Blickar du oavvänt hän emot arvet?
”Därpå skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: ’Kom, ni som har min Faders välsignelse, tag det rike i arv som är berett åt er från världens grundläggning.’” — Matt. 25:34, NW.
1—3. a) Varför är det arv som vi har möjlighet att blicka fram emot viktigare än pengar eller egendom? b) Vilka arv finns i beredskap åt dem som tjänar Gud, enligt vad bibeln visar?
VET du att du kan ha ett arv att se fram emot? Inte ett arv bestående av pengar, vilket kan föra bekymmer med sig. Inte det slags arv som ofta gör att släktingar blir fiender. Nej, detta arv är i stället sådant att alla de blivande arvingarna försöker hjälpa varandra att helt och hållet uppnå det.
2 Jesu Kristi apostlar talade ofta om det arv som fanns i beredskap åt denne Guds Sons andliga bröder — ett arv i himlarna med Kristus. De skall få del i hans rikes regering. I denna egenskap inbegriper deras arv gåvorna oförgänglighet och odödlighet. — 1 Kor. 6:9, 10; 15:50; Ef. 1:14; 1 Petr. 1:4.
3 Vidare finns det ett arv som ligger i beredskap för andra människor. I en av sina liknelser talade Jesus om dem som skulle visa kärleksfull omtanke om hans andliga bröder, de himmelska arvingarna. Han sade till dessa godhjärtade människor: ”Tag det rike i arv som är berett åt er från världens grundläggning.” Han förklarade att detta skulle betyda evigt liv för dem. Detta arv skulle inte vara som de himmelska arvingarnas arv, utan som deras som får del i den jordiska domän som skall styras av Kristi rike under hans tusenåriga regering. — Matt. 25:34, 46, NW; Upp. 20:4, 6.
4, 5. Vad är innebörden i det grekiska ord som i bibeln översätts med ”ta i arv”?
4 Det grekiska ord som i bibeln används för ”ta i arv”, ”ärva”, är kleronomeʹo. I den här nämnda användningen syftar det inte på någonting som man får som en rätt enbart på grund av släktskap, såsom när en son får ett arv efter sin far. Nej, i stället betyder det någonting som ges som en belöning, en gåva som ges på grund av ting som gjorts i tro på Jehovas föranstaltning genom Jesus Kristus.
5 Alla som har kommit nära Jehova Gud på grundval av Jesu Kristi offer och som lever ett överlämnat liv skall få ett sådant arv. Vilken förträfflig framtidsutsikt att se fram emot! Det är ett arv som inget jordiskt arv efter föräldrar kan jämföras med.
De som såg hundratals år in i framtiden
6—8. a) Beskriv hur trogna män i forntiden betraktade arvet. b) Var och när förväntade dessa män att ta emot arvet?
6 Vad skulle du utstå för att få arvet, belöningen evigt liv? Aposteln Paulus beskriver hur forntidens trogna män såg på det, de som hade hundratals år kvar till arvet. Om Abraham skriver han: ”Genom tron lydde Abraham, ... i det att han drog ut till en plats ... fastän han inte visste vart han var på väg. ... Ty han väntade på den stad [Riket] som har verkliga grundvalar, den stad vars byggmästare och skapare är Gud.” ”Genom tron så gott som offrade Abraham Isak.” — Hebr. 11:8—10, 17, NW.
7 Om en annan man, som satte högre värde på arvet från Gud än på alla andra ting, säger Paulus: ”Genom tron vägrade Mose, när han hade blivit fullvuxen, att kallas son till Faraos dotter, i det han valde att bli illa behandlad tillsammans med Guds folk hellre än att till en tid äga syndens njutning, ... ty han blickade oavvänt hän emot att belöningen skulle ges.” — Hebr. 11:23—26, NW.
8 Dessa män, och många andra i likhet med dem, var nitälskande, men deras nitälskan gällde inte ett jordiskt arv i denna tingens ordning, utan ett arv i Guds nya ordning. Paulus säger: ”De ... fick [inte] uppfyllelsen av löftena, men de såg dem långt borta och välkomnade dem. ... Därför blygs inte Gud för dem — att bli åkallad såsom deras Gud —, ty han har berett en stad [Riket] åt dem.” — Hebr. 11:13—16, NW.
9. Jehovas vittnen är visserligen närmare förverkligandet av belöningen än dessa trogna män från forntiden var, men är de fördenskull säkrare på att få ta emot den?
9 Alla som är Jehovas vittnen vet att de har det underbara arvet, belöningen, framför sig, och alla önskar komma in i det. I själva verket behöver vi inte blicka så långt framför oss — vi befinner oss nu på tröskeln. Men finns det någon risk att man skulle kunna se ned på arvet, förakta det och misslyckas? Ja, det finns det. Det krävs ständig uppmärksamhet för att vi skall hålla kärleken till arvet på rätt plats, eftersom den inte bara skall vara i våra sinnen, utan också i våra hjärtan. För att var och en av oss skall kunna granska sig själv är det bra att vi ser tillbaka på en biblisk skildring som framhäver arvets betydelse. Det är berättelsen om tvillingbröderna Jakob och Esau.
10. Vilket arv av stort värde var Isak i besittning av?
10 Vi kommer in i skildringen medan pojkarna håller på att växa upp. Båda uppfostrades av sin far Isak och sin mor Rebecka så att de hade kunskap om den utlovade ”säd” som skulle välsigna alla släkter på jorden. (1 Mos. 3:15) Båda visste att deras farfar, Abraham, hade fått veta att ”säden” skulle komma genom hans släktlinje, genom Isak, och de visste också att deras far, Isak, hade fått Guds välsignelse. (1 Mos. 21:12; 22:15—18; 25:11; 26:24) Detta var ett arv av ofantlig betydelse. Isak var också en i materiellt avseende rik man. Denna rikedom skulle pojkarna också ärva, varvid den förstfödde skulle få en dubbel andel. Men vilken av dem skulle kvalificera sig för att få arvet, i synnerhet löftet om ”säden” genom denna släktlinje? Esau, den förstfödde, befann sig i den gynnade ställningen, från mänsklig synpunkt sett. — 1 Mos. 25:25, 26.
11, 12. Beskriv den olika inställningen hos pojkarna Jakob och Esau, då de växte upp.
11 Bibelns skildring lyder: ”Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint [oförvitlig, NW] man, som bodde i tält.” — 1 Mos. 25:27.
12 Hur sprider dessa ord ljus över pojkarnas inställning? De uppenbarar vad som fanns i vars och ens hjärta. Esau var en man med framgång som jägare. Han använde sin tid ute på marken till att lära sig jägarens yrke. Jakob var å andra sidan intresserad av familjen och huset. Det hebreiska ord som här återgetts med ”fromsint” eller ”oförvitlig” betyder ”sund”, ”oskyldig”, ”fullständig”. Jakob briljerade visserligen inte med sin styrka eller förmåga, som Esau sannolikt gjorde, men han var likväl inte någon vekling, eftersom Jehova senare sade att han hade ”mandomskraft” eller ”dynamisk energi” (NW). (Hos. 12:3) Faktum är att Jakob satte högre värde på förbundslöftet till Abraham än på allting annat och ägnade allt han hade åt att från sin far få kunskap om löftet. Han ägnade sig åt att ta vård om denna familjs intressen, vars medlemmar Gud hade bestämt till att bli arvingar. Han ville förbli nära dem som Gud välsignade, även om han betraktade Esau som den som stod före honom, eftersom Esau var den förstfödde.
13. Hur visade pojkarna senare mycket tydligt vilken inställning de hade till arvet?
13 Längre fram visade de två pojkarna tydligare vilken inställning de hade. Vi läser:
”En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau hem från marken, uppgiven av hunger [och han var trött, Åk]. Och Esau sade till Jakob: ’Låt mig få till livs av det röda, det röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger [utmattad, Åk].’ ... Men Jakob sade: ’Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.’ Esau svarade: ’Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min förstfödslorätt?’ Jakob sade: ’Så giv mig nu din ed därpå.’ Och han gav honom sin ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob. Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och stod sedan upp och gick sin väg.” — 1 Mos. 25:29—34.
En fråga om uppskattning
14, 15. Drog Jakob självisk fördel av Esau genom att köpa förstfödslorätten? Hur blev Jehovas dom rättfärdigad genom deras uppgörelse?
14 Var Jakob självisk? Drog han orättmätigt fördel av Esau? Det kan förefalla så. Men tänk efter: Var det verkligen så att Esau uppskattade det underbara som hans förstfödslorätt stod för? I verkligheten var han inte nära döden, som han sade. Detta visas av att han efter att ha ätit stod upp och gick sin väg. I bibeln heter det: ”Han var trött.” (Åk) Vad var det som föranledde Esau att göra det han gjorde? I skildringen får vi veta: ”Så föraktade Esau förstfödslorätten.” Aposteln Paulus bekräftade denna förklaring, när han sade att Esau var en ”som inte uppskattar heliga ting, ... som i utbyte mot en enda måltid gav bort sina rättigheter som förstfödd”. — 1 Mos. 25:34, Åk; Hebr. 12:16, NW.
15 Allt detta bevisade att Guds dom var riktig, då han förutsåg pojkarnas egenskaper och sade till deras mor, Rebecka, innan de föddes: ”Den äldre skall tjäna den yngre.” — 1 Mos. 25:23; Rom. 9:12.
16. Varför hade Jakob rätt att ta emot den förstföddes välsignelse från sin far, men vad var uppenbarligen orsaken till att han inte tog initiativ för att be om den?
16 Jakob innehade nu den förstföddes rätt på två sätt: genom Guds löfte och genom rätt på grund av köp. Men han hade inte ännu Isaks välsignelse över den förstfödde. Jakob handlade uppenbarligen fortfarande osjälviskt, i det han inte vidtog några åtgärder för att komma före Esau i fråga om detta. Han väntade utan tvivel på Jehova. Isak var nu blind och inte helt och fullt medveten om det som inträffade. Det var utan tvivel av Jehova som Rebecka föranleddes att handla, i det hon kom ihåg Guds ord till henne innan pojkarna föddes och gav Jakob anvisningar om hur han skulle göra för att få välsignelsen för sin del.
17, 18. Visa att Rebecka och Jakob inte var oärliga och att Jehovas hand var med i detta att Jakob fick välsignelsen.
17 I fråga om det som följde anklagar somliga bibelläsare Rebecka och Jakob för bedrägeri och oärlighet. Men förhåller det sig så? Vem var det som vid denna punkt i verkligheten med all rätt innehade ställningen som förstfödd? Vem hade intresse för arvet? Varför lät inte Esau Isak få veta att Jakob hade köpt förstfödslorätten? Varför försökte han i stället få välsignelsen för egen del? Det är sant att Isak välsignade Jakob genom att han av misstag trodde att han välsignade Esau. Men senare erkände han att det Jakob och Rebecka hade gjort var rätt. Han såg Jehovas hand i denna angelägenhet och välsignade på nytt Jakob, denna gång medvetet, med en profetia om ”säden”. Därpå gav han Jakob anvisningar och sände bort honom för att han skulle komma i säkerhet för sin förbittrade bror Esau. Dessutom välsignade Gud själv Jakob med löftet att ”säden” skulle komma genom hans släktlinje. — 1 Moseboken, kapitel 27; 1 Mos. 28:1—4.
18 Ett ytterligare bevis för att Jakob inte handlade för självisk vinnings skull är att han lämnade hemmet och inte tog hand om familjens egendom. Och det finns inte något bevis för att han någonsin gjorde anspråk på sin dubbla andel. Vad som var av utomordentligt värde för honom var det arv som skulle komma. Han ville att Guds förbund skulle förbli inom familjen. Hans uppskattning av Jehova och Hans löfte överskuggade varje annat hänsyn.
19. a) Hur kände Jakob sig, när han skulle möta Esau igen? b) Vad för någonting som var mycket ovanligt inträffade innan Jakob mötte Esau?
19 I kontrast till den brist på uppskattning som Esau hade visat gjordes den stora aktning som Jakob hade för arvet från Gud återigen uppenbar genom någonting som ägde rum när Jakob tjugo år senare återvände hem för att besöka sin far. Jakob hade orsak att tro att Esau skulle kunna skada honom, och på grund härav var han ganska ängslig och försiktig. Han sände en gåva till Esau framför sin flyttande familj. Om Esau tog emot den, skulle det betyda att det rådde frid mellan dem. Men innan detta möte ägde rum inträffade någonting mycket ovanligt. Bibelns skildring lyder:
”Men under natten stod han [Jakob] upp och tog sina båda hustrur och sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vad. Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över, vad han eljest ägde. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp. Och när denne såg, att han icke kunde övervinna Jakob, gav han honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under det han brottades med honom. Och mannen sade: ’Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.’ Men han svarade: ’Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.’ Då sade han till honom: ’Vad är ditt namn?’ Han svarade: ’Jakob.’ Han sade: ’Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger.’ Då frågade Jakob och sade: ’Låt mig veta ditt namn.’ Han svarade: ’Varför frågar du efter mitt namn?’ Och han välsignade honom där. Men Jakob gav platsen namnet Peniel, ’ty’, sade han, ’jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit räddat’. Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men han haltade på höften.” — 1 Mos. 32:22—31.
20. Varför brottades Jakob med ängeln hela natten?
20 Här uppenbaras den stora skillnaden mellan Jakobs och Esaus inställning till arvet. Under det att Esau inte ville utstå ens litet hunger för förstfödslorätten brottades Jakob hela natten med en Guds ängel som hade materialiserat sig som en man. Detta gjorde Jakob för att få ett ord av välsignelse från Jehova genom ängeln. Jakob visste utan tvivel att det var ett uppsåt med att ängeln visade sig, och han var medveten om att de gånger i det förflutna då änglar visat sig hade de fört med sig en välsignelse eller en befallning till bekräftelse av det abrahamitiska förbundet. (1 Mos. 28:10—15; 31:11—13) Därför åstundade han så ivrigt att Gud skulle fortsätta att vara med honom, alldeles som Gud hade varit med hans far och farfar, att han ansträngde sig i en intensiv och utmattande brottning med ängeln, i det han höll fast vid honom. Jakob visade därigenom sitt hjärtas stora åstundan att få Guds ynnest. — Jämför 1 Moseboken 28:20—22.
21. Vilken orsak hade ängeln till att slå Jakobs höft ur led?
21 Naturligtvis var det så att Jakob inte verkligen besegrade eller övermannade Guds ängel. Händelsen tjänade som ett prov på om Jakob av hela sitt hjärta åstundade att vara till behag för Gud. Ja, genom ett enda slag med övermänsklig kraft åstadkom ängeln att Jakobs höft gick ur led, så att han därefter haltade. Detta gjorde Jakob ödmjuk, var ett skydd för honom. Det var en påminnelse som skulle lära Jakob att det var genom Guds oförtjänta omtanke, och inte genom någon styrka eller förtjänst å Jakobs sida, som Gud hade välsignat honom och gjort bruk av honom. Jämför detta med det aposteln Paulus fick vara med om, det som finns återgivet i 2 Korintierna 12:6—10.
22. Vilka välsignelser fick Jakob sedan, och vilka välsignelser skall han få på grund av sin höga aktning för arvet från Gud?
22 Resultatet för Jakob och för Esau förser oss med en mycket stark drivfjäder till att vara trogna och hålla fast vid hoppet om belöningen. Jakob välsignades genom att han blev stamfader till en stor nation. Men vad som är viktigare är att det var den nation som Jehova använde då han förverkligade frälsningen för människosläktet. ”Säden”, Messias, kom genom Jakobs släktlinje. På grund av sin starka tro ”lever” Jakob i Guds ögon, och hans uppståndelse till arvet, en andel i Guds rikes jordiska domän, är säker och viss för honom. Han kommer utan tvivel att vara en av de ”furstar” som Jesus Kristus kommer att förordna som tillsyningsmän och herdar för sitt folk. — Luk. 20:37, 38; Ps. 45:17.
Hurudan är din inställning till arvet?
23, 24. Vilka frågor kan vi ställa oss själva, och kan vi göra arvet säkert och visst för oss?
23 När vi betraktar Jakobs och Esaus liv, kan var och en av oss fråga: ”Vad gör jag med mitt liv? Hur mycket uppskattar jag det utlovade arvet i form av liv i Guds nya ordning? Är jag villig att ta på mig besvär för arvets skull? Vill jag verkligen hålla fast vid det av alla krafter?”
24 Alldeles som Jakob kan vi göra arvet säkert och visst. Hans sinne och hjärta var alltifrån hans ungdom inriktade på löftena. Det är tydligt att han använde sin tid till att lära sig allt han kunde om Guds sätt att handla med hans far Isak och hans farfar Abraham. Han var en man som bad till Gud. Han arbetade hårt och uthärdade många prövningar, men genom allt detta bevarade han en mild ande och en stark tro.
25. Vilka frågor kan vi ställa för att avgöra om vi inser vårt andliga behov?
25 Jehova har varit mycket omtänksam i fråga om att sörja för vårt andliga behov. Liknar du Jakob när det gäller att inse det? Läser du bibeln regelbundet? Läser du Vakttornet, inte enbart studieartiklarna, utan också de andra artiklarna i tidskriften? Där finns det många förträffliga upplysningar som du inte skulle få på annat sätt.
26, 27. Hur var Jakob ett föredöme i fråga om tålamod när det gäller att vänta på Jehova för att få arvet?
26 Är du tålmodig och osjälvisk, alldeles som Jakob var? Är du villig att tjäna helhjärtat och vänta på att Jehova skall välsigna dig? Jakob retade inte upp sig därför att han vid sjuttiosju års ålder fick rådet av sin far att lämna sitt hem utan att ta någonting av arvet med sig. I fråga om inställning var han raka motsatsen till den förlorade sonen i Jesu liknelse, han som ville lämna sitt hem och också ville ha sitt arv för att göra av med det på sina egna begär. Jakob var nittiosju år gammal när han började bege sig hemåt, inte på grund av önskan att göra anspråk på ett jordiskt arv, utan på Guds befallning. — 1 Mos. 31:3.
27 Jesus Kristus sade: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller moder eller fader eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu i detta tidsskede, hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, jämte förföljelser, och i den kommande tingens ordning evigt liv.” (Mark. 10:29, 30, NW) Jakob kände det på detta sätt.
28, 29. Hur visar exemplet med Jakob den ihärdighet vi bör ha när vi oavvänt blickar hän emot arvet?
28 Det är alltså inte fråga om att vi skall tjäna med en tidsgräns i tankarna eller se till materiella bekvämligheter och förmåner för oss själva eller enbart uthärda under några få provsättningar. Det är någonting som gäller hela livet, det gäller att vi ständigt håller arvet för ögonen.
29 Det är en fråga om att vi håller fast vid arvet, kraftfullt och intill utmattning gör vad våra händer finner att göra, alldeles som Jakob brottades hela natten med ängeln. (Pred. 9:10, NW) Och allt det som Jakob gjorde, det gjorde han väl, med all sin kraft. Han satte också sin medmänniskas intressen före sina egna. Se på hur hårt Jakob arbetade för sin släkting och arbetsgivare Laban. Han sade:
”I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke ätit. Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om dagen eller stulet om natten. Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.” — 1 Mos. 31:38—40.
30. Varför arbetade Jakob så hårt för Laban i tjugo år?
30 Nu var det inte så att Jakob utförde förvärvsarbete bara för att hjälpa Laban, och inte heller gjorde han det för att bygga upp materiell rikedom. Jakob byggde upp sin hjord med tanke på att i sinom tid bege sig hem med en egen familj. Varför det? Därför att han visste att både Abraham och Isak var främlingar i landet och att Gud till sist skulle ge det åt Abrahams efterkommande. Jakob trodde på detta löfte. Hela hans själ gick upp i det. Han ville ha en fri familj, en som kunde tjäna Gud helt och hållet. Och Gud välsignade honom så att hans familj, hans tolv söner, verkligen blev grundvalen till den stora nationen Israel.
31. Vilket arbete har de kristna i vår tid som liknar Jakobs?
31 De kristna i vår tid har ett arbete att utföra som kräver helhjärtad uppmärksamhet. Detta arbete består i att ta sig an Rikets intressen. De goda nyheterna måste kungöras. Det krävs trofasthet. Herdearbetet måste utföras med samma nitälskan och kraft som Jakob lade i dagen i fråga om sina egna och Labans hjordar. Alldeles som det var i Jakobs fall, är det arv vi har framför oss värt att oavvänt blicka hän emot. Det grekiska ord som i Hebréerna 11:26 är översatt med ”blickade oavvänt” (NW) betyder att se bort från allt annat och se på ett enda föremål.
32. Vad innebär det i verkligheten att oavvänt blicka hän emot arvet eller belöningen?
32 När vi har denna oavvända uppmärksamhet riktad på arvet, kommer ingenting att förmå oss att ta anstöt. Ingenting kommer att vända oss bort. Vi kommer att vara säkra på att få det storslagna arvet, vare sig det är i himlarna, nämligen för Jesu Kristi av anden pånyttfödda bröder, eller i Rikets jordiska domän. Flertalet av Jehovas vittnen på jorden i vår tid hyser detta senare hopp. Båda skarorna har samma inställning som aposteln Paulus, som hade det hopp som kallelsen ”uppåt” (den himmelska) för med sig. Han skrev: ”Bröder, jag anser mig inte ännu ha gripit tag i det, men en sak är säker i förbindelse därmed: I det jag glömmer det som är bakom och sträcker mig mot det som ligger framför, jagar jag hän emot målet, efter den segerlön som tillhör Guds kallelse uppåt förmedelst Kristus Jesus.” Må allt Guds folk bevara denna oavvändhet. — Fil. 3:13, 14, NW.
[Bild på sidan 14]
Jakob satte högt värde på förbundslöftet till Abraham, men Esau sålde sitt arv för en enda måltid. Uppskattar du heliga ting, som Jakob gjorde? Blickar du oavvänt hän emot det arv som består i liv i Guds nya ordning, och visar du detta genom det du gör med ditt liv?