En död som medför vinning
KAN man vinna något genom att dö? Skulle det vara möjligt? En människa som förlorar livet förlorar ju allt hon har. Somliga människor har emellertid menat att deras död skulle betyda vinning, när de dog för en rättvis sak. Inte så att de skulle vinna något för egen del, utan i tanke att de genom att främja saken förmedelst sin död skulle kunna hjälpa andra.
Men är det möjligt att dö en sådan död som verkligen medför vinning för den som dör såväl som för andra? Inte en död som endast vinner ett namn för individen själv, utan en död som han blir upprest ifrån, så att han verkligen får leva igen och får se vad hans död åstadkom? Om det är så, hur kan det ske?
Den vise man som skrev bibelboken Predikaren sade: ”Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.” (Pred. 7:2) Detta är dock inte fallet om man bara gör sig ett gott namn bland människor. Aposteln Paulus skrev: ”Om jag ger alla mina tillhörigheter för att föda andra och om jag överlämnar min kropp, för att jag må kunna berömma mig, men inte har kärlek, så gagnar det mig alls inte.” — 1 Kor. 13:3, NW.
Den död som medför vinning måste alltså vara en död som äger rum i Guds tjänst och vinner ett gott namn hos honom. Bibeln visar i själva verket att det finns vissa människor som Gud har utvalt och som måste dö, men som därigenom vinner den största belöning som är möjlig att få. Vilka är dessa?
Kristus ett exempel
För att finna svaret vänder vi oss först till det exempel som Jesus Kristus utgjorde. Hans död bragte mänskligheten ovärderligt gagn och den största belöning åt honom själv. Ty den inte endast åstadkom ett lösenoffer för mänsklighetens frälsning; den medförde också att han uppstod till odödlighet och blev upphöjd till en ställning med långt större makt, i det han fick myndighet över hela Guds skapelse. — Ef. 1:20—22; Fil. 2:9—11.
Nu är det så att denne Guds mäktigaste son måste dö för att uppnå dessa ting. För att åstadkomma lösenpriset för mänskligheten överflyttade Gud sin Sons liv från himmelen till jungfrun Marias moderliv. Han blev människa och blev känd såsom Jesus Messias eller Jesus Kristus. (Luk. 1:34, 35; Gal. 4:4) För att kunna återvända till himmelen måste han undergå en förvandling av sin natur, vilket gjorde det nödvändigt att han dog. Jesus liknade sin offerdöd vid ett vetekorn, som sås och som måste dö i jordens mull för att kunna gro, spira upp och bära frukt. — Joh. 12:24.
Då Jesus blev döpt med den heliga anden vid floden Jordan, började han det levnadslopp som slutade med hans offerdöd. Han talade om detta som en ”bägare” eller levnadslott som gavs honom av hans Fader, då han sade till sina lärjungar: ”Den bägare jag nu dricker skall ni få dricka, och med det dop, som jag nu döps med, skall ni döpas.” — Mark. 10:39, NW.
Den kristna församlingen
Då Jesus dog, dog han sannerligen inte som en syndare. Hur förhåller det sig då med dem som utgör den kristna församlingen, Guds av anden pånyttfödda barn, som blivit smorda med hans ande? (1 Joh. 2:27; 3:1) Dessa är enligt Skriften 144.000 till antalet och är medarvingar med Jesus Kristus och skall vara konungar och präster i himmelen med honom. (Upp. 14:1—4; 5:9, 10) Vid sin död dör inte heller dessa som syndare. Varför inte?
För att besvara den frågan är det nyttigt att först begrunda den död som hela återstoden av mänskligheten dör. De dör allesamman på grund av synden. Aposteln säger att ”genom en enda människa [kom] synden ... in i världen och döden genom synden och [att] döden på så sätt sträckte sig till alla människor, därför att de alla hade syndat”. (Rom. 5:12, NW) Han talar också om för oss att ”den lön synden betalar är död”. (Rom. 6:23, NW) Eftersom döden utgör ”lön” för synden, är bibelns princip denna: ”Den som har dött har blivit frikänd [rättfärdigad, Kingdom Interlinear Translation] från sin synd.” (Rom. 6:7, NW) Han dör på grund av synden som bor i honom, men hans död frikänner honom från syndens gärningar som han har begått. Likväl har han ingen vinning av detta, ty ”vad de döda angår, är de inte medvetna om någonting alls, inte har de heller längre någon lön”. — Pred. 9:5, NW.
Det förhåller sig annorlunda med Jesu Kristi av anden pånyttfödda bröder. Varför det? Därför att, som aposteln Paulus förklarar det:
”Vet ni inte att vi alla som blev döpta till Kristus Jesus blev döpta till hans död? Därför blev vi begravna med honom genom vårt dop till hans död, för att, alldeles som Kristus blev uppväckt från de döda genom Faderns härlighet, också vi likaledes skulle vandra i ett nytt leverne. Ty om vi har blivit förenade med honom i hans döds likhet, skall vi sannerligen också bli förenade med honom i hans uppståndelses likhet; eftersom vi vet att vår gamla personlighet blev hängd på pålen med honom, för att vår syndiga kropp måtte göras overksam, så att vi inte längre skulle fortsätta med att vara slavar under synden. Ty den som har dött har blivit frikänd från sin synd.” — Rom. 6:3—7, NW.
Dessa har alltså bildligt talat ”dött”. Sedan de fått gagnet av Kristi offerdöd för deras synder sig tillgodogjort, blir de ”förklarade” rättfärdiga, dvs. de ”räknas” för rättfärdiga. (Rom. 5:1, 18; 8:30; NW) Deras köttsliga kroppar med deras gamla personligheter räknas som hängda på pålen med Kristus. De blir då andligen pånyttfödda av Gud, i det han ger dem hoppet om liv i anden. (Joh. 3:5—8) De har inte längre sitt hopp fästat vid jordiska ting. De behöver naturligtvis livets materiella nödtorft, men de fortsätter inte längre att ”vara slavar under synden” och att ägna sig åt ”köttets gärningar”. De odlar ”andens frukt”. — Gal. 5:19—23.
Eftersom de inser att den gamla personligheten räknas som ”död” av Gud. strävar de kraftigt att hålla den i underdånighet. De inser att de ständigt måste hålla detta viktiga faktum i tankarna: ”Genom sambandet med honom [Kristus] blev ni också omskurna med en omskärelse utförd utan händer genom avklädandet av köttets kropp, genom den omskärelse, som tillhör den Smorde [Kristus], ty ni blev begravna med honom i hans dop, och genom sambandet med honom blev ni också uppväckta tillsammans genom er tro på Guds verksamhet, hans som uppväckte honom från de döda.” — Kol. 2:11, 12, NW.
Gud betraktar och dömer dessa av anden pånyttfödda kristna enligt vad de är i andligt avseende, alldeles som de betraktar varandra. Aposteln uttryckte denna sanning till församlingen i Korint, då han skrev: ”Han [Kristus] dog för alla, på det att de som lever inte längre må leva för sig själva utan för honom, som dog för dem och som blev upprest. Följaktligen känner vi från och med nu ingen människa efter köttet. Även om vi har känt Kristus efter köttet, känner vi honom i sanning nu inte längre så.” — 2 Kor. 5:15, 16, NW.
Aposteln Petrus skrev i samma anda: ”Då nu Kristus led i köttet, så väpna också ni er med samma sinnesinställning; ty den människa som har lidit i köttet [i det hon tagit upp Kristi tortyrpåle (Luk. 9:23, NW)] har avstått från synder, för det ändamålet att hon under återstoden av sin tid i köttet inte mer må leva för människors begär, utan för Guds vilja. Ty det är tillräckligt att ni under den tid som har förflutit har fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar. ... Ja, för detta syfte blev de goda nyheterna kungjorda också för de [andligen] döda, att de skulle bli dömda med avseende på köttet, från [världsliga] människors ståndpunkt, men skulle leva med avseende på anden, från Guds ståndpunkt.” — 1 Petr. 4:1—6, NW.
Som ”nya skapelser” får dessa lov att leva en tid i köttet för att utföra en förkunnartjänst på jorden och för att bevisa sig ostraffliga under provsättning. (2 Kor. 5:17) Deras kroppar blir inte helbrägdagjorda, eftersom deras hopp om livet gäller det himmelska, varför deras kroppar av kött fortsätter att försvagas, efter hand som de blir äldre, till dess döden inträder. Vid slutet av sin vandring i köttet behöver de inte bli frikända från sin synd genom döden. Detta har Jehova redan gjort, då han förklarade dem rättfärdiga och tog emot dem i det nya förbundet. — Hebr. 8:10—13.
Följaktligen betraktas dessa smorda, eller räknas inte, av Gud som syndare, och de lever och lider inte som syndare. De vinner den kamp de utkämpar mot synden i sina köttsliga kroppar på grund av Jesu Kristi, deras store översteprästs, offer och den hjälp de får av honom. Paulus förklarar: ”Därför har de som är i förening med Kristus Jesus ingen fördömelse. Ty den andes lag, som ger liv i förening med Kristus Jesus, har gjort dig fri från syndens och dödens lag.” — Rom. 7:21—8:2, NW.
Kristi andliga bröder dör därför en död lik Kristi. Inte så att den får utgöra någon del av försoningsoffret för synder. Endast Kristi fullkomliga offer kunde göra detta. Men de avstår ifrån allt mänskligt för att tjäna som försvarare av Jehovas namn. Aposteln Paulus sade: ”Dagligen står jag ansikte mot ansikte med döden.” Vare sig det gäller att strida mot frestelser, motstånd, förtal och förföljelse, och likväl bevara troheten mot Gud, så är det alltsammans lidande för rättfärdighetens skull såsom ostraffliga. — 1 Kor. 15:31, NW; 1 Petr. 5:9, 10.
I betraktande av detta får alltså Kristi andliga bröder genomgå en död som medför vinning. Paulus sade: ”I mitt fall är att leva Kristus och att dö en vinning.” (Fil. 1:21, NW) I sin framställning om uppståndelsen belyser Paulus hur deras död är nödvändig för att de skall kunna vinna den härliga belöningen — odödlighet i himlarna tillsammans med Kristus — i det han säger:
”Vad du sår görs inte levande, med mindre det först dör. Och vad det som du sår beträffar, så sår du inte den kropp som skall utvecklas, utan blott och bart ett korn, det kan vara av vete eller något av det övriga; men Gud ger det en kropp, alldeles som det har behagat honom, och åt vart och ett av fröna dess egen kropp. ... Så är också de dödas uppståndelse. Det sås i förgänglighet, det uppväcks i oförgänglighet. Det sås i vanära, det uppväcks i härlighet. Det sås i svaghet, det uppväcks i kraft. Det sås en själisk kropp, det uppväcks en andlig kropp.” — 1 Kor. 15:36—44, NW.
Apostlarna och deras medkristna under de gångna århundradena dog och fick därefter vänta i döden till Kristi andra närvaro, då deras uppståndelse kunde äga rum. (Fil. 3:10, 11, 20, 21) Men när den tiden kom, skulle de av anden pånyttfödda, som då befann sig på jorden och sedan dog, inte behöva vänta sovande i döden. De skulle få en ögonblicklig uppståndelse till himlarna vid sin död. Detta angav aposteln då han sade till sina medkristna: ”Ni dog [medan de alltjämt var vid liv, räknade som hängda på pålen med Kristus], och ert liv har varit fördolt med den Smorde [Kristus] i förening med Gud. När den Smorde, vårt liv, görs uppenbar, då skall också ni göras uppenbara med honom i härlighet.” — Kol. 3:3, 4, NW; Gal. 2:20; 1 Kor. 15:51, 52; Upp. 14:13.
Kristi ”andra får”
Hur förhåller det sig då med dem som i denna tid är följeslagare till Kristi andliga bröder, nämligen den ”stora skaran” av ”andra får”, som har hoppet om evigt liv på jorden under Kristi och hans medförbundna konungars och prästers himmelska regering? De visas i Skriften såsom iförda fotsida kläder, som de gjort vita genom att utöva tro på Jesu Kristi utgjutna blod. (Joh. 10:16; Upp. 7:9, 10, 14, 17; Matt. 25:31—34, 46) De för ingen syndig vandel som de gjorde medan de hörde med till denna världens onda tingens ordning. Genom bön till Jehova Gud i Kristi namn kan de få förlåtelse för de synder som de begår dag efter dag. — 1 Joh. 2:2.
Dessa som tillhör den ”stora skaran” är emellertid inte kallade av Gud att vara medarvingar med Kristus. De räknas inte som hängda på pålen med Kristus. Att bli ”förklarade rättfärdiga” såsom fullkomliga mänskliga skapelser måste för deras del dröja. Men om de skulle dö i trohet nu, så kommer de att få uppstå med möjlighet att bli fullkomnade på jorden under Kristi regering. (Hebr. 11:6; Upp. 20:12, 13) Om de alltså skaffar sig ett gott namn hos Gud, så kommer ”dödens dag” att bli bättre än ”födelsedagen”, också för dem. De har en belöning att se fram emot.
Dessutom kan deras död bli en tillfredsställelse för dem och till gagn för andra, om de går den till mötes i trogen ostrafflighet inför Gud. Gud kan bruka den till sin ära. Denna sanning får eftertryck genom vad som hände en av de trogna ”andra fåren” i Nigeria i Afrika:
”En ung man som blivit uppfostrad som medlem av Presbyterianska kyrkan blev övertalad av sina föräldrar att ansluta sig till den biafranska armén under inbördeskriget i Nigeria. Medan han befann sig i ett läger i väntan på att sändas ut i fält, fördes ett antal unga män in i lägret för att inskrivas i armén. Bland dem var ett av Jehovas vittnen som vägrade att bli inskriven till militärutbildning. Han blev svårt slagen men ville ändå inte ändra mening. Officerarna som förde befälet försökte öva påtryckning på honom att avsvärja sig sin tro. Han vägrade och ställdes inför en exekutionspluton för att avrättas offentligen. Han bands vid en påle och fick veta att han skulle bli skjuten, när man räknat till fyra. När officeren ropade ut varje siffra, gjorde han en paus för att låta vittnet ändra sig. Han vägrade alltjämt. Vid talet fyra blev han avrättad.
Bland dem som såg på avrättningen var den unge soldaten. Genom detta enastående exempel på trohet och ostrafflighet drevs han att rannsaka sin egen ställning. Medan han förut hade tänkt att alla tillbad samme Gud, förstod han nu att Jehovas vittnen var annorlunda. Han beslöt att om Gud ville bevara honom vid liv genom kriget, så skulle han tjäna honom helt och fullt. Han bestämde sig för att aldrig använda ett gevär och lagade så att han fick arbeta i köket. Så snart som kriget var förbi, började han besöka mötena i Jehovas vittnens församling på platsen och studerade bibeln. Inom kort begärde han att bli döpt. Han har nu avslutat sin första period av tjänst som ’tillfällig pionjär’, vilket innebär att ägna hela sin tid åt att predika de goda nyheterna om Guds rike.”
Skriften säger: ”Dyrbar i Jehovas ögon är deras död, som är lojala möt honom.” (Ps. 116:15, NW) Detta gäller i synnerhet om dem som Gud kallar att genomgå en död lik Kristi. Det är också sant om alla dem som ger sitt liv i trogen tjänst för Jehova. Deras död är inte förgäves. De ger ett vittnesbörd om att Jehovas suveränitet är rättmätig, och Jehova kan till och med använda deras död till att hjälpa andra att fatta sanningen och bli manade att tjäna Honom.