”Herrens aftonmåltid”
Denna aftonmåltid kallas också ”Herrens heliga nattvard”. Vad säger bibeln om dess innebörd?
DET är endast som sig bör, att Guds verk eller ingripande blir ihågkommet, att dess åminnelse firas en gång om året genom en lämplig högtid. Av det skälet bjöd Gud Israels folk högtidlighålla minnet av deras mirakulösa befrielse ur träldomen i Egypten genom att årligen fira påskhögtiden, varvid de också skulle erinra sig hur mordängeln ”gick dem förbi”. I lydnad för detta bud kom Jesus och hans apostlar tillsammans i Jerusalem den 14 Nisan år 33 e. Kr. för att fira judarnas påsk.
Vid slutet av påskmåltiden instiftade Jesus något nytt. Detta nya skulle vara en åminnelse av hans död och skulle ersätta det judiska påskfirandet. Och var det inte synnerligen lämpligt att Jesu död skulle bli ihågkommen? Utgjorde inte hans död en ännu större seger för Jehova Gud än israeliternas befrielse ur träldomen i Egypten? Jo, det gjorde den, ty i och genom sin död bevisade Jesus att en fullkomlig människa kan vara trogen intill döden, trots allt vad djävulen kan göra mot henne. Han anskaffade också, såsom ”Guds lamm”, en grundval för hela människosläktets befrielse från träldomen under synden, döden och djävulen. — Joh. 1:29.
Matteus, som själv var med, är en av dem som skildrat händelsen: ”Medan de fortforo att äta, tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: ’Tag, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelse, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.’ ” Lukas’ och Paulus’ skildringar talar om Jesu ytterligare föreskrifter: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Matt. 26:26—28; 1 Kor. 11:24; NW.
Vad innebar dessa Jesu ord, och hur avsåg han att hans efterföljare skulle fira minnet av hans död? Är denna aftonmåltid ett sakrament? Hur ofta skall minnet av Jesu död firas? Vad framställs i bild genom att man tar del av emblemen, brödet och vinet? Vilka tar med rätta del av dem, och vilka förpliktelser vilar på dem som tar del?
Herrens aftonmåltid är inte något sakrament. Det medför inte någon nåd eller särskild välsignelse från Gud att man tar del i den. Inte ens tanken på ”sakrament” — än mindre detta uttryck — kan man finna i Guds ord. Nej, i stället är det så, att om man inte värdigt tar del, så äter och dricker man en dom över sig. Det ligger ingen förtjänst i själva handlingen som sådan, med undantag av att all lydnad vinner Guds välsignelse och godkännande.
Brödet och vinet
Jesus använde osyrat bröd. Det var det enda slaget av bröd som judarna fick ha i sina hus vid påsktiden. På grund av Jesu exempel och likaså aposteln Paulus’ ord, då han liknar illvilja, ondska och skadelystnad vid surdeg eller jäst, är det bara på sin plats att det bröd som används vid Herrens aftonmåltid bakas utan jäst. Eftersom bröd som bakats på det sättet är hårt och går att bryta sönder, läser vi att Jesus bröt det. Vi behöver alltså inte förknippa någon symbolisk innebörd med Jesu brytande av brödet.
På grund av den stora skada, som missbruket av starka drycker vållat, har somliga varit av den meningen, att Jesus använde ojäst druvsaft och att man borde använda det, och inte vin, vid Herrens aftonmåltid. Men eftersom man på Jesu tid inte kände något sätt att bevara druvsaft, måste ”vinträdets produkt” ha varit jäst vin, vilket också anges av det ord som Jesus använde. Och även om några är tveksamma, när det blir fråga om färgen, så är det förnuftigt att dra den slutsatsen, att det var rött vin, på grund av att Jesus liknade det vid blod.
Några teologer har förklarat att det inte är nödvändigt att de som tar emot emblemen får ta del av både brödet och vinet. Det finns emellertid inte något stöd i Skriften för ett sådant påstående, eftersom Jesus gav de elva apostlarna som var närvarande (Judas hade tidigare lämnat salen) både av brödet och av vinet. En sådan sed är bara ett medel till att än mer framhäva den oskriftenliga uppdelningen i präster och lekmän. Många strider utkämpades, och många liv gick till spillo på grund av just denna fråga, när t. ex. husiterna yrkade på att få del av båda emblemen men romerska kyrkan förvägrade dem vinet.
Hur ofta skall den firas?
Många religiösa auktoriteter hävdar att de första kristna firade Herrens aftonmåltid dagligen, varvid de stöder sig på sådana bibelställen som Apostlagärningarna 2:42, 46. Eftersom det i dessa verser inte talas om vin, tycks emellertid ”brödbrytelsen” vid dessa tillfällen inte ha avsett att man firade Herrens aftonmåltid utan snarare att män åt en vanlig måltid. Vi läser om hur Paulus och hans medresenärer på ett redlöst fartyg inte hade ätit under flera dagar och hur Paulus därpå uppmanade dem alla att äta. Och därefter ”tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta”. — Apg. 27:35.
När nu Jesus instiftade åminnelsen av sin död på den judiska påskkvällen, är det då inte rimligt att dra den slutsatsen, att han avsåg att den skulle firas årligen, liksom den judiska påsken hade firats varje år? Jo, det är det, och det påpekades just av en präst vid namn Foxley, som sade: ”Vi kunde ha tänkt oss att den kristna nattvarden var avsedd att firas årligen liksom den judiska påsken.” Foxley tog emellertid miste om sanningen, därför att han förväxlade andra ”brödbrytelser” med Herrens aftonmåltid. — Bartlett: The Apostolic Age.
Liksom den judiska påsken skulle firas den 14 Nisan — Nisan var den första månaden i det judiska året, som inbröt på våren —, så är det dessutom endast rimligt att åminnelsen av Jesu död skall firas på årsdagen av hans död, den 14 Nisan. Och att en högtid skulle firas till minne av denna händelse framgår klart och tydligt av Paulus’ ord, som han ytterligare sade: ”Så ofta som ni äta detta bröd och dricka denna kalk, fortsätta ni att förkunna Herrens död, till dess han kommer.” — 1 Kor. 11:26, NW.
Vilka får ta del?
Vad visas i bild genom att någon tar del av brödet och vinet vid Herrens aftonmåltid? De som tar del visar härigenom att de utövar tro på Jesu utgjutna blod och har tagit emot förtjänsten av hans offer till gagn för dem. Som Jesus sade vid ett annat tillfälle: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” — Joh. 6:54.
Jesus sade vidare att vinet föreställde hans blod, som gav gällande kraft åt det nya förbundet till gagn för hans efterföljare. Detta för tanken till de tjurars och bockars blod, varigenom det gamla lagförbundet fick gällande kraft. Härav följer, att endast de som tillhör det andliga Israel, eller Kristi kropp, med rätta kan ta del. ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd.” — 1 Kor. 10:16, 17, NW.
Är inte alla åt Gud överlämnade kristna lemmar av Kristi kropp? Nej, det är de inte. Skriften visar att Kristus har en ”liten hjord” och likaså en ”stor skara” av andra får. För att bli medlem av någon av dessa båda klasser måste man komma i kontakt med Guds ord och med hans tjänare, måste utöva tro, ångra och bättra sig från sin tidigare levnadskurs och överlämna sig åt Gud till att göra hans vilja och följa i Jesu fotspår. Detta överlämnande måste följas av vattendopet i lydnad för Jesu bud. — Luk. 12:32; Upp. 7:9; Joh. 10:16.
Dessa steg måste alla Kristi får taga. Med dem som blir medlemmar av Kristi kropps lilla hjord handlar emellertid Gud på ett särskilt sätt. Hur då? Först förklarar han dem rättfärdiga på grundval av deras tro på Kristi blod och pånyttföder dem såsom andliga söner genom sin heliga ande och kallar dem så med en himmelsk kallelse såsom Guds arvingar och Kristi medarvingar, och tillsammans med honom skall de härska som konungar och präster i tusen år. Då deras antal är begränsat till 144.000, är de sannerligen en liten hjord. — Upp. 20:5, 6; 14:1, 3.
Dessa är de enda som blir ”födda på nytt”. Endast på dem är dessa Paulus’ ord tillämpliga: ”Ni hava fått en adoptionens ande såsom söner, genom vilken ande vi ropa: ’Abba, Fader!’ Anden själv bär vittnesbörd med vår ande, att vi äro Guds barn.” De har ett säkert och visst, levande hopp om himmelsk härlighet. — Joh. 3:7; Rom. 8:15—17, NW; 1 Petr. 1:3, 4.
Dessa måste fortfara med att frambära sina kroppar till ett levande offer åt Gud; liksom Jesus måste de troget vittna om Guds namn och rike; och de måste föra ett rent och exemplariskt liv. — Rom. 12:1; Joh. 18:37; Gal. 5:19—21.
De som tillhör den stora skaran av andra får, vilka inte utgör lemmar i Kristi kropp, tar inte del av Herrens aftonmåltid. De röner emellertid gagn av Kristi offer och av hans rikes styrelse, i det att de vinner liv på den paradisiska jorden i Jehovas nya värld.
Även om de ”andra fåren” inte tar del av Herrens aftonmåltid, hyser de likväl varmt intresse för denna högtid och för dem som tar del. Alla dessa, tillsammans med alla människor av en god vilja, inbjuds att komma tillsammans med Jehovas kristna vittnen torsdagen den 3 april efter klockan 18, för att närvara vid firandet av Herrens aftonmåltid och få lyssna till en muntlig framställning över betydelsen av Kristi död, till rättfärdigande och hävdande av Jehovas namn och till hjälp för dem själva att vinna evigt liv.