”Ha salt i er”

1. Med vad bör vårt ”tal” vara kryddat? Varför det?

VISSA salter är mycket viktiga för vår kroppsliga hälsa. Det finns ett salt som är mycket viktigt för hälsan hos en organiserad skara tillbedjare av Gud. Något som stämmer överens med detta är rådet från en av de främsta väktarna av den första kristna församlingens andliga hälsa, nämligen aposteln Paulus. När han skrev till en församling som det ännu återstod för honom att bli personligt bekant med, sade han: ”Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör ge svar åt var och en.” — Kol. 4:6.

2. Vilken fråga uppstår alltså beträffande de apostlar som försökte hindra en viss man från att driva ut demoner genom att använda Jesu namn?

² Detta får oss att undra hur mycket sådant ”salt” som kryddade människors tal vid det tillfälle som aposteln Johannes riktade sin lärares, Jesu Kristi, uppmärksamhet på. Om detta läser vi: ”Johannes sade till honom: ’Lärare, vi såg någon som drev ut demoner genom att använda ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte följde oss.’” — Mark. 9:38.

3, 4. a) Vad var det Johannes då sannolikt förväntade? Varför det? b) Vilket själviskt element kom till synes i Johannes’ förklaring, och vad visar det om hans syn på saker och ting?

³ Detta låter som om Johannes förväntade ett ord av beröm, en gillande klapp i ryggen, av den lärare som undervisade dem på den kristna vägen. Johannes kan ha tänkt på hur Jesus botade det där särskilt envisa fallet av demonbesatthet uppe i norr nära Caesarea Filippi. Han kan ha menat att han skyddade Jesu rätt att bemyndiga andra att driva ut orena andar, demoner, ur de hjälplösa offren. Från Johannes’ synpunkt sett hade den som inte på så sätt var bemyndigad av Jesus inte någon rätt att använda Jesu kraftfulla namn till att besvärja onda andar, demoner. Men ett själviskt element kommer till synes i den orsak som Johannes angav för att försöka förhindra den här mannen, vars namn inte omtalas, att fördriva demoner. Johannes sade att de gav sig in på hindrande åtgärder ”eftersom han inte följde oss”.

⁴ Omnämnandet av ”oss” uppenbarade att Johannes inte bara tänkte på Jesus, utan också på alla tolv apostlarna. Vid ett tidigare tillfälle hade Jesus sänt ut dessa tolv apostlar att predika de goda nyheterna om Riket och bota sjuka, däribland befria offer för demonbesatthet. (Matt. 10:1—8; Mark. 6:7—13) Johannes betraktade alltså apostlarna som ett exklusivt, titelbärande lag av helbrägdagörare.

5. Vad sade Jesus med avseende på denne ”någon” till vägledning för sina uppbragta apostlar?

⁵ I sitt resonemang ställde följaktligen Johannes och hans medapostlar frågan: Vilken rätt hade denne ”någon” att använda deras lärares namn i arbetet att driva ut demoner? Det var tydligt att mannen, när han gjorde detta, gjorde intrång på Jesu och hans apostlars rättigheter. Men betraktade Jesus saken på det sättet? Bibelns skildring visar att han inte hade något ord av godkännande för sina uppbragta nitälskande apostlar. ”Men”, som det vidare heter i Markus 9:39—41, ”Jesus sade: ’Försök inte hindra honom, ty det är ingen som kommer att göra en kraftgärning på grundval av mitt namn och som snart efter skall kunna tala illa om mig; ty den som inte är emot oss, han är för oss. Ja, vemhelst som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus, jag säger er i sanning: han skall visst inte gå miste om sin lön.’”

6. Vad gjorde denne ”någon” med avseende på Jesu namn genom att använda det till att driva ut demoner?

⁶ Varför skulle denne ”någon” ha förhindrats att utföra sitt arbete att driva ut demoner genom att använda Jesu namn? Hade han försökt skymfa Jesu namn genom att göra det? Hade han på så sätt släpat Messias’ namn i smutsen, gjort att det föreföll uselt, gett det dåligt sällskap? Han använde inte Jesu namn på det sätt som de sju sönerna till den judiske försteprästen Skevas gjorde längre fram, nämligen som en formel för exorcism eller besvärjelse, som ett magiskt namn. (Apg. 19:13—16) Demonen sade inte till denne ”någon”: ”Jag känner Jesus, men vem är du?” för att sedan vägra att lämna den demonbesatte personen. Nej, denne ”någon” hade verkligen tro på Jesu namn och lyckades driva ut demoner. Genom detta handlingssätt upphöjde han i själva verket Jesu namn, gjorde att dess kraft blev uppenbar.

7. Varför var denne ”någon”, även om han inte följde Jesus och hans apostlar, likväl för dem?

⁷ Följaktligen var det inte så att denne ”någon”, som inte följde Jesus och hans apostlar, var emot dem och drog uppmärksamheten bort från deras vittnesverk. Eftersom han inte var emot dem, måste han följdriktigt ha varit för dem, även om han inte följde dem. Man kunde knappast ha förväntat att han i ena ögonblicket gjorde underverk som upphöjde Jesu namn och talade väl om det men att han i nästa ögonblick talade ont om Jesus. Det skulle vara inkonsekvent och orimligt av oss att räkna med att denne man genom ett underverk fullt av kraft skulle ge ära och aktning åt namnet men att han efteråt privat skulle tala illa om namnet och motarbeta dess bärare och hans apostlar. Apostlarna borde alltså inte vidta någon ytterligare hindrande åtgärd mot mannen.

8. På grundval av vilken princip borde denne ”någon” inte förbli olönad?

⁸ Den man vars namn inte omtalas skulle inte gå miste om sin lön för det han gjorde. Det var tydligt att han stod i begrepp att bli lärjunge till Jesus Kristus. Han gjorde något som tålde att jämföras med vad Jesus sade förtjänade lön, nämligen att ge en bägare vatten åt en törstig person på grund av att denne var en lärjunge som tillhörde Kristus. En sådan handling kunde tyckas vara det minsta som man kunde göra för att hjälpa en annan, men det vittnade om något som betydde mycket för Jesus Kristus. Det betydde att den som gav bägaren med vatten var för Jesus som Messias och att han gav efter sin förmåga för att stödja Kristi sak. Den regel som längre fram fastslogs av Jesus är tillämplig här: ”I den mån, som ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig.” (Matt. 25:40) Jesus Kristus skulle som konung inte låta detta passera olönat.

ATT UPPSÅTLIGT FÅ ANDRA ATT SNAVA OCH FALLA PÅ ETT OLYCKSBRINGANDE SÄTT

9. Vad intresserar oss i fråga om den verkan Jesu apostlars ingripande hade på denne ”någon”? Varför det?

⁹ När apostlarna försökte förhindra denne ”någon” från att vidare driva ut demoner genom att använda Jesu namn, var då deras ord till honom behagliga, kryddade med salt eller kännetecknade av god smak? Vi har skäl att tvivla på detta. Vad som intresserar oss är: Förmåddes mannen att snava och falla genom apostlarnas ord och handlingar mot honom, när han utförde ett utmärkt arbete som inte ogillades av deras lärare? Detta är något verkligt allvarligt, eftersom Jesus vidare sade: ”Men vemhelst som får en av dessa små som tror att snava och falla, för honom vore det bättre om en åsnekvarnsten hade blivit lagd om hans hals och han hade blivit slängd i havet.” — Mark. 9:42.

10. Vad skulle det kunna jämföras med, om man blev orsak till att en av dessa ”små” snavade och föll? Varför det?

¹⁰ Den person som fås att snava och falla kan vara någon som räknas bland ”dessa små”, men detta skulle inte minska allvaret för den som i en sådan situation är orsak till snavandet. Varför inte det? Därför att det gällde ”en av dessa små som tror”. Detta brukar beteckna en som tror på Jesus som Guds messianske Son. Den tro, som sådana som kallas ”små” har, gör att de kommer in på vägen till evigt liv. Om någon avsiktligt, uppsåtligt och hänsynslöst gjorde så att en sådan som kunde räknas bland ”dessa små” och som befann sig på vägen till evigt liv hade orsak att ta anstöt och snava, så att han kom bort från den levande vägen och hamnade i tillintetgörelse, så skulle detta vara detsamma som att begå mord. Det skulle visa brist på kärlek till den som hade förmåtts att snava.

11. I vilka avseenden är det skillnad mellan att oavsiktligt vålla att någon snavar och att göra detta uppsåtligt?

¹¹ I Första Johannes 3:15 är det skrivet: Var och en som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv bestående i sig.” Oavsiktligt, utan att vara medvetna om det, kan vi få andra att ta anstöt — vilket är allvarligt nog —, och vi hoppas att detta inte leder till ett oåterkalleligt fall bort från kristen tro. När man får veta om en sådan orsak till anstöt, bör man ägna tillbörlig uppmärksamhet åt saken och rätta till det hela. Men när någon visar likgiltighet och inte bryr sig om en medtroendes andliga väl och hävdar att var och en har rättigheter enligt sitt samvete och är fri att helt och fullt utnyttja sina rättigheter, då visar han självisk, kärlekslös ringaktning för den andres eviga liv och även för hans förhållande till Gud. En sådan person underskattar det värde som den troende har, den som Kristus dog för. — Rom. 14:15.

12. Hur gav Jesus uttryck åt harm mot den som uppsåtligt gör att någon annan snavar och faller?

¹² Hur förhåller det sig om en som bekänner sig vara kristen inte bryr sig om att han får ”en av dessa små som tror” att snava och falla och på så sätt förråder vilket lågt värde han sätter på dennes eviga liv? Då har Jesus Kristus inte någon hög tanke om dens liv som uppsåtligt gör att en annan faller. Jesus gav uttryck åt sin harm mot en sådan person som avsiktligt får en annan att snava. Hur då? Han sade att det skulle vara bättre och tryggare för andra om en sådan brottsligt försumlig överträdare sänktes i det djupa havet och av en stor kvarnsten förhindrades att komma upp till ytan.

13. Vad bör vi särskilt vara på vår vakt mot när det gäller att bli orsak till att snava och falla?

¹³ Det är alltså till nytta för oss att vi tar oss till vara för att få andra att snava och falla, ja, också om den det gäller är den oansenligaste. Vi gör också väl i att ta oss till vara för att låta det bli så att andra får oss att snava och falla, sådana som vi förväntade mera av på grund av att de säger sig vara kristna. Men sätter vi tillräckligt högt värde på våra egna utsikter till evigt liv, så att vi är på vår vakt mot att själva få oss att snava? Vad för något — få oss själva att snava? Ja, verkligen. Hur då?

14. Hur skulle vi, enligt de varningsord Jesus tillfogade, kunna göra att vi själva snavade och föll?

¹⁴ Sedan Jesus talat om att få ”en av dessa små som tror” att snava och falla, tillfogade han varningen: ”Och om din hand någonsin får dig att snava och falla, så hugg av den; det är bättre för dig att gå in i livet lemlästad än att med två händer i behåll gå bort till gehenna, till den eld som inte kan släckas. Och om din fot får dig att snava och falla, så hugg av den; det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att med två fötter i behåll slängas i gehenna. Och om ditt öga får dig att snava och falla, så kasta bort det; det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att med två ögon i behåll slängas i gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks. Var och en måste nämligen saltas med eld.” — Mark. 9:43, 45, 47—49.

15. Vad var det Gehenna som Jesus talade om, och som en symbol av vad använde han det?

¹⁵ I de exempel som just anförts pekar Jesus på tillintetgörelse genom eld. På Jesu tid låg Gehenna, eller Hinnoms dal, som han omnämnde, söder och sydväst om Jerusalem. Hans ord bekräftar att detta Gehenna användes som en förbränningsplats för stadens avfall och att kropparna av brottslingar, som betraktades ovärdiga en hedervärd begravning med hopp om uppståndelse, slängdes dit. Om en kropp inte hamnade i elden, utan föll på en sluttning eller klippavsats som värmdes av Gehennas eld, skulle den sönderdelas och förtäras av maskarna, som förökade sig. Elden hölls ständigt brinnande, dag och natt, för att den fullständigt skulle förtära det som slängdes på stadens avstjälpningsplats. Gehenna blev således en symbol av evig tillintetgörelse, som när Jesus sade till de judiska skriftlärda och fariséerna: ”Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna fly från gehennas dom?” — Matt. 23:33.

16. Hur kan det sägas att de som slängs i gehenna inte går in i livet och inte heller går in i Guds rike?

¹⁶ De som blir dömda till gehenna går inte in i Guds rike, vare sig det gäller det himmelska styret med Kristus eller dess jordiska område under Kristi tusenåriga regering. De som Gud dömer till gehenna går inte in i livet alls, även om de har alla sin kropps lemmar i behåll. Gehenna är följaktligen en bild av det tillstånd av icke-existens, tillintetgörelse, förstöring, som blir resultatet av Guds ogynnsamma dom. Alldeles som de skrymtaktiga skriftlärda och fariséerna på Jesu tid gjorde att de själva snavade och kom till gehenna, kan alltså också en överlämnad, döpt kristen i vår tid göra att han snavar och av Gud blir dömd till gehenna, evig tillintetgörelse. Låt oss komma ihåg Judas Iskariot.

17. Hur gick det till att Judas Iskariot själv gjorde att han snavade och hängav sig åt stöld?

¹⁷ Denne Judas från Keriot blev kassaförvaltare åt Jesus och hans tolv apostlar. Med tiden kom han att få begär till det som lades i kassaskrinet. Följaktligen stack han ner handen i det och lade sig till med vad hans giriga öga såg och stoppade det i fickan. Han lät öga och hand få honom att snava och falla i tjuveri, så att han till och med bestal Jehovas Messias. Fem dagar före Jesu död, vid en festmåltid som hölls till Jesu ära i Betania (nära Jerusalem), gjorde Judas en skrymtaktig kommentar till förmån för offentlig välgörenhet. Beträffande detta läser vi: ”Men detta sade han inte därför att han bekymrade sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och hade kassaskrinet och brukade bära bort de pengar som lades i det.” — Joh. 12:6.

18. Till att göra vad lät Judas slutligen sin kropps lemmar få honom att snava och falla? Hur gick det till?

¹⁸ Till sist lät Judas, i sitt sökande efter ytterligare ekonomisk vinning, sina fötter bära honom till ett möte med de främsta prästerna och befälhavarna för tempelpolisen, och han köpslog om att förråda sin Mästare, Jesus, för trettio silvermynt. (Luk. 22:1—6) För att Judas skulle få en förrädares lön i sina giriga händer ledde hans fötter sedan skaran av väpnade män till att gripa Jesus i Getsemane trädgård under påsknatten. (Luk. 22:47, 48; Mark. 14:10, 11, 43—46; Matt. 26:14—16, 47—50; 27:3—5) Efter sin förrädiska handling hade Judas till en tid tillfredsställelsen att låta sina giriga ögon vila på dessa trettio silvermynt i sina egna händer. Det fanns nu inget sätt för Judas att göra det gjorda ogjort — det som hans öga, hand och fot hade samverkat för att åstadkomma. Han hade låtit dessa lemmar i kroppen få honom att snava och falla, så att han begick oförlåtlig synd. (Matt. 27:4) I sitt hopplösa tillstånd begick han självmord. Även om hans kropp, som fått inälvorna utslitna, kanske inte blev slängd i Jerusalems bokstavliga Gehenna, blev hans ”själ” tillintetgjord i det som Gehenna symboliserade. (Apg. 1:16—19; Matt. 10:28) Det var med goda skäl som Jesus hade talat om honom som ”tillintetgörelsens son”. — Joh. 17:12.

19. Vad menade Jesus, när han sade att ”var och en måste . . . saltas med eld”?

¹⁹ Jesus avslutade sitt dryftande av detta att en lärjunge låter sin hand, sin fot och sitt öga få honom att snava och komma till gehenna med att säga: ”Var och en måste nämligen saltas med eld.” (Mark. 9:49) Detta betyder att var och en som var skyldig till att låta lemmar i sin kropp få honom att snava till ett ohjälpligt fall måste ”saltas med eld”. Den eld med vilken han måste saltas på detta sätt var den ”eld” om vilken Jesus just hade talat — gehennas eld. Vad skulle detta betyda för den individ som saltades på detta sätt? Inte samma sak som verkan av att man saltas med salt. Det skulle betyda individens tillintetgörelse. När de forntida städerna Sodom och Gomorra beströddes eller ”saltades” med eld från himlen i närheten av Döda havet (Salthavet), blev de tillintetgjorda. (Luk. 17:28, 29) Jehova Gud håller fast vid denna regel för sitt handlingssätt med dem som inte har någon annan att skjuta skulden på än sig själva för att de snavat och fallit, och Gud håller fast vid den alldeles som han håller fast vid ett oryggligt ”saltförbund”. — 3 Mos. 2:13; 4 Mos. 18:19; 2 Krön. 13:5.

20. Hur går det till att vi för att skydda oss mot att ”saltas med eld” avlägsnar den hand, den fot och det öga som är skuld till överträdelse?

²⁰ Hur skall vi, som ett skydd mot att ”saltas med eld”, hugga av vår hand eller fot som är skyldig till överträdelse eller kasta bort vårt öga som är skyldigt till överträdelse? Om vi gjorde detta i bokstavligt avseende, skulle det inte rätta till eller avlägsna de orätta impulser som tagit sig uttryck genom den bokstavliga handen eller foten eller det bokstavliga ögat. Avlägsnandeprocessen måste utföras på ett bildligt sätt. Aposteln Paulus visade hur Jesu råd skall följas, när han sade: ”Låt därför [vad för något?] era lemmar, som är på jorden, vara som döda vad beträffar otukt, orenhet, sexuell böjelse, skadligt begär och vinningslystnad, som är avgudadyrkan. På grund av dessa ting kommer Guds vrede.” — Kol. 3:5, 6.

21. Hur utför vi denna process med att ”döda”?

²¹ För att utföra ett sådant ”dödande” behöver vi verkligen utöva självbehärskning i fråga om våra bokstavliga kroppsliga lemmar som är på jorden. Vi måste till exempel hålla tillbaka våra ögon från att läsa pornografisk litteratur eller se smutsiga filmer eller TV-program eller använda våra händer i tjuveri eller omoraliska handlingar eller tillfredsställa våra fötters begär efter att dansa suggestiva danser eller gå i sällskap med någon som är en denna världens vän till platser där vi skulle utsättas för frestelse. Vi måste i andligt avseende döda vår kärlek till ”tingen i världen”, dvs. ”köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet”. — 1 Joh. 2:15—17; Ords. 6:16—19.

DET ”SALT” VI SKALL HA I OSS SJÄLVA

22, 23. a) Vilket saltande var det Jesus till sist omnämnde? b) Vad slags salt uppmanade Jesus sina apostlar att ha i sig, och varför gav han uppmaningen åt dem?

²² Jesus avslutade inte sitt dryftande med att omnämna salt på ett ogynnsamt sätt. (Mark. 9:33—49) Han sade vidare: ”Salt är utmärkt; men om saltet någonsin mister sin kraft [eller: blir utan sälta], vad skall ni då krydda det självt med? Ha salt i er, och håll frid med varandra.” — Mark. 9:50; även fotnot i NW, eng. uppl.

²³ Såsom något som ger krydda är bokstavligt salt i allmänhet utmärkt. ”Vem vill äta den mat, som ej har smak eller sälta [Kan det smaklösa ätas utan salt, Åkeson]”, frågar Job (6:6), ”och vem finner behag i slemörtens saft?” Salt kan helt visst göra livsmedel mera välsmakande. Men om det inträffade att det slag av salt som vanligen användes på Jesu tid förlorade sin sältande kraft, kunde det inte renas från sin främmande tillsats, utan det blev otjänligt till matlagning och till att äta. Det kunde inte återges sin sälta för att ätas av människor. Det var med rätta som Jesus använde salt som illustration. Han sade till sina tolv apostlar: ”Ha salt i er.” Men varför gav Jesus denna uppmaning åt dem? Det berodde på att de i sin inbördes diskussion på vägen tillbaka till Kapernaum hade röjt en brist på detta utmärkta bildliga salt inom sig.

24. Vad är detta bildliga ”salt”?

²⁴ Salt av detta slag var en bild av den egenskap i ens personlighet som gör att man handlar med god smak i sin behandling av andra. Det gör att det man säger blir mera smakligt för andra och lättare att svälja, mera smältbart för en annans tänkesätt. Det gör således att man blir mera angenäm och behaglig att umgås med, ja, önskvärd. — Ords. 16:21, 23.

25. Hur ledde också detta att man åt bokstavligt salt tillsammans till ett gagneligt resultat?

²⁵ Att äta salt tillsammans, som till exempel en värd och hans gäst gör, skapar goda känslor, ett gott förhållande, mellan dem som äter. Salt brukade till och med användas till att betala ut lön till en anställd för utförda tjänster. (Esr. 4:14) Detta att vi har bildligt salt som ett karakteristiskt drag i vår personlighet är något som är gott och värdefullt. Det framhöll aposteln Paulus då han skrev: ”Fortsätt att vandra i vishet gentemot dem som är utanför, i det att ni köper den lägliga tiden åt er. Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör ge svar åt var och en.” (Kol. 4:5, 6) Lägg också märke till Ordspråksboken 15:1.

26. Vilken slutlig förmaning av Jesus till apostlarna får vi hjälp att hålla genom att vi har det bildliga ”saltet” i oss? Vilka resultat får det för oss som hans lärjungar?

²⁶ Att vi har ”salt” i oss och att vi kryddar vårt tal med det kommer att hjälpa oss att göra det Jesus talade om, då han avslutade sitt dryftande med sina tolv apostlar: ”Håll frid med varandra.” (Mark. 9:50) Att vi är taktfulla, hänsynsfulla, sunda och lugnande i tal och uppförande kommer helt visst att hjälpa oss att ha fridsamma relationer till varandra som Kristi lärjungar. Det kommer att göra det uppenbart att Guds ande är inom oss, eftersom ”andens frukt ... är kärlek, glädje, frid”. (Gal. 5:22) Det är också så att ”visheten från ovan är först och främst kysk, därefter fridsam”. (Jak. 3:17) Det visar alltså en hög grad av vishet, när vi lyder Jesu förmaning om frid. Det är ett kännetecken på sant kristet lärjungaskap mitt i en konkurrenssinnad och söndrad värld som håller på att upplösas. Det håller oss samman som Guds organiserade folk under Kristus.

[Bild på sidan 568]

Att man har salt i sig betyder att man äger den egenskap som gör att man handlar med god smak mot andra

[Infälld text på sidan 569]

Årstext för 1978

”De kommer inte att bli dig övermäktiga, ty ’Jag [Jehova] är med dig ... för att befria dig’.” — Jer. 1:19, NW.