Frågor från läsekretsen
● Hur kan vi finna överensstämmelse mellan Matteus 12:30 och Markus 9:39, 40? Det sistnämnda skriftstället har anförts till stöd för alla de olika religionerna som predikar i Jesu namn. — R. K., Ohio.
Markus 9:39, 40 överensstämmer naturligtvis med Matteus 12:30. I Matteus 12 framhålles hur fariséerna bevisade att de inte var på Jesu sida, genom att de falskeligen anklagade honom, och därför sade Jesus till dem: ”Den som icke är på min sida är emot mig, och den som icke församlar med mig förskingrar.” (Matt. 12:30, NW) Fariséerna var emot Jesus, förskingrade israeliterna och sände dem bort från honom. Men den man som omtalas i Markus 9 var en israelit, som inte framställde Jesus i falsk dager utan trodde på hans namns kraft och brukade hans namn för att driva ut demoner. Att han lyckades härmed visar att Jehova Gud, Jesu Fader inte förkastade mannen eller lämnade honom i sticket. Hur skulle Jesus under sådana omständigheter kunna ha något att invända? Skildringen visar att han inte hade det: ”Johannes sade till honom: ’Lärare, vi sågo en viss man driva ut demoner genom att bruka ditt namn och vi försökte hindra honom, därför att han icke följde oss.’ Men Jesus svarade: ’Försök icke hindra honom, ty det finnes ingen, som gör en kraftgärning på grundval av mitt namn, som hastigt skall kunna smäda mig; ty den som icke är emot oss är för oss.’ ” — Mark. 9:38;—40, NW.
Det var inte alla de, som trodde på Jesus, som vandrade tillsammans med honom och de tolv apostlarna. Somliga, som ville följa Jesus, blev uppmanade att vända tillbaka hem och bära vittnesbörd om honom där. (Mark. 5:18—20) Häri ser vi att det inte var nödvändigt för denne man att kroppsligen följa Jesus för att vara på hans sida. Det fanns bara två möjligheter, antingen att vara för eller emot Jesus, och då det var tydligt att han inte var emot Jesus, så måste han vara för honom. Alltifrån pingsten, då den heliga anden blev utgjuten över de trogna, skulle det bli nödvändigt för denne man att sluta sig till den kristna församlingen, för att han skulle få del av anden och bli godkänd av Gud såsom en människa som inte var emot Jesus. Det förhåller sig annorlunda med de religiösa organisationer som nu predikar i Jesu namn. Det kan inte sägas att alla dessa inte är emot honom av den orsaken, ty de är emot Jehovas trogna vittnen, som förkunnar om Jesus och hans rike. De är alltså emot de minsta av hans bröder, och därför är de emot honom. Och blott och bart det förhållandet, att de brukar Jesu namn, är inte tillräckligt för att de skall kunna bli erkända som hans sanna efterföljare. Matteus 7:20—23 (NW) gäller om dem: ”Av deras frukter skola ni alltså i verkligheten känna igen dessa män. Icke var och en som säger till mig: ’Mästare, Mästare’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna. Många skola säga till mig på den dagen: ’Mästare, Mästare, profeterade vi icke i ditt namn och drevo ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig ens känt eder. Gå bort ifrån mig, ni som göra vad laglöst är.”
● Om en person redan låtit döpa sig, behöver han döpas på nytt, sedan han fått kunskap om sanningen? — R. G., Kanada.
Huruvida en person skall döpas på nytt eller inte, beror på i vilken mån han hade förståelse för dopets innebörd, då han först undergick det. Förstod han det symboliska i att bliva nedsänkt i vatten? Insåg han till fullo att det innebar en obetingad invigning av hans liv åt Herren, att tjäna Herren, att göra Hans vilja? Hade han överlämnat sig på detta sätt i sitt sinne och hjärta och inför Herren, innan han blev nedsänkt i vattnet, vilket är en offentlig bekännelse om den invigning som redan har skett? Om han hade det, och om dopet var en fullständig nedsänkning i vatten, så är det inte nödvändigt att åter utföra denna symboliska handling. Vem som utför dopet, var det sker, och vilka som är åskådare, är inga avgörande faktorer. Vad som är av vikt är att den som blir döpt har en rätt förståelse och uppskattning av dopet. Om en person inte hade denna förståelse och uppskattning, om han bara betraktade sitt dop som en religiös ceremoni, genom vilken han upptogs i en viss församling, och han alltså inte klart fattade innebörden och vikten av detta steg och vad som därefter skulle komma att fordras av honom från Skriftens ståndpunkt, då bör han, när han kommer till kunskap om sanningen och önskar inviga sitt liv åt sanningens Gud såsom ett av hans vittnen, symbolisera denna invigning, som han nu företagit med insikt om vad han gjorde.
● Varför blev inte Aron straffad för att han gjorde guldkalven, som israeliterna fick dyrka? — A. F., Kalifornien.
2 Moseboken 32:1—6 visar att Aron gjorde detta på folkets begäran, och man tycks allmänt ha deltagit i det, ty det föranledde Jehova att säga till Mose: ”Låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem och på det att jag må förgöra dem.” (Vers 10) Medan det är sant att Aron samarbetade med de upproriska i detta avguderi, anger dock vers 25 den möjligheten att avvikelsen kan ha tillåtits för ett bestämt syfte: ”Då nu Mose såg, att folket var lössläppt, eftersom Aron till skadeglädje för deras fiender hade släppt dem lösa, ställde han sig i porten till lägret och ropade: ’Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.’ Då församlade sig till honom alla Levi barn.” (Verserna 25—26) Aron var levit, och vi kan taga för givet att han vid detta tillfälle ställde sig på leviternas sida för Jehova och mot dem som vid detta tillfälle gjorde motstånd mot Mose. Omkring tre tusen människor blev dräpta för detta avguderi. Flera var skyldiga i saken, ty när de tre tusen var borta, framhöll Mose för folket att det hade syndat svårligen. Det var alltså flera än enbart Aron som fick åtnjuta Jehovas barmhärtighet i denna sak. De tre tusen som förgicks var tydligen de ledande i detta avgudiska förehavande och sådana som inte ville taga rättelse, inte ödmjukt ångrade sig och erkände sin synd och gick tillbaka till Jehovas sida. Men Aron uppträdde på ett annat sätt, som visade att han inte i hjärtat hade sympatiserat med avguderiet och hade handlat endast på folkets uppfordran och tog ståndpunkt för Jehova, då Mose bragte saken till ett avgörande. — Verserna 28—35.