Frågor från läsekretsen

● Den ledande artikeln i Vakttornet för den 1 mars 1955 nämnde om ett Jehovas vittne som inte talade till ett annat vittne i samma församling, vilket förhållande hade varat i åratal på grund av någon personlig missnöjesanledning, och det klargjordes att detta utvisade brist på sann kärlek till nästan. Kunde inte detta emellertid vara ett exempel på en rätt tillämpning av det råd som ges i Matteus 18:15—17? — A. M., Kanada.

Nej, vi kan svårligen hålla före, att detta skriftställe skulle tillråda ett sådant tidsslukande förfaringssätt, som slutligen kanske skulle leda till att två medlemmar av församlingen inte skulle tala till varandra och skulle undvika varandra på grund av några mindre, personliga meningsskiljaktigheter eller missförstånd. Det skulle vara i strid med kravet om kärlek.

Matteus 18:15—17 (NW) lyder: ”Vidare, om din broder begår en synd, gå då och påvisa hans fel på tumanhand med honom. Om han lyssnar till dig, har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar, tag då med dig en eller två till, så att var sak må konstateras efter två eller tre vittnens utsago. Om han icke lyssnar till dem, tala då med församlingen. Om han icke lyssnar ens till församlingen, må han då vara för dig såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare.”

Hur kan vi tro, att denna text betyder att vi skulle gå och vara missnöjda och inte yttra oss under dagar eller veckor eller år, när det direkt sägs till oss: ”Låt icke solen gå ned, medan ni äro i ett uppretat tillstånd” och vi i stället uppmanas att ”villigt förlåta varandra”? Kärleken ”lägger icke oförrätten på minnet”. ”Hav intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder.” Och Jesus sade: ”Lyckliga äro de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet. Dock säger jag eder, att envar som fortsätter att vredgas på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.” Jehovas ord skulle inte kunna ge något råd som kunde tillåta någon i en församling att fortsätta att vara personligt avvisande eller att leva i fejd med andra, så att församlingens enhet stördes och den fylldes med inbördes missämja. — Ef. 4:26, 32; 1 Kor. 13:5; 1 Petr. 4:8; Matt. 5:7, 22—24; NW.

Jehova kommer att bevara enheten och den kärleksfulla andan inom församlingen, och han kommer att se till, att vemhelst som fortsätter att störa enheten och skapa söndringar inom församlingen blir bortskickad. Det finns tillfällen, när medlemmar av en församling måste sluta upp att tala med och vara tillsammans med andra, men orsaken måste vara mycket allvarlig, mycket allvarligare än bara några personliga meningsskiljaktigheter, som inte inverkar på församlingen. Bröderna skulle skilja sig från dem som var oordentliga, gav upphov till strider och gjorde uppror mot sanningen. En församling skulle avlägsna de orena från sig: ”Sluta upp att hava att göra med någon som kallas broder och som är en horkarl eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare.” (1 Kor. 5:11, NW; Apg. 19:9; 2 Tess. 3:6) För sådana allvarliga försyndelser skulle den skyldige uteslutas och av bröderna behandlas som ”en man av nationerna”, men inte för triviala personliga förseelser. Sådana mindre ting skulle man förlåta, låta kärleken skyla, barmhärtigt avfärda, inte lägga på minnet eller vara uppretad över så länge, att solen skulle hinna gå ned.

Därför måste vi betrakta den synd som nämns i Matteus 18:15—17 som en allvarlig synd, som måste få ett slut, och om det inte är möjligt, måste den som syndar på detta sätt bli utesluten ur församlingen. Om mogna bröder i församlingen inte kan få syndaren att inse sitt allvarliga fel och att upphöra med sitt orätta handlingssätt, då är saken av så stor betydelse, att den måste föras fram inför församlingens kommitté för åtgärd från församlingens sida. Om församlingens kommitté inte kan förmå syndaren att göra bättring och ändra sig, måste han uteslutas ur församlingen, för att den kristna församlingens renhet och enhet skall bevaras. Om den som handlar orätt är ondskefull nog för att en broder bör undvika honom, då förtjänar han sådan behandling från hela församlingens sida. Om saken inte är så allvarlig, bör den redas ut och alla förena sig i kärlek och tjänst, utan att någon dåraktig personlig fejd får vara rådande inom församlingen. Om texten gällde endast en personlig sak — inte någon allvarlig synd — som fick till resultat att en inte talade med en annan, men båda två stannade kvar i församlingen, då skulle Jesus förvisso inte ha sagt att man skulle betrakta den andre som om han stode utanför, som ”en man av nationerna och såsom en skatteindrivare”. De skulle fortfarande behöva betrakta varandra, inte såsom utomstående, utan såsom bröder i församlingen, även om de inte talade med varandra. Det bemötande, som slutligen skulle komma den oförbätterlige överträdaren till del, är alltför allvarligt för att innebära någonting mindre än uteslutning, och eftersom det inte finns någon anordning varigenom en individ utesluter en annan individ i församlingen, i något som skulle kunna kallas en personlig uteslutning, måste det vara så, att uteslutning är en församlingsangelägenhet.

Jesus lade här sannerligen inte någon grund för splittring i en församling genom inre personliga misshälligheter och genom att en spänd och tryckande stämning skulle råda där. Denna text kan därför inte användas till stöd för att en individ vägrar att tala till en annan inom den kristna församlingen, och den ställning Vakttornet intar i denna sak, såsom frågeframställaren citerar det, förblir oförsvagad.