Vad bibeln säger
Finns det något försvar för Judas Iskariot?
I SAMBAND med påskfirandet 1977 talade en schweizisk professor till en grupp protestantiska kyrkomedlemmar och försvarade Judas Iskariots förräderi av Jesus. Han sade att ett förräderi kan vara antingen ”till skada” eller ”till nytta” och hävdade att Judas’ förräderi var ”till nytta”, eftersom det satte ”frälsningens hjul i rörelse”. Enligt den här professorns åsikt borde Judas ”bli befriad från sin roll som syndabock”.
På liknande sätt uppställde den tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe på 1700-talet den teorin att Judas handlade i tro för att tvinga Jesus att hålla på sin rätt mot de romerska makthavarna och göra anspråk på sin rättmätiga ställning som judarnas kung. Han hävdade att Jesu ovillighet att utnyttja det tillfälle som Judas erbjöd honom gjorde att förräderiet tog en olycklig vändning.
Andra säger att Judas inte med rätta kan dömas för att han uppfyllde vad de inspirerade hebreiska skrifterna hade förutsagt. (Ps. 41:10; 55:13, 14; 69:26; 109:8; Apg. 1:16—20) Gör vi rätt om vi försvarar Judas?
Innan Jesus utvalde sina 12 apostlar, tillbringade han ”hela natten i bön till Gud”. (Luk. 6:12, 13) Den ansvarsfulla ställningen som apostel skulle helt logiskt inte anförtros åt någon som var ond eller som var svag i tron. Att Judas blev utvald till att vara en av de 12 visar således att både Gud och Jesus godkände honom vid det tillfället. Dessutom blev han betrodd med att ta hand om Jesu och de 12 apostlarnas gemensamma ekonomi. Det tyder på att han vid den tidpunkten var pålitlig, i synnerhet som Matteus var van att handskas med pengar och siffror men ändå inte fick det här uppdraget. — Matt. 10:3; Joh. 12:6.
Men visar inte Johannes 6:64 att Judas hade varit otrogen från den tidpunkt då Jesus utvalde honom till att vara en av de 12 apostlarna? Den här versen säger: ”Från början visste nämligen Jesus ... vem den var som skulle förråda honom.” Bibeln beskriver emellertid också djävulen som syndfull ”alltifrån början”. (1 Joh. 3:8) I det senare fallet betyder inte det att djävulen var syndfull från sin skapelse som en trogen Guds son, utan från början på sin kurs av uppror mot Gud. I Judas Iskariots fall visste Jesus på liknande sätt ”från början” eller från det Judas började sin onda kurs att Judas var den som skulle förråda honom. Andra anade inget, för vi påminner oss att de 11 trogna apostlarna strax före förräderiet ännu inte hade insett att Judas var den blivande förrädaren. — Joh. 13:27—30.
Judas vände sig till de främsta prästerna och erbjöd sig att överlämna Jesus till dem för 30 silvermynt. Då prästerna gick med på detta, ”sökte han [Judas] ständigt efter ett lämpligt tillfälle att förråda honom”. (Matt. 26:15; Mark. 14:10, 11) Förräderiet var alltså planerat i förväg och var en överlagd handling, inte en handling som begicks impulsivt i ett svagt ögonblick. Lukas 22:3 säger att ”Satan trängde in i Judas”, sannolikt i den meningen att den förrädiske aposteln gav vika för djävulens vilja och lät sig användas som Satans verktyg. Det förutsagda förräderiet hjälpte visserligen till att identifiera den sanne Messias, men det var inte nödvändigt för att sätta ”frälsningens hjul i rörelse”. Människans frälsning var beroende av att Jesu blod blev utgjutet, inte av att han blev förrådd.
Längre fram insåg Judas vad han hade gjort, och sedan han utan framgång försökt lämna tillbaka de 30 silvermynt, som han hade fått för att förråda Jesus, slängde han dem i templet och begick självmord. Om Judas hade handlat troget i hopp om att kunna utföra något gott, skulle han då ha understått sig att ta betalt för sina tjänster? Då Jesus gav anvisningar till de 12, betonade han särskilt den principen att de skulle göra gott utan att vänta sig ekonomisk belöning. Han sade: ”Ni har fått för intet, ge för intet.” (Matt. 10:8) Vidare är det knappast troligt att en person som är övertygad om att han har gjort något förtjänstfullt skulle ta livet av sig. Judas erkände till och med för de främsta prästerna: ”Jag syndade då jag förrådde rättfärdigt blod.” — Matt. 27:1—5.
Var de andra apostlarna också förrädare?
Den schweiziske professorn, som nämndes i inledningen till den här artikeln, fortsatte och slätade över det allvarliga i Judas’ handling genom att säga att de andra apostlarna i själva verket inte var ett dugg bättre. Han hävdade att de också var förrädare, eftersom de svek den judiska religionen för att bli kristna. Är det sant?
Apostlarna var judar, födda under den mosaiska lagen och förpliktade att hålla den. Jesus ringaktade aldrig lagen. Han sade: ”Tänk inte att jag har kommit för att omintetgöra lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att omintetgöra utan för att uppfylla.” (Matt. 5:17) Efter Jesu död och uppståndelse var judarna inte längre förpliktade att hålla den mosaiska lagen. (Kol. 2:13, 14) Apostlarna svek inte den sanna religionen som Gud en gång gav Israel; de bemödade sig helt enkelt om att hålla jämna steg med den framåtskridande kunskapen.
Judas, å andra sidan, visade verkligen ringaktning för Mose lag. Lagen översåg sannerligen inte med att han var en tjuv. Inte heller sanktionerade den hans girighet, att han tog emot mutor eller att han förrådde en oskyldig människa. (2 Mos. 20:15—17; 5 Mos. 27:25) Det var alltså Judas och inte de andra apostlarna som var förrädare — även enligt den judiska lagen.
Bibeln ger oss inte alla detaljer om vad som rörde sig i Judas’ sinne. En del säger att han kanske hade politiska ambitioner och var besviken över att Jesus inte upprättade ett jordiskt rike, där han, Judas, kunde ha spelat en framträdande roll. Hur det än förhåller sig med den saken, måste själviskhet och girighet på något sätt ha varit med i bilden. Det framgår av vad som hände två dagar före Jesu död. Vid det här tillfället smorde Maria, Lasarus’ syster, Jesus med välluktande olja som var värd 300 denarer, omkring en årslön för en arbetare. (Matt. 20:2) Judas protesterade ivrigt och menade att man borde ha sålt oljan och gett pengarna till de fattiga. ”Detta sade han”, påpekas det i Johannes’ evangelium, ”inte därför att han bekymrade sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och hade kassaskrinet och brukade bära bort de pengar som lades i det.” — Joh. 12:2—6.
Judas’ personlighet, som bibeln uppenbarar den, röjer att han övergick från att vara en trogen tjänare åt Gud till att bli en självisk, girig, svekfull skrymtare. Det är inte att undra på att Jesus den sista natten av sitt jordiska liv sade om Judas: ”Det hade varit bättre för den människan om hon inte hade blivit född”! (Mark. 14:21) Enligt bibeln finns det inget försvar för Judas Iskariot.