv år tidigare, 1923, i Los Angeles i Kalifornien.

28. Hur visades kraven på ”fårens” klass vara större än vad som angetts år 1923?

²⁸ De som tillhör ”fårens” klass måste till exempel vara mer än bara vänligt sinnade, rättfärdigt inriktade människor, som visar människokärlek och gör någon form av goda gärningar mot den smorda kvarlevan av Kristi lärjungar. De måste själva vara Kristi lärjungar, döpta i ”Faderns och Sonens och den heliga andens namn”, och de måste också verka såsom kristna vittnen för Jehova. Den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9—17 var identisk med ”fårens” klass i Jesu liknelse i Matteus 25:31—46.c

”KOM, NI SOM HAR MIN FADERS VÄLSIGNELSE”

29. Av vilka ord, som konungen riktar till ”fåren”, framgår det vilka krav som måste uppfyllas av dem som vill stå på hans högra sida?

²⁹ De nödvändiga krav som måste uppfyllas av de personer som skall få tillhöra ”fårens” klass framgår av vad herden och konungen anger såsom skäl för att lova de symboliska ”fåren” en välsignad framtid. I liknelsen sägs ”fårens” klass stå på den konungslige Människosonens högra sida medan han talar till dem. ”Därpå skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: ’Kom, ni som har min Faders välsignelse, tag det rike i arv som är berett åt er från världens grundläggning. Ty jag blev hungrig, och ni gav mig något att äta; jag blev törstig, och ni gav mig något att dricka. Jag var en främling, och ni tog gästfritt emot mig, naken, och ni klädde mig. Jag blev sjuk, och ni såg till mig. Jag var i fängelse, och ni kom till mig.’” — Matteus 25:34—36, NW.

30. Varför kunde det endast ha varit indirekt som dessa ”får” gjorde de ting mot Jesus som han nämner?

³⁰ Det var endast indirekt som dessa fårlika människor ur ”alla nationer” gjorde detta mot Herren Jesus Kristus. Låt oss inte glömma att Jesus, medan han var på jorden, begränsade sig till Israels nation och samariterna där borta i Mellersta Östern, när det gällde hans verk att undervisa och predika, som pågick i tre år och några månader. (Matteus 15:24; 10:6; Johannes 1:11; 4:3—43; Lukas 17:15—18) Dessa fårlika människor liknar därför de kristna i de romerska provinserna i Mindre Asien under det första århundradet, till vilka aposteln Petrus skrev: ”Fastän ni aldrig har sett honom, älskar ni honom. Fastän ni inte för närvarande ser honom för edra ögon, utövar ni likväl tro på honom.” (1 Petrus 1:8, NW) Trots att dessa fårlika människor, som blir skilda från de andra och ställs på Jesu högra sida, aldrig kunnat se honom på jorden, har de likväl önskat göra något för hans skull och gjort en ansträngning att göra detta indirekt.

31. Kommer samtalet mellan konungen och ”fåren”, som beskrivs i liknelsen, att försiggå direkt, och vad anges i 1 Timoteus 6:14—16 beträffande detta?

³¹ När denna del av den profetiska liknelsen går i uppfyllelse, kommer dessa fårlika människor inte att få se Människosonen sitta på sin härliga himmelska tron, och inte heller kommer han att framträda synlig för deras bokstavliga ögon och tala till dem, så att de kan höra det med sina bokstavliga öron, när han uttalar sina uppskattande ord. Under hans närvaro eller parousia i anden ser de honom på hans tron endast med sin tros ögon, och när han fäller sin gynnsamma dom över dem, kommer hans ord av ynnest att förmedlas till dem genom det som han väljer att använda såsom sin kanal. Uppfyllelsen av samtalet i liknelsen mellan den på tronen insatte Människosonen och ”fåren” måste ske i överensstämmelse med vad som sägs i 1 Timoteus 6:14—16: ”Intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse, vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre, han som [av alla dem som människor tjänar såsom konungar] allena har odödlighet och bor i ett ljus, dit ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se.” Samtalet mellan denne konungarnas konung och ”fåren” kommer därför inte att ske direkt.

32, 33. a) Inbjuder konungen ”fåren” till himmelen, när han bjuder dem att ”komma”? b) Varför talade Jesus om dessa såsom ”andra får”?

³² När han bjuder dessa fårlika människor på sin högra sida att ”komma”, inbjuder han dem inte att komma till himmelen för att sitta med honom på hans tron. Dessa symboliska ”får” tillhör inte Jesu Kristi 144.000 av anden pånyttfödda medarvingar, som får del av den ”första uppståndelsen” för att regera med honom över mänskligheten i tusen år. (Uppenbarelseboken 14:1—3; 20:4—6) Eftersom de är människor ur ”alla nationer”, som församlas under hans närvaro eller parousia i anden, kommer de att uppgå till många fler än 144.000, ja, i själva verket många gånger fler. De utgör den stora skara ”som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”. (Uppenbarelseboken 7:9, 10, NW) De som tillhör denna ”stora skara” liknas vid ”får”, när det vidare sägs om dem: ”Lammet, som är mitt på tronen, skall vakta dem som en herde och skall leda dem till källor med livets vatten.” (Uppenbarelseboken 7:17, NW) De tillhör i själva verket de ”andra får” som Jesus skilde från den ”lilla hjorden” av 144.000 medarvingar, då han sade:

³³ ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.” — Johannes 10:16; Lukas 12:32.

34. När bjuder den på tronen insatte Människosonen den ”stora skaran” av ”andra får” att ”komma”, och på vilket sätt har de hans himmelske Faders ”välsignelse”?

³⁴ Den på tronen insatte Människosonen uppmanar den ”stora skaran” av dessa ”andra får” att ”komma” till honom, dvs. att nalkas honom vid den tid då han skall ge dem deras belöning. Han kallar dem ”ni som har min Faders välsignelse”. (Matteus 25:34, NW) Herren Jesu Kristi himmelske Fader välsignade dem visserligen, när de försökte göra gott mot Jesus och vara till hjälp för honom under denna tid av hans närvaro eller parousia. Men de har hans himmelske Faders ”välsignelse” i synnerhet i det avseendet att han har en sådan välsignad belöning i beredskap åt dem. Den himmelske Fadern visste på förhand att denna klass av fårlika människor skulle framträda i denna tid för hans Sons närvaro eller parousia, och han beredde därför en välsignad belöning åt dem. De välsignelser de redan har fått del av kan inte jämföras med den välsignelse de skall få åtnjuta i framtiden. Vad är denna särskilda välsignelse som finns i beredskap åt dem?

35. a) Vad visar Jesus att den särskilda välsignelse är som beretts åt den ”stora skaran” av ”andra får”? b) Vad är det ”rike” som de skall få ta i arv, och var någonstans skall de göra detta?

³⁵ Detta framgår av Jesu ord till dem: ”Tag det rike i arv som är berett åt er från världens grundläggning.” (Matteus 25:34, NW) Den ”stora skaran” av ”andra får” blev inte med dessa ord inbjudna av Jesus Kristus att sitta med honom på hans himmelska tron, eftersom dessa människor inte tillhör de 144.000 medarvingarna. Hur skall man då förstå dessa inbjudande ord? Under det ursprungliga grekiska ordet för ”rike” (basileiʹa) framhålls det på sidan 309 i första bandet av Liddell och Scotts Greek-English Lexicon att detta grekiska ord också har en passiv innebörd, nämligen ”att bli styrd av en kung”, och det kan också betyda ”regering”. Ja, så förhåller det sig verkligen: Den ”stora skaran” av dessa ”andra får” ärver ett tillstånd av ”att bli styrda av en kung”, nämligen den messianske konungen Jesus, och de ärver en tusenårig ”regering” som utövas av konungarnas konung, Jesus Kristus. Var skall de få åtnjuta detta tusenårsrike, då de blir styrda av den förhärligade Människosonen? Inte i himmelen, som de inte kan komma in i, eftersom de är skapelser av ”kött och blod” (1 Korintierna 15:50); utan här nere på jorden, som är Kristi rikes jordiska domän. — Psalm 2:8; Daniel 2:35—45.

36. Från grundläggningen av vilken ”värld” har detta ”rike” varit berett åt den ”stora skaran” av ”andra får”? Förklara.

³⁶ Denna jord kommer att bli en storslagen plats att leva på under en sådan konung som Herren Jesus Kristus jämte hans förhärligade 144.000 medregenter. Men hur har detta ”rike” varit ”berett” åt denna fårlika ”stora skara” ända från ”världens grundläggning”? Därigenom att den himmelske Fadern, Skaparen, haft detta i beredskap åt dem ”från världens grundläggning”. Detta betyder inte från planeten jordens grundläggning. Det betyder i stället från människovärldens grundläggning. Detta inträffade sedan Adam och Eva blivit skapade fullkomliga i Edens lustgård. Adam gjordes inte till kung, och Eva blev inte hans drottning. Adam gjordes inte till kung över hela djurskapelsen, över både landdjur, amfibier, fiskar och fåglar. I Job 41:2534 säger Jehova följande om Leviatan: ”Konung är han över alla stolta vilddjur.” Adam skulle heller inte vara kung över alla sina mänskliga avkomlingar. Kungar uppstod på jorden först efter floden på Noas tid, och den förste var Nimrod, den dristige jägare som grundade Babel eller Babylon i den mesopotamiska dalen. (1 Moseboken 10:8—10) Adams avkomlingar föddes inte under ett konungadöme eller rike utövat av Adam. Adam och Eva själva utgjorde inte någon ”värld”.

37. a) När och hur blev denna värld grundlagd? b) Hur kan det sägas att ”riket” varit berett ända ifrån denna grundläggning?

³⁷ Men när Adam och Eva började få barn utanför Edens lustgård, ur vilken de hade blivit utdrivna till följd av en förintelsedom, blev en ”värld”, dvs. en människovärld grundlagd. Trots att dessa barn var födda i synd och ofullkomlighet och stod under dödens fördömelse, fick de ändå den möjlighet som kom till uttryck genom Jehovas ord till ormen i Eden, efter det att Adam och Eva förmåtts att synda: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna [kvinnans säd] skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Moseboken 3:14, 15) Allteftersom tiden gick gav Jehova Gud ytterligare upplysningar om denna hemlighetsfulla Säd, som skulle vinna seger över den symboliske ormen, Satan, djävulen. Denna segerrika Säd skulle bli konung över hela mänskligheten. När det började födas barn som hade möjlighet att komma in under Sädens upprättade rike, blev följaktligen Jehovas löfte tillämpligt på den värld av människor som just hade blivit grundlagd. På så sätt hölls detta ”rike” i beredskap, var ”berett”, åt jordens inbyggare ”från världens grundläggning”. — Jämför Lukas 11:50, 51.

GJORT MOT ”EN AV DE MINSTA AV DESSA MINA BRÖDER”

38. Hur förklaras den förvåning, som den fårlika ”stora skaran” kände över konungens inbjudan, av de ord som konungen uttalade?

³⁸ När konungen i den profetiska liknelsen inbjöd ”fåren” att ta ”det rike i arv” som var berett åt dem från världens grundläggning, blev de förvånade. Jesus berättar: ”Då skall de rättfärdiga svara honom med orden: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig såsom främling och tog gästfritt emot dig eller naken och klädde dig? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och gick till dig?’ Och till svar skall konungen säga till dem: ’Jag säger er i sanning: I den utsträckning, vari ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig.’” — Matteus 25:37—40, NW.

39. Är det på grundval av sina omtänksamma gärningar mot konungen som de kallas ”rättfärdiga”, eller vad är orsaken?

³⁹ Vi bör lägga märke till att Jesus talar om dessa fårlika människor såsom ”de rättfärdiga”. Att de ter sig rättfärdiga inför honom beror inte uteslutande på att de gjort alla de omtänksamma ting mot honom som han nämner. Dessa fårlika människor blir lika litet rättfärdiggjorda eller förklarade rättfärdiga på grundval av sina egna gärningar som Kristi 144.000 medarvingar blir detta. Den främsta orsaken var i stället det som kom till uttryck genom att de försökte göra vad de kunde för Kristi skull, alltefter vad situationen tillät, nämligen deras tro på honom såsom Guds Messias eller Kristus. De insåg att de inte i sig själva ägde någon rättfärdighet som helt och fullt behagade Gud. I överensstämmelse med detta drog de nytta av Guds offerlamms, Jesu Kristi, försoningsblod. (Johannes 1:29, 36) För att kunna träda fram rättfärdiga inför Jehova Gud tvättade de så att säga sina symboliska fotsida kläder. Vår uppmärksamhet riktas på detta i Johannes’ syn av den ”stora skaran”.

40. Hur tvättar de som tillhör den ”stora skaran” av ”andra får” bort sitt ofördelaktiga utseende inför Gud? Var ägnar de helig tjänst åt Gud, och hur gör de det?

⁴⁰ För att framhålla att de som tillhör denna fårlika ”stora skara” är Lammets, Jesu Kristi, lärjungar och tillber i Jehova Guds andliga tempel återger aposteln Johannes följande samtal, som uppkom med anledning av synen av den ”stora skaran”: ”Och som gensvar härtill sade en av de äldste till mig: ’Dessa som är klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka är de, och varifrån har de kommit?’ Därför sade jag genast till honom: ’Min herre, du är den som vet det.’ Och han sade till mig: ’Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de står inför Guds tron, och de ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel.’” (Uppenbarelseboken 7:13—15, NW) Det är alltså livsviktigt att de tvättar bort sitt ofördelaktiga utseende inför Gud i Kristi utgjutna blod genom att utöva tro, förutom vilket de ägnar helig tjänst åt Gud i hans andliga tempel genom att göra vad tillfället erbjuder dem för Lammets, Jesu Kristi, skull. Det var därför med rätta som Jesus kunde tala om dem såsom ”de rättfärdiga”.

41. a) Vad anger dessa rättfärdiga ”får” beträffande Kristi parousia genom att de upprepade gånger frågar: ”När såg vi dig?” b) Varför måste Kristi parousia med tanke på detta vara en utdragen tidsperiod?

⁴¹ Genom att de rättfärdiga, fårlika människorna upprepade gånger sade: ”När såg vi dig?”, då de frågade om det som konungen Jesus Kristus sade att de hade gjort mot honom, visade de att de inte hade sett honom i köttet. Detta är vad man kan vänta sig, eftersom hans konungsliga närvaro eller parousia är osynlig för människoögon, därför att han nu är en ”som ingen människa har sett eller kan se”. Hans parousia måste vara en utdragen osynlig närvaro för att de på ett indirekt sätt skulle kunna göra allt det mot honom som han räknar upp. Hur kunde det då sägas att det var mot honom som de gjorde alla dessa kärleksfulla ting? Jesus förklarar:

42. Hur förklarar konungen för ”fåren” att de indirekt gjort allt detta mot honom?

⁴² ”Och till svar skall konungen säga till dem: ’Jag säger er i sanning: I den utsträckning, vari ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig.’” — Matteus 25:40, NW.

43. Av vilka består den kvarleva som konungen Jesus Kristus har på jorden under sin parousia? Hur talade han om dessa samma dag som han uttalade sin profetia, och hur talade han om dem samma dag som han blivit uppväckt från de döda?

⁴³ Under Människosonens, Jesu Kristi, osynliga parousia eller närvaro såsom på tronen insatt konung har han en synlig kvarleva av sina andliga bröder i köttet på jorden. Tidigare samma dag som Jesus framställde liknelsen om fåren och getterna syftade han på dessa ”bröder”, när han sade: ”I skolen icke låta kalla eder ’rabbi’, ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder. Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder ’fader’, ty en är eder Fader, han som är i himmelen. Ej heller skolen I låta kalla eder ’läromästare’, ty en är eder läromästare, Kristus.” (Matteus 23:8—10) Fem dagar efter det att Herren Jesus framställt liknelsen, visade han sig för ett antal kvinnor samma dag som han blivit uppväckt från de döda och sade till dem: ”Frukten icke; gån åstad och omtalen detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där skola de få se mig.” — Matteus 28:9, 10.

44. a) Hur talade Jesus till en annan kvinna om dessa bröder den dag han blev uppväckt från de döda? b) Vad sägs det i Hebréerna 2:10—12 beträffande Jesu inställning till dessa bröder?

⁴⁴ På dagen för sin uppståndelse visade han sig också för Maria Magdalena och talade om sina andliga bröder. Han sade till henne: ”Gå till mina bröder och säg till dem, att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” (Johannes 20:17) Det kommer slutligen att vara 144.000 sådana andliga bröder som skall dela den himmelska härligheten med Jesus Kristus, deras äldste andlige broder. Att det finns sådana andliga bröder åt Kristus framhåller den inspirerade skribenten, när han säger i Hebréerna 2:10—12: ”Den, för vilkens skull allting är och genom vilken allting är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn [söner, NW] till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings hövding [den främste förmedlaren av deras frälsning, NW]. Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem bröder; han säger ju: ’Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig.’” Dessa ”bröder” tillhör hebrén Abrahams ”säd”; och för att hjälpa dem att uppnå himmelsk härlighet blev Guds himmelske Son en människa precis som de. Sålunda är det skrivet:

45. För vilket syfte gjordes Jesus lik sina andliga bröder?

⁴⁵ ”Det är verkligen inte alls änglar som han bistår, utan han bistår Abrahams säd. Följaktligen måste han bli lik sina ’bröder’ i alla avseenden, för att han skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst i det som tillhör Gud, till att frambära försoningsoffer för folkets synder.” — Hebréerna 2:16, 17, NW.

46. I synnerhet vilka bistår de människor som konungen Jesus Kristus uppskattar, och varför uppskattar han särskilt dessa?

⁴⁶ Precis som konungen Jesus Kristus själv, när han var på jorden som en fullkomlig människa, försökte bistå sina andliga bröder, så uppskattar han också alla dem som anstränger sig för att bistå hans andliga bröder, dessa som skall bli hans himmelska medarvingar. Han räknar det som dessa omtänksamma människor gör för att bistå hans ”bröder” som om det hade gjorts mot honom personligen. Han liknar dem som erbjuder sådant bistånd vid får. De får inte beröm bara för att de är filantropiska eller människovänliga rent allmänt sett, i det de gör gott mot alla och envar, oavsett vem det är, utan urskillning. Människor som på detta sätt är filantropiska och människovänliga är ofta rädda för att i synnerhet göra gott mot Kristi andliga bröder, som får utstå lidande här på jorden. Varje tecken på sympati för Kristi ”bröder” kommer dem som är emot Kristi ”bröder” och vållar dessa Kristi ”bröder” en stor del av deras lidande, däribland inspärrning i fängelse, att ogillande rynka pannan.

47. Varför är de rättfärdiga ”fårens” handlingar av bistånd särskilt förtjänstfulla, enligt vad Jesus sade?

⁴⁷ De som Jesus benämnde ”får” och kallade ”rättfärdiga”, när han framställde denna liknelse, gör i stället åtskillnad mellan människor utan att frukta. De gör medvetet och insiktsfullt gott mot Kristi ”bröder”, därför att de inser att dessa är Kristi ”bröder”. De är övertygade om att dessa ”bröder” efterliknar Jesus Kristus och utför det verk som han gav dem befallning om. Det är av den orsaken som deras handlingar av bistånd gentemot Kristi bröder är särskilt förtjänstfulla i hans ögon, eftersom handlingar av detta slag har en verkligt kristen drivkraft. Jesus klargjorde denna syn på saken för sina apostlar, då han sade: ”Den som icke är emot oss, han är för oss. Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I hören Kristus till — sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.” (Markus 9:40, 41) ”Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.” — Matteus 10:42.

DE STÄLLER SIG PÅ KONUNGENS ”BRÖDERS” SIDA

48. a) Fick Kristi andliga bröder på jorden före och efter år 1935 uppleva sådant som han beskriver? b) Vilken kunskap och insikt ägde de ”får” som gav dem bistånd?

⁴⁸ De historiska skildringarna avslöjar att Kristi andliga ”bröder” under sitt arbete med att predika de goda nyheterna om Guds rike och göra lärjungar av människor av alla nationerna fram till år 1935 och därefter i bokstavligt avseende har hungrat och törstat. De har behövt kläder. De har varit främlingar och hemlösa. De har blivit sjuka och till och med orättvist inspärrade i fängelse. Men det är inte bara deras egna andliga ”bröder” som har kommit till deras bistånd, utan också andra, som inte är pånyttfödda av Guds ande såsom Kristi ”bröder”. Dessa senare handlade inte så i okunnighet om vilka dessa lidande, behövande kristna i själva verket var och ovetande om hur impopulära dessa förföljda var. Tvärtemot insåg de att dessa var Guds messianska rikes ”sändebud”, och de ville ge konkreta bevis för att de tog ståndpunkt på Guds rikes sida.

49, 50. a) Hur ger dessa ”får”, som inte är andliga israeliter, gensvar till predikandet om Riket, och vem sluter de sig till? b) I vems namn blir de följaktligen döpta, och vem ansluter de sig därigenom till?

⁴⁹ På så sätt visade dessa fårlika människor sin tro på Jesus Kristus såsom den regerande konungen. De gladde sig över predikandet av de goda nyheterna om att Guds rike nu var upprättat, och de önskade ge sitt fulla stöd åt detta verk. De gav gensvar på det verk att göra lärjungar som Rikets ”sändebud” utförde, och även de blev döpta i vatten såsom Kristi lärjungar, som lyder hans läror. (2 Korintierna 5:20; Matteus 24:14; 28:19, 20) Profetian i Sakarja 2:11 går nu i uppfyllelse med avseende på detta handlingssätt som dessa fårlika människor, som inte är andliga israeliter, har följt och fortfarande följer: ”Då skola många hednafolk [nationer, NW] sluta sig till HERREN [Jehova] och bliva mitt folk. Ja, jag skall taga min boning i dig.”

⁵⁰ Dessa fårlika människor från många ”nationer”, hittills 208 länder och öar, enligt vad rapporterna visar, blir inte endast döpta i Sonens och den heliga andens namn, utan också i Faderns, Sonens Faders, namn, som är Jehova. De tror inte endast på Sonen och ignorerar Fadern. De tror inte endast ”på Herren Jesus” för att bli frälsta, utan de inser också att det krävs något mer, att ”var och en som åkallar Jehovas namn skall bli frälst”. (Apostlagärningarna 16:31; 2:21; Romarna 10:13, NW) De åkallar alltså i sanning Jehovas namn och blir döpta i hans namn. De sluter sig till Jehova, överlämnar sig åt honom, för att bli hans folk. De överger de falska gudar som de tidigare varit överlämnade eller invigda åt. (Hosea 9:10) De ansluter sig oåterkalleligen genom Jesus Kristus till Fadern, Jehova Gud.

51, 52. a) Vid vilka liknas dessa ”får” i Sakarja 8:20—23, med tanke på att de blir döpta på detta sätt? b) Vem är den judiske man vars mantelflik de fattar tag i?

⁵¹ Dessa fårlika, som överlämnar sig åt Jehova genom Kristus, omtalas ytterligare i Sakarjas profetia med följande ord: ”Så säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW]: Ännu en gång skall det ske, att folk skola komma hit och många städers invånare; och invånarna i den ena staden skola gå till den andra och säga: ’Upp, låtom oss gå åstad och bönfalla inför HERREN och söka HERREN Sebaot; jag själv vill ock gå åstad.’ Ja, många folk och mäktiga hednafolk [nationer, NW] skola komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem och bönfalla inför HERREN. Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall det ske, att tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken [nationerna, NW] skola fatta en judisk man i mantelfliken och säga: ’Låt oss gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder.’” — Sakarja 8:20—23.

⁵² Den man vars mantelflik dessa män av ”allahanda tungomål som talas bland hednafolken” fattar tag i är i profetians uppfyllelse en andlig jude, nämligen en av de 144.000 andliga israeliter som omtalas i Uppenbarelseboken 7:4—8, just innan aposteln Johannes beskriver sin syn av den oräkneliga ”stora skaran”, vars medlemmar kommer ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”.

53. a) I synnerhet sedan vilket år har dessa ”tio män”, som talar många nationers tungomål, fattat tag i mantelfliken på andliga judar? b) Vilket särskiljande namn bar dessa andliga judar redan det året?

⁵³ Under konungens, Jesu Kristi, närvaro eller parousia sedan år 1914 har endast en kvarleva av dessa andliga judar befunnit sig i köttet här på jorden. I synnerhet alltifrån år 1935, sedan den ”stora skaran” av dem som prisade Gud och Lammet identifierats, har ”tio män”, som talar många nationers tungomål, börjat ödmjuka sig, som om de fattat i någons mantelflik och samtyckt till att gå med den andlige juden till härskarornas Jehovas centrum för tillbedjan. År 1935 hade dessa andliga judar burit det bibliska namnet ”Jehovas vittnen” i fyra års tid, och man kunde därför inte ta miste på vad slags kristna de var.

54. Hur förutsades det i Jesaja 2:2—4 att dessa ”får” skulle sluta sig till Jehova och önska tillbedja honom?

⁵⁴ Det förhållandet, att många som inte tillhör kvarlevan av andliga judar eller israeliter i dessa yttersta dagar skulle sluta sig till och överlämna sig åt Jehova såsom Gud och önska tillbedja honom i hans andliga tempel, har också förutsagts av profeten Jesaja i dessa sköna ordalag: ”Det skall ske i dagarnas slutskede att det berg där Jehovas hus är skall bli fast grundat ovan bergens topp, och det skall sannerligen bli upphöjt ovan höjderna; och till det skall alla nationer strömma. Och många folk skall sannerligen gå åstad och säga: ’Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi skall vandra på hans stigar.’ Ty från Sion skall lag utgå och Jehovas ord från Jerusalem. Och han skall sannerligen avsäga dom bland nationerna och bringa ordning i förhållandena beträffande många folk. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. Nation skall inte lyfta svärd mot nation, ej heller skall de mer lära sig att kriga.” — Jesaja 2:2—4, NW.

55. a) Vad är det, i ljuset av de anförda profetiorna, som gör någon till ett ”får” med en ”rättfärdig” ställning inför Gud och Kristus? b) Hur högt upphöjer dessa ”får” Jehovas tillbedjan?

⁵⁵ Vad kommer vi fram till, när vi jämte Jesu liknelse om fåren och getterna begrundar alla dessa profetior i bibeln, som går i uppfyllelse nu, under Kristi närvaro eller parousia? Jo, detta: Att man inte blir ett ”får” med en ”rättfärdig” ställning inför Gud och hans messianske konung endast genom att ovetande och av en tillfällighet göra gott mot någon av Kristi andliga bröder. De som tillhör ”fårens” klass vet vad de gör, trots att de inte ser den regerande konungen, Människosonen, med sina bokstavliga ögon. De ger tillbörligt erkännande åt hans andliga ”bröder”, till och med åt ”en av de minsta av dessa” hans bröder, och av detta särskilda skäl försöker de hjälpa dem, inte endast i materiellt, fysiskt avseende, utan också i andligt avseende genom att förena sig med dem i att predika ”dessa goda nyheter om riket” och i det bibliska undervisningsarbete som innebär att de gör lärjungar åt Kristus. De vet att Kristi ”bröder” upphöjer Jehovas tillbedjan över allting annat, och tillsammans med dem går de till Jehovas andliga tempel för att tillbedja, i det de uppfyller de höga kraven för detta.

56. a) Vilken ståndpunkt intar dessa ”får” beträffande att strida med Kristi ”bröder” på grund av olika faktorer, som skulle kunna vålla splittring? b) Vilkas vänner väljer de att vara, och i vilket tillstånd bevarar de sina ”fotsida kläder”?

⁵⁶ Därför att dessa fårlika önskar hjälpa Kristi andliga ”bröder” och göra gott mot dem, strider de inte med dem på några som helst grunder, vare sig det gäller nation, ras, stam, hudfärg, kultur, språk eller politik. Tillsammans med Kristi ”bröder” intar de en absolut neutral ståndpunkt gentemot den starkt väpnade världens våldsamma, fördärvbringande, blodiga konflikter och kontroverser. De vill hellre vara vänner med Kristi ”bröder”, som ”inte är någon del av världen”, än åtnjuta ”världens vänskap”. (Johannes 17:14, 16, NW; Jakob 4:4) De väljer därför att lida tillsammans med Kristi bröder i denna fientliga värld, så att de kan bevara sin kristna ostrafflighet mot Gud och dessutom visa sig vara verkliga lärjungar år Kristus. De bevarar sina ”fotsida kläder” rena, sedan de tvättat dem i Kristi blod.

57. a) Vilken siffra anges i Sakarja 8:23 för förhållandet mellan antalet judar och antalet icke-judiska tillbedjare? b) Hur många beräknades världens religiösa befolkning uppgå till år 1935, och hur många Jehovas vittnen fanns det samma år?

⁵⁷ Att det i Sakarja 8:23 profeteras om att ”tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken [nationerna]” skulle fatta tag i mantelfliken på en andlig jude eller andlig israelit visar att sådana människor av alla nationer, som ödmjukar sig på detta sätt, skulle vara fler till antalet än kvarlevan av andliga judar eller israeliter. Förhållandet skulle vara tio till ett. Det har verkligen blivit så sedan år 1935. Detta epokgörande år beräknades antalet medlemmar inom de religiösa organisationerna över hela världen, både kristna och icke-kristna, uppgå till 1.849.185.359. (The World Almanac and Book of Facts för 1936, utgiven av New York World-Telegram, sidan 419) Samma år uppgick det antal Jehovas vittnen över hela världen som rapporterade verksamhet i tjänsten på fältet till mindre än 60.000. Hur mycket har världens befolkning ökat sedan dess?

58. I vilken utsträckning har världens religiösa befolkning ökat sedan 1935, och i vilken utsträckning har världens sammanlagda befolkning ökat sedan dess?

⁵⁸ Enligt The 1973 World Almanac and Book of Facts, sidan 343, uppgick världens religiösa befolkning till 2.661.120.100. Detta innebär att världens religiösa befolkning inte hade fördubblats mellan 1935 och 1973. När det gäller världens befolkning i allmänhet uppgavs år 1935 ett beräknat antal som inte hade ändrats sedan 1927, nämligen 1.960.000.000. Enligt The 1973 World Almanac and Book of Facts, sidan 206, beräknades världens befolkning uppgå till 3.631.797.000. Följaktligen hade världens befolkning knappt fördubblats mellan 1935 och 1973.

59. Hur mycket hade Jehovas vittnen ökat i antal fram till tjänsteåret 1972/1973?

⁵⁹ Men hur mycket har då Jehovas vittnen ökat i antal? Deras tjänsteår börjar den 1 september varje kalenderår. Under tjänsteåret 1972/1973 uppgick enligt rapporterna antalet personer som var anslutna till Jehovas vittnen och var regelbundet verksamma i tjänsten på fältet i medeltal till 1.656.673, och under detta tjänsteår nådde man en rekordsiffra om 1.758.429 förkunnare av Riket. Vilken ökning av antalet Jehovas vittnen innebär inte detta jämfört med det antal som rapporterades år 1935!

60. a) På vilket sätt fastställdes det hur många av dessa som var andliga judar? b) Vad lägger vi märke till med tanke på allt detta, när det gäller hur människor drar upp till Jehovas andliga tempel för att tillbedja? c) Vilken betydelsefull tid måste vi följaktligen befinna oss i?

⁶⁰ Men hur många bland dessa kristna vittnen för Jehova är andliga judar? Endast 10.523. Dessa identifierade sig såsom andliga israeliter genom att ta del av emblemen, bröd och vin, vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid den 17 april 1973, och sammanlagt 3.994.924 över hela världen var närvarande vid denna högtid. Det fanns 31.850 fungerande församlingar i de 208 länder och ögrupper där Jehovas kristna vittnen är verksamma. Vad kan vi lägga märke till med tanke på allt detta? Att en ”stor skara” av fårlika människor ur alla nationer, stammar, folk och tungomål under Kristi osynliga parousia (närvaro) har församlats på konungens högra sida och slagit följe med den lilla kvarlevan av andliga israeliter till Jehovas andliga tempel för att tillbedja honom såsom Gud. Detta är en del av ”tecknet” som är värd att lägga märke till och som bevisar att Herren Jesu osedda ”närvaro” eller parousia nu pågår och att vi lever i ”avslutningen på tingens ordning”. — Matteus 24:3, NW.

[Fotnoter]