Frågor från läsekretsen
● Markus 15:25 anger att det var vid tredje timmen som Jesus blev hängd på pålen, och Johannes 19:14 säger att det var vid sjätte timmen. Hur kan vi förklara denna motsägelse? — S. S., New Hampshire.
Bibelöversättare och uttolkare har kommit med många påhittiga förklaringar. Många påstår att det är ett skrivfel i Johannes evangelium, och att det skulle stå ”tredje timmen”. Det finns emellertid inget bevis för att det är något sådant fel. Somliga hävdar att Johannes räknade tiden på samma sätt som vi gör nu, och att Johannes med ”sjätte timmen” menade kl. 6, och inte kl. 12 på dagen, vilket, enligt den då sedvanliga tidsbeteckningen i Palestina, skulle ha varit ”sjätte timmen”. Om Johannes med ”sjätte timmen” menade kl. 6, varför skulle Jesus vid en så tidig timme ha suttit och vilat vid Jakobs brunn uttröttad efter sin vandring? (Joh. 4:6) Det vore mera förnuftigt att tänka att detta inträffade vid middagstid, och det var tvivelsutan den tid Johannes åsyftade, då han använde uttrycket ”sjätte timmen”. En förklaring går så långt att den säger att Johannes med ”sjätte timmen” menade nattens sjätte timme, dvs. midnatt. Men i så fall hade det inte blivit tid för alla de många händelserna, ty somliga av dessa började inte ens utspelas förrän efter gryningen. Om vi tänker på allt som hände och den tid som erfordrades härför, står det klart att även tanken att det skulle ha varit kl. 6 är orimlig, ty det skulle inte givit tillräcklig tid för samtliga händelser.
Under Jesu sista natt på jorden som människa firade han påsken och instiftade därpå Åminnelsen. Därefter följde ett långt samtal, sedan blev han förrådd, arresterad och slutligen förhörd inför Annas, Kaifas och Sanhedrin. Vid dessa förhör sökte man utan framgång efter falska vittnen, utfrågade Jesus, slog och misshandlade honom, och allt detta måste ha tagit en hel del tid. Beträffande tiden på dygnet då Jesus fördes till Sanhedrin för slutligt förhör och domsutslag, säger Skriften: ”När det hade blivit morgon” (Matt. 27:1, NW), ”omedelbart vid gryningen” (Mark. 15:1, NW), ”när det dagades” (Luk. 22:66, NW), och ”tidigt på dagen” (Joh. 18:28, NW).
Men även efter gryningen skulle mycket hända innan Jesus blev upphängd på pålen. Ifrån Sanhedrin fördes han till Pilatus, som frågade ut honom och lyssnade till de anklagelser översteprästerna och de äldste anförde mot honom. Därifrån fördes Jesus till Herodes, som utfrågade honom ”med många ord”, vilket måste ha tagit tid med hänsyn till Herodes’ nyfikenhet och mångordighet. Mera tid togs i anspråk av översteprästerna och de skriftlärda som var med för att framföra sina känslobetonade anklagelser. Ytterligare tid förbrukades under det Herodes och hans krigsfolk skymfade Jesus, gjorde narr av honom och satte på honom en lysande klädnad. Så fördes han tillbaka till Pilatus, som efter mycket resonerande med de judiska prästerna och pöbeln, som intalats att begära att få Barabbas lösgiven i stället för Jesus, och sedan han hade fått budskapet från sin hustru om den dröm hon hade haft, utlämnade Jesus åt deras gottfinnande. Därefter lät Pilatus gissla Jesus, krigsmännen satte en törnekrona på hans huvud och begabbade honom, varpå han gick till Golgata medtagen efter det brutala gisslande och med pöbeln myllrande omkring sig. Allt detta måste ha tagit tid. Om med ”sjätte timmen” menas kl. 6, skulle inte allt detta ha hunnits med.
Somliga lärda män påstår att judarna indelade dagen i fyra delar och att uttrycket ”tredje timmen” åsyftade dess andra del, mellan kl. 9 och kl. 12, och då skulle ”sjätte timmen” börja dess tredje del. Detta kunde lösa problemet, eftersom på detta sätt Markus’ ”tredje timme” skulle sammanfalla med Johannes’ ”omkring sjätte timmen”. Det finns emellertid inte någon verklig grund för påståendet att dagen indelades i fyra sådana tretimmarsperioder, då Jesus var på jorden. Jesus talade om den elfte timmen, sedan han hade nämnt den nionde timmen och visar alltså att han inte betraktar den nionde timmen såsom en period, som räckte från den nionde till den tolfte, eller, enligt vår klocka, från kl. 15 till kl. 18. (Matt. 20:5, 6) Helt säkert angav Johannes tiden enligt samma timindelning som vi är vana vid, då han skrev den tionde timmen (1:39) och den sjunde timmen (4:52). Om han, enligt vad man påstått, räknade med fyra större uppdelningar av dagen, borde han ju ha talat om respektive nionde och sjätte timmen.
Den förklaring som synes logisk och naturlig är denna. Dagen var indelad i 12 timmar, och tiden räknades från solens uppgång till dess nedgång, eller ungefär från kl. 6 till kl. 18. (Joh. 11:9) Då judarna inte delade timmarna i minuter, kunde de säga att det var den tredje timmen till dess den fjärde började, alldeles som någon nu för tiden kan säga att han är trettio år, fastän han i själva verket är trettio år och nio månader. Således kunde Markus’ tredje timme räcka till den fjärde timmens början, eller kl. 10. Johannes gör inte anspråk på att vara exakt, då han säger [enl. AV och Åkesons sv. övers.] ”de var omkring sjätte timmen”. Det skulle kunna ha varit 11:30 eller t. o. m. tidigare. Denna dag var mycket påfrestande för Jesu lärjungars sinnen och känslor, och det är knappast troligt att de lugnt lade märke till en så jämförelsevis oviktig sak, som det exakta klockslaget, då de olika händelserna inträffade. Kom också ihåg, att de inte hade några armbandsklockor på den tiden. Hur mycket klockan var avgjordes vanligen med hjälp av solen, som kunde ha varit bortskymd av dimma eller moln, och som bara kunde ange tiden på ett ungefär. Låt oss inte heller glömma att Johannes skrev sin berättelse omkring 65 år efter det dessa händelser inträffade. Om alla dessa förhållanden tages i betraktande, finner vi att skiljaktigheten i uppgifterna kan förklaras av många omständigheter.
Ytterligare något som kan ha haft med saken att göra är att gisslandet betraktades som en del av hängningsproceduren. Detta var så ofantligt brutalt att offret ibland dog under slagen, och i Jesu fal! kan det ha varit så häftigt och pinsamt, att det orsakade att man måste få en annan man att hjälpa till med att bära pålen, sedan Jesus burit den ensam en viss sträcka. (Luk. 23:26; Joh. 19:17) Om gisslandet var början till hängningsakten, tog det någon tid från det att Jesus blev gisslad till dess han blev naglad vid pålen. Olika personer kunde ge olika uppgifter beroende på när under händelsernas gång de lade märke till tiden. Det är många faktorer som kan vara orsaken till skillnaden i berättelserna. Och att det finns förklarliga olikheter bevisar att Johannes inte har sökt att få sin berättelse att fullständigt harmoniera med den som Markus tidigare skrivit, vilket Johannes säkerligen skulle ha gjort, om han velat förvanska skildringen.
● Varför bjöd Jesus dem, som han hade helat, att inte tala med någon om de underverk som hade utförts på dem, och varför bjöd han sina lärjungar att inte tala om för någon att han var Kristus? — M. C., Ohio.
När två blinda män hade fått sin syn av Jesus, ”bjöd han dem strängeligen och sade: ’Se till att ingen får veta det.’ ” (Matt. 9:30, NW) Sedan Jesus hade renat en spetälsk, ”gav han honom stränga order och sände genast bort honom och sade till honom: ’Se till att du icke talar om något för någon, utan gå och visa dig för prästen och offra för din renings skull det som Mose föreskrev, till ett vittnesbörd för dem.’ ” Men mannen talade om underverket vitt och brett, ”så att Jesus icke längre kunde öppet gå in i en stad”, på grund av folkskarorna, som hindrade hans rörelser. (Mark. 1:40—45, NW) Sedan Jesus hade botat en man, som var döv och led av ett fel som hindrade honom att tala, ”bjöd han dem att icke tala om det för någon”. (Mark. 7:33—36, NW) Kristus Jesus gjorde detta, därför att han inte ville bli offentligen utropad på gatorna, så att folk skulle avgöra vem han var, på grundval av sådana berättelser som gjorde sin rond. Han ville att folk skulle se och höra själva och komma till klarhet på grundval av sina egna personliga erfarenheter i förbindelse med honom.
Det var av detta samma skäl som han bjöd sina lärjungar att inte förkunna om honom att han var Messias. I stället för att detta skulle göras kunnigt på gatorna och saken göras till en fråga som skulle avgöras på sådana allmänna platser på grundval av det lärjungarna berättade, borde var och en för sig själv undersöka saken och själv komma till en slutsats på grundval av de föreliggande bevisen. Det var därför Jesus, när han frågade sina lärjungar vem människorna sade honom vara, fann att somliga menade att han var Elia eller Johannes döparen eller Jeremia eller någon av de andra profeterna. Då frågade han sina lärjungar, vad de menade, och Petrus uttryckte deras tanke: ”Du är Kristus.” ”Därpå bjöd han lärjungarna strängeligen att icke säga till någon att han var Kristus.” De skulle låta var och en draga sin slutsats för sig själv, alldeles som detta samtal med lärjungarna visade att de gjorde, och komma till skilda uppfattningar. De hade de hebreiska skrifterna och kände till profetiorna om Messias, och de kunde se de gärningar som Jesus utförde och höra hans ord. Låt dem avgöra det! — Matt. 16:13—20, NW.
När därför judar, som kände sig stuckna, irriterat sade: ”Om du är Kristus, så säg oss det öppet”, svarade Jesus: ”De gärningar som jag gör i min Faders namn, de bära vittnesbörd om mig.” (Joh. 10:24, 25, NW) Det är sant, att Jesus erkände för den samaritiska kvinnan vid brunnen, att han var Messias, och hon berättade det för männen i sin stad och dessa samariter kom och hörde Jesus. Men lägg märke till, att deras avgörande var byggt på vad de hörde Jesus säga, och inte på vad kvinnan hade berättat för dem: ”De började säga till kvinnan: ’Vi tro icke längre på grund av vad du har omtalat, ty vi hava själva hört, och vi veta att denne i sanning är världens frälsare.’ ” (Joh. 4:7—42, NW) Det var först då han inför de förnämsta prästerna och Sanhedrin blev ålagd under edlig förpliktelse att säga, huruvida han var Messias, som han identifierade sig som denne, men innan han gjorde det, sade han också då: ”Detta skulle du säga.” Det var deras sak att säga, huruvida han var Messias eller ej, på grundval av bevisen. Det var de som skulle avgöra den saken, det var ett ansvar som vilade på dem. (Matt. 26:63, 64, NW) Likaså, då Jesus stod inför Pilatus och denne ämbetsman frågade, huruvida han var en konung, sade Jesus: ”Det är din sak att säga, att jag är en konung.” Det var Pilatus som skulle avgöra det för sin del. — Joh. 18:37, NW.
Jesus ville alltså inte att människorna skulle tro på honom, därför att andra övertalat dem till det. Han ville att de skulle avgöra för sig själva, huruvida hans ord och gärningar uppfyllde profetiorna angående Messias eller inte. Han ville inte att någon skulle bygga sin slutsats på upprörda rykten, som gick från mun till mun och broderades ut, eller på att man högljutt ropade ut honom på gatorna. Han åstundade inte sådan publicitet som fariséerna gjorde. (Matt. 6:2, 5) Bibeln slår fast detta i Matteus 12:15—19 (NW): ”Han botade dem alla, men han bjöd dem strängeligen att icke göra honom uppenbar, för att det skulle uppfyllas som var talat genom profeten Jesaja, vilken sade: ’Se, min tjänare, som jag utvalde, min älskade, som min själ godkände! Jag skall lägga min ande på honom, och han skall göra klart för nationerna vad dom är. Han skall icke träta eller ropa högt, och icke heller skall någon höra hans röst på de breda gatorna.’” (Jes. 42:2) Att Jesus förbjöd urskillningslöst bekantgörande av hans underverk och av att han var Messias skedde alltså i uppfyllelse av profetiorna.