Del 16 — ”Må din vilja ske på jorden”

För att ”Konungen som genomdriver den Högstes vilja” skulle kunna komma, föddes Jesus av den judiska jungfrun i Betlehem till att bli den beständige arvingen till det förbund, som Jehova Gud ingick med kung David om det evigt bestående riket. Jesus växte upp till man i Nasaret. När Jesu förelöpare, Johannes döparen, började predika att himmelriket var nära, då visste Jesus att Guds förutsagda tid var inne för honom att erbjuda sig såsom rikets arvinge. Han begav sig inte till huvudstaden, Jerusalem, utan till Johannes, som uppehöll sig vid Jordan, för att bli döpt. Där döpte Johannes Jesus, inte såsom en symbol av att Jesus var en syndare, som ångrade sina synder mot Jehovas lag, utan såsom en symbol av att han hade kommit för att göra det som var Guds vilja i fortsättningen för honom. Efter sitt dop utövade han alltjämt sin viljekraft i överensstämmelse med Guds vilja.

22. Vad var Johannes’ dop i största allmänhet ett tecken på, men hur var hans dop av Jesus i synnerhet ett tecken härpå; och med vilket intresse för ögonen överlämnade sig Jesus alltså åt Gud?

²² Det som vi bör minnas och som rör oss i hjärtegrunden är detta: Det dop i vatten, som Gud påbörjade genom Johannes, var ett tecken på att himmelriket var nära! Att Johannes döpte Jesus angav att Guds rike var nära; ja, detta rike kom in mitt ibland judarna då Guds ande sänkte sig ned över Jesus efter hans dop i vatten. Då döpte Gud själv sin Son med helig ande. Att Jesus begav sig till dopstället för att göra Guds vilja och att han symboliserade detta sitt överlämnande av sig själv genom dop i vatten var ett steg som Jesus tog hänemot Guds rike. Han hade definitivt lämnat sin timmermans gärning i Nasaret. Han hade nu kommit för att tjäna himmelrikets intressen, det rikes, som Johannes förkunnade. Han hade överlämnat sig åt Guds universella suveränitets intressen, den suveränitets, som detta rike representerade.

23. Hur var det dop som påbörjades med Jesus annorlunda än Johannes’ dop för judar som ångrade sina synder?

²³ Det dop som påbörjades med Jesus var annorlunda än det dop som Johannes lät de judar undergå, som ångrade sina synder mot den mosaiska lagen. Det dop i vatten, som påbörjades med Jesus, är det dop som alla de undergår, vilka tror på honom och på hans himmelske Fader, människor med tro, som kommer för att i Kristuslik överlåtelse göra Guds vilja. Det är ett dop varigenom man erkänner Fadern, Sonen och den heliga anden — ett dop ”i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn”. (Matt. 28:19, NW) Det är ett dop varigenom den troende symboliserar sitt överlämnande av sig själv åt universums suverän, Jehova Gud, till att göra hans vilja såsom den uppenbaras i förbindelse med hans rike. Det är därför inte i strid med en rätt och riktig ordning av saker och ting att Jehova Gud nu bland sina vittnen på jorden återupplivat det fullständiga vattendopet, varvid den troende helt doppas ned under vattnet såsom en symbol av att han oåterkalleligen har överlämnat sig till att göra Guds vilja såsom Guds smorde konungs, Jesu Kristi, efterliknare.

24. Under inflytande av vilken kunskap och vilken upplysande kraft avvisade Jesus Satans erbjudande om denna världens riken?

²⁴ Alltifrån sitt dop i vatten och sin smörjelse med anden levde Jesus, som nu var Kristus, för Guds himmelrike. Då Jesus blev frestad ute i Judeens öken, avvisade han Satans, djävulens, erbjudande att ge honom alla denna världens riken och deras härlighet, om Jesus ville falla ned och utföra en handling av tillbedjan inför honom såsom ”denna tingens ordnings gud”. Jesus visste väl att han var rikets arvinge enligt Guds förbund med David. Han visste att han just hade blivit smord med Guds ande till att bli himmelrikets arvinge. Därför visade han ifrån sig Satans futtiga erbjudande och befallde honom: ”Gå bort, Satan; ty det är skrivet: ’Herren [Jehova, NW], din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.’” (Matt. 4:8—10) Jesus visste också tack vare den heliga andens upplysande kraft att han hade blivit smord till att predika goda nyheter för de ödmjuka. — Jes. 61:1—3; Luk. 4:16—21.

25. Vad började Jesus predika sedan Johannes satts i fängelse, och vad förutsade han såsom ett bevis för att Guds rike upprättats?

²⁵ Efter det att Johannes döparen hade blivit fängslad och alltså hindrad att predika och döpa, började Jesus Kristus öppet predika Riket, i det han sade: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” (Matt. 4:12—17) Han valde ut åt sig tolv apostlar, som han lärde att predika och sände ut två och två till att predika de goda nyheterna om Riket. Han förutsade slutet för Satans värld och upprättandet av Guds rike och förutsade såsom ett av bevisen för att det upprättats i himmelen följande: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.

26. Hur framhävdes stridsfrågan om riket vid Jesu avrättning, och vad inträffade då han dog?

²⁶ Slutligen dog Jesus Kristus såsom martyr, ett vittne för Guds rike, trogen sitt överlämnande till att göra Guds vilja, trogen sin smörjelse till att predika Riket. Inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus hade många judiska präster, såsom ledare för en pöbelhop, förkastat Jesus med dessa ord: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” Och när Jesus dog på tortyrpålen, satt följande överskrift över hans huvud: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” (Joh. 19:15, 19) Detta inträffade på fredagen den 14 Nisan år 33 e. Kr., mitt i den sjuttionde årsveckan, såsom det hade förutsagts i Daniel 9:26, 27. I samma ögonblick som han dog inträffade en jordbävning, och den tunga, dubbla förlåten i tempelhelgedomen i Jerusalem rämnade i två stycken, uppifrån och ända ned. — Matt. 27:51.

27. Varför hade Satan förgäves krossat Jesu häl, och hur bevisades Jesus nu vara Guds Son?

²⁷ Den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, hade visserligen krossat Guds kvinnas säd i hälen, men det var förgäves! Jehova Gud kunde inte bryta sitt förbund om riket med Davids arvinge, Jesus Kristus. Han kunde inte låta sitt löfte gå om intet, löftet om att hans kvinnas säd skulle krossa ormens huvud. Han hade också genom att föda Jesus på nytt med helig ande efter dennes dop i vatten fört Jesus in på den kurs som skulle leda till andligt liv i himmelen. Det återstod ännu för honom att låta sin smorde Son bli född i fullaste bemärkelse i himmelen. Under inga omständigheter kunde Guds Son fasthållas av döden. Vid den exakt förutsagda tiden, på tredje dagen, uppreste den himmelske Fadern honom till liv i himmelen, ”den förstfödde ifrån de döda”, och förklarade honom så vara Guds gudomlige, odödlige, himmelske Son. ”Hans Son, vilken såsom människa i köttet är född av Davids säd och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son, allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, ... Jesus Kristus.” — Kol. 1:18; Rom. 1:3, 4.

28. Vad gjordes Jesus levande från de döda för att bli, och vad gjorde han sedan?

²⁸ Genom Guds oemotståndliga makt och kraft lyftes Jesus upp ur sitt dop till döden, för att han skulle kunna utföra det som var hans Faders vilja för honom i fortsättningen i himmelen. Han blev i alla avseenden en ”ny skapelse”. Han upprestes såsom en andevarelse, med en andlig kropp; ”han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande”. (1 Petr. 3:18) Eftersom han fick denna andliga uppståndelse, kunde han fara upp till himmelen på den fyrtionde dagen efter sin uppståndelse för att träda fram i Guds närvaro till förmån för alla dem som tror på honom och för att sitta ned på Guds högra sida såsom Davids ”herre”. — Hebr. 9:24; 10:12.

KAPITEL 7

DE HELIGA SOM SKALL REGERA

 1. Hur fick Jesus sina första lärjungar, och vad bekände de då om honom?

JESUS KRISTUS tog sina första lärjungar bland de män och kvinnor, som Johannes döparen hade berett åt honom. Ängeln Gabriel hade sagt att Johannes skulle ”skaffa åt Jehova ett berett folk”. (Luk. 1:13—17, NW) När den redan döpte Jesus återvände från sin fyrtio dagar långa vistelse i Judeens öken, under vilken han fastade, studerade och blev frestad, såg Johannes honom komma och utropade: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” (Joh. 1:29) Dagen därpå började två av Johannes’ lärjungar, Andreas och Johannes, Sebedeus’ son, följa Jesus. Andreas träffade sin bror Simon Petrus och ”sade till honom: ’Vi hava funnit Messias’ (det betyder detsamma som Kristus)”. Simon Petrus fann att detta var sant och började följa den utlovade Messias eller Kristus. Litet senare träffade Jesus Filippus från Betsaida och sade till honom: ”Följ mig.” Filippus, som var ivrig att sprida de goda nyheterna, sökte upp Natanael. Jesus visade sig äga mirakulös förutkännedom om denne Natanael, som därpå sade: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.” — Joh. 1:35—49.

 2. Vilken bekännelse visade att Jesu apostlar alltjämt ägde denna övertygelse vid slutet av Jesu förkunnartjänst, och vad sade Jesus då till Petrus?

² Det är uppenbart att Jesus från första stund erkändes av sina lärjungar som den utlovade Kristus eller Messias och likaså som Guds Son. Ja, Johannes döparen sade till sina lärjungar där på Jordanflodens strand att han hade döpt Jesus och hade sett Guds ande sänka sig ned i synlig måtto över Jesus, och han hade så blivit vittne till det förhållandet att ”denne är Guds Son”. (Joh. 1:29—34) Johannes’ lärjungar trodde att det förhöll sig så, då Johannes riktade deras uppmärksamhet på Jesus, ”Guds lamm”. Jesus förkunnade emellertid inte öppet för folket att han var Messias eller Kristus, även om han talade om sig såsom Guds Son och oupphörligt åberopade sin himmelske Fader, som hade sänt honom. Bland judarna, som hörde Jesus predika och såg hans underverk, rådde delade meningar om vem han var. Men behöll hans första lärjungar den övertygelse om honom som de hade i början? När Jesus under det tredje året av sin förkunnartjänst befann sig i närheten av Caesarea Filippi, frågade han dem: ”Vem sägen då I mig vara?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias [Kristus, NW], den levande Gudens Son.” Jesus kallade då Petrus lycklig och sade till honom att den himmelske Fadern hade uppenbarat detta för honom. Så tillade Jesus: ”Så säger ock jag dig, att du är Petrus [Petros, grekiska]; och på denna klippa [petra, grekiska] skall jag bygga min församling, och dödsrikets [hades’] portar skola icke bliva henne övermäktiga.” — Matt. 16:13—18.

 3. Vem är den klippa som omnämns här, enligt vad Petrus själv bekänner?

³ Petrus är inte överens med den romerska religionens anhängare, som påstår att Jesus här sade att Petrus var den ”klippa”, på vilken det andliga huset, församlingen, är byggd. I sitt första brev förnekar Petrus att han är denna klippa (petra) genom att skriva så här om Jesus Kristus: ”Kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är ’utvald och dyrbar’; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att 1 bliven ett ’heligt prästerskap’, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud.” (1 Petr, 2:4, 5)Petrus var bara en levande sten i detta andliga hus, som byggs på Jesus Kristus. Häri är Paulus ense med Petrus, i det han säger: ”Alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur en andlig klippa [petra], som åtföljde dem, och den klippan [petra] var Kristus.” (1 Kor. 10:3, 4)Jesus Kristus hänsyftade alltså på sig själv med uttrycket ”klippa” eller petra; och det är på sig själv såsom ”Messias [Kristus], den levande Gudens Son”, som han bygger sin församling, vilken hades’ portar inte kan bli övermäktiga. Hades, som är människosläktets gemensamma grav, blev inte Jesus Kristus själv övermäktigt, ty efter det att han hade dött och blivit begraven, uppreste den allsmäktige Guden honom på tredje dagen till liv igen.

 4. Vad visar om Jesus omstörtade synagogan för att upprätta den kristna församlingen på sig själv?

⁴ Jesus omstörtade inte den judiska synagogan för att grunda den kristna församlingen på sig själv såsom den symboliska klippan. (Matt. 4:23; 9:35; 12:9; 13:54) Då Jesus hade blivit förrådd åt sina fiender och stod till rätta inför judarnas högsta domstol i Jerusalem anklagad för kätteri och hädelse, sade han till översteprästen Hannas: ”Jag har öppet talat för världen, jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen, där alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.” (Joh. 18:19, 20) Alltså organiserade Jesus inte sina efterföljare såsom en församling, såsom ett andligt hus, en Guds andliga helgedom, innan han blev fastnaglad vid pålen och uppväcktes från de döda.

”Herrens aftonmåltid”

 5. Var och när höll Jesus sin sista påskmåltid, och varför sade han under måltiden till Judas Iskariot att gå ut ur rummet?

⁵ Det var torsdag kväll, påskkväll, kvällen den 14 Nisan år 33 e. Kr., årsdagen av den ursprungliga påsken, som israeliterna hade högtidlighållit nere i Egypten under Mose ledning, strax innan de befriades därifrån. Jesus samlade sina tolv apostlar omkring sig i ett stort rum i en övervåning i Jerusalem för att fira påsken. När de låg till bords, sade han: ”Jag har storligen åstundat att äta denna påskmåltid med eder, innan jag lider; ty jag säger eder, att jag icke skall äta den igen, förrän den blir fullbordad i Guds rike.” (Luk. 22:14—16, NW) Detta innebar att denna var den sista bokstavliga påskmåltid som han skulle ta del av såsom en jude efter köttet. Medan de höll på att äta, sade Jesus till Judas att gå ut ur rummet och gjorde det således möjligt för Judas att förråda Jesus samma natt. — Joh. 13:21—31.

 6. Vad var det nya som Jesus införde och som hans lärjungar skulle fira den 14 Nisan varje år? Hur skildrar Matteus vad som hände?

⁶ De avslutade sin påskmåltid, som bestod av påskalammet och osyrat bröd jämte vin, enligt fordringarna i Jehovas lagförbund med det forntida Israel. Jesus angav nu att en ny föranstaltning skulle träda i kraft för Jehovas trogna tillbedjare. Jesus började tala med dem om ett nytt förbund, ett förbund om riket, och i överensstämmelse härmed instiftade han en ny aftonmåltid som skulle firas den 14 Nisan varje år, enligt den mosaiska kalendern. Aposteln Matteus var närvarande då och tog del i denna mönstermåltid, och han har skildrat för oss vad som hände: ”Medan de fortforo att äta, tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: ’Tag, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelse, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder. Men jag säger eder, att jag härefter alls Icke skall dricka något av denna vinträdets produkt förrän den dag, då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.’ Slutligen, sedan de hade sjungit lovsånger, gingo de ut till Oljeberget.” — Matt. 26:26—30, NW.

 7. Vilken kropp avsåg Jesus då han yttrade sig om brödet?

⁷ När Jesus sade till sina kvarvarande elva apostlar att brödet var eller betydde hans kropp, förstod apostlarna rätt och riktigt att Jesu ord avsåg hans egen bokstavliga kropp av kött och ben. Jesus hade aldrig talat om för dem att församlingen, som han skulle bygga på sig själv såsom en klippa, skulle vara hans andliga ”kropp”, över vilken han skulle vara det himmelska huvudet. I de fyra skildringarna av Jesu liv, som skrivits av Matteus, Markus, Lukas och Johannes, finner vi Jesus använda ordet ”församling” eller ”kyrka” endast i Matteus 16:18; 18:17, men han säger inte där att den skulle vara en andlig kropp under honom såsom huvud. Med sina ord: ”Detta betyder min kropp”, hänsyftade han inte på den andliga kropp som skulle komma till stånd och som består av den kristna församlingen under honom såsom dess huvud. Han hänsyftade på sin egen kropp, som han hade fått genom den judiska jungfrun Maria och som Gud hade berett åt honom genom ett underverk.

 8. Vad skulle ske med hans mänskliga kropp? I vilket syfte skulle det ske?

⁸ Vad skulle ske med denna kropp? Enligt Lukas 22:19 (NW) sade Jesus: ”Detta betyder min kropp, som skall givas för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.” Detta betydde att hans mänskliga kropp skulle överlämnas såsom ett oåterkalleligt offer, som varken kunde eller behövde upprepas, till gagn för dem och för alla de människor som skulle komma till tro på honom och ta emot hans offer. Detta bevisas av Hebréerna 10:10 (NW), som lyder: ”I kraft av nämnda [Guds] ’vilja’ hava vi blivit helgade, genom att Jesu Kristi kropp blivit offrad en gång för alla.” Hans mänskliga kropp var ett offer som Gud med välbehag tog emot, ty den var fullkomlig, syndfri och framställdes symboliskt genom det osyrade brödet, eftersom jäst eller surdeg i bibeln omtalas såsom en symbol av synd. (1 Kor. 5:8; Hebr. 7:26—28) Jesu egen kropp fungerade som en syndbärare till gagn för de ofullkomliga, syndiga människor som skulle komma till tro på hans offers värde och kraft. Petrus påminner de kristna: ”Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår. ’Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.’ ... Och ’våra synder bar han’ [genom tillräknande] i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och ’genom hans sår haven I blivit helade’.” — 1 Petr. 2:21—24.

 9. Vad skulle ske med Jesu blod? Varför?

⁹ Att detta är den enkla, klara innebörden av det osyrade brödet understöds av den innebörd som Jesus sade att kalken med vin, ”vinträdets produkt” hade. Han gav dem kalken att dricka med dessa ord: ”Detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” Vinet var alltså en sinnebild av hans blod. Så länge han hade blodet kvar i sin mänskliga kropps ådror, betydde det jordiskt, mänskligt liv för honom i all dess fullkomlighet. Den store Skaparen av Jesu kropp hade sagt för mycket länge sedan: ”Allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet, är det som bringar försoning genom själen som är däri.” (3 Mos. 17:11) Att Jesu blod utgöts innebar döden för honom såsom människa. Det var mänskliga synder som det här rörde sig om, och det var fördenskull nödvändigt att ett fullkomligt mänskligt offers blod stänktes på Guds altare, ”ty omöjligt är, att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder”. (Hebr. 10:4) Jesus visste vad han skulle göra med sitt blod, ty han kände Guds regel: ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” — Hebr. 9:22.

(Fortsättning följer.)