Vilket slags kärlek leder till lycka?

VEM önskar inte vara lycklig — ja, åtnjuta varaktig lycka? Många människor menar att kärleken leder till lycka. Men vilket slags kärlek leder till lycka? Kan det vara vilket slag som helst?

Hur är det till exempel med kärleken till pengar? Leder denna kärlek till sann lycka? Eller är det inte så att människor som hyser sådan kärlek genomborrar sig överallt med många smärtor, som bibeln säger? — 1 Tim. 6:10, NW.

De forntida grekerna hade fyra olika ord för att beskriva eller framhålla fyra sidor av kärleken: eʹros, storgeʹ, filiʹa och agaʹpe. Det är intressant att lägga märke till att var och en av dessa sidor hos kärleken kan bidra till en människas lycka.

Till att börja med har vi eʹros, de båda könens dragning till varandra. Gud framhåller att denna kärlek har sin tillbörliga plats, eftersom bibeln uppmanar en gift man att finna glädje i sin hustrus behag. (Ords. 5:15—20) Om gifta människor visar hänsynsfullhet när de ger uttryck åt denna sida av kärleken, förökas den äktenskapliga lyckan i hög grad. — 1 Kor. 7:3—7.

Eʹros måste emellertid behärskas, eftersom den kan resultera i lösaktigt, omoraliskt uppförande. I själva verket kan eʹros uppträda i förklädnad. Någon kan bedra sig själv till att tänka att han visar broderlig tillgivenhet, när det i verkligheten är eʹros eller den sexuella dragningskraften som får honom att visa vänlighet mot en medlem av det motsatta könet.

Storgeʹ avser den naturliga tillgivenheten mellan nära släktingar och särskilt mellan föräldrar och deras barn. Ordet beskriver den tillgivenhet som bröder och systrar hyser för varandra, och denna kärlek ger många möjligheter till lycka. Det är denna sida av kärleken som knyter starka band mellan en mor och hennes barn och får en far att visa barmhärtighet mot sina söner. — Ps. 103:13, NW; Jes. 49:15.

Denna naturliga tillgivenhet eller storgeʹ måste emellertid styras eller vägledas av bibliska principer. Annars skulle den kunna föra med sig otillbörlig partiskhet och kanske få någon i ansvarsställning att favorisera en familjemedlem, varigenom andra skulle berövas vissa privilegier. Sådan tillgivenhet inom familjen skulle också kunna leda till att föräldrar lät sentimentaliteten hindra dem från att tukta sina barn på tillbörligt sätt.

Filiʹa definieras i allmänhet som tillgivenhet mellan vänner som har vissa gemensamma intressen. De kristna bör hysa och ge uttryck åt sådan vänskaplig tillgivenhet för varandra. (Rom. 12:10; 1 Tess. 4:9) Men också denna vänskapliga tillgivenhet måste komma till uttryck i överensstämmelse med bibelns principer. Annars skulle den kunna leda till dåligt umgänge, som fördärvar nyttiga vanor. (1 Kor. 15:33) Det skulle kunna sägas att sådan vänskap för det mesta måste uppodlas, medan tillgivenhet inom familjen (storgeʹ) i viss utsträckning är nedärvd.

Det är intressant att bibeln aldrig använder detta ord, filiʹa, när människor får befallning att älska Gud, kanske därför att Gud i egenskap av universums suverän är den som med rätta tar initiativet att välja sina vänner och bestämma vilka han vill ha nära gemenskap med. (Ps. 15:1, 2) Jesus försäkrade emellertid sina lärjungar att ”Fadern själv hyser tillgivenhet [filiʹa] för er”. — Joh. 16:27, NW.

Ordet agaʹpe används till att beskriva sådan kärlek där principerna är det mest framträdande draget, där detta drag framhävs mer än den naturliga tillgivenheten. Detta ord används med avseende på den kärlek som den allsmäktige Guden, Jehova, visade när han sände sin Son i världen till att dö för syndare, och den kärlek som Jesus visade när han utgav sitt liv för sina vänner. Därför att den kärlek de kristna hyser till Gud är grundad på och vägledd av rättfärdiga principer, får deras kärlek dem att hålla hans bud, vad det än må kosta. — Mark. 12:29, 30; Joh. 3:16; 15:13; Rom. 5:8.

Den kärlek de kristna visar varandra inbegriper heller inte enbart vänskaplig och broderlig tillgivenhet utan är också den vägledd av och grundad på rätta principer. Detta utmärker dem som Kristi lärjungar. — Joh. 13:34, 35.

Hur agaʹpe verkar beskrivs i Första Korintierna, kapitel 13. Den söker inte sina egna intressen; den gläder sig med sanningen; den fördrar, hoppas och uthärdar allting. Den tryter aldrig. Därför leder den oundvikligen till lycka. Jesus sade att ”det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot”. — Apg. 20:35, NW.

Men när du strävar efter att ge uttryck åt kärlek på ett osjälviskt, på principer grundat sätt, behöver du fortfarande gudomlig vishet för att det skall leda till sann lycka för dig. Du skulle till exempel så kunna gå in för att vara självuppoffrande att du skulle få ett nervöst sammanbrott. Osjälvisk, på principer grundad kärlek är därför beroende av kunskap och vishet för att komma till uttryck på rätt sätt. — Fil. 1:9, 10.

Det är alltså tydligt att alla dessa fyra sidor av kärleken bör ha sin rätta plats i den kristnes liv. Eʹros är naturligtvis i hög grad begränsad till det äktenskapliga förhållandet. Storgeʹ eller naturlig tillgivenhet är inte begränsad till blodsförvanter. En mans hustru blir hans närmaste anförvant, eftersom de är ett kött. Dessutom råder en familjeanda bland de kristna, och de kan visa faderlig eller moderlig tillgivenhet för sådana bland dem som inte är deras naturliga avkomlingar, och vice versa. — Mark. 10:29, 30.

Det bör likaså råda filiʹa, vänskap, mellan kristna såväl som i familjelivet (till exempel mellan far och son, precis som det förhåller sig med Jehova och hans Son [Joh. 5:20]) och i äktenskapet. Vidare behöver all vår kärlek den egenskap som kommer till uttryck genom agaʹpe eller kärlek med eftertryck på principer. Familjebanden och äktenskapsbanden bör aldrig vara helt beroende av känslor och sentimentalitet för att hålla samman. Ibland måste pliktkänslan göra sig gällande; det kan också behövas barmhärtighet och förlåtelse, långmodighet och uthärdande, vilket alltsammans kan sägas bli framhävt genom agaʹpe.

Kärlekens alla fyra sidor kan sannerligen leda till ett mått av lycka, både eʹros, storgeʹ, filiʹa och agaʹpe. Men de måste vägledas av bibelns principer. Då kan de leda till lycka redan nu, till Skaparens, Jehova Guds, godkännande och till evigt liv i lycka i hans nya tingens ordning.