Frågor från läsekretsen

■ I Matteus 4:1 heter det att ”Jesus av anden [fördes] upp i öknen för att frestas av djävulen”. Hänsyftar detta på Guds heliga ande?

Det var Jehovas heliga ande som förde Jesus ut i öknen efter hans dop. Jesus fastade, och det var en tid av bön och meditation för honom. (Jämför Matteus 4:2; Markus 1:35; Lukas 5:16.) Jehova använde troligtvis denna tid till att meddela sig med sin enfödde Son och ge honom instruktioner och ytterligare upplysningar och en fast tillförsikt samt förbereda honom för det som låg framför honom.

Jehova kunde på förhand veta att detta — att hans Son fördes ut i öknen i samband med Guds uppsåt — skulle sluta med att djävulen prövade honom. Men frestelsen, som kom i slutet av de 40 dagar under vilka Jesus var i öknen, var inte någonting som Gud anordnade. Det var i stället så att han endast tillät den.

Det är intressant att lägga märke till att Jesu erfarenhet motsvarade det som hände Mose. Denne profet var på berget under 40 dagar då han tog emot lagförbundet och fick upplysningar i samband med sin roll som medlare. (2 Mos. 24:18; 34:28) Jesus, profeten större än Mose, måste i öknen ha fått upplysningar om det nya förbundet, i vilket hans efterföljare skulle föras in som andliga israeliter och för vilket han skulle tjäna som medlare. (5 Mos. 18:18, 19; Luk. 22:20, 28—30) Och alldeles som Mose ställdes inför ett mycket svårt prov på sin lojalitet och ostrafflighet då han kom ner och såg israeliterna tillbedja en guldkalv och fick veta att de önskade återvända till Egypten, så blev också Jesus satt på ett svårt prov i slutet av sin erfarenhet under de 40 dagarna i öknen. — 2 Mos. 32:15—35.

■ Betyder orden i Matteus 26:74 att aposteln Petrus under påtryckningar använde svordomar?

Nej. Den här versen beskriver hur Petrus reagerade, när han efter Jesu gripande anklagades för att vara en av hans efterföljare. Så här läser vi om hur Petrus för tredje gången förnekade Jesus: ”Då började han [Petrus] förbanna sig och svärja: ’Jag känner inte den människan [Jesus]!’” — Matt. 26:74.

På en del språk kan orden ”förbanna” och ”svärja” ha avseende på svordomar. Men när Petrus ”förbannade sig” och ”svor” använde han inte orent eller gudlöst tal, som många gör när de är arga.

I bibeln, både på grundspråket hebreiska och på grundspråket grekiska, innebar en ”förbannelse” att man nedkallade ont över någon eller något. Det var inte någon svordom och behövde inte alls ha något med vrede att göra. (1 Mos. 3:14, 15; 4:11, 12) För att intyga sanningshalten i ett påstående kunde man uttala en förbannelse. Därmed förklarade man: ”Om det jag säger inte är sant, må jag bli förbannad. Då må onda ting drabba mig.” Man kunde likaså ”svärja” vid något, varvid man avlade en ed på att det var sant och på att en olycka måtte drabba en, om det inte var sant.

Petrus använde alltså inte några svordomar, utan han blev rädd och försökte övertyga sin omgivning om att han talade sanning när han förnekade Jesus. Det var naturligtvis en lögn, beträffande vilken han måste ångra sig och ändra sinne. (Luk. 22:61, 62) Bibeln klargör emellertid att de kristna bör undvika svordomar, när den säger: ”Låt inte något ruttet tal gå ut ur er mun.” — Ef. 4:29.