En nation förvaltar ett land åt Gud
1. Vilken är den tillbörliga inställningen beträffande äganderätten till jorden?
JEHOVA Gud är himmelens och jordens Skapare. Han äger jorden och allting på den. De skapade varelserna på jorden har äganderätt i förhållande till varandra, och sådan äganderätt måste respekteras. Men vi bör komma ihåg att Gud är den verklige ägaren, och i förhållande till honom har ingen skapad varelse någon äganderätt. — Ps. 24:1.
2. Vad är det som avgör om en nation kan få fortsätta att leva länge i det land, som den bebor?
2 Också en nation måste erkänna att det förhåller sig så och använda landet osjälviskt till gagn för folket i det. Om en nation befrämjar dyrkan av den sanne Guden och håller sig till hans principer eller om den besudlar landet, utarmar det, avgör huruvida nationen kan få fortsätta att leva i detta land eller inte. Ateistiska nationer eller nationer som är påverkade av falska religiösa läror, vilka härstammar från det forntida Babylon och utgör en smädelse mot jordens Skapare och ägare, kan inte existera länge på jorden. Även om nationer har tillåtits besitta jorden, tack vare Guds medgivande, så har likväl ingen av dem i själva verket tillerkänts något landområde såsom representant för Gud.
3. Hur kan vi nu få hjälp av att undersöka förhållandena i samband med en nation som fick sitt land såväl som sin lagsamling av Gud?
3 Men en gång fanns det en nation som fick sig ett land tillerkänt av Gud. Den fick inte äganderätt till detta land, utan den fick ett land att förvalta såsom ett anförtrott gods och stod till svars inför Gud för fortsatt förvaltarskap. Det var den enda nation som någonsin haft en av Gud given lagsamling. I dessa dagar, då nya nationer kommer till och de mänskliga styrelserna är föremål för vittgående omvälvningar, blir en undersökning av förhållandena i samband med denna nation och dess utgång till hjälp för oss, var vi än bor på jorden, när vi önskar få veta vilken kurs vi bör följa, om vi vill leva på jorden i trygghet, frihet och lycka.
4. Hur kom det sig att Jehova med rätta kunde stifta lagar för Israels nation? Vad är innebörden i det första av de tio buden, och hur visar formuleringen att det gällde speciellt Israels nation?
4 Gud hade förvärvat eller köpt detta folk, som han betraktade som sin förstfödde son, Israel, och fört dem ut ur trälarbetets smältugn i Egypten. Han var också deras konung. Under Mose ledning förde han israeliterna till berget Horeb för att organisera en nation. Genom en ängel kungjorde han de oförlikneliga tio buden. Det var inte för de icke-judiska nationerna i världen, utan endast för den befriade nationen, Israel, som Jehova kunde tillkännage de båda första av tio Guds bud: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset. Du skall icke hava några andra gudar gentemot mitt ansikte.
5. Vad krävde det andra budet av israeliterna?
5 Du skall icke göra åt dig en skuren bild eller en gestalt lik någonting som finnes i himlarna där ovan eller som finnes på jorden där under eller som finnes i vattnen under jorden. Du skall icke böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem, ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet ...” — 2 Mos. 20:2—6, NW.
6. Hur framgår det av femte budets formulering att detta bud gällde Israel? Åt vilka speciellt gavs budet om sabbaten såsom ett tecken?
6 Med avseende på det land, som Gud hade lovat åt Abraham och hans ättlingar, inte åt någon hednanation, sade hans femte bud: ”Hedra din fader och din moder, på det att dina dagar må bliva många på den mark som Jehova, din Gud, skall giva dig.” (2 Mos. 20:12, NW) Och ett tecken för israeliterna, och inte för någon annan nation, var det bud som föreskrev att de varje vecka skulle hålla en sjundedagssabbat, som innebar avbrott i allt arbete, till gagn för både människor och djur. — 2 Mos. 20:8—11; 31:13.
Landet skulle brukas enligt Guds anvisningar
7. Vilka sabbater gav Gud israeliterna föreskrift om att de skulle hålla till gagn för landet?
7 Detta var inte den enda sabbatslagen. Gud fordrade att israeliterna skulle hålla ett antal sabbater till gagn för själva den mark som han gav dem. Han bjöd dem: ”När I kommen in i det land som jag vill giva eder, ... sex år skall du beså din åker ... men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en HERRENS [Jehovas] sabbat. ...
8. Vad skulle inträffa vart femtionde år?
8 Och du skall räkna ... fyrtionio år. ... Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder; var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och en av eder skall återfå sin släktegendom.” — 3 Mos. 25:1—13.
9. I vilket syfte gav Jehova de olika buden om sabbaterna för landet? Vem hade rätt att bestämma om när jorden skulle brukas och när den skulle ligga i träde?
9 Detta land, som gavs åt israeliterna, var ett heligt anförtrott gods, och de måste förvalta det troget och inse vilken gudomlig vishet som föreskrev dessa sabbatsår. Det var nyttigt för jorden i det utlovade landet att regelbundet få ligga i träde enligt Guds anvisningar. Dessa föreskrifter utgjorde också ett prov för israeliternas tro på Jehovas löfte att sörja för en så riklig skörd under vart sjätte år i varje sjuårsperiod att de skulle ha tillräckligt med mat till dess det åttonde årets skörd inbärgades. Och det fyrtioåttonde året måste han välsigna dem med så stora skördar att de hade tillräckligt med mat under sabbatsåret, det fyrtionionde året, under det femtionde året, jubelåret, och ända fram till det femtioförsta årets skörd. Gud hade rätt att föreskriva för sina ”arrendatorer”, när de skulle bearbeta jorden och när de skulle låta bli att bruka den. — 3 Mos. 25:20—22.
10. Vad framhävdes genom Guds lag beträffande försäljning av landområden? Vilka tillfällen erbjöd jubelåret för israeliterna?
10 Guds lag beträffande försäljning av en släktegendom underströk det förhållandet att de endast, var förvaltare av landet: ”När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.” (3 Mos. 25:23) Under det femtionde året, jubelåret, skulle alla israeliter som hade förlorat någon arvsbesittning genom att de råkat i skuld återfå dessa landområden, och man skulle bevilja frihet åt dem som hade förlorat sin personliga frihet och sitt oberoende genom att de råkat i skuld eller i andra svårigheter. Vilket utomordentligt tillfälle hade de inte här att visa lydnad gentemot Gud och respekt för det förtroendeuppdrag han hade givit dem och att ådagalägga broderlig kärlek gentemot sina medbröder bland israeliterna! Räkningen fram till dessa sabbatsår och jubelår skulle börja från och med det år, då de drog in i landet. — 3 Mos. 25:1, 2.
11. Varpå berodde Israels fortsatta trygghet i det gudagivna landet? Hur skulle Gud låta landet åtnjuta sabbat, om israeliterna underlät att hålla dessa sabbatslagar?
11 Jehova talade otvetydigt om för israeliterna att ifall de lydde dessa lagar, skulle de bo trygga i landet, men om de svek detta heliga förtroende, då skulle Jehova neka dem sitt beskydd, och deras fiender skulle inta landet och förskingra dem bland nationerna. Gud skulle sörja för att landet fick ligga öde, för att det skulle få gottgörelse för de sabbater, som israeliterna hade underlåtit att hålla. — 3 Mos. 25:18, 19; 26:27—39.
12. Hur och varför skulle Jehova visa dem barmhärtighet också efter det att de handlat egensinnigt?
12 Men trots detta skulle Gud inte helt glömma dem. Han vittnar om sin kärlek till Abraham och sin stora barmhärtighet, när han säger dem att om de ödmjukar sig vid den tiden, skall han tänka på sitt förbund med deras förfäder och återföra dem till landet. — 3 Mos. 26:40—45.
13. Vilka välsignelser skulle lydnad för lagförbundet, som de ingått med Jehova, medföra för dem?
13 Innan Jehova upptog israeliterna i ett lagförbund med sig, sade han genom Mose såsom medlare för detta förbund: ”Och nu, om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” — 2 Mos. 19:5, 6, NW.
Gud ger hjälp
14. Vem skulle de bli lika, om de höll förbundet? När uppfördes för första gången Jehovas tillbedjans hus bland israeliterna, och vad placerades i det allraheligaste? Hur gav Jehova uttryck åt att han godkände denna anordning?
14 Om de höll detta förbund, skulle de bli lika Melkisedek, som var både konung och präst åt Jehova i Salem. Men för ögonblicket var Jehova den verklige och ende konungen över nationen. För att hjälpa dem att hålla förbundet gav Jehova åt Mose en mönsterbild till ett hus för tillbedjan. Detta hus uppfördes den 1 Nisan 1512 f. Kr. vid foten av berget Horeb eller Sinai. Den främsta pjäsen i inredningen var en guldöverdragen kista, ”förbundsarken”, som innehöll stentavlorna med de tio budorden inristade. Den placerades i den avdelning som kallades det allraheligaste i detta hus, tabernaklet. Jehova gav uttryck åt sitt godkännande genom att låta sin härlighets molnsky vila över tältet och fylla tabernaklet. — 2 Mos. 40:1—35.
15. Vilka utsågs därpå till att göra prästerlig tjänst i Israel, och hur var Aron ”den Smorde” eller Messias? Vad utgjorde höjdpunkten under den första dagen, då prästerna började förrätta sin tjänst?
15 Därpå smorde Mose på Guds befallning sin broder Aron till överstepräst, och genom en högtid, som varade i sju dagar, blev prästerna installerade i ämbetet. Aron blev på det sättet ”den Smorde”, Messias, eller såsom den grekiska Septuagintaöversättningen lyder: Christós, Jehovas Smorde, men endast i prästerligt avseende. Arons söner gjordes till underpräster, och alla de andra kvalificerade manliga leviterna blev detta prästerskaps tjänare. Gud visade att han godkände detta nyligen installerade prästerskap på den åttonde dagen, den första dagen de tjänade såsom präster. Han lät sin härlighet uppenbaras för allt folket, och eld kom ut och började förtära brännoffret på altaret. — 3 Mos. 8:1—30; 9:1—24.
16. Varför var det aronitiska prästadömet inte likt Melkisedeks, men vad förutsade Gud?
16 Detta prästadöme var inte sådant som Melkisedeks. Melkisedek var både konung och präst. Gud var den osynlige konungen och höll således prästadöme och konungadöme åtskilda i Israel. Men Gud förutsade genom Mose att den tid skulle komma, då israeliterna skulle förlora tron och skulle begära en synlig, mänsklig konung. — 5 Mos. 17:14—18.
17. Hur visades det i konung Ussias dagar att det var en allvarlig sak att prästadömet och konungadömet hölls åtskilda?
17 Prästadömet och konungadömet förblev åtskilda, sedan israeliterna fått en mänsklig konung, och denna åtskillnad var en synnerligen allvarlig sak. Flera hundra år längre fram försökte konung Ussia i Jerusalem ärelystet foga prästerliga plikter till sin konungsliga makt och myndighet, och han blev slagen med spetälska, vilket hindrade honom från att få komma in i templet och nödgade hans son Jotam att bestiga tronen såsom konung. — 2 Krön. 26:16—23.
Förebilder till större ting
18. Nämn några av de plikter som det aronitiska prästerskapet hade att fullgöra dagligen.
18 Uppgiften att antända rökelse, den rökelse som antändes på det gyllene rökelsealtaret i tabernaklet varje morgon och kväll inbegripen, var en plikt som åvilade uteslutande det aronitiska prästerskapets medlemmar. Vidare frambar de regelbundet ett lamm av hankön såsom brännoffer, ett ”ständigt brännoffer” (NW), på altaret i förgården dag efter dag. — 2 Mos. 30:7, 8; Luk. 1:8—11; 2 Mos. 29:38—42.
19. Vilken dag skulle en kärve av kornskörden frambäras i tabernaklet? Av vilken betydelse var denna dag år 33 e. Kr.?
19 Den 14 Nisan firades påsken. Följande dag, den 15 Nisan, var sabbatsdag, oavsett på vilken veckodag detta datum inföll. Dagen därpå, den 16 Nisan, skulle översteprästen vifta en kärve av korn i tabernaklet. (3 Mos. 23:5—11) Därefter kunde israeliterna äta av det nyskördade kornet. Det var fördenskull inte bara av en händelse som Jesus Kristus uppstod från de döda den 16 Nisan år 33 e. Kr. — 1 Kor. 15:20.
20. När frambärs en förstlingsgåva av veteskörden, vad kom denna högtid att kallas, och vilken viktig händelse ägde rum den dagen år 33?
20 Sedan räknade man sju sabbater eller veckor, från den 16 Nisan, och på den femtionde dagen frambärs en förstlingsgåva av veteskörden. (3 Mos. 23:15—21) Denna dag kom att kallas pingst, på grekiska pentekosté, ett ord som betyder den femtionde dagen och som används i Apostlagärningarna 2:1 i grundtexten. Det var i Jerusalem som den heliga anden blev utgjuten över de första kristna, Kristi efterföljare, just denna dag år 33 e. Kr., som det året inföll på vår söndag, den första dagen i den judiska veckan. — Apg. 2:1—36.
Den store konung och präst som förmedlar bestående välsignelser
21. Vilka hade haft privilegiet att frambära offer åt Jehova, innan de aronitiska prästerna fick denna förmån?
21 Aron var inte någon pontifex maximus (”överste brobyggare”), ty staden Rom med sitt prästkollegium grundlades inte förrän över 750 år senare. Nej, han var den främste kohén, (prästen) åt Jehova Gud i Israel. Tidigare hade privilegiet att frambära offer åt Jehova åtnjutits av de patriarkaliska överhuvudena för Israels folk, av sådana män som Abraham, Isak och Jakob.
22. Hur angavs det att den präst, som skulle framträda och vara lik Melkisedek, skulle vara större än någon bland Arons levitiska prästerskap?
22 Det högre värdet hos den präst, som skulle framträda, kom till synes däri att Melkisedek välsignade Abraham, sedan denne hade återvänt från att ha besegrat den babyloniske konungen och hans bundsförvanter. Eftersom Abraham skulle bli stamfader till israeliterna, befann sig Levi, hans sonsonsson, alltjämt i hans länd, när han blev välsignad av Melkisedek; och således blev Levi och hans sonson Aron välsignade. Arons prästadöme var därför underlägset Melkisedeks, ty regeln är den att den som utdelar en välsignelse är förmer än den som blir välsignad. Den präst, som skulle framträda efter Melkisedeks sätt, skulle också vara större än de präster som tillhörde Arons levitiska prästerskap. Han skulle vara Guds ”kvinnas” säd. — Hebr. 7:4—17.
23. Hur skulle prästen, som var lik Melkisedek, vara överlägsen när det gällde frambärandet av offer och frågan om efterträdare?
23 Översteprästen Aron dog vid 123 års ålder på berget Hor och efterträddes av sin son Eleasar. (4 Mos. 20:22—29) Eftersom människor föds ofullkomliga, syndiga och döden underkastade, övergick det israelitiska prästadömet inom Arons familj eller släkt från far till son. Detta var nödvändigt fram till den tid, då Jehova skulle uppresa sin store konungslige präst eller kohén lik Melkisedek, och så skulle ett ”rike av präster” börja komma till synes. (2 Mos. 19:6) Denne skulle äga ett evigt livs kraft eller förmåga på grund av sin syndfrihet och fullkomlighet och skulle inte behöva några efterträdare i ämbetet. Han skulle vara en långt bättre präst än Aron, i stånd att frambära ett offer som skulle leda till evigt liv för trogna människor.
Förtroendeuppdraget kunde behållas genom kärlek till Gud
24. Hur förberedde Mose Israels folk, innan han dog, för den stund då de skulle gå in i det utlovade landet?
24 Arons broder, Mose, dog på berget Pisga, varifrån han kunde se västerut över Jordan och ta en överblick av hela det land, om vilket det hette: ”ett land, som flyter av mjölk och honung”. (5 Mos. 34:1—8) Under den näst sista månaden, innan den fyrtioåriga ökenvandringen var till ända, höll Mose några avskedstal, i vilka han uppmanade israeliterna att fortsätta att tjäna och tillbedja Jehova såsom Gud. Under inspiration kungjorde Mose här det största budet i Israels förbund med Gud:
25. Hur framhöll Mose för Israel vilket motiv som borde driva dem att tjäna Jehova?
25 ”Hör, o Israel: Jehova, vår Gud [Elohím], är en Jehova. Och du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och all din själ och all din livskraft. ... Jehova, din Gud [Elohím], skall du frukta, och honom skall du tjäna. ... Ni få icke vandra efter andra gudar, någon av de folks gudar, som äro runt omkring eder ... så att icke Jehovas, din Guds, förbittring må flamma emot dig och han måste förinta dig från jordens yta.” — 5 Mos. 6:4—15, NW.
26. Hur visade Jesus att samma princip med avseende på den sanna gudsdyrkan också gäller de kristna?
26 Jesus Kristus, kristendomens ledare, påvisade att just denna princip och detta bud också gäller för de kristna, när han blev tillfrågad: ”Vilket bud är först av alla?” Ty han svarade då: ”Det första är: ’Hör, o Israel! Jehova, vår Gud [Theós], är en Jehova, och du skall älska Jehova, din Gud [Theós], av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.’ Det andra är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Intet annat bud är större än dessa.” — Mark. 12:28—31, NW.
Jesus Kristus inte densamme som Jehova Gud
27. Vad slags Gud bevisas Jehova vara av den formulering Jesus ger det första stora budet?
27 Lägg märke till att Jesus Kristus inte tolkade Mose ord eller citerade Mose ord så här: ”Hör, o Israel, Jehova, våra Gudar [Theoí], äro tre.” Han sade inte att det fanns tre Jehova och att han var en av dessa tre Jehova. Jesus sade bara: ”Jehova, vår Gud [Theós], är en Jehova.” Jehova är hela Theós, hela Elohím, hela Gud. Jehova delar inte den tillbedjan, som ägnas honom, med två andra Gudar i någon babylonisk triad.
28. Hur bevisade Jesus, när han citerade från en av Davids psalmer, att han inte var Jehova?
28 När Jesus citerade Mose och sade: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta”, syftade han alltså inte på sig själv; han sade inte att han själv var Jehova och den som således skulle bli älskad. Han talade om sin egen Gud och Fader. Omedelbart efter det samtal, som Jesus här var inbegripen i, bevisade han att han inte var Jehova, ty i Markus 12:35—37 heter det att Jesus började säga: ”’Hur kommer det sig att de skriftlärda säga att Kristus är Davids son? Genom den heliga anden sade David själv: ”Jehova sade till min Herre: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender under dina fötter.’” David själv kallar honom ”Herre”, men hur kommer det sig att han är hans son?’” Jesus bevisade alltså att han var Davids ”Herre”, som Jehova talade till, eftersom Jesus var Davids son och skulle göras till ”Herre” över David.
29. Vad slags hängivenhet kräver Jehova av sina skapelser i motsats till de uppfattningar som hör samman med tron på babyloniska triader?
29 Vi måste fördenskull ta oss noga i akt, så att vi inte faller offer för falska babyloniska religiösa idéer och läror, vilket skulle få oss att vränga Skriften till vår egen tillintetgörelse. Jehova är bara en enda Gud, en enda person, inte tre. Därför bjuder han att hans lydiga skapelser av hela sitt hjärta och sinne, sin själ och kraft skall ägna odelad hängivenhet endast åt en enda person, nämligen åt den ende vars namn är Jehova. — Ps. 83:19; Jes. 42:8; Åk; NW.
30. Nämn några ting som Gud gjorde för att visa israeliterna sin kärlek.
30 Tänk på det som Gud gjorde, då han visade israeliterna sin kärlek. Han ödmjukade det mäktiga första världsväldet, Egypten. Han befriade Israel och organiserade folket till en nation. Under de fyrtio åren i öknen ledde han denna nation och bevarade den, i det att han sörjde för mat och dryck åt folket. Inte ens kläderna blev utslitna. Han gav dem ett hus för tillbedjan jämte ett prästerskap, så att de kunde förbli i sitt heliga förbund med honom. Nu tänkte han på dem genom att förordna Mose trogne tjänare, härhövitsmannen Josua, Nuns son, att leda dem över Jordan in i det land som sades flyta av mjölk och honung.
31. Vad skulle fortsatt kärlek till Jehova och lydnad för honom från israeliternas sida innebära för nationen, men vad skulle bli följden, om de underlät att väl förvalta sitt av Gud anförtrodda gods? Har Jehova i våra dagar ett folk som ägnar honom odelad hängivenhet?
31 Om israeliterna fortsatte att älska och dyrka Jehova och hålla hans bud i detta land, skulle det innebära liv för dem jämte lycka, välgång och trygghet, och de kunde vara vissa om att få förbli i landet såsom en nation och förvalta sitt heliga anförtrodda gods såsom Guds ”arrendatorer” i landet. Om de å andra sidan underlät att vara trogna förvaltare genom att hålla den sanna tillbedjan av Jehova vid makt, skulle detta medföra moraliskt fördärv och förfall, ja, det skulle bli till undergång för nationen och ödeläggelse för landet, som de genom Guds nåd tilläts att bebo. Vad skulle israeliterna nu komma att göra? Hur det kom sig att de fick en konung, innan den store konungen och prästen lik Melkisedek framträdde, och hur Jehovas ord uppfylldes med avseende på dem, det skall vi snart se. Vi skall också få se att Gud i våra dagar har ett folk som sätter kärleken till den ende Guden, Jehova, och dyrkan av honom framför allting annat och som ägnar honom odelad hängivenhet. Har Jehova organiserat dem? Vad är det land, som Jehova givit dem här på jorden, och skall de förbli i det? Hur kan du få någon del i detta sköna land? Dessa frågor skall vi begrunda i efterföljande nummer av Vakttornet.
Så här sade Mose till israeliterna strax innan de drog in i det land, som Gud gav dem att förvalta: Jehova, ”din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett land, där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i dalar och på berg, ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung, ett land, där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet skall fattas dig, ett land, vars stenar innehålla järn och ur vars berg du skall bryta koppar”. — 5 Mos. 8:7—9.