Hur finansieras Rikets verk?
DEN första fråga, som dyker upp i många främlingars sinne, när de går förbi den tio våningar höga byggnad i Brooklyn i New York, som omfattar ett helt kvarter och inrymmer Jehovas vittnens internationella högkvarter, är denna: ”Hur finansieras allt detta?” När de får veta att den nya tolvvåningsbyggnad, som håller på att uppföras tvärs över gatan också tillhör Sällskapet Vakttornet, såväl som en grupp tryckeribyggnader om många våningar en knapp kilometer därifrån, frågar de ännu mer enträget: ”Var får ni pengarna ifrån?”
Eftersom Sällskapet Vakttornet inte driver någon affärsverksamhet utan leder en filantropisk verksamhet för undervisning i bibeln, förvånar det dessa människor att Sällskapet kan uppföra och underhålla sådana stora, vackra byggnader. Men kostnaderna för dessa byggnader, som används för framställandet av biblar och annan biblisk litteratur och för att härbärgera dem som arbetar i tryckeriet, är inte de enda utgifter som Sällskapet har. Sällskapet vidmakthåller åttiofem avdelningsexpeditioner jorden runt, vid vilka 1.236 personer är verksamma. Dessutom underhåller det ett stort antal missionärshem. Missionärerna och andra Sällskapets särskilda representanter tillförsäkras livets nödtorft, så att de kan ägna sin hela och fulla uppmärksamhet åt att undervisa människor av en god vilja i de många sanningarna i Guds ord. Allt detta kostar pengar.
Det går åt stora summor för att framställa de väldiga kvantiteterna av biblar och annan biblisk litteratur. År 1959 framställde Sällskapet Vakttornet mer än 734 millioner exemplar av olika trycksaker. Det kostar mycket pengar att anskaffa material och specialmaskiner som behövs för all denna tryckning. Att främlingar ställer frågan hur en sådan ofantlig filantropisk verksamhet finansieras är därför en given sak.
Somliga kanske tror att det sker genom de pengar man får in på biblar och annan biblisk litteratur som Sällskapet framställer, men så är det inte. De ringa bidrag som lämnas av människor som skaffar sig av Sällskapets skrifter täcker inte kostnaden som är förbunden med Sällskapets verksamhet. Andra människor kanske säger att man får pengar genom tiggeri i olika former, genom lotterier eller andra metoder för penningförvärv eller genom att man tar tionde. Men detta är också en felaktig slutsats.
Från det att Sällskapet Vakttornet bildades år 1884 har det aldrig tiggt pengar. Lotterier av olika slag och andra metoder för penningförvärv, som så ofta tillgrips inom olika kyrkosamfund, särskilt i USA, har aldrig tagits i bruk av Sällskapet Vakttornet. Vad som kanske än mer förundrar människor som inte är så förtrogna med Jehovas vittnen är det förhållandet att Sällskapet aldrig någonsin under sin sjuttiosexåriga tillvaro har tagit upp någon kollekt vid de möten som det anordnar.
Svaret ligger inte heller i att Jehovas vittnen skulle ge tionde, ty vittnena anser inte att det är ett kristet krav. Mose lag inbegrep att folket skulle ge tionde för att det levitiska prästerskapet skulle få sitt underhåll, men de kristna står ”inte under Mose lag. Kristus bragte den att upphöra. Dessutom äger det levitiska prästadömet inte längre bestånd. Därför tillämpar Jehovas vittnen inte föreskrifterna om tionde.
Frivilliga gåvor
Det står skrivet i Ordspråksboken 3:9: ”Ära Jehova med dina värdefulla ting.” (NW) Detta har människor som är intresserade av Sällskapet Vakttornets verksamhet gjort. Frivilligt har de regelbundet givit gåvor eller bidrag till Sällskapet för att verket att kungöra Jehova Guds namn och uppsåt skulle fortfara och utvidgas. De anser detta vara ett skriftenligt krav.
I Lukas 8 nämns det att kristna kvinnor gav materiellt bistånd åt Kristus och hans lärjungar, så att den kristna förkunnartjänsten kunde fortsättas från by till by och från stad till stad. I tredje versen framhålls det att dessa kvinnor ”tjänade dem med sina ägodelar”. Detta exempel av frivilligt givande följer Jehovas vittnen i våra dagar. Genom att de ger frivilliga bidrag till Sällskapet Vakttornet, tjänar de tusental av Sällskapets särskilda representanter, vilka använder all sin tid i förkunnarverket.
Korintierna utgör ett annat föredöme, när det gäller frivilligt givande. När aposteln Paulus skrev till dem, sade han: ”Genom det bevis, som denna tjänst giver, förhärliga de Gud, emedan ni äro de goda nyheterna om Kristus undergivna, såsom ni offentligen förklara att ni äro, och emedan ni äro frikostiga i edert bidrag till dem och till alla.” — 2 Kor. 9:13, NW.
Det är en liknande frikostighet å Jehovas vittnens sida världen runt som gör det möjligt för Sällskapet att hålla i gång de många avdelningsexpeditionerna, tryckerierna, missionärshemmen samt förkunnarverksamheten. Inga av de pengar som inflyter såsom bidrag används för att betala några ledare och särskilda representanter för att få dem att arbeta åt Sällskapet. De som använder all sin tid till att arbeta vid Sällskapets expeditioner eller verka såsom dess särskilda representanter ute på fältet gör detta frivilligt och inte för betalning.
Änkans ringa gåva
Vid ett tillfälle gav Jesus Kristus akt på folk som gav bidrag till underhållet av templet i Jerusalem, Det gjorde mycket starkt intryck på honom, då han såg hängivenheten hos en änka, som lade dit ett bidrag, fastän hon ägde mycket litet av materiella ting. Det som hon lade i templets offerkista var två små mynt av mycket ringa värde. Om man jämförde detta bidrag med det som andra hade skänkt och med de utgifter som var förbundna med templets underhåll, var hennes bidrag oändligt litet. Men Jesus ansåg det inte vara värdelöst på grund av dess litenhet. I stället sade han: ”Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra, som lade något i offerkistorna. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.” — Mark. 12:43, 44.
Änkans givmildhet var stor. Den uppenbarade hennes kärlek till Gud. Detsamma kan sägas om dem av Jehovas vittnen som är fattiga men som regelbundet ger bidrag till den teokratiska organisationen, trots sina knappa inkomster. Även om deras frivilliga gåvor inte består i annat än några mynt av ringa värde, uppskattas de av Sällskapet Vakttornet. Dessa enkla människors givmildhet visar deras hängivenhet för Jehova och deras uppskattning av det verk som Sällskapet utför.
Om en människa skulle tänka som så, att de vittnen som har goda förtjänster i sitt förvärvsarbete bör bära bördan att bidra med medel till predikandet av de goda nyheterna om Guds rike, skulle hon inte visa sig ha samma berömvärda inställning som den här nämnda änkan. Hon skulle inte visa att hon uppskattade Guds verk lika mycket. Kanske kan hon inte bidra med mera än med ett mynt av ringa värde, men hennes bidrag är betydelsefullt. Så litet det är hjälper det Rikets verk. Det hjälper henne också att känna den tillfredsställelse som följer med att man på ett materiellt sätt ger uttryck åt sin kärlek till Guds tjänst.
Det är Jehovas vittnens och intresserade personers privilegium att finansiellt stödja den teokratiska verksamheten i det land där de bor. I viss utsträckning kan de göra detta i sin hemort genom att bidra till utgifterna för församlingens mötesplats, Rikets sal. I varje Rikets sal finns en bidragsbössa, i vilken frivilliga bidrag kan läggas utan att någon vet hur mycket givaren lägger dit. Pengar tiggs aldrig någon gång av församlingen, och inte delas det ut några kuvert bland dess medlemmar för att de skall sända in bidrag i dessa, och aldrig någonsin tar man löfte av dem att de skall skänka pengar. Liksom änkan och andra människor i Jerusalem lämnade frivilliga bidrag, lägger medlemmarna av Jehovas vittnens olika församlingar frivilligt bidrag i bössan i Rikets sal, allteftersom de anser sig kunna ge sådant bidrag.
De frivilliga gåvor som sänds direkt till Sällskapets expedition stöder den teokratiska verksamheten i hela det område, varinom denna expedition leder verksamheten. Sådana bidrag hjälper till att bestrida kostnaderna som är förbundna med att hålla en expedition och olika missionärshem i gång, gör det möjligt att bistå särskilda förkunnare på fältet, hålla sammankomster, finansiera olika rättegångar till försvar för verksamheten, och täcka andra utgifter. Vittnena i vart och ett särskilt land gläder sig åt att kunna bära denna finansiella börda, förutom att de bidrar till underhållet av sina Rikets salar i hemorten. De önskar inte göra sig beroende av sina andliga bröder i andra länder och väntar sig inte att dessa skall bära denna börda för deras räkning.
Varje vittne önskar ha del i att lämna bidrag till Rikets verk, oberoende av hur ringa hans gåva måste bli. Han inser värdet i det råd aposteln Paulus gav: ”Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty ’Gud älskar en glad givare’.” — 2 Kor. 9:7.
För att Sällskapet skall kunna planlägga sin verksamhet under det kommande året, behöver det få veta ungefär hur mycket Jehovas vittnen och människor som visar intresse planerar att kunna bidra med. Det de säger att de tror sig kunna lämna räknas inte som ett bindande löfte, utan bara som ett meddelande om vad de hoppas kunna bidra med under det kommande året. Kalla det vad de ”förväntar att kunna lämna i bidrag”. Det är ett frivilligt löfte i likhet med det som korintierna gav: ”Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga ’välsignelsegåva’, som I redan haven utlovat.” — 2 Kor. 9:5.
Om ni har för avsikt att lämna ett eller flera bidrag till Sällskapet Vakttornet under de nästföljande tolv månaderna, sänd då ett meddelande till expeditionen i ert land och tala om hur mycket ni hoppas kunna sända till expeditionen såsom bidrag till hjälp åt verket att predika Guds rike. Sätt som rubrik på skrivelsen: ”Om utsikterna att lämna frivilligt bidrag.” På sidan 290 i detta nummer av Vakttornet finner ni adresserna till ett antal av Sällskapets expeditioner. En fullständig sådan förteckning över Sällskapets expeditioner återfinns på sista sidan i de flesta av Sällskapets böcker och småskrifter. I Sverige bör meddelandet sändas under adress: Vakttornet, Jakobsberg. Att ni inte dröjer med att sända in dessa uppgifter kommer att hjälpa Sällskapet att planera sin verksamhet.
Det är inget mysterium förbundet med finansieringen av Sällskapet Vakttornets verksamhet. Utan att tillgripa sådana metoder för att skaffa pengar, som kristenhetens kyrkosamfund stundom tillämpar, kan Sällskapet utföra sitt omfattande filantropiska verk att bereda undervisning i bibeln, ty Jehovas vittnen och de människor som hyser intresse för denna verksamhet bidrar frivilligt med sina värdefulla ting. — 1 Krön. 29:17.