Vad har hänt med kristen vaksamhet?

”VAD jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!” Dessa ord av Jesus Kristus har under århundradens lopp ringt i uppriktiga kristnas öron. Men hur många av medlemmarna i den romersk-katolska eller den grekisk-katolska kyrkan eller i de konventionella protestantiska kyrkorna har fortfarande denna väckande varning ringande i sina öron? — Markus 13:37, 1917.

Varför skulle de kristna ständigt vara vaksamma? Jesus hade just sagt: ”Var ... ständigt vaksamma; ni vet ju inte när husets herre kommer, ... så att han, när han plötsligt kommer, inte skall finna er sovande.” (Markus 13:35, 36) Jesu lärjungar skulle alltså ständigt vara vaksamma i fråga om sin Herres ankomst, dvs. Kristi ankomst.

Vad skulle vara syftet med Jesu ankomst? Hans befallning om vaksamhet gavs som en del av hans svar på denna uttryckliga fråga, som hans lärjungar ställde till honom: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning [världens ände, Eng. aukt. övers.]?” (Matteus 24:3) Enligt en parallellskildring förklarade Kristus, när han hade gett ett tecken bestående av många olika drag: ”Då skall de se Människosonen komma i en sky med makt och stor härlighet. Men när dessa ting börjar inträffa, räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig. ... När ni ser dessa ting inträffa, [vet ni] att Guds rike är nära.” — Lukas 21:27—31.

Goda skäl till vaksamhet

Jesus gav alltså sina lärjungar goda skäl till att hålla sig andligen vakna för att hålla utkik efter uppfyllelsen av ”tecknet”. Detta skulle innebära att deras Herre var osynligen ”närvarande”, eftersom det inte skulle behövas något tecken, om hans närvaro skulle vara fysisk, synlig. Men hans andliga närvaro skulle också innebära att denna onda ”värld” eller ”tingens ordning” hade kommit in i sin ”avslutning” eller sin ändes tid. Och för de kristna skulle detta innebära att deras ”befrielse” närmade sig. Ja, det skulle innebära att ”Guds rike” var ”nära”.

Är inte detta själva kärnan i det kristna hoppet? Är det inte just detta som alla kristna blev lärda att be om, nämligen: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”? (Matteus 6:9, 10, 1917) Borde inte katoliker och medlemmar av andra kyrkor som läser sitt Fader vår vara vaksamma för att se om deras böner uppfylls? Eller har möjligen deras kyrkors läror berövat den bönen det mesta av dess innebörd, så att det inte finns så mycket kvar för dem att hålla utkik efter?

Varför många inte längre är vaksamma

De kristna skulle hålla utkik efter tecknet på Kristi närvaro (grekiska: parousiʹa, vilket översätts med ”ankomst” i många bibelöversättningar). Varför det? Därför att detta skulle innebära att Guds rike, deras egen befrielse och slutet på ”världen” eller den nuvarande onda ”tingens ordning” skulle vara nära. Kristenhetens olika kyrkor borde ha hjälpt sina medlemmar att hålla sig andligen vakna, så att Herren, när han kom, inte skulle finna dem sovande. Har kyrkorna fullgjort denna sin uppgift?

Ett uppslagsverk förklarar: ”Allteftersom tiden gick utan att parousian ägde rum, flyttades den vad kyrkan beträffade längre och längre in i framtiden, och slutligen riskerade den att helt och hållet överges som en trosartikel.” — The New International Dictionary of New Testament Theology.

Detta är faktiskt vad som har hänt. Kristenhetens kyrkor har slutat att visa den kristna vaksamhet som Kristus befallde sina lärjungar att aldrig glömma. De håller inte längre utkik efter Kristi närvaro och Guds rikes ankomst. De har rationaliserat bort förväntan på ”avslutningen på tingens ordning” eller ”världens ände”.

Det franska uppslagsverket QUID 1984 i ett band ger en tidsenlig definition av den religiösa tron angående världens ände. Under rubriken ”Den katolska religionens kännetecken” heter det: ”Kyrkan verkar för närvarande definiera Världens ände såsom varande den individuella prövning varje person ställs inför när han dör.” The New Encyclopædia Britannica utvidgar problemet och förklarar: ”De mer etablerade kristna kyrkorna uteslöt eskatologin [läran om ”de yttersta tingen”] såsom meningslös och som en myt som saknar betydelse.”

Vad är alltså det överraskande men oundvikliga svaret på frågan: ”Vad har hänt med kristen vaksamhet?” Den har dödats av ”de mer etablerade kristna kyrkorna”, dvs. den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan och de konventionella protestantiska kyrkorna. Det är inte dessa kyrkors medlemmar som bär skulden för detta, och många av dem undrar säkert hur och varför deras kyrka rationaliserade bort den kristna förväntan på Kristi närvaro, Guds rikes ankomst och slutet på den nuvarande onda tingens ordning. Den historiska bakgrunden till detta kommer att behandlas i följande artikel.

Hur kristen förväntan kom att mattas av

JESUS sade till sina lärjungar att de ”ständigt” skulle vara ”vaksamma” i fråga om hans närvaro och hans rikes ankomst. (Markus 13:37) Det finns massor av bevis i de kristna grekiska skrifterna för att de kristna under det första århundradet var just detta. Somliga blev faktiskt rätt otåliga. (2 Tessalonikerna 2:1, 2) För att hindra att den kristna förväntan avtog i intensitet skrev Paulus, Jakob, Petrus och Johannes å sin sida brev i vilka de uppmanade sina bröder att hålla sig andligen vakna, medan de tålmodigt väntade på Kristi ”närvaro” och ”Jehovas dag”. — Hebréerna 10:25, 37; Jakob 5:7, 8; 1 Petrus 4:7; 2 Petrus 3:1—15; 1 Johannes 2:18, 28.

Uppslagsverk som utgetts av kristenhetens historiker och teologer erkänner detta förhållande. Det auktoritativa franska katolska uppslagsverket Dictionnaire de la Bible förklarar i sitt utförliga tillägg: ”Det är meningslöst att till varje pris försöka förneka det tillstånd av förväntan på slutet som så tydligt kommer till uttryck i de flesta av Nya testamentets texter. ... I urkristendomen ... spelar förväntan på parousian [närvaron] en stor roll, och den löper genom hela NT [Nya testamentet].”

Men hur kommer det sig att somliga av kristenhetens teologer ”till varje pris försöker förneka det tillstånd av förväntan på slutet”, som var så uppenbart bland de första kristna? Det är utan tvivel för att rättfärdiga det tillstånd av andlig försoffning, som nu visar sig bland många så kallade kristna och deras andliga ledare. Hur skedde den här förändringen?

Hur förväntan kom att mattas av

Att den kristna förväntan kom att avta var en av följderna av det avfall som till och med hade börjat bli uppenbart innan Kristi apostlar dog. Aposteln Paulus påpekade att avfallet ”redan [var] verksamt” inom den kristna församlingen på hans tid. (2 Tessalonikerna 2:3, 4, 7) Några år senare varnade aposteln Petrus sina medkristna för ”falska lärare” och ”hånfulla människor” som skulle säga: ”Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.” — 2 Petrus 2:1; 3:3, 4.

Det är intressant att lägga märke till att den tillbörliga kristna förväntan levde vidare under en tid bland dem som trodde på den bibliska sanningen att Jesu utlovade ”närvaro” skulle förebåda att hans tusenåriga regering över jorden var nära förestående. Justinus Martyren (dog omkring år 165 v.t.), Irenaeus (dog omkring år 202) och Tertullianus (dog efter år 220) trodde alla på Kristi tusenårsregering och förespråkade ivrig förväntan på slutet på den nuvarande onda tingens ordning.

Allteftersom tiden gick och avfallet utvecklades, ersattes hoppet om tusenårsriket, då jorden skulle förvandlas till ett jordiskt paradis under Kristi rike, så småningom av en förväntan på något inbillat, som grundade sig på den grekiska filosofiska uppfattningen om en inneboende mänsklig odödlighet. Hoppet om paradiset överfördes från att gälla jorden till att gälla himmelen, dit man skulle komma när man dog. Den kristna förväntan på Kristi parousia eller närvaro och hans rikes ankomst avtog således. Så här resonerade man: ”Varför hålla sträng utkik efter tecknet på Jesu närvaro, när man kan hoppas på att vid döden få bli förenad med Kristus i himmelen?”

Att den kristna vaksamheten mattades av på det här sättet fick avfälliga kristna att organisera sig i en välorganiserad kyrka, som inte längre hade blicken fäst vid Kristi kommande parousia eller närvaro, utan i stället vid utsikten att få härska över sina medlemmar och om möjligt också över världen. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Den [skenbara] förseningen av parousian ledde till att förväntan om att den var nära förestående försvagades i fornkyrkan. I denna ’aveskatologiseringsprocess’ [försvagande av läran om de ”yttersta tingen”] ersatte den institutionella kyrkan alltmer det väntade gudsriket. Bildandet av den katolska kyrkan som en hierarkisk institution har ett direkt samband med de dalande förväntningarna om att parousian var nära förestående.”

Dödsstöten utdelas

Den ”kyrkofader” som gav den kristna vaksamheten dödsstöten var utan tvivel Augustinus från Hippo (354—430 v.t.). I sitt berömda verk, Om Guds stat, förklarade Augustinus: ”Den kyrka som nu är på jorden är både Kristi rike och himmelriket.”

The New Bible Dictionary förklarar den verkan denna syn hade på den katolska teologin: ”Ett utmärkande drag i den romersk-katolska teologin är identifieringen av Guds rike och Kyrkan i den jordiska gudomliga ordningen, en identifiering som i huvudsak är orsakad av Augustinus’ inflytande. Genom den kyrkliga hierarkin har Kristus gjorts verklig som Guds rikes Konung. Rikets område har samma gränser som gränserna för kyrkans makt och myndighet. Himmelriket utvidgas genom kyrkans mission och frammarsch i världen.”

Detta gjorde det helt onödigt att ”ständigt” vara ”vaksam” i fråga om det tecken som skulle visa att Guds rike var nära. Professor E. W. Benz bekräftar detta, när han skriver följande i The New Encyclopædia Britannica: ”Han [Augustinus] dämpade den ursprungliga förväntan om att Guds rike var omedelbart förestående genom att förklara att det redan, genom grundandet av kyrkan, hade börjat i den här världen; kyrkan är Guds rikes historiska ställföreträdare på jorden. Enligt Augustinus äger den första uppståndelsen hela tiden rum inom kyrkan i form av Dopets sakrament, genom vilket de trogna förs in i Guds rike.”

Augustinus var också den som slutgiltigt fick kristenheten att överge det bibliska hoppet om Jesu Kristi tusenåriga regering under vilken han skall återupprätta paradiset på jorden. (Uppenbarelseboken 20:1—3, 6; 21:1—5) The Catholic Encyclopedia medger: ”Sankt Augustinus kom slutligen till den övertygelsen att det inte blir något tusenårsrike. ... Sabbaten på tusen år, som följer på en sex tusen år lång historisk period, syftar på det eviga livet i dess helhet; talet tusen är med andra ord avsett att uttrycka fullkomlighet.” The Britannica Macropædia (1977) tillägger: ”För honom [Augustinus] hade millenniet blivit ett andligt tillstånd, som kyrkan kollektivt hade trätt in i vid pingsten. ... Man förväntade inte något omedelbart förestående övernaturligt ingrepp i historien.” Bönen ”tillkomme ditt rike” blev således meningslös för katoliker.

Medeltida mörker

Vi får veta att Augustinus’ tolkning ”blev en allmänt erkänd lära under medeltiden”. De kristna förväntningarna slog därför ett bottenrekord. Vi läser: ”I den medeltida kristenheten fick Nya testamentets eskatologi sin plats i ett dogmatiskt system i vilket de filosofiska grundvalarna först var platonistiska [från den grekiske filosofen Platon] och senare i väst aristoteliska [från den grekiske filosofen Aristoteles]. Traditionella uppfattningar om parousian, uppståndelsen och liknande kombinerades med grekiska föreställningar om själen och dess odödlighet. ... Medeltida kristendom ... [lämnade] inte mycket utrymme för den eskatologiska passionen. Men denna passion var inte död; den levde vidare inom vissa kätterska rörelser.” — Encyclopædia Britannica, 1970 års upplaga.

Den romersk-katolska kyrkan talar med ringaktning om sådana ”kätterska rörelser” och kallar dem ”millennielistsekter”. Dess historiker talar nedsättande om ”skräcken för år 1000”. Men vems fel var det att många bland gemene man var rädda för att världen skulle gå under år 1000? Den ”skräcken” var en direkt följd av den katolske ”helige” Augustinus’ teologi. Han påstod att Satan bands vid tiden för Kristi första ankomst. Och eftersom Uppenbarelseboken 20:3, 7, 8 säger att Satan skulle vara bunden i 1.000 år och sedan skulle ”släppas lös ... för att vilseleda alla nationerna” (The Jerusalem Bible), så var det inte så underligt att somliga människor på 900-talet var rädda för vad som kanske skulle komma att hända år 1000.

Den officiella romersk-katolska kyrkan fördömde naturligtvis denna ”skräck”, precis som den fördömde den cistercientiske abboten Joakim av Floris, som förutsade att den kristna tidsåldern skulle ta slut år 1260. År 1560, vid det femte laterankonsiliet, förbjöd slutligen påven Leo X uttryckligen alla katoliker att förutsäga när antikrist och den yttersta domen skulle komma. Straffpåföljden för att man överträdde den lagen var bannlysning!

Protestantisk bortrationalisering

Reformationen på 1500-talet med sin förmenta återgång till bibeln borde teoretiskt sett ha fått bevittna återuppvaknandet av kristen förväntan. Och det fick den också under en tid. Men i detta som i så många andra avseenden infriade inte reformationen sina löften. Den markerade inte en återgång till sann biblisk kristendom. De protestantiska kyrkor som blev resultatet av reformationen förlorade snabbt sin kristna vaksamhet och accepterade den nuvarande världen.

Vi läser: ”Men reformationens kyrkor blev snart institutionella territoriella [nationella] kyrkor, vilka i sin tur undertryckte förväntningarna om ändens tid, och på så sätt blev läran om de ’yttersta tingen’ ett tillägg till dogmatiken.” ”I den religiösa liberalism som framför allt bland protestanter och judar utvecklade sig mot slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet fanns det inte något utrymme för eskatologi. Den betraktades som en del av den traditionella religionens primitiva och föråldrade utstyrsel, som inte längre kunde accepteras under en tid av upplysning. De eskatologiska uppfattningarna övergavs nu nästan fullständigt, och en enkel odödlighet efter döden för själens del hölls fram som slutmålet för människan. Andra teologer omtolkade förväntan på Guds rike i etiska, kvasimystiska och sociala ordalag.” — Encyclopædia Britannica.

I stället för att hjälpa de kristna att ”ständigt” vara ”vaksamma” i fråga om Kristi närvaro och Guds rikes ankomst har således protestantiska teologer rationaliserat bort den sanna kristna förväntan. För många av dem kom ”Guds rike ... alltmer att uppfattas på ett individualistiskt sätt; det är nådens och fridens suveränitet i människors hjärtan”. För andra ”består rikets ankomst av den sociala rättfärdighetens och den kollektiva utvecklingens framåtskridande”. — The New Bible Dictionary (protestantisk).

Katolska förväntningar

Katolikerna borde åtminstone teoretiskt hålla andlig utkik efter Kristi närvaro. Trots Augustinus’ teologi, som gjorde slut på förväntan på Riket och hoppet om tusenårsriket för katoliker, finns den kristna plikten att hålla utkik efter Kristi återkomst fortfarande i den romerska kyrkans dogmatik. Vatikankongregationen för trossatser skickade till exempel ut ett brev, godkänt av påven Johannes Paulus II och daterat den 17 maj 1979, till katolska biskopar utöver världen. Det heter där: ”I enlighet med Skriften väntar kyrkan på ’det härliga uppenbarandet av Vår Herre Jesus Kristus’.”

Sådan är den katolska kyrkans lära i teorin. Men hur ofta får den genomsnittlige katoliken i praktiken höra prästen predika om behovet av att hålla utkik efter Kristi närvaro och Guds rikes ankomst? Själva syftet med det ovan citerade brevet från den romerska kurian var intressant nog att ”stärka de kristnas tro på sådant som har ifrågasatts”. Men varför har Kristi återkomst ifrågasatts av så kallade kristna? Skulle följande citat ur The New Encyclopædia Britannica kunna ge en ledtråd beträffande svaret? ”Kyrkan har länge försummat läror om hela de yttersta tingens område.” ”Sedan reformationen har den romerska kyrkan varit praktiskt taget immun mot eskatologiska rörelser.”

Kristen vaksamhet är inte död

Kristna förväntningar mattades av inom kristenhetens kyrkor på grund av att de övergav bibelns klara sanningar och valde att följa grekisk filosofi och den ”helige” Augustinus’ teologi. Följande artiklar kommer att visa att Guds sanna tjänare alltid har levt i förväntan på Kristi närvaro och att det nu finns ett folk som länge har bevisat sin kristna vaksamhet och som har återupptäckt ett underbart hopp som du också kan få. Läs därför vidare och be sedan ett Jehovas vittne hjälpa dig att ”ständigt” vara ”vaksam” i fråga om uppfyllelsen av det bibliska hoppet.

[Infälld text på sidan 5]

”Det är meningslöst att ... förneka det tillstånd av förväntan på slutet som så tydligt kommer till uttryck i de flesta av Nya testamentets texter”

[Bild på sidan 6]

Augustinus menade att kyrkan på jorden är Kristi rike

[Bild på sidan 7]

Påven Leo X förbjöd alla katoliker att förutsäga när den yttersta domen skulle komma

Lyckliga är de som befinns vara vakande!

”Lyckliga är dessa slavar som herren vid sin ankomst finner vakande!” — LUKAS 12:37.

1. Varför har Jehovas tjänare alltid hållit ”sig i förväntan på honom”, men vilken fråga kan man ställa beträffande kristenhetens kyrkor?

”JEHOVA är en domens Gud. Lyckliga är alla som håller sig i förväntan på honom.” (Jesaja 30:18, NW) Ända sedan Jehova tillkännagav att ormen slutgiltigt skulle besegras och människor befrias genom den utlovade Säden, har hans trogna tjänare levt i förväntan på att detta löfte skall gå i uppfyllelse. (1 Moseboken 3:15) Men hjälper kristenhetens teologer sina kyrkomedlemmar att vara ständigt vaksamma när det gäller denna slutliga befrielse från Satan och hans säd?

2. Varför bör ”nationerna” vara i förväntan på ”Silo”?

² I den profetia som Jakob uttalade på sin dödsbädd förutsade han att löftets säd skulle komma genom Juda stam. Jakob gav Säden det symboliska namnet Silo och sade att ”honom skall folkens lydnad tillhöra” (NW). Enligt den grekiska Septuagintaöversättningen skall Silo ”vara nationernas förväntan”. (1 Moseboken 49:10) ”Nationerna” bör så mycket mer hålla utkik efter Silo, eftersom Jehova sade till Jakobs farfar, Abraham: ”Förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig.” (1 Moseboken 22:18, NW) Men först måste denna säd, Silo eller Messias, komma till jorden som en Abrahams avkomling och födas i Juda stam.

En vaksam judisk kvarleva

3. Vad säger Lukas om det judiska folkets förväntan år 29 v.t., och bestyrker historien detta?

³ Den judiske historieskrivaren Lukas säger att ”i kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår” var ”folket ... förväntansfullt och alla överlade i sina hjärtan om Johannes [döparen]: ’Kan han möjligtvis vara den Smorde [hebreiska: Maschiʹach, Messias]?’” (Lukas 3:1, 15) Bestyrker profanhistorien detta uttalande av Lukas? I den nya engelska upplagan av History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ, skriven av Emil Schürer, frågas det: ”Förblev detta hopp [väntan på Messias] hela tiden levande bland folket?” Som svar heter det i boken: ”Under de sista förkristna århundradena, och i synnerhet under det första århundradet e. Kr., blev det ännu en gång mycket levande, som pseudepigraferna [judisk apokalyptisk litteratur], Qumran [Dödahavsrullarna], Josefos och evangelierna så bestämt visar. ... Synerna i Daniels bok ... övade ett djupt inflytande på utformningen av den messianska tanken.”

4, 5. a) Varför väntade judarna Messias vid den tidpunkten, och hur bekräftas detta? b) Vilket slags Messias väntade många judar, men för vilka uppenbarade Jehova den sanne Messias’ ankomst?

4 En bibelforskare skrev som kommentar till Matteus 2:2: ”Det rådde vid den tiden en allmän förväntan att någon märklig person skulle framträda i Judeen. Judarna såg ivrigt fram emot Messias’ ankomst. Genom att beräkna tiden efter den tidsangivelse som Daniel nämnde (kap. 9, v. 25—27) visste de att den tid närmade sig, då Messias skulle framträda.” Det kan också framhållas att de romerska historikerna Suetonius och Tacitus, såväl som de judiska historikerna Josefos och Filon, omtalar detta förväntansfulla tillstånd som rådde. Det franska verket Manuel Biblique, av Bacuez och Vigouroux (band 3, sidan 191), bekräftar detta, och det heter där: ”Folk visste att de sjuttio årsveckor som fastställts av Daniel närmade sig sitt slut; ingen blev förvånad över att höra Johannes döparen förkunna att Guds rike hade kommit nära.”

⁵ Det finns således historiska bevis för att judarna såg fram emot Messias’ eller den utlovade Sädens ankomst och för att denna förväntan berodde på att de var vaksamma när det gällde uppfyllelsen av en tidsprofetia.a (Daniel 9:24—27) Det är sant att de flesta judar under första århundradet som tillhörde olika sekter inom judaismen hoppades på en politisk Messias som, enligt The Concise Jewish Encyclopedia, ”skulle tillintetgöra Israels fiender och upprätta en fullkomlig era av fred och fulländning”. Men en kvarleva av trogna judar var uppmärksamma och väntade på den sanne Messias. Till dessa hörde Sakarias och Elisabet, Johannes döparens föräldrar, och vidare Simeon, Hanna, Josef och Maria. (Matteus 1:18—21; Lukas 1:5—17, 30, 31, 46, 54, 55; 2:25, 26, 36—38) För dessa, men inte för de religiösa ledarna inom judaismen, bekräftade Jehova vad Daniels tidsprofetia hade gjort det möjligt för dem att vänta på ”när tiden var fullbordad”, nämligen den utlovade Sädens eller Messias’ ankomst. — Galaterna 4:4.

De första kristnas vaksamhet

6. Hur uppfostrades unga judar, och hur hjälpte detta några att bli Jesu lärjungar?

⁶ Josef och Maria visste att det barn, Jesus, som de uppfostrade skulle bli Messias. I samband med hans uppfostran heter det i The New Encyclopædia Britannica: ”Jesus växte med största sannolikhet upp i den fromhet som uppodlades i hemmet och i synagogan (vilket inbegrep bibelstudium, lydnad för lagen, bön och förväntan på Messias’ slutliga ankomst).” Andra barn och ungdomar som uppfostrades hemma hos medlemmar av den trogna judiska kvarlevan fick det messianska hoppet ingjutet i sig, och denna rätta förväntan gjorde det möjligt för åtminstone några av dem att genast lyda kallelsen att bli Jesu lärjungar. — Markus 1:17—20; Johannes 1:35—37, 43, 49.

7. a) Lärde Jesus att Riket är inom den enskilde kristne? b) När det gäller vad skulle de kristna ständigt vara vaksamma?

⁷ Mot slutet av sin jordiska tjänst lärde Jesus sina lärjungar att ständigt vara vaksamma när det gällde hans framtida ”närvaro” och hans rikes ankomst. I The New Encyclopædia Britannica heter det: ”Dessa traditionella grundtankar om världens ände, den yttersta domen och Guds nya värld saknas inte i Jesu uttalanden som finns bevarade i evangelietraditionen. Således har Jesus inte på något sätt förändrat himmelriket till en rent religiös erfarenhet för den enskilda mänskliga själen eller gett den judiska eskatologiska förväntan känslan av en evolutionär process inneboende i världen eller av ett mål som är uppnåeligt genom mänskliga ansträngningar. ... Han varken delade eller uppmuntrade hoppet om en nationell messias ... , och han understödde inte heller zeloternas ansträngning att påskynda Guds rikes ankomst.” Nej, han gav de kristna ett tecken med många särdrag genom vilket de först skulle kunna förstå när Jerusalems förstöring var nära och sedan, mycket längre fram i tiden, urskilja tecknet på hans ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. — Matteus 24:3—25:46; Lukas 21:20—22.

8. Vad visar att Jesus inte trodde att han skulle komma in i sitt rike mycket snart? Vilket råd gav han därför sina efterföljare?

⁸ Fritänkare och till och med några av kristenhetens teologer hävdar att de första kristna trodde att Kristi parousia eller närvaro skulle inträffa under deras egen levnad. Några påstår rentav att Jesus själv trodde att han skulle komma in i sitt rike mycket snart. Men i sina liknelser om talenterna och minorna visade Jesus att det var först ”efter en lång tid” som han skulle återvända i kunglig makt och göra upp räkenskaperna med sina slavar, som han hade anförtrott sina tillhörigheter. (Matteus 25:14, 19; Lukas 19:11, 12, 15) Och i sin profetia om tecknet på hans ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning” medgav han att ”varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern”, hade vetskap om ”dagen och stunden” då änden skulle komma. Han tillade: ”Var alltså ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer.” — Matteus 24:3, 14, 36, 42.

9. Gav aposteln Paulus det intrycket att han trodde att Kristi närvaro var nära förestående då på hans tid? Förklara.

⁹ Angående de första kristnas tro att Kristi närvaro var nära heter det i ett vederhäftigt uppslagsverkb: ”Skälet till att anta att Paulus i 1 Tess. förväntade att parousian skulle komma snart är långt ifrån hållbart. Redan i 1 Tess. 5:10 räknade Paulus med möjligheten att han kunde dö. Möjligheten kan inte avfärdas att Paulus, när han talar om ’vi’ i 1 Tess. 4:15 och 17, identifierade sig själv med den sista generationen utan att nödvändigtvis anta att han själv tillhörde den.” I sitt andra brev till Timoteus framhöll Paulus klart och tydligt att han inte hyste något hopp om att få ta emot sin belöning förrän på ”den dagen”, dagen för Kristi ”tydliga framträdande” i sitt rike, då han, Kristus, skulle ”döma levande och döda”. — 2 Timoteus 4:1, 8.

10. Hur visade sig en rätt kristen vakenhet vara livsfrälsande för de kristna i Judeen under det första århundradet?

¹⁰ De kristna skulle förbli vaksamma i sin väntan på Jesu Kristi närvaro och hans rikes ankomst. En rätt kristen vakenhet gjorde det möjligt för de kristna i Judeen att förstå det tecken som Jesus hade gett angående den annalkande förstöringen av Jerusalem. (Lukas 21:20—24) När Cestius Gallus gick till angrepp mot Jerusalem år 66 v.t., utnyttjade de vaksamma kristna hans plötsliga, oförklarliga tillbakadragande och flydde från staden såväl som från den omgivande trakten, Judeen. Enligt de tidiga kyrkohistorikerna Hegesippus, Eusebios och Epifanios flydde de kristna i Judeen över Jordan till en plats som kallades Pella. Genom att de var andligen klarvakna räddades de från döden eller från att råka i fångenskap, när de romerska härarna återvände år 70 v.t. under härföraren Titus’ ledning och förstörde Jerusalem. Så lyckliga dessa kristna måste ha varit över att de hela tiden hållit sig vaksamma!

De kristnas förväntan efter år 70 v.t.

11, 12. Vad skulle vara den rätta inställningen för de kristna efter Jerusalems förstöring år 70 v.t., och hur skulle denna inställning skydda dem?

¹¹ Eftersom Jesu närvaro skulle inträffa först ”efter en lång tid”, vad skulle då vara den rätta inställningen för de kristna efter Jerusalems förstöring år 70 v.t. och under århundradena fram till ändens tid? Skulle de kristnas förväntan svalna, ”läggas på is”, så att säga? Nej, det skulle den inte! Aposteln Johannes’ tre brev och Uppenbarelseboken eller Apokalypsen skrevs alla efter år 70 v.t. Johannes varnar i sitt första brev för ”antikrist” och uppmanar de kristna att förbli i gemenskap med Kristus i sin väntan på hans ”närvaro” och hans tydliga framträdande, då han görs uppenbar. (1 Johannes 2:18, 28; 3:2) I alla tre breven varnar Johannes för avfällingar. När det gäller Uppenbarelseboken är den från början till slut inriktad på Kristi ankomst i hans rikes härlighet, och det näst sista uttalandet i den lyder: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — Uppenbarelseboken 22:20.

¹² De kristna måste vara parousia-inriktade. Det betyder att de dag för dag måste leva i förväntan på Kristi ”närvaro”. Ernst Benz, professor i kyrkohistoria, skriver: ”De ’yttersta tingen’ var de ting som kom först, i angelägenhetsgrad, för de trogna i den tidiga kyrkan. Det centrala innehållet i deras tro och deras hopp var det kommande Guds rike.” Även om Riket inte skulle komma i de kristnas livstid, skulle denna rätta inställning av förväntan skydda dem mot att bli andligen dåsiga och bli en del av Satans värld. — 1 Johannes 2:15—17.

13, 14. Vilka två ytterlighetsriktningar fanns bland de avfälliga kristna under 100-talet och 200-talet v.t.?

¹³ När avfälligheten utvecklades efter apostlarnas död, fick somliga onekligen felaktiga tankar om hur nära Kristi ankomst i sitt rike var. Således säger C. J. Cadoux i sitt verk The Early Church and the World: ”Irenaeus [100-talet v.t.] och Hippolytos [senare delen av 100-talet och början av 200-talet v.t.] trodde båda att det var möjligt att med ett visst mått av exakthet räkna ut tidpunkten då slutet skulle komma.” Några trodde, på grund av en felaktig kronologi, att 6.000 år av människans historia i det närmaste hade gått och att det sjunde millenniet inom kort skulle börja. De hade naturligtvis fel. Men de försökte åtminstone hålla sig andligen vakna.

¹⁴ Å andra sidan förlorade de flesta avfälliga kristna all känsla av angelägenhet och förväntan när det gällde Riket. I Theological Dictionary of the New Testament får vi följande upplysning: ”Influerade av Platons metafysik [filosofi] och stoikernas etik gör de kristna apologeterna [”kyrkofäderna” på 100-talet och början av 200-talet] föga bruk av begreppet Guds rike. I den mån de har en eskatologi domineras den av tanken på den enskilde kristnes fullkomning. ... Grekernas uppfattningar om odödlighet, evigt liv och kunskap är viktigare än den bibliska uppfattningen om [Guds rike]. ... Det är likadant hos Origenes [omkr. 185—254 v.t.], ... där finns det nästan inte alls något rum för det bibliska budskapet om Guds rike.”

15. Vilken inställning lade sig de etablerade kyrkorna till med i fråga om läran om ”de yttersta tingen”, allteftersom avfälligheten utvecklades?

¹⁵ I huvudsak är detta den inställning som varit förhärskande under århundradenas lopp bland de så kallade kristna kyrkorna. I Encyclopædia Britannica påvisas det: ”Sedan den romerske kejsaren Konstantins tid (död år 337) har det politiska erkännandet av kristendomen förståtts som ett förverkligat hopp om Kristi rike. Futuristisk eskatologi fortsatte att existera i de nedtryckta underjordiska sekterna.” ”Under perioden före 1500-talets reformation anklagade kätterska grupper ... den romerska kyrkan för att svika den ursprungliga eskatologiska förväntan på nära förestående ting.”

Lyckliga är de som befinns vara vakande

16. Vilka grupper framträdde på 1800-talet, och vad trodde somliga av dem?

¹⁶ Eftersom ”de mera etablerade kristna kyrkorna” inte längre var vaksamma när det gällde Kristi närvaro och den stund då han skulle få motta Rikets makt, överläts den saken åt vad dessa kyrkor kallade ”kätterska grupper”. Under 1800-talet framträdde flera sådana grupper i länder där bibeln och medel att studera den fanns tillgängliga för folk i allmänhet. De traditionella kyrkorna, för vilka alla läror om ”de yttersta tingen” hade blivit meningslösa, kallade föraktfullt sådana grupper adventister eller millennialister på grund av att sådana grupper var vaksamma när det gällde Kristi ”andra advent” eller ”andra ankomst” och trodde att Kristus skulle regera i tusen år. Många av dessa grupper förväntade att Kristus skulle komma tillbaka till jorden för att upprätta sitt tusenårsrike. Några av dem räknade ut att Kristi andra ankomst skulle inträffa år 1835 (irvingianerna i England), år 1836 (Bengels efterföljare i Tyskland), år 1843 (Millers efterföljare i Förenta staterna) och år 1889 (en mennonitisk grupp i Ryssland).

17, 18. Hur reagerade kristenhetens etablerade kyrkor, men vad sade Jesus att han skulle söka efter ”vid sin ankomst”?

¹⁷ Naturligtvis gladde sig de ”mera etablerade kristna kyrkorna”, när dessa förutsägelser visade sig vara felaktiga. Den katolska och den ortodoxa kyrkan och de förnämsta protestantiska kyrkorna gjorde sannerligen inga sådana misstag. För dem var läran om ”de yttersta tingen” ”meningslös”. De hade för länge sedan upphört med att ”vara ständigt vaksamma”. — Markus 13:37.

¹⁸ Men ändå sade Jesus till sina lärjungar: ”Lyckliga är dessa slavar som herren vid sin ankomst finner vakande! ... Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara till att oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så!” — Lukas 12:37—43.

19, 20. a) Vilken grupp framträdde på scenen på 1870-talet, och varför tog de avstånd från andra grupper? b) Vilken tidskrift blev denna grupps officiella organ, och hur har denna tidskrift varit till hjälp för ett växande antal sanna kristna?

¹⁹ Bland de så kallade kätterska grupper som var vaksamma när det gäller tecknet på Kristi återkomst under den sista tredjedelen av 1800-talet var en bibelstudiegrupp som Charles Russell i Pittsburgh i Förenta staterna presiderade över. Russell skrev: ”Tiden från 1870 till 1875 var en tid av ständig tillväxt i nåd, i kunskap och i kärlek till Gud och hans ord. ... Emellertid kommo vi då ej längre än till att se de yttre konturerna av Guds plan och till att förkasta många länge omhuldade villfarelser. ... Vi kände oss storligen bedrövade över adventisternas villfarelse, vilka väntade Kristus i köttet.”

²⁰ Russell och hans medförbundna förstod snabbt att Kristi närvaro skulle vara osynlig. De tog avstånd från andra grupper, och år 1879 började de publicera och ge ut andlig mat i Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence. Redan under det första utgivningsåret pekade denna tidskrift, genom en på bibeln grundad sund beräkning, fram emot året 1914 som ett epokgörande år i bibelns kronologi. Så lyckliga dessa kristna var över att de, när Kristi osynliga närvaro började år 1914, hade befunnits vakande! I mer än 100 år har denna tidskrift, som nu kallas Vakttornet förkunnar Jehovas rike, hjälpt ett ständigt växande antal sanna kristna att följa maningen: ”Ta er ständigt i akt, håll er vakna.” (Markus 13:33) Hur detta har gått till skall vi begrunda i nästa artikel.

[Fotnoter]

Några repetitionsfrågor

□ Vad bevisar att judarna under det första århundradet väntade på Messias?

□ Hur var vakenhet till hjälp för de kristna i Judeen?

□ Vilken verkan hade avfälligheten på den kristna förväntan?

□ Vilket slags slav skulle Kristus söka efter då ändens tid närmade sig?

□ Vilken grupp av kristna uppfyllde dessa krav, och med hjälp av vilken tidskrift gjorde de det?

[Bild på sidan 12]

Utgivarna av denna tidskrift har alltid varit vaksamma

Håll er redo!

”Håll er redo, ... därför att i en stund då ni inte håller det för troligt kommer Människosonen.” — LUKAS 12:40.

1. Vad sade Kristus om behovet att vara ständigt vaksam?

JESUS KRISTUS uppmanade sina efterföljare att vara vaksamma. Han sade till exempel: ”Se er alltså för; jag har sagt er allt på förhand. ... Och då skall de se Människosonen komma i skyar med stor kraft och härlighet. ... Om denna dag eller den stunden har ingen vetskap, varken änglarna i himmelen eller Sonen, ingen utom Fadern. Ta er ständigt i akt, håll er vakna, för ni vet inte när det är den fastställda tiden. Det är som en man som reste utomlands, som lämnade sitt hus och överlät myndigheten åt sina slavar, gav var och en hans arbete och befallde dörrvaktaren att ständigt vara vaksam. Var alltså ständigt vaksamma; ni vet ju inte när husets herre kommer, om det blir sent på dagen eller vid midnatt eller då tuppen börjar gala eller tidigt på morgonen; så att han, när han plötsligt kommer, inte skall finna er sovande. Men vad jag säger er, det säger jag till alla: Var ständigt vaksamma.” — Markus 13:23—37.

2. Varför förutsätter mönsterbönen vaksamhet, men hur har kristenhetens kyrkor försvagat förväntan på Riket?

² De föregående artiklarna har gett en mängd bevis från neutrala källor för att kristenhetens kyrkor inte har varit ”ständigt vaksamma”. Enligt The Catholic Encyclopedia har de försvagat förväntan på Riket genom att hävda att ”Guds rike betyder ... att Gud regerar i våra hjärtan” och har på så sätt tagit bort hela meningen med mönsterbönen eller Fader vår. Likväl heter det i The New Encyclopædia Britannica: ”Den begäran som Fader vår innehåller förutsätter den djupt oroande omständigheten att Guds namn och vilja missbrukas och att hans rike ännu inte har kommit.” Ja, mönsterbönen förutsätter vaksamhet. I synnerhet när det gäller vilka ting skulle de kristna vara vaksamma?

”Vaksamma” — när det gäller vad?

3. Varför kunde de kristna inte ignorera tidsfaktorn?

³ En närmare granskning av bibelns profetior om ”de yttersta tingen” uppenbarar exakt vad de kristna skulle vänta vaksamt på. För det första fick de inte förlora tidsfaktorn ur sikte, för Jesus Kristus talade om en ”fastställd tid” som bara hans Fader hade vetskap om. (Markus 13:32, 33) Dessutom talade Jesus om för sina lärjungar att Jerusalem skulle ”av nationerna trampas under fötterna, tills nationernas fastställda tider blir fullbordade”. (Lukas 21:24) Tydligtvis gav Jesus sina efterföljare denna upplysning för att hjälpa dem att identifiera ändens tid, för den ingår som en del av det svar han gav på frågan: ”Lärare, när skall dessa ting i själva verket hända, och vad skall vara tecknet då dessa ting är bestämda att inträffa?” — Lukas 21:7.

4. När det gällde vilket ”tecken” skulle de kristna vara ständigt vaksamma?

⁴ Förutom att de kristna skulle vara uppmärksamma på tidsfaktorn skulle de också vara vaksamma när det gällde det begärda ”tecknet”, som också omnämns i Matteus 24:3 och Markus 13:4. Detta av många delar sammansatta tecken — som bland annat gällde internationella krig, hungersnöd, jordbävningar, farsoter och förföljelse av sanna kristna — skulle stämma överens med uppfyllelsen av tidsprofetiorna för att därmed identifiera den ”generation” som ”visst inte [skulle] försvinna” förrän allt det som skulle inträffa i ändens tid verkligen ägde rum. — Lukas 21:10—12, 32.

5. Hur skulle Kristus vara med sina sanna efterföljare århundrade efter århundrade, men var detta allt han avsåg, när han gav tecknet på sin ”närvaro”?

⁵ Vilka viktiga händelser förbundna med ”avslutningen på tingens ordning” skulle förkunnas genom detta tecken? Jesu lärjungar frågade honom: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro [grekiska: parousiʹa]?” (Matteus 24:3) Vad skulle Kristi ”närvaro” innebära? Den skulle innebära mycket mera än att han andligen var med sina sanna efterföljare då de kom tillsammans eller utförde sitt uppdrag att göra lärjungar. Han skulle på detta sätt stödja sina efterföljare århundrade efter århundrade. (Matteus 18:20; 28:18—20) Till och med kristenhetens teologer medger att ordet ”närvaro” fick en särskild innebörd. I The New International Dictionary of New Testament Theology heter det: ”Tanken på parousian blir nu införlivad med kyrkans förväntan på Kristi framträdande vid tidsålderns slut.” De kristna grekiska skrifterna uppmanar från början till slut de kristna att leva i förväntan på Kristi närvaro. — Matteus 24:3, 27, 37, 39; Jakob 5:7, 8; 2 Petrus 3:3, 4; 1 Johannes 2:28; Uppenbarelseboken 1:7; 22:7.

6. a) Vad skulle Kristi närvaro innebära för denna onda tingens ordning? b) Hur skulle Kristi närvaro påverka de smorda kristna som hade dött trogna och dem som då fortfarande levde på jorden?

⁶ Kristi närvaro skulle betyda ingenting mindre än ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3; Markus 13:4) Den skulle innebära att den nuvarande onda tingens ordning hade kommit in i ”ändens tid” eller ”de yttersta dagarna” för den. (Daniel 12:4, 9; 2 Timoteus 3:1—5) Den skulle innebära att Kristus hade blivit befalld av sin Fader att härska som kung över jorden mitt ibland sina fiender. (Psalm 110:2; 2:6—9; Uppenbarelseboken 11:15—18) Innan Kristus började döma världen i allmänhet skulle han inspektera sin egen församling och uppväcka de smorda kristna som hade dött trogna. (1 Korintierna 15:21, 23; 1 Tessalonikerna 2:19; 3:13; 4:13—17; 2 Tessalonikerna 2:1) De smorda kristna, som då fortfarande levde på jorden och troget verkade som Kristi ”slav” genom att hålla sig andligen vakna och dela ut andlig ”mat i rätt tid”, skulle Kristus sätta ”över alla sina tillhörigheter” eller Rikets intressen på jorden. (Matteus 24:45—47; Lukas 12:42—44) Denne ”trogne och omdömesgille slav” skulle med nödvändighet ta del i och övervaka ett världsvitt arbete med att predika ”dessa goda nyheter om riket”. Därpå skulle ”slutet” komma. — Matteus 24:14.

7. När det gällde vilket annat tecken skulle de kristna vara ständigt vaksamma även under Kristi närvaro, och varför skulle de fortsätta att be om att Guds rike skulle ”komma”?

⁷ De sanna kristna skulle vara ”ständigt vaksamma” när det gällde alla dessa ting som skulle bevisa att de levde i tiden för Kristi närvaro och ”avslutningen på tingens ordning”. Men även under ”ändens tid” skulle de vara ständigt vaksamma när det gällde ”Människosonens tecken”, att han skulle ”komma” för att verkställa domen över Satans onda tingens ordning. (Matteus 24:30, 44; Markus 13:26, 35; Lukas 12:40; 21:27; 2 Tessalonikerna 1:7—10) Även om han skulle vara närvarande och hans rike redan skulle ha upprättats, skulle således både han och hans rike fortfarande med nödvändighet ”komma” och ”krossa och göra slut” på nationerna och rikena i Satans värld. (Daniel 2:44) Detta förklarar varför Kristus tillade följande ord sedan han angett de olika ting som skulle ingå i ”tecknet” på hans närvaro: ”När ni ser dessa ting inträffa, [vet ni] att Guds rike är nära.” (Lukas 21:31) Ja, även under Kristi närvaro skulle de kristna fortfarande be om att Guds rike skulle komma, och de skulle fortfarande behöva ta sig i akt och hålla sig vakna för den fastställda tiden för ”slutet” och deras ”befrielse”. — Markus 13:7, 29, 32—37; Lukas 21:9, 28.

Vilka har bevisat sig vara ”vaksamma”?

8. Gör en sammanfattning av det som de kristna ständigt skulle vänta vaksamt på.

⁸ Vi har just sett att de kristna skulle leva i förväntan på slutet på ”nationernas fastställda tider”. De skulle vara vaksamma när det gällde tecknet på Kristi ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. De skulle vänta på uppståndelsen för de smorda kristna som hade dött trogna och på en klar identifiering av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass som skulle sättas över Kristi rikes jordiska intressen. Och slutligen — denne ”slav” skulle fortsätta att dela ut andlig mat, samtidigt som den skulle ta ledningen i att predika ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden” innan ”slutet” kom. ”Människosonens tecken” skulle komma till synes, då han ”kom” för att tillintetgöra Satans onda tingens ordning.

9. Vilka bevisade sig vänta vaksamt på slutet på ”nationernas fastställda tider”, och hur hjälpte Zion’s Watch Tower de kristna att hålla sig andligen vakna?

⁹ Vilka har bevisat sig vara ”vaksamma” när det gäller alla dessa ting? Så tidigt som år 1876 hade Charles T. Russell från Pittsburgh i Pennsylvania i USA uppmärksamt väntat på slutet på ”nationernas fastställda tider”, eller ”hedningarnas tider”. Det året publicerade han en artikel betitlad ”Hedningarnas tider: När slutar de?” I den artikeln sade han att ”de sju tiderna kommer att sluta 1914 e. Kr.” Från år 1880 och framåt publicerades denna upplysning i Zion’s Watch Tower. I numret för mars 1880 hette det: ”’Hedningarnas tider’ sträcker sig till 1914, och [Guds] himmelska rike kommer inte att till fullo utöva makten förrän då.” Det är sant att de bibelforskare som skrev dessa artiklar inte just då hade den exakta bibliska och historiska förståelsen av vad slutet på dessa ”nationernas fastställda tider” i verkligheten skulle innebära, så som vi förstår dessa ting i dag.a Men det viktiga är att de var ”vaksamma” och hjälpte sina medkristna att hålla sig andligen vakna.

10. Hur klargjordes den verkliga innebörden i Kristi ”närvaro”?

¹⁰ Denna grupp av bibelforskare som var förbundna med Charles Russell och tidskriften Zion’s Watch Tower hjälpte också uppriktiga kristna att förstå att Kristi ”närvaro” skulle ske osynligen och att han inte skulle återvända till jorden för att i kött och blod regera som kung. De riktade ständigt sin herres ”tjänstefolks” uppmärksamhet på de världshändelser som hade samband med ”tecknet” på Kristi närvaro och ”ändens tid”.

11. a) Vad hade man då inte full insikt om beträffande de jordiska rikena och beträffande att smorda kristna skulle ”ryckas bort”? b) Vilken bättre förståelse har vi nu av Daniel 2:44 och 1 Tessalonikerna 4:15—17?

¹¹ Det medges att man trodde att Rikets upprättande i himlarna skulle innebära att de jordiska rikena omedelbart skulle tillintetgöras och att de smorda kristna skulle ”ryckas bort” för att bli förenade med de avlidna smorda kristna som skulle få uppstå vid tiden för Kristi närvaro. (2 Tessalonikerna 2:1) Men vem kan klandra dem för att de då inte helt och fullt förstod att det måste ske ett stort insamlande verk mellan början och slutet på uppfyllelsen av Daniel 2:44, eller att detta att de skulle ”ryckas bort”, som det sägs i 1 Tessalonikerna 4:15—17, åsyftar att de smorda som dör efter det att den första uppståndelsen har börjat omedelbart får uppstå? — 1 Korintierna 15:36, 42—44; Romarna 6:3.

12. a) Vad förväntade Kristus att han skulle finna sin trogne ”slav” vara i färd med att göra, då han kom för att inspektera sitt husfolk, och vem eller vilka fann han vara i färd med att göra så? b) Vad har den trogne ”slavens” klass fortsatt att göra sedan dess?

¹² Vi förstår dessa ting i dag tack vare det allt starkare ljus som har lyst på Guds ord förmedelst ”den trogne och omdömesgille slavens” klass. (Ordspråksboken 4:18) Beträffande denne ”slav” sade Jesus: ”Vem är i själva verket den trogne och omdömesgille slaven, som hans herre har satt över sitt tjänstefolk till att ge dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så. Jag säger er i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” (Matteus 24:45—47) När den på tronen uppsatte Herren Jesus inspekterade sitt husfolk år 1919, fann han den grupp av kristna som var förbunden med tidskriften Vakttornet och som lojalt strävade efter att vara ”ständigt vaksam” med hjälp av andlig ”mat i rätt tid”. Denna ”slav”-klass har troget fortsatt ända fram till denna dag att sörja för andlig mat för att på så sätt ge sin herres ”tjänstefolk” och dess följeslagare möjlighet att följa maningen: ”Ta er ständigt i akt, håll er vakna.” — Markus 13:33.

Vakenhet eller lättja?

13. Vilka frågor bör de som kritiserar Jehovas vittnen ställa sig?

¹³ Det är lätt för de etablerade kyrkorna i kristenheten och för andra människor att kritisera Jehovas vittnen på grund av att de i sina publikationer ibland har sagt att vissa ting skulle kunna inträffa vid någon viss bestämd tidpunkt. Men är inte vittnenas handlingssätt i överensstämmelse med Kristi befallning att vi skall ”vara ständigt vaksamma”? (Markus 13:37) Har å andra sidan kristenhetens kyrkor uppmuntrat till kristen vaksamhet genom att förkunna att Riket är detsamma som ”att Gud regerar i våra hjärtan”? Har de inte i stället uppmuntrat till andlig lättja genom att betrakta förväntan på ”slutet” eller ”änden” som någonting ”meningslöst” eller som ”en betydelselös myt”? Har de avfällingar som hävdar att ”de yttersta dagarna” började vid pingsten och omfattar hela den kristna eran främjat kristen vaksamhet? Har de inte snarare ingjutit en andlig sömnaktighet?

14. Vilka exempel finns det på forntida trogna Jehovas tjänare som var alltför ivriga att få se Guds uppsåt gå i fullbordan?

¹⁴ Det är sant att några förväntningar som verkade ha sitt stöd i bibelns kronologi inte förverkligades vid den väntade tidpunkten. Men är det inte långt bättre att göra några misstag på grund av en alltför stor iver att se Guds uppsåt gå i fullbordan än att sova andligen när det gäller uppfyllelsen av bibelns profetior? Gjorde inte Mose en felberäkning på 40 år i sitt försök att handla innan tiden var inne att befria Israel från dess betryck? (1 Moseboken 15:13; Apostlagärningarna 7:6, 17, 23, 25, 30, 34) Var inte Kristi apostlar alltför ivriga att få se Riket upprättat, för att inte tala om deras fullständiga missuppfattning om vad Riket i verkligheten är? (Apostlagärningarna 1:6; jämför Lukas 19:11; 24:21.) Var inte de smorda kristna i Tessalonika otåliga när det gällde att få se ”vår Herre Jesu Kristi närvaro” och ”Jehovas dag”? — 2 Tessalonikerna 2:1, 2.

15. Vilka exempel visar att det inte är oskriftenligt att använda kronologi i sitt försök att avgöra när Guds uppsåt skall gå i fullbordan, och vad har många trogna tjänare åt Jehova utropat förr och nu?

¹⁵ Det finns ingenting i grunden oskriftenligt i att använda kronologi i sitt försök att lära känna ”den fastställda tiden” för uppfyllelsen av Guds uppsåt. (Habackuk 2:3, NW) Daniel räknade ut när Jerusalems ödeläggelse skulle upphöra. (Daniel 9:1, 2) Den trogna judiska kvarlevan under det första århundradet levde i förväntan på Messias’ ankomst på grund av att den med hjälp av profetiorna räknade ut när en tidsperiod skulle vara slut. (Daniel 9:25; Lukas 3:15) De kristna som levde i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet kunde långt före år 1914 leva i förväntan på att Guds rike skulle börja härska, eftersom de räknade ut när ”nationernas fastställda tider” skulle sluta. (Lukas 21:24; Daniel 4:13, 14) Det var därför förståeligt att man försökte använda andra tidsangivelser i bibeln för att försöka finna när de ting som man hoppats och väntat på så länge kunde bli verklighet. Trogna tjänare åt Jehova utropade i forna tider: ”Hur länge, o Jehova?” — Jesaja 6:11; Psalm 74:10; 94:3; NW.

”Håll er redo” — varför?

16. a) Bör Markus 13:32 förstås så att vi inte får visa något intresse för när slutet skall komma? b) Vilket ”tecken” är synligt, men vilket annat ”tecken” väntar vi på?

¹⁶ Eftersom Jesus så klart framhöll att ingen människa kunde ha vetskap om ”denna dag” eller ”den stunden”, då Fadern skall beordra sin Son att ”komma” mot Satans onda tingens ordning, kan någon fråga: ”Varför är det så angeläget att leva i förväntan på slutet?” Det är angeläget därför att Jesus i praktiskt taget samma andetag tillade: ”Ta er ständigt i akt, håll er vakna. ... Var alltså ständigt vaksamma.” (Markus 13:32—35) ”Tecknet” på Jesu parousia har varit synligt sedan år 1914. Vi väntar nu på ”Människosonens tecken”, då han ”kommer” som Jehovas skarprättare.

17, 18. a) Varför beordrade Jesus de kristna under det första århundradet att fly från Jerusalem så snart de såg tecknet på stadens nära förestående förstöring? b) Varför skulle det vara farligt att bortförklara allvaret i vår tid?

¹⁷ När Jesus under det första århundradet gav de kristna i Judeen ett tecken varigenom de skulle veta när tiden var inne för dem att fly från Jerusalem, hävdade han bestämt att det var nödvändigt att handla ögonblickligen. (Lukas 21:20—23) Varför all denna brådska, när det gick närmare fyra år från det att tecknet visade sig år 66 v.t. fram till dess den faktiska förstöringen av Jerusalem ägde rum år 70 v.t.? Det berodde på att Jesus visste att de, om de dröjde, skulle skjuta upp sin flykt och till sist tas till fånga av de romerska härarna.

¹⁸ På liknande sätt skulle det vara i högsta grad farligt för nutida kristna att bortförklara allvaret i vår tid och lägga sig till med en maklig attityd som återspeglar tvivel på att slutet är nära.

19. Vilken varning gav Petrus och Jesus?

¹⁹ Kristi parousia eller närvaro har nu pågått i 70 år, och den stund då han skall ”komma” för att på ”Jehovas dag” verkställa domen över Satans värld närmar sig med hast. Aposteln Petrus säger att denna dag skall ”komma som en tjuv”, och han tillägger att vi bör ”vänta på Jehovas dags närvaro och ständigt ha den i tankarna”. (2 Petrus 3:10—12) Jesus varnade oss också och sade: ”Ge akt på er själva, att aldrig era hjärtan blir nertyngda av frosseri och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen oförmodat i ett nu kommer över er som en snara. ... Håll er då vakna.” — Lukas 21:34—36.

20. Vad bör vi vara tacksamma för, och hur kommer en rätt kristen förväntan att skydda oss?

²⁰ Hur lyckliga och hur tacksamma bör inte Jehovas vittnen vara för att de har hållits andligen vakna av den trogne och vaksamme ”slavens” klass! En rätt kristen förväntan kommer att skydda oss under dessa farofyllda ”yttersta dagar” och kommer att driva oss till att nitiskt ta del i att predika ”dessa goda nyheter om riket”. Därigenom kommer vi att hjälpa andra att ständigt vara vaksamma och överleva in i den nya tingens ordning, där ”rättfärdighet [skall] bo”. — 2 Timoteus 3:1—5; Matteus 24:14; 2 Petrus 3:13.