Frågor från läsekretsen
● Vad är innebörden i Markus 9:49, 50 (NW): ”Ty var och en måste saltas med eld. Salt är bra, men om saltet mister sin kraft, med vad vilja ni då blanda det? Hav salt i eder själva, och håll frid med varandra.” — A. C., USA.
Den mosaiska lagen krävde att offren skulle beströs med salt: ”Alla dina offer av säd skall du beströ med salt, och du får icke låta din Guds förbunds salt fattas på dina offer av säd. Tillsammans med alla dina offer skäll du frambära salt.” Varför? Salt är ett skydd och förhindrar förruttnelse. Två verser innan förbjöds offrandet av någonting som var jäst. Att det som skulle offras saltades skedde för att all jäsning skulle förhindras. Genom att saltet hindrade en förändring genom förskämning, var det en försäkran om beständighet och användes i förbindelse med ett förbund till att angiva överenskommelsens oföränderlighet och beständighet, att de parter som var innefattade i förbundet skulle vara orubbliga och trogna i fråga om dess bestämmelser, inte förvränga dem: ”Alla de heliga gåvor, som Israels söner vilja giva åt Jehova, har jag givit åt dig och åt dina söner och dina döttrar tillsammans med dig såsom ett underhåll för obestämd tid. Det är ett saltförbund inför Jehova för dig och dina avkomlingar med dig.” Även: ”Skullen I icke veta, att det är HERREN, Israels Gud, som har givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund?” Salt symboliserar därför beständighet och omutlighet och offrades tillsammans med offer av säd och kött. — 3 Mos. 2:13, 11; 4 Mos. 18:19; NW; 2 Krön. 13:5; Hes. 43:24.
Bland forntida folk var det ett tecken på vänskap att äta salt tillsammans, och det angav ständig trofasthet och lojalitet. Den forntida uppfattningen återspeglas av Esra 4:14: ”Alldenstund vi nu äta palatsets salt och det icke är tillbörligt, att vi åse, huru skada tillskyndas konungen, därför sända vi nu och låta konungen veta detta.” Man ansåg att den som offrade på Jehovas altare hade del med Jehova i offret; att salt användes i förbindelse med offren angav därför att den offrande åt salt tillsammans med honom, vilket symboliserade ständig lojalitet.
Om vänskapen fördärvades genom illojalitet eller orent uppförande, sades det symboliska saltet ha mist sin kraft: ”Salt är bra, det är visst och sant. Men om också saltet mister sin kraft, med vad skall det då blandas? Det är varken lämpligt för jord eller för gödsel. Folk kastar ut det.” The Westminster Dictionary of the Bible säger på sidan 525: ”Syriens orena salt mister gärna sin smak och blir värdelöst, när det utsätts för regn och sol eller förvaras i fuktiga byggnader. Det kan inte i likhet med mycket annat avfall användas som gödningsmedel, ty det är obrukbart.” Emedan Jesu sanna efterföljare genom exempel och predikande skulle vara ett inflytande till att bevara från förruttnelse och moralisk förskämning, kallade Jesus dem ”jordens salt”. Han kallade dem också ”världens ljus”. Alldeles som de var ljus till att förjaga det mörker som uppslukade världen, var de salt som var i stånd att bevara jorden från fördärv. Men om de miste sin andliga kraft, skulle de bli obrukbara och utkastade: ”Om saltet mister sin kraft, hur skall dess sälta återställas? Det duger icke längre till någonting annat än att kastas ut och trampas ned av människorna.” — Luk. 14:34, 35; Matt. 5:13, 14; NW.
Sedan vi alltså har fastslagit att salt är en symbol av renhet och omutlighet, av beständighet och orubblighet och lojalitet, betraktar vi nu den text som citeras i frågan. ”Ty var och en måste saltas med eld.” På grund av sin felaktiga tro på ett brinnande pinohelvete och på grund av de föregående verserna påstår många bibelkommentatorer att detta betyder att de onda för beständigt bevaras i helvetets eld, ehuru de samtidigt erkänner de svårigheter en sådan uppfattning leder till. Låt oss ta reda på sammanhanget. Jesus talar inte till de onda, inte till den allmänna åhörarskaran, utan enskilt till sina lärjungar: ”Och om någonsin din hand bringar dig på fall, så hugg av den; det är bättre för dig att ingå i livet lytt än att med två händer gå bort till Gehenna, till den eld som icke kan utsläckas. Och om din fot bringar dig på fall, så hugg av den; det är bättre för dig att ingå i livet ofärdig än att med två fötter bliva kastad i Gehenna. Och om ditt öga bringar dig på fall, så kasta bort det; det är bättre för dig att ingå enögd i Guds rike än att med två ögon bliva kastad i Gehenna, där deras mask icke dör och elden icke utsläckes. Ty var och en måste saltas med eld. Salt är bra, men om saltet mister sin kraft, med vad vilja ni då blanda det? Hav salt i eder själva, och håll frid med varandra.” — Mark. 9:43—50, NW.
Tydligtvis är detta bildligt tal, som inte får tillämpas bokstavligt. Vem vill vara så absurd, att han påstår att Jesus menade att hans efterföljare skulle kapa händer eller fötter eller riva ut ögonen? Ingen som i våra dagar tror på ett brinnande helvete tillämpar detta skriftställe bokstavligt, så att han hugger av sin hand, när den gör någonting orätt, eller en fot, när den leder honom vilse, eller trycker ut ett öga, om det skådar i lusta. Vi vet att saltet är symboliskt. För konsekvensens skull måste då också elden vara det. I detta bildliga tal sade Jesus att om någonting så kärt som en hand eller en fot eller ett öga hindrade trogen tjänst, så borde man göra sig fri från det. Det skulle vara bättre att vara utan detta kära ting och vara ren och trogen och orubblig gentemot Jehova och få träda in i himmelriket än att hålla fast vid denna älskade person eller dessa älskade ägodelar eller denna omhuldade vana och bli tillintetgjord, såsom det symboliserades genom Gehenna, den dal utanför Jerusalem där avskräde och även kroppar av brottslingar, som ansågs ovärdiga en uppståndelse, kastades för att förtäras av elden, som hölls brinnande där natt och dag, eller utsättas för maskarna, om de var utom räckhåll för lågorna. Elden symboliserar evig tillintetgörelse.
Den eld som Jesu efterföljare måste saltas med är en förintande eld, en renande eld. Att den används liknas vid ett saltande, för att det skall visas att resultatet blir ett bevarande, en rening och beständighet och ett lojalt uthärdande. Sanningen är ibland svår att erkänna. Liksom en eld förtär den uppfattningar som vi en gång omhuldade, men som i verkligheten är falska. Vi renas genom att vi gör våra sinnen fria från dem, och vi bevaras genom att vi hejdar det orätta som vi kunde ha begått på grund av en felaktig förståelse. Stabiliserade genom sanningen utan någon tillsats av falskhet kan vi bevara beständighet, lojalitet och renhet. Sanningens saltande eld bevarar oss från lögnens och orättens fördärv och befriar oss från Jehovas förintande vrede. Det finns ett stort antal skriftställen som visar att Jehovas ord är likt eld, att det renar genom att bränna upp falskhet och lämna ett renat sanningsbudskap att predika och att vi kan bli frälsta, bevarade och beständigt grundfästade genom dess eld, om vi låter den få bränna bort ur vårt liv oriktiga gärningar, som kunde fördärva oss och leda till vår förintelse. — Jes. 6:5—7; Jer. 23:29; Mal. 3:1—3; 1 Kor. 3:10—15.
Jesu efterföljare blir också saltade med förföljelsens eld. Den prövar och renar deras lojalitet. Den utröner om de är villiga att avstå från en sak som är så kär som en hand eller en fot eller ett öga eller inte. Prövningar och svårigheter kan kräva att vi tar ståndpunkt antingen för någon som vi älskar eller för Jehova, att vi väljer mellan materiella ting eller Jehova eller håller fast vid en orätt vana eller ger upp den. Om vi troget uthärdar denna eld, träffar ett rätt val, kommer det att bli likt salt för oss, i det ätt det kommer att befästa oss i vår lojalitet och bli till vårt bevarande och visa vår omutlighet. Aposteln Petrus talar om bedrövelser och svårigheter som en ”brännande hetta ibland eder, som träffar eder till en prövning”, och säger att den skall visa ”den beprövade beskaffenheten hos eder tro”, som skall ”befinnas vara en orsak för lovprisning och härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse”. Aposteln Paulus visar att bedrövelsen liksom saltet frambringar orubblighet och beständighet: ”Må vi jubla medan vi äro i bedrövelser, eftersom vi veta att bedrövelsen frambringar uthärdande.” Den är en brännande prövning, som i evig ära befäster dem som troget uthärdar den: ”Fastän bedrövelsen är övergående och lätt, verkar den likväl för oss en härlighet, som är av mer och mer översvinnelig tyngd och är evig.” Hur lämpligt är det därför inte att sanningens och förföljelsens eld liknas vid saltning och rening och bevarar för beständigt och symboliserar lojalitet och orubblighet! — 1 Petr. 4:12; 1:6, 7; Rom. 5:3; 2 Kor. 4:17; NW.
De följande orden i den text som frågan gäller har att göra med hur saltet mister sin kraft, vilket redan har förklarats. Sedan heter det: ”Hav salt i eder själva, och håll frid med varandra.” Med andra ord, försäkra er om att ni bevarar i er det som saltet symboliserar, nämligen renhet, ostrafflighet, orubblighet, lojalitet, pålitlighet och omutlighet. Och det är lämpligt att i detta sammanhang tala om att hålla ”frid med varandra”, eftersom det betydde ständig vänskap och trofasthet att man åt salt tillsammans med andra.
En sista text som använder salt på ett betecknande sätt är Kolosserna 4:6 (NW): ”Må det ni tala alltid vara behagligt, kryddat med salt, så att ni veta hur ni böra svara var och en.” De kristna frambär inte några offer av säd eller kött åt Jehova, som Israels nation gjorde, men däremot frambär de ett lovets offer genom sina läppars ord, och dessa liknas vid tjurar och frukt. (Hos. 14: 3; Hebr. 13:15) Och liksom Israels materiella offer skulle åtföljas av salt, så bör den kristnes ord, hans läppars symboliska tjurar, kryddas med salt. Detta betyder att uttalandena bör vara i sanning rena, ha en bevarande verkan både på den som talar och på den som hör och vara lojala och trogna mot Jehova. Orden bör också vara aptitliga för dem som älskar rättfärdighet. Salt är en aptitretande krydda i både människans och djurets föda: ”Vem vill äta den mat, som ej har smak eller sälta?” ”Oxarna och åsnorna, med vilka man brukar jorden, de skola äta saltad blandsäd.” (Job 6:6; Jes. 30:24) De kristnas offer av ord bör därför vara kryddade med andligt salt, inte vara smaklösa, fadda och fördärvliga, utan vara aptitretande och äga bevarande styrka.
● I överensstämmelse med Mose lag beträffande misstanke för otrohet skulle en kvinna, som av sin man var misstänkt för otrohet, dricka bittert vatten, och om hon var skyldig till äktenskapsbrott, skulle hennes länd falla bort och hennes buk svälla upp. Skulle detta ske genom övernaturlig kraft, eller kunde det ske på naturlig väg? Kan detta sägas ha varit en rannsakning medelst ordalier (dvs. ”gudsdomar” genom farliga prov)? — G. B., Libanon.
Denna lag beträffande misstanke för otrohet är upptecknad i 4 Moseboken 5:12—31. Om en man misstänkte sin hustru för otrohet, skulle han föra henne till prästen. Prästen skulle låta henne träda fram inför Jehova och skulle vidare taga heligt vatten eller rent, friskt vatten, vari han skulle strö litet stoft från golvet i tabernaklet och avtvå de förbannelser som han hade skrivit ned. Vad dessa förbannelser bestod i framgår av verserna 19—22 (NW): ”Därefter skall prästen låta henne svärja, och han skall säga till kvinnan: ’Om ingen man har haft samlag med dig och om du, medan du stått under din äkta man, icke har vikit av till någon orenhet, må du gå fri från verkan av detta bittra vatten, som medför en förbannelse. Men ifall du har vikit av, medan du stått under din äkta man, och ifall du har orenat dig och en man, förutom din äkta man, har låtit sin sädesutgjutning komma in i dig, —’ Prästen skall så låta kvinnan svärja med en ed som innebär förbannelse, och prästen skall säga till kvinnan: ’Må Jehova sätta dig till en förbannelse och en ed mitt ibland ditt folk, därigenom att Jehova låter din länd falla bort och din buk svälla upp. Och detta vatten, som medför en förbannelse, skall tränga ned i dina inälvor och få din buk att svälla upp och länden att falla bort.’ Härtill skall kvinnan säga: ’Må så ske! Må så ske!’ ” Kvinnan skulle dricka vattnet, och om hon var skyldig, skulle hennes länd falla bort och hennes buk svälla upp, men om hon var oskyldig, skulle hon inte taga någon skada av vattnet: ”Hon [skall] gå fri från detta straff, och hon skall göras havande genom sädesvätska.” — Vers 28, NW.
Innebörden i detta att buken skulle svälla upp och länden skulle falla bort kan inte med visshet avgöras. Det är dock ganska klart att ordet länd här är en eufemism eller en förskönande omskrivning av uttrycket könsorgan, på samma sätt som i 1 Moseboken 46:26. Det är logiskt att tänka att om några delar av kroppen skulle bli hemsökta av en sjukdom, så skulle det vara de som hade varit delaktiga i den orätta handlingen, så som fallet var i Jesu bildliga tal, när han sade att man skulle göra sig av med en kroppsdel som hindrade en att komma in i Riket. (Mark. 9:43—47) Uttrycket ”falla bort” har innebörden ”krympa” (Da), ”skrumpna” (Mo) eller ”förvissna” (1917) och skulle således ange att könsorganen förtvinade och att förmågan att vara fruktsam och bli havande gick förlorad. Denna tanke stämmer överens med påståendet att om kvinnan var oskyldig, skulle hon göras havande, varigenom det antyds att om hon var skyldig, skulle allt framtida havandeskap förnekas henne. Hennes buk skulle svälla upp till följd av förbannelsen, inte på grund av att hon blev välsignad med havandeskap.
Det fanns i själva verket ingenting i vattnet, vilket kvinnan fick dricka, som kunde leda till en sådan hemsökelse, och ingen oskyldig kvinna skulle taga skada av det, men det var heligt vatten och innehöll heligt stoft och förbannelseskriften, som hade avtvagits i det, och därför innehöll det sådant som utgjorde kraftiga symboler, och det dracks inför Jehova samtidigt med att en högtidlig ed avgavs inför honom. Han hade med saken att göra och fungerade som domare, och han visste om kvinnan var oskyldig eller skyldig, och om hon var skyldig, då skulle han låta drycken öva en övernaturlig kraft och leda till den utgång kvinnan gjort sig förtjänt av. Drycken hade alltså inte denna kraft eller förmåga i sig själv, och därför kan det inte sägas att det här var fråga om en rannsakning medelst ordalier, som förekom under medeltiden. De tortyrprov som tillämpades på den tiden var inte föreskrivna i bibeln, och de hade förmåga eller kraft i sig själva att orsaka allvarlig skada eller att döda. Under det att lagen beträffande misstanke för otrohet krävde att övernaturlig kraft gjorde sig gällande för att straffet skulle gå i Verkställighet, behövdes det övernaturlig kraft för att man skulle bli räddad från det straff som kom genom rannsakningarna medelst ordalier under medeltiden. Den anklagade betraktades som skyldig till dess han hade bevisat sin oskuld.