vidare göra något alls för sin far eller sin mor, och på det sättet gör ni Guds ord ogiltigt genom er tradition, som ni har fortplantat.” — Mark. 7:9—13.a

Tillvägagångssättet då man avgav löften hade också blivit förvrängt. I stället för att följa Skriftens exempel, som visade att eder avlades i Guds namn, blev det populärt att svärja eller avlägga ed ”vid himmelen”, ”vid jorden”, ”vid Jerusalem” och till och med vid en annan människas ”huvud” (eller liv). (5 Mos. 6:13; Dan. 12:7) Judiska auktoriteter var oense om hur bindande många av de löften var som hade avgetts i sådana skapade tings namn. Uppenbarligen ansåg vissa personer att de ostraffat kunde ta tillbaka svurna eder. — Jämför Matteus 23:16—22.

Jesus påvisade emellertid att eftersom himmelen var ”Guds tron”, jorden ”fotpallen för hans fötter” och Jerusalem ”den store Konungens stad”, var den ed man svor vid dem liktydig med att man svor vid Guds namn. (Jes. 66:1; Ps. 48:3) Också att avlägga en ed vid någons ”huvud” eller liv var liktydigt med att avlägga eden i Guds namn, eftersom han är livets upphovsman och uppehållare; och ingen människa har sådan makt över sitt liv att hon kan ”göra ett enda hår vitt eller svart”. — Ps. 36:10.

Sedan Jesus hade avrått sina lyssnare från att omdömeslöst avlägga en ed, sade han vidare: ”Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej; vad som är utöver dessa är nämligen från den onde.” — Matt. 5:37.

Det blev populärt att avlägga eder för att ge större trovärdighet åt vad man sade, eftersom lögn och bedrägeri blivit så allmänt förekommande. Jesus påvisade emellertid att i det dagliga livet borde ett enkelt Ja eller Nej vara helt tillförlitligt och inte behöva ”hjälpas upp” med några svurna eder. Människor som anser sig tvungna att gå ”utöver” detta — genom att oupphörligt svärja på vad de säger — avslöjar att de i grund och botten är opålitliga. De lägger i dagen den ande som härrör från ”den onde”, Satan, djävulen, som bibeln kallar ”lögnens fader”. — Joh. 8:44; Jak. 5:12.

Läraren som var annorlunda

DET är svårt att se tillbaka på en speciell tidsperiod i historien och fånga dess ”anda” — känslor och attityder hos de människor som levde då. För att vi skall få hjälp att förstå hur annorlunda Jesus var i jämförelse med de andra lärarna på hans tid kan vi betrakta rabbinernas åsikter. Många ansåg att Israel var mycket överlägset och lärde att ”Israel hade funnits i Guds tankar innan universum skapades”. Rabbinerna lade också stor vikt vid sedvänjor och var stolta över att de härstammade från Abraham. Bibelkännaren Edersheim anmärker: ”Den avsky, ofta blandad med förakt, som de kände för hedningarnas seder, tankar och umgänge; dyrkan av lagens bokstav; självrättfärdigheten och stoltheten över sin härkomst och ännu mer stoltheten över sin kunskap”, allt detta bidrog till ”ett totalt motstånd mot anspråken på en Messias som var så olik dem själva och deras eget ideal”.

Detta hjälper oss att förstå hur även de olärda kunde urskilja skillnaderna mellan Jesu läror och rabbinernas läror. Som Matteus säger: ”Folkskarorna häpnade över hans [Jesu] sätt att undervisa; han undervisade dem nämligen ... inte såsom deras skriftlärda.” — Matt. 7:28, 29.