Templet på apostlarnas tid

JUDARNAS påsk år 30 e. Kr. var nära förestående, då Jesus Kristus ”begav sig ... upp till Jerusalem. Och han fick i helgedomen se, huru där sutto män, som sålde fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där. Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas penningar och stötte omkull deras bord. Då togo judarna till orda och sade till honom: ’Vad för tecken låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?’ Jesus svarade och sade till dem: ’Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.’” — Joh. 2:13—15, 18, 19.

Man kan med rätta fråga: Vad slags byggning kunde det vara, som hade rum för så mycken köpenskap? Templet var i själva verket inte en enda byggnad utan en samling byggnader med tempelhelgedomen såsom medelpunkt. På Skriftens ursprungliga språk framgår detta mycket tydligt och klart, ty de som nedskrivit bibeln skiljer mellan dessa båda begrepp genom att använda de två orden hierón och naós. Hierón hänsyftade på hela tempelområdet, men naós avsåg själva tempelbyggnaden, som fyllde samma uppgift som tabernaklet i öknen hade gjort. Johannes säger alltså att Jesus fann all denna köpenskap pågå i hierón. Men när Jesus liknade sin kropp vid ett tempel, brukade han ordet naós, vilket avsåg tempel-”helgedomen”, enligt vad som framgår av fotnoten i Nya Världens översättning.

Den samling byggnader, som fanns på apostlarnas tid, hade byggts om av kung Herodes. Denne liderlige och blodtörstige iduméiske härskare avskyddes av sina judiska undersåtar dels därför att han våldförde sig på deras religiösa känslor och dels därför att han beordrade hänsynslösa avrättningar, bland andra mordet på hans gemål Mariamne, en hasmonéisk prinsessa. I sin önskan att ställa sig in hos judarna och samtidigt nära sin omåttliga fåfänga påbörjade Herodes ombyggnaden av deras tempel, som efter omkring fem hundra år började visa tecken på förfall.

Judarna, som inte utan goda skäl alltid var misstänksamma mot Herodes, yrkade på att han skulle bevisa sina goda avsikter genom att först anskaffa allt det behövliga materialet, och detta gjorde han. Till att utföra byggnadsarbetet anställde han 10.000 yrkesskickliga arbetare och därtill 1.000 präster, som var särskilt övade i sådant arbete. För att judarna inte skulle sakna ett tempel, raserades det gamla bit för bit allteftersom det nya byggdes upp. Av denna orsak talar många om endast två tempel i Jerusalem, det första och det andra, i stället för om tre, Salomos, Serubbabels och Herodes’. I synnerhet de judar som levde vid samma tid som Herodes hade till vana att göra detta, ty de hatade Herodes så mycket, att fastän han anskaffade allt materialet och betalade för arbetet, har ingen av dem i sina skrifter någonsin nämnt hans namn i förbindelse med templet.

Herodes fördubblade tempelområdet. För att göra detta möjligt lät han hugga bort väldiga klippblock och jämna marken ytterligare med ofantliga stenar, som fyllde ut Moria bergs sidor ända upp till omkring 50 meters höjd. Tempelhelgedomen fullbordades på ett och ett halvt år, andra viktigare byggnader inom åtta år. Omfattande ombyggnadsarbete fortsatte emellertid ända fram till sex år innan templet förstördes år 70. Josefos anger två mot varandra stridande data för tidpunkten då byggnadsarbetet började, men med tanke på att judarna år 30 e. Kr. sade att det hade åtgått fyrtiosex år att bygga templet, kan man dra den slutsatsen att arbetet härmed började år 17 f. Kr. — Joh. 2:20.

Tempelbyggnaden var uppförd i öst–västlig riktning. Den kan indelas i sju olika områden, som här uppräknas i ordning allt efter det mått av helgd de åtnjöt, varvid vi börjar med det ringaste: 1) hedningarnas förgård, 2) yttre förgården, 3) kvinnornas förgård, 4) Israels förgård, 5) prästernas förgård, 6) det heliga, 7) det allraheligaste. I allmänhet låg var och en av dessa det stora områdets delar på en högre terrass än den närmast föregående, vilket stämde överens med den större helgd som ansågs vila över den, jämfört med den föregående; varje del hade sina portar eller ingångar och sina med den förbundna byggnader. Det fanns allt som allt tjugofyra platser, där präster och leviter höll vakt över templet.

Hedningarnas förgård

Hela tempelområdet omgavs av en ofantlig mur som kröntes av kolonnader, pelargångar eller -hallar. Området innanför dessa murar uppgick till mellan 60.000 och 80.000 kvadratmeter och var därför troligen lika stort som den sammanlagda ytan av Yankee Stadium och Polo Grounds i New York.a Hedningarnas förgård kallades så, därför att hedningar hade tillträde till den. Det var från detta område sorn Jesus vid två tillfällen, en gång i början och en gång i slutet av sin jordiska förkunnargärning, drev ut dem som hade gjort hans Faders hus till ett marknadshus. — Joh. 2:13—17; Matt. 21:12, 13.

Det fanns åtta eller tio portar som ledde in till tempelområdet: fyra eller fem på västra sidan, två eller tre på den södra och en på vardera östra och norra sidan. Vid sin triumfritt in i Jerusalem red Jesus förmodligen in på tempelområdet genom den nordöstra porten, och han blev förd bort till Pilatus genom en av de portar som låg i sydväst. Eftersom det fanns så många portar, tjänade hedningarnas förgård som en genomfartsled, man tog hellre vägen över denna gård än gjorde en krok omkring tempelområdet.

Längs med östsidan låg Salomos pelargång, en täckt gångbana femton meter bred och tolv meter hög. Den hade tre rader s. k. korintiska kolonner. Det var här som Jesus ”gick fram och åter” på vintern, och det var här de första kristna samlades för att tillbedja Gud. Liknande kolonnader sträckte sig utmed den västra och den norra sidan. I dessa kolonnader eller pelarhallar uppehöll sig prästerna och andra som gjorde utläggningar av lagen, och det var utan tvivel i en av dem som Maria och Josef hittade den vetgirige tolvårige Jesus. — Luk. 2:46—49.

Pelarhallarna mot väster, öster och norr var visserligen mycket imponerande, men de ställdes alldeles i skuggan av den kungliga pelargången, som låg mot söder och hade fått sitt namn efter Herodes själv. Den bestod av 162 korintiska kolonner, vilkas omkrets var så stor, att det behövdes tre män med utsträckta armar till att slå ring omkring en av dem, och de var placerade i fyra rader.

Utanför tempelmuren på nordvästsidan låg borgen Antonia på en något högre belägen klippa, så att man från den hade överblick över tempelområdet. På Jesu och apostlarnas tid var romerska soldater förlagda i borgen, och det fanns tunnlar som från den ledde till hedningarnas förgård. Tack vare dessa kunde soldater rycka ut när som helst när oroligheter uppstod, såsom till exempel vid det tillfälle då en pöbelhop försökte döda aposteln Paulus. Borgen var uppkallad efter Marcus Antonius, som var Herodes’ vän. — Apg. 21:31—40.

Innanför yttre förgården

Sedan man gått över den rymliga hedningarnas förgård, kom man till yttre förgården. Strax innanför denna förgårds yttre gräns fanns en låg mur eller soreg, i vilken det fanns öppningar. På denna mur fanns det väldiga stenar, som bar följande inskrift till en varning: ”Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedomen, och var och en som gripes där, får skylla sig själv, att döden blir följden.” Vid det tillfälle, då Paulus utsattes för ett pöbelangrepp i templet, skedde detta därför att judarna hade spritt ut ett rykte om att han hade tagit med sig en hedning in på det förbjudna området. Vetskapen om detta åtskiljande galler hjälper oss att bättre förstå vad Paulus’ ord innebar, då han sade att Jesus hade ”brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss [judarna och hedningarna]”. — Apg. 21:20—32; Ef. 2:14.

Österut i den främre delen av yttre förgården låg kvinnornas förgård. Längre än hit var inte kvinnorna tillåtna att komma i helgedomen, utom när de kom for att frambära offer. I kvinnornas förgård fanns bland annat offerkistorna, och det var vid en av dessa som Jesus stod, då han lovordade änkan för att hon gav allt vad hon hade. En bred, halvcirkelformig trappa ledde från kvinnornas förgård till Israels förgård, som man kom in på genom en väldig port, Nikanorporten. Denna trappa hade femton trappsteg, och det var förmodligen med tanke på dessa trappsteg som de femton psalmerna, kallade vallfartssånger eller trappstegssånger, blev komponerade. Vid festliga tillfällen sjöng prästerna och leviterna dessa psalmer då de steg för steg skred upp till Israels förgård. — Luk. 21:1—4; Ps. 120—134.

Inom denna Israels förgård fanns de återstående områdena med fyra olika grader av helgd eller helighet: den som var förbunden med denna förgård, den som tillskrevs prästernas förgård, den helgd som det heliga åtnjöt och den som det allraheligaste ägde. Israels förgård och prästernas förgård kan ha tyckts utgöra ett enda område, ty de låg på samma nivå och hade endast ett lågt skrank som skiljevägg. Inom detta område fanns inte endast många förrådsrum och utrymmen där offren bereddes, utan här fanns också ”en förunderlig anläggning av brunnar och underjordiska cisterner där vatten förvarades, vilket användes vid de religiösa ceremonierna och när man tvättade bort smuts och orenlighet från offren”, heter det i Harper’s Bible Dictionary. Man tror också att detta område rymde möteslokaler för Sanhedrin.

I prästernas förgård, som svarade mot den förgård som hade omgivit tabernaklet, och direkt framför själva tempelhelgedomen stod det stora kopparaltaret, som var fyra och en halv meter högt och vid basen mätte femton meter i fyrkant. Långt bort till höger stod det jättelika ”kopparhavet”, vilket var fyllt med vatten som behövdes för offren. Detta vilade på tolv kolossala lejon, inte på tolv oxar som havet i Salomos tempel hade gjort.

Tempelhelgedomen

Golvet i tempelhelgedomen (naós) låg tolv trappsteg högre än prästernas förgård, och dess huvuddel var inemot trettio meter hög och trettio meter bred. Liksom förhållandet hade varit med Salomos tempel, fanns det sidorum, och i mitten låg ”det heliga”, som var närmare tio meter brett och nästan tjugo meter långt och högt, jämte det allraheligaste, som var en kub, vars alla sidor mätte omkring tio meter. De tre våningsplanen med rum längs sidorna och ”vinden” förklarar varför det var sådan skillnad mellan de inre måtten av det heliga och det allraheligaste och måtten utvändigt.

I det heliga stod bland annat ett gyllene bord för skådebröden, en gyllene ljusstake och ett gyllene rökelsealtare. Ett praktfullt, tungt, dubbelt förhänge, flera tum tjockt, skilde det heliga från det allraheligaste. Vid Jesu död rämnade detta förhänge, förlåten, mitt itu. — Matt. 27:51.

I det allraheligaste fanns ingen förbundsark, ingen kista på vars lock det fanns två gyllene keruber med utsträckta vingar och över vilken det övernaturliga schekinaljuset lyste, såsom i Salomos tempel. I dess ställe fanns där en stenplatta, på vilken översteprästen stänkte offerblodet på försoningsdagen. Efter ingående forskningar har man fastställt platsen för det allraheligaste i Herodes’ tempel, som utgör just den plats där (enligt traditionen) Abraham stod i begrepp att offra Isak och där en ängel framträdde för kung David, vilket ledde till att denne köpte området från Ornan, för att ett tempel åt Jehova skulle byggas där. I vår tid står Klippmoskén, en muhammedansk moské, just på denna plats.

Om detta tempel skrev Josefos: ”Anblicken av det saknade ingenting som kunde slå an på sinnet och förvåna ögat, ty det var på alla sidor täckt med rena guldplattor, så att när solen gick upp och sken på det, återkastade det ett så starkt och strålande sken, att den som betraktade det måste vända bort blicken, då han inte hade lättare att uthärda dess strålglans än den som solen ger.” Och på de ställen där det inte var överdraget med guld återkastade dess vita, skinande marmor solens strålar. Av alla Herodes’ många stora framgångar som byggherre var templet i Jerusalem den största.

Det är inget att förundra sig över att Jesu lärjungar uttryckte beundran för detta byggnadskomplex. Men Jesus, som hade förmåga att se in i framtiden, svarade en av dem: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” Och denna dom dröjde inte. Salomos tempel hade ägt bestånd i 420 år, och Serubbabels i omkring 500, men Herodes’ stod inte ens i nittio år. Mot fältherren Titus’ önskan härjades templet av eld i samband med belägringen år 70 e. Kr. Dess skatter räddades och fördes till Rom. — Mark. 13:1, 2.

Den här givna beskrivningen gör det möjligt för de kristna, som älskar bibeln, att bättre kunna leva sig in i de händelser som är skildrade i de fyra evangelierna och i Apostlagärningarna.

I och med Jesu uppståndelse och himmelsfärd började det andliga templet, som består av Jesus Kristus och de 144.000 lemmarna av hans kropp, att byggas upp, ty han lades vid den tiden såsom templets huvudhörnsten. Sedan den tiden har det inte funnits något behov av ett bokstavligt tempel. I våra dagar representeras detta tempel på jorden av en liten kvarleva, och till den församlas nu alla nationers skönaste eller dyrbaraste ting (människor av en god vilja). Gemensamt utövar de den rena tillbedjan av Jehova Gud, i det att de ger en ära åt hans namn som vida överträffar den ära som något bokstavligt tempel någonsin har givit åt honom. — 1 Petr. 2:4-10; Hagg. 2:8; Upp. 7:9; 14:1—3.

[Fotnot]

[Bild på sidan 115]

1. Hedningarnas förgård

2. Yttre förgården

3. Kvinnornas förgård

4. Israels förgård

5. Prästernas förgård

6. Det heliga

7. Det allra heligaste

8. Kungliga pelargången

9. Salomos pelargång

10. Soreg, skiljemuren

11. Borgen Antonia