”Ditt ord är sanning”
Varför Jesus Kristus inte ville ha publicitet
MÄN som är intresserade av att vinna anseende och inflytande anstränger sig för att uppnå allmänhetens erkännande. De försöker ”sälja sig själva” och skapa en våg av popularitet, som de kan rida på för att nå maktens tinnar. Men Jesus Kristus var inte ute efter någon braskande publicitet. Han ogillade detta. Hans rike var ingen del av världen, och därför hade han inget behov av världens erkännande.
När Jesus utförde mirakulös helbrägdagörelse, läser vi upprepade gånger om att han förmanade dem han hade botat att inte tala om det för någon. (Matt. 9:30; Mark. 1:44; 7:36) Han instruerade också sina lärjungar att inte bekantgöra att han var Kristus. — Matt. 16:20.
Jesu halvbröder kunde helt enkelt inte förstå varför han till synes obemärkt bedrev sin verksamhet i Galileen. Vid den tid då man skulle fira lövhyddohögtiden år 32 v.t. sade de därför till honom: ”Begiv dig härifrån och gå till Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar, som du gör. Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för världen.” (Joh. 7:3, 4) Detta råd var ett bevis på deras bristande tro. Om de hade trott på att Jesus var Guds Son, skulle de aldrig ha dristat sig till att ge honom råd om vad han skulle göra. De skulle ha försökt att förstå varför Jesus utförde sin tjänst utan några pråliga offentliga uppvisningar.
Nära åtta århundraden tidigare hade Jehova Gud genom sin profet Jesaja uppenbarat varför Messias skulle avvisa högljudd publicitet. Aposteln Matteus tillämpade denna profetia på Jesus Kristus. Den återfinns i Jesaja 42:1, 2 och lyder: ”Se, över min tjänare som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma; han skall utbreda rätten bland folken. Han skall icke skria eller ropa och icke låta höra sin röst på gatorna.” (Matt. 12:15—19) Det var alltså en bekräftelse på att Jesus var den utlovade Messias, när han uppmanade andra att inte offentliggöra hans mirakulösa gärningar.
Även andra faktorer tycks ha varit inbegripna. Jesus sökte inte ryktbarhet och ville inte att människor skulle dra slutsatser på grundval av sensationella berättelser, utan han ville tydligen att andra på grundval av säkra bevis skulle komma fram till att han var Kristus. Därför hävdade han aldrig offentligt att han var Messias, utan lät sina gärningar tala för sig själva. Vid ett tillfälle omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla våra själar i ovisshet? Om du är Kristus, så säg oss det öppet.” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, och likväl tror ni inte. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de bär vittnesbörd om mig. Men ni tror inte, eftersom ni inte är av mina får.” (Joh. 10:24—26, NW) Ja, de som visade sig vara Jesu ”får” hade fullt tillräckliga bevis för att kunna komma till övertygelsen att han var Kristus.
Jesus talade visserligen om för en samaritisk kvinna vid brunnen nära Sykar att han var Kristus. Men detta var först sedan hon hade erkänt att han var en profet och gett uttryck åt sin tro på Messias’ ankomst. (Joh. 4:19—26) Därefter sade denna kvinna till männen i hennes stad: ”Kom hit, se en människa som har sagt mig allt vad jag har gjort. Skulle det inte kunna vara Kristus?” — Joh. 4:29, NW.
Av den orsaken kom många samariter till tro på Jesus. Men det bör framhållas att de inte gjorde detta enbart på grundval av kvinnans vittnesbörd. De drog sin egen slutsats på grundval av vad de personligen hade hört Jesus säga. Bibelns skildring berättar: ”De började säga till kvinnan: ’Vi tror inte längre på grund av vad du har omtalat; ty vi har själva hört, och vi vet att denne i sanning är världens frälsare.’” — Joh. 4:39—42, NW.
Jesus uppmanade i allmänhet människor att inte kungöra hans underverk eller att han var Kristus, men bibeln omnämner ett märkligt undantag från denna regel. Det hade att göra med botandet av två demonbesatta män i gadarenernas land. Jesus tillät de demoner han drev ut ur dessa män att fara in i en svinhjord. Detta ledde till att hela hjorden på omkring 2.000 svin störtade sig nedför ett stup och drunknade i Galileiska sjön. Händelsen oroade dem som bodde där omkring så till den grad att de bönföll Jesus att lämna trakten. (Matt. 8:28—34; Mark. 5:11—17) När Jesus just skulle fara därifrån i en båt, bad honom en av de män ”som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: ’Gå hem till de dina och berätta för dem, huru stora ting Herren [Jehova] har gjort med dig och huru han har förbarmat sig över dig.’” — Mark. 5:18, 19.
Även om detta var ett undantag, främjades uppenbarligen Jesu uppsåt av de anvisningar han gav den före detta demonbesatte mannen. Den botade mannen kunde bära vittnesbörd bland människor som Guds Son endast i begränsad utsträckning skulle komma i kontakt med, särskilt med tanke på att man bad Jesus lämna trakten. Mannens närvaro skulle utgöra ett vittnesbörd om Jesu makt att göra gott och skulle motverka alla ogynnsamma redogörelser som skulle kunna spridas om förlusten av svinhjorden.
I och med Jesu himmelsfärd var det inte längre möjligt för människor att själva höra hans ord och iaktta hans gärningar. Nu, när hela bevismaterialet var fullständigt, var tiden inne för frimodigt offentligt vittnande om att Jesus var Kristus. Strax före sin himmelsfärd hade Jesus själv sagt till sina efterföljare: ”Ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (Apg. 1:8, NW) Jehova Gud själv bekräftade dessa vittnens sannfärdighet genom att ge dem förmåga att utföra kraftgärningar och tala främmande språk som de aldrig hade lärt sig. — Hebr. 2:3, 4.
Slutligen blev händelserna under Jesu jordiska verksamhet och många av de ting han sade nedtecknade i skrift. I överensstämmelse med den juridiska principen att varje sak skall avgöras enligt två eller tre vittnens utsago ordnade Jehova Gud godhetsfullt med att fyra olika skildringar blev skrivna angående hans Sons verksamhet på jorden. (5 Mos. 19:15) Ingen i våra dagar behöver därför grunda sin tro på muntlig tradition, på blott och bart hörsägner som vidarebefordrats århundradena igenom. Genom att undersöka bibelböckerna Matteus, Markus, Lukas och Johannes kan var och en själv slå fast huruvida det bevismaterial som läggs fram där verkligen bevisar att Jesus är Kristus.
De anvisningar Jesus gav om att man inte skulle kungöra hans identitet och underverk var tydligen av tillfällig art. Medan Jesus befann sig på skådeplatsen ville han att människor skulle tro på honom såsom Messias på grund av vad de själva såg och hörde, liksom hans apostlar och lärjungar hade gjort. Men viktigast av allt var att Jesu sätt att undvika uppseendeväckande publicitet uppfyllde profetiorna och alltså i sig självt utgjorde ett bevis för att han var Messias.