Gudomlig helbrägdagörelse till fullkomligt liv
”Alla dina sjukdomar botar han, frälsar ditt liv från döden;” — Ps. 103:3, 4, Mo.
1. Vad utgör nu ett problem för läkarvetenskapen, men inte för Gud?
JEHOVA Gud kan dana en värld, full av hälsa, och detta utan hjälp av våra dagars elektronforskare, Ju fler framsteg läkarvetenskapen påstår sig göra i sin kamp mot sjukdomarna, dess fler åkommor eller komplikationer träffar den på eller synes den framskapa åt sig. I nationer som anses vara de mest civiliserade breder de elakartade sjukdomarna ut sig och kräver årligen sin fruktansvärda tribut. Tecknet till änden på denna tingens ordning har också visat sig i uppfyllelse av Jesu Kristi profetia. Vi ser ”på den ena orten efter den andra farsoter” och ”livsmedelsbrist”, som leder till undernäring och därför öppnar vägen för sjukdom och ohälsa. (Luk. 21:7, 11, NW; Matt. 24:3, 7) Detta utgör ett olösligt problem för människan, men inte för Jehova Gud, den Allsmäktige. Orubbligt lugn skrider han framåt med utförandet av sitt löfte att skapa en ny värld, som är fri från sjukdom, där det lydiga människosläktet kommer att för evigt åtnjuta fullkomligt liv.
2. Vad införde ohälsa och död? Vad visar detta?
2. Det var en fullständigt frisk och sund värld som Gud upprättade med Adam och Eva och deras ”överskyggande kerub” långt tillbaka i tiden i Eden. Vad var det då som medförde allt detta som kallas sjukdom och ohälsa och får döden som slut? Det var överträdelsen av Guds orubbliga lag! Ingen skapelse kan tumma på Hans lag och förvänta att förbli frisk. Med detta menar vi inte endast naturens fysiska lag, utan också moralens lag, och i första rummet denna.
3, 4. Hur visade Jehovas handlingssätt mot israeliterna och förbund med dem sambandet mellan att hålla lagen och att förbli frisk?
3. Förskräckliga plågor lät Jehova Gud komma över förtryckarens land för att befria sitt utvalda folk från det forntida Egyptens militärmakt. Ute i den fria öknen gjorde han därpå, för att visa vad han kunde göra för nationens hälsa, det odrickbara vattnet drickbart för sitt befriade folk och sade: ”Om du inte vill be flita dig om att lyssna till Jehovas, din Guds, röst och vill göra det som är rätt i hans ögon och vill låna ditt öra till hans bud och hålla alla hans stadgar, så skall jag icke lägga någon av de sjukdomar på dig, som jag har lagt på egyptierna; ty jag är Jehova, som helar dig.” (2 Mos. 15:22—26, AS) På de visa villkor som han själv hade fastställt ingick han ett förbund eller en överenskommelse med Israels nation, i det han krävde absolut lydnad av israeliterna, men utlovade ovanliga välsignelser. Han gav dem inte endast de mest hygieniska och hälsobringande lagar, utan också bud beträffande deras moraliska uppförande gentemot Gud, människor och djur.
4. För att varna dem för att tänka, att de kunde manipulera med hans lag utan att behöva lida de oundvikliga följderna, sade han till dem: ”Jehova skall slå dig med Egyptens spikböld och med hemorrojder [eller: svulster] och med skörbjugg och med skabb, varifrån du icke kan bliva botad. Jehova skall låta dig på knäna och på benen få svåra bölder, från vilka du icke kan bliva botad, ja, från fotbladet till hjässan. Om du icke vill iakttaga att göra alla denna lags ord, som äro skrivna i denna bok, för att du må frukta detta härliga och fruktansvärda namn, JEHOVA, DIN GUD, så skall Jehova göra dina plågor förunderliga och din säds plågor; ja, stora plågor och av lång varaktighet och svåra krankheter och av lång varaktighet skola påläggas dig. Och han skall åter låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du var rädd för, och de skola låda vid dig. Också varje krankhet och varje plåga, som icke är skriven i denna lagbok, dem skall Jehova låta komma över dig, till dess du blir tillintetgjord.” (5 Mos. 28:27, 35, 58—61, AS i marginalen) Det finns alltså ett samband mellan hållandet av Skaparens lagar och vår hälsa och vårt välbefinnande. Den fria nya världen utan några som helst sjukdomar kommer att bestå av lyckliga skapelser, som på ett fullkomligt sätt håller sin Skapares lagar.
5, 6. Vilka fakta beträffande Jehova och hans Son talar för att Jehova har kunskap och förmåga som Läkare?
5. Jehova sade till sin medarbetare, sin enfödde Son, som blev den judiske Messias: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.” (1 Mos. 1:26) Jehova, Skaparen, och hans Son, Kristus Jesus, vet därför allt om den mänskliga organismen, ett skaparverk som de i förening har frambragt. De visste, hur de skulle få den att fungera perfekt i begynnelsen. De vet vad det är som har bragt den i oordning fram till denna dag. De vet vad de skall göra för att befria den från varje rubbning eller störning och komma maskineriet att åter arbeta utan minsta gnissel. Detta vetande kommer de att till fullo bevisa i den rättfärdiga nya världen, som nu är så nära. Dock har Jehova under hela människans historia, alltifrån människans fall i sjukdom och död, uppenbarat sig som den gudomlige Läkaren. Alldeles särskilt ådagalade han sin makt att hela genom sin älskade Son, när denne var på jorden såsom ”människan Kristus Jesus”.
6. I de dagar då han var på jorden var det mycket fysiskt lidande bland judarna i Palestina, och vi läser: ”Jesus begav sig ut på en färd till alla städerna och byarna och undervisade i deras synagogor och predikade dc goda nyheterna om riket och botade alla slags sjukdomar och alla slags krämpor.” (Matt. 9:35, NW) Det var Guds ande eller aktiva kraft som verkade genom Jesus och åstadkom detta. Aposteln Petrus intygar detta förhållande, när han säger: ”Jesus, som var från Nasaret, hur Gud smorde honom med helig ande och kraft, och han gick igenom landet och gjorde gott och helade alla dem som voro förtryckta av djävulen, emedan Gud var med honom.” (Apg. 10:37, 38, NW) Ingen fysisk plåga hos andra kunde motstå hans behandling, inte ens döden. Berättelsen omtalar ett antal fall, där han till och med uppreste de döda, så att han som bevis för att han var Messias eller Kristus kunde säga: ”De döda bliva uppresta, och dc fattiga få de goda nyheterna kungjorda för sig.” — Matt. 11:5, NW.
Verksamheten att bota fysiska sjukdomar avbruten i hundratals år
7. Förbehöll Jesus sig själv den helande kraften? Vad känner vi till därom?
7. Jesus överförde denna förmåga på vissa av sina lärjungar. Vi läser: ”Därför sammankallade han sina tolv lärjungar och gav dem myndighet över orena andar till att driva ut dem och till att bota alla slags sjukdomar och alla slags krämpor. Dessa tolv sände Jesus åstad och gav dem dessa order: ’... Bota sjuka människor, uppväck döda, gör spetälska rena, driv ut demoner. Ni hava fått för intet, giv för intet.’” (Matt. 10:1, 5—8, NW) När han efteråt sände ut sjuttio efterföljare till, gav han dem liknande föreskrifter: ”Bota de sjuka i staden och fortsätt med att tala om för dem: ’Guds rike har kommit eder nära.’” (Luk. 9:1—6; 10:1—10; NW) Sedan Jesus hade återvänt till himmelen, förblev denna helande kraft hos hans apostlar. Men med början vid pingsthögtiden utgöt den förhärligade Jesus Guds heliga ande över alla sina hängivna efterföljare, och åt några av dem förlänade han gåvan att kunna bota sjuka och till och med att kunna uppresa de döda. (Apg. 2:1—18; 5:16) Det sista fall av fysisk helbrägdagörelse genom Guds andes kraft som är omtalat i den inspirerade Skriften är det då aposteln Paulus, omkring år 59 e. Kr., på ön Malta bad och lade händerna på en man och botade honom från feber och dysenteri. — Apg. 28:7, 8, NW.
8. Vilka förfäktar nu gudomlig helbrägdagörelse? Vilka frågor väcker detta?
8. I våra dagar, efter nitton hundra år, finns det representanter för religionen i kristenheten, som utövar vad de kallar ”gudomlig helbrägdagörelse”. Det finns ett antal religiösa sekter som förfäktar den. Deras medlemmar vägrar utåt att ta någon som helst medicin och påstår sig lita uteslutande på bön, fasta och sinnets koncentration. Vissa evangelister ser till, att tryckta tillkännagivanden angående deras framträdande göres tilldragande för publiken genom att i dem också annonseras ”underverk av Guds kraft” och ”förböner för de sjuka”. På till synes mirakulöst sätt botas sjuka personer vid offentliga helbrägdagörelsemöten, vilket fyller åskådarna med häpnad. Är detta ”gudomlig helbrägdagörelse”, och sker den genom den heliga andens gåva? Man påstår det, men är det sant? Och skall vi förkasta alla de fördelar, som den nutida läkarvetenskapen har att bjuda, och söka bli botade av Gud genom hans mirakulösa kraft? Är det att förkasta den kristna tron, om man använder mediciner och låter operera sig?
9. Vilken framträdande omständighet hjälper oss att besvara dessa frågor? Vad bevisar att det var så?
9. En framträdande omständighet hjälper oss att besvara dessa frågor, och det är denna, att gudomlig fysisk helbrägdagörelse var ett drag som utmärkte Kristi första närvaro och hans församlings barndom, men den skulle försvinna med hans apostlars och deras medhjälpares död. Bemyndigandet att bota sjuka var en av de andens gåvor, som sedan pingsten förlänades endast genom apostlarna eller i deras närvaro. Må ingen av oss underlåta att inse det som trollkarlen Simon i Samaria kunde inse, nämligen ”att anden blev given genom apostlarnas handpåläggning”. Simon var därvid nog förslagen att erbjuda Petrus pengar för att få köpa denna apostoliska kraft, men blev avvisad med förtrytelse. (Apg. 8:17, 18, NW) Återigen var det medan aposteln var närvarande och predikade för den italiske hövitsmannen Kornelius och hans husfolk som, utan att Petrus lade händerna på dessa hedningar, ”den heliga anden föll på alla dem som hörde ordet”, och de började ”tala med tungor och förhärliga Gud”. (Apg. 10:44—46, NW) Av samma orsak var det först när de tolv männen i Efesus lyssnade till aposteln Paulus och åter blev döpta, denna gång i Herren Jesu namn, och ”Paulus lade händerna på dem”, först då var det som ”den heliga anden kom över dem, och de började tala med tungor och profetera”. — Apg. 19:1—7, NW.
10. Varför är det gagnlöst att nu bedja om att bli botad eller om förmåga att bota?
10. Män som genom apostlarna eller i dessas närvaro erhöll gåvan att på mirakulöst sätt bota sjuka kunde inte förläna anden åt andra. De kunde alltså inte vidarebefordra den helbrägdagörande förmågans gåva till andra. När apostlarna dog och också de som var förbundna med dem, då upphörde följaktligen den andliga gåva att förlänas eller utövas, som bestod i att mirakulöst bota människor i fysiskt avseende. I våra dagar är vi nitton hundra år avlägsnade från apostlarna. Detta är en mycket bred klyfta att hoppa över mellan oss och apostlarna, genom vilka gåvorna att bota förlänades. I Jesu och hans apostlars fysiska frånvaro är det därför gagnlöst för en kristen att bedja om den andliga gåvan att bota andra och om att själv bli botad på mirakulöst vis.
11. Hade det blivit förutsagt, att gåvan att bota sjuka skulle försvinna? Var? Hur?
11. Nej, vi försöker inte göra gällande, att Guds heliga ande inte har blivit utgjuten över kvarlevan av Kristi trogna församling i dessa yttersta dagar. Vi menar bara att denna särskilda, mirakulösa gåva inte har blivit den tilldelad. Men ”andens frukt”, som är kärlek, har inte underlåtit att visa sig. Den överflödar i den sanna kristna församlingen i denna tid. Paulus klargjorde, att kärleken skulle finnas kvar, sedan andens mirakulösa gåvor hade försvunnit. Han skrev: ”Kärleken tryter aldrig. Men vare sig det finnes gåvor att profetera, skola de avlägsnas, eller tungomål, skola de upphöra, eller kunskap, skall den avlägsnas.” Den mirakulösa helbrägdagörelsens gåva utmärkte den kristna församlingens barnstadium och hade till uppgift att uppbygga dess tro och att identifiera den som Guds utvalda folk från och med då. Men nu när församlingen har kommit till mannaålder eller mognad efter nitton hundra år av kristen erfarenhet, utövar den sanna kvarlevan av Kristi efterföljare inte denna gåva. ”När jag var barn, brukade jag tala som ett barn, tänka som ett barn, resonera som ett barn; men nu då jag har blivit man, har jag lagt bort det som kännetecknar ett barn.” (1 Kor. 13:8—11, NW) Nu har vi kristna någonting mera storslaget och vittomfattande än fysisk helbrägdagörelse, och detta skall vi strax förklara.
12, 13. a) Varför kan det inte hävdas, att gudomlig helbrägdagörelse är en nödvändig förutsättning? b) Vad bevisar, att de som nu påstår sig utföra gudomlig helbrägdagörelse är bedragare?
12. De som håller styvt på gudomlig fysisk helbrägdagörelse i dessa ”yttersta dagar” kommer att hävda, att om vi inte äger och brukar denna mirakulösa förmåga, så bevisar det att vi inte är Guds sanna organisation. Men vi frågar: Skulle alla kristna som erhöll den heliga anden bli utrustade med gåvan att mirakulöst bota sjuka? Eller med mirakulös förmåga att tala tungomål? Eller med mirakulös förmåga att översätta tungomål? Nej, lika litet som alla kristna var ämnade till att bli apostlar eller sådana som kunde förutsäga framtida händelser eller kunde göra underverk. ”Icke alla äro apostlar, eller hur? Icke alla äro profeter, eller hur? Icke alla äro lärare, eller hur? Icke alla utföra kraftgärningar, eller hur? Icke alla hava gåvor att bota sjuka, eller hur? Icke alla tala tungomål, eller hur? Icke alla äro översättare, eller hur? Men håll i med att sträva efter de större gåvorna. Och därtill visar jag eder en oöverträfflig väg. Om jag talar på människors och änglars tungomål, men icke har kärlek, då har jag blivit ett ljudande stycke malm eller en skrällande cymbal.” (1 Kor. 12:29 till och med 13:1, NW) Många är de så kallade ”helbrägdagörarna” överallt i hednavärlden såväl som i kristenheten. Och dock, hur ådagalägger de inte alla brist på kärlek, i det de åtrår ekonomisk vedergällning, ryktbarhet, att vara allmänt kända och ha en framskjuten ställning och självisk makt över människor! De är därför ingenting i Guds ögon, trots sina undergärningar.
13. Dessa helbrägdagörare utför sina gärningar, inte för att understödja den gudomliga sanningen, utan för att för all tid bevara religiösa lögner. De botar till synes i fysiskt avseende, men de lyckas inte förläna den mera väsentliga bot, som är andlig och som leder till liv i den nya världen. De frigör människor ur en kroppslig krämpas våld, men befriar dem inte från djävulens och hans organisations, denna världens, välde. När man betraktar deras helbrägdagörelser i ljuset av dessa förhållanden, finner man, att de inte är några yttringar av Guds ande.
14. Vad bevisar att helbrägdagörelse inte var andens förnämsta yttring?
14. Vi bör lägga märke till, att Guds ord i stället för att kraftigt framhålla mirakulösa helbrägdagörelser sätter dem ganska långt ner på listan, alltså inte i första rummet, utan i femte. Låt oss räkna: ”Gud har satt de respektive lemmarna i församlingen: för det första apostlar; för det andra profeter; för det tredje lärare; därpå kraftgärningar; så gåvor att bota sjuka.” (1 Kor. 12:28—30, NW) Vidare finner vi, att när Jehova Gud förutsade att han skulle utgjuta sin ande över alla slag av kött, drog han inte fram gåvan att bota sjuka såsom bevis på denna ande över hans folk. Han sade: ”Jag skall utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra unga män skola se syner, och edra gamla män skola drömma drömmar; och även över mina slavar och över mina slavinnor skall jag utgjuta något av min ande i de dagarna, och de skola profetera. ... Och då skall var och en som åkallar Jehovas namn bliva frälst.” (Apg. 2:16—21, NW; Joel 2:28—32, AS) Att man profeterar eller predikar Jehovas profetiska ord, detta är vad som kommer i främsta rummet såsom bevis för att Hans ande har blivit utgjuten över allt kött som är invigt åt honom såsom hans vittnen och slavar! Detta profeterande av den gudomliga sanningen uträttar långt mera än blott och bar fysisk helbrägdagörelse förmår.
15. Hur bekräftas detta av Jesu avskedsuppdrag till oss? Varför motsäger inte Markus 16:9—20 detta?
15. När Jesus stod i begrepp att fara tillbaka upp till himmelen och gav sitt avskedsuppdrag åt sina efterföljare, framhävde han följaktligen inte den först i femte rummet kommande gåvan att bota sjuka. Han betonade arbetet med att predika, vittna och undervisa. Läs hans ord om detta i Matteus 28:19, 20; Lukas 24:46—48; Apostlagärningarna 1:6—9. Detta faktum motsäges inte av de ord som förekommer i Konung Jakobs bibelöversättning, Douay-översättningen och andra gamla bibelöversättningar, i Markus 16:17, 18, nämligen: ”Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar; de skola tala nya tungomål; ormar skola de taga i händerna; och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.” Dessa ord, ja, i själva verket alla verserna i detta avsnitt, Markus 16:9—20, förekommer inte i de äldsta och mest autentiska grekiska handskrifterna. Därför stämplas de såsom oäkta. De bästa nutida bibelöversättningarna betecknar dem som sådana eller utelämnar dem helt och hållet. Till och med jesuiten Latteys översättning, Westminster-översättningen av 1948, är nödsakad att erkänna det i en fotnot till Markus 16:9—20: ”Dessa verser hava ur textsynpunkt icke samma underlag som resten av evangeliet.” Aposteln Paulus’ utan tvivel inspirerade ord i 1 Korintierna 12:28 till och med 13:11, som vi förut citerat, sätter följaktligen en gräns för hur långt och hur länge dessa tillagda ord i Markus’ evangelium skulle kunna vara tillämpliga. De kunde under inga förhållanden gälla efter apostlarnas och deras personliga medarbetares död.
Naturliga läkemetoder inte uteslutna
16. Är det likt Kristus att taga sin tillflykt till gudomlig helbrägdagörelse till gagn för en själv?
16. I denna tid av stora medicinska framsteg håller den gudomliga fysiska helbrägdagörelsens förkämpar envist fast vid att taga sin tillflykt till den, för självisk nytta, i stället för att göra bruk av alla de vanliga läkemetoder som i våra dagar är tillgängliga. De påstår att detta är ett tecken på deras tro på Gud och deras tillit till honom. Men detta själviska bruk av gudomlig helbrägdagörelse får inget stöd av Jesus Kristus och hans apostlar. Det råder inget tvivel: om att dessa män i sanning utövade gåvan att på mirakulöst sätt bota sjuka genom Guds ande. Utövade de denna mirakulösa makt till fysiskt gagn för sig själva? Aldrig! Vid slutet av en fasta på fyrtio dagar tillfredsställde inte Jesus sin ytterliga hunger genom att förvandla stenar till brödkakor. Förslaget att han skulle bruka sin makt på detta själviska sätt kom från Satan, djävulen, inte från Gud. När Jesus blev trött av att färdas omkring, satte han sig ned för vila, såsom till exempel vid brunnen i Samarien. När han blev sömnig, sov han för att återhämta sig, såsom på kudden i bakstammen av båten, när han for över Galileiska sjön. När hans apostlar kom tillbaka från en missionsfärd, varunder de varit oavlåtligt verksamma, och avlade rapport inför honom, tog han den kondition i betraktande, vari deras nervsystem och hela fysik befann sig, och inbjöd dem att draga sig tillbaka med honom till en enslig plats för att ”vila upp sig litet”. (Joh. 4:6; Mark. 4:38; Luk. 8:23; Mark. 6:30—32; NW) Jesus tillgrep alltså inte några mirakler till gagn för sig själv och sina lärjungar.
17, 18. Varför följde inte Jesus nasaréernas ordspråk: ”Läkare bota dig själv”?
17. I detta avseende följde inte Jesus parollen: ”Läkare, bota dig själv.” När han i sin hemstad Nasaret predikade för sina gamla bekanta i deras synagoga, sade han: ”Utan tvivel komma ni att tillämpa denna liknelse på mig: ’Läkare, bota dig själv’; de ting som vi hörde hava hänt i Kapernaum, gör dem också här i din hembygd.” Med detta menade invånarna i den stad där han förr hade bott, att han skulle göra bruk av sina mirakulösa förmågor gentemot sina forna grannar, folket i hans stad, där han hade blivit uppfostrad, som om de ville säga: Man bör i första hand bota sina egna där hemma. ”Men han sade: ’Förvisso säger jag eder, att ingen profet godtages i sin hembygd. Så till exempel säger jag eder i sanning: Det fanns många änkor i Israel i Elias dagar, när himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, så att en svår hungsnöd kom över hela landet, men likväl blev Elia icke sänd till någon av dessa kvinnor, utan endast till Sarefat i Sidons land till en änka. Också fanns det många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, men likväl blev ingen av dem renad, utan endast Naaman, mannen från Syrien.’” Jesus försökte vädja till folket i sin egen stad genom sin predikan snarare än genom på mirakulöst sätt avlägsna sjukdom. Om han hade följt deras mening: ”Läkare, bota dig själv”, skulle han inte ha blivit utdriven ur staden av dem och hotad med att bli stenad till döds. — Luk. 4:16—30, NW.
18. Därför säger oss Matteus 13:58: ”Han gjorde icke många kraftgärningar där på grund av deras brist på tro.” (NW) Sina underverk i fråga om att bota sjuka utförde han på människor på andra platser, alldeles som den forntida profeten Elia gjorde. Han visste att helbrägdagörande förmågor inte var till för personlig fördel, utan till ett tecken för utomstående, alldeles som tungomålstalandets gåva: ”Tungomål äro till ett tecken, icke för de troende, utan för dem som icke tro, medan profeterandet [predikandet] är, icke för dem som icke tro, utan för de troende.” (1 Kor. 14:22, NW) Den som var utrustad med den gudomliga helbrägdagörelsens gåva skulle inte använda den till att bota sig själv.
19, 20. Vad visar Elisas handlingssätt angående helbrägdagörelse av en själv och betalning för mirakulöst botande av sjuka?
19. Om en sålunda utrustad individ skulle bruka sin förmåga själviskt till att alltid bevara sig själv frisk, när skulle han då, frånsett olyckshändelser eller förföljelser, bestämma sig för att dö eller låta sig själv dö? Profeten Elisa efterträdde Elia, och Elisa brukades till att uppresa en död gosse till liv och till att återställa utlänningen Naaman från hans spetälska och till att göra andra underverk. Men botade han sig själv eller bad om att bli botad på mirakulöst vis? Den sanningsenliga berättelsen omtalar för oss: ”Men när Elisa låg sjuk i den sjukdom, varav han dog, kom Joas, Israels konung, ned till honom. Och han satt hos honom gråtande.” På sin dödsbädd begagnade Elisa sin profetiska förmåga å konung Joas’ vägnar, men sökte inte mirakulös återställelse för sig själv. ”Så dog då Elisa, och man begrov honom.” Vad hände därefter? ”Så hände sig, att just när några höllo på att begrava en man, fingo de se en strövskara; då kastade de mannen i Elisas grav. När då mannen kom i beröring med Elisas ben, fick han liv igen och reste sig upp på sina fötter.” — 2 Kon. 13:14—21.
20. Dessa förhållanden bekräftar, att den helande kraften skulle brukas för andras räkning och inte för helbrägdagörarens personliga välbefinnande. Inte heller skulle denne skaffa sig rikedom genom att utöva denna kraft och taga emot ekonomisk vedergällning eller materiell lön för sina underverk. Elisa vägrade att taga emot någon ersättning från Naaman, för att han hade renat honom från hans plåga, och gav i stället äran åt Gud. När hans tjänare Gehasi bedrägligt försökte inkassera den erbjudna belöningen och missbrukade Elisas namn, blev han därför slagen med den sjukdom som Naaman hade blivit renad ifrån. (2 Kon. 5:1—27) De som låtsas utföra gudomlig helbrägdagörelse och som tar emot betalning eller belöningar eller tar upp penningkollekt gör sig själva orena inför Gud. Jesus gav sina apostlar, som var utrustade med gåvor, denna föreskrift: ”Ni hava fått för intet, giv för intet.”
21, 22. Vad visar Eutykus’, Epafroditus’ och Trofimus’ fall?
21. Låt oss nu taga aposteln Paulus som ett ytterligare belysande exempel. En gång predikade han till midnatt, och Eutykus, som satt vid ett fönster, föll ihop av sömn och föll från tredje våningen och blev upptagen död. Paulus friade sig själv från all skuld genom att återställa Eutykus till livet. Detta var ett underverk som i ett nödläge utfördes på en man inom församlingen, vilken råkat ut för en olyckshändelse. — Apg. 20:7—12.
22. Men hur förhöll det sig i fråga om att göra andra medlemmar av församlingen friska? Där fanns Epafroditus från Filippi, om vilken Paulus skriver: ”Han blev ... sjuk, så att han var nära döden; men Gud visade barmhärtighet mot honom, ja, icke endast mot honom, utan också mot mig, för att jag icke skulle få sorg på sorg. ... På grund av Herrens verk kom han mycket nära döden, i det han utsatte sin själ för fara, för att han skulle till fullo uppväga, att ni icke voro här för att ägna mig personligen eder tjänst.” (Fil. 2:25—30, NW) Men det finns här inte den ringaste antydan om att Paulus utförde någon gudomlig helbrägdagörelse för att rädda Epafroditus från att dö. Inte heller hindrade han honom från att komma nära dödens portar, fastän denne medarbetare var till stor hjälp för Paulus. Men Gud välsignade de medel som begagnades för att återföra honom till hälsa, och alltså visade Gud barmhärtighet mot den sjuke brodern. För resten, om Epafroditus inte skulle sova i döden utan komma till himmelen omedelbart vid sin död, skulle det då ha inneburit någon barmhärtighet mot honom, om han hade fått fortsätta att leva på jorden? Jämte honom var där Trofimus. I sitt sista brev före sin död i Rom skriver Paulus och berättar för Timoteus: ”Jag lämnade Trofimus sjuk i Miletus.” (2 Tim. 4:20, NW) Varför lämnade nu Paulus, som ägde gåvan att bota, Trofimus sjuk, och varför hade inte Trofimus bett Paulus bruka sin av anden förlänade gåva på honom för att göra honom frisk? Därför att mirakulös förmåga eller kraft inte bör brukas för vår personliga bekvämlighet eller till lättnad för hängivna kristna i församlingen.
23. Brukade eller anbefallde Paulus gudomlig helbrägdagörelse i fråga om Timoteus?
23. Så var det en annan av Paulus’ följeslagare och medarbetare, som var plågad av kronisk sjukdom, nämligen Timoteus. Han hade magbesvär och ofta förekommande sjukdomsfall. Brukade Paulus sin gåva på honom och drev på mirakulöst sätt bort hans krämpor, så att de inte kunde återkomma? Eller sade han: ”Timoteus, utöva tro och bed Gud ingripa och försätta dig i ett bättre fysiskt tillstånd för tjänsten som de goda nyheternas förkunnare?” Lyssna till Paulus’ föreskrift för Timoteus: ”Drick icke vatten längre, utan använd litet vin för din mages och dina ofta påkommande sjukdomsfalls skull.” (1 Tim. 5:23, NW) Timoteus brukade kanske, totalt avhålla sig från alkoholhaltiga drycker; vi vet inte med säkerhet något om det. Men så kan dricksvattnet ha varit dåligt och alltså ha bidragit till Timoteus’ åkomma. Paulus gav rådet att göra det enda förnuftiga — nej, inte att gå till ett apotek och skaffa sig något särskilt sjukvin som apotekare framställt (såsom förbudsvänner vill göra gällande), utan han sade helt enkelt ”Använd litet vin”, utan att ange vilken sort.
24. Vad talar den omständigheten för, att Lukas åtföljde Paulus?
24. Vad Paulus själv beträffar, var han inte någon alltigenom frisk man, det förstår vi av vad som säges på olika ställen i Skriften. Lukas talar om att han åtföljde Paulus på dennes missionsresor, alltifrån hans besök i Troas i Mindre Asien. Och vad var Lukas’ yrke? Paulus talar om det för oss i dessa ord: ”Lukas, den älskade läkaren, sänder eder sina hälsningar.” (Kol. 4:14, NW) Inte i andlig mening, utan i fysisk medicinsk mening var Lukas läkare. Den rimliga slutsatsen är att Paulus hade honom med sig för de tjänster till gagn för deras hälsotillstånd som han kunde göra både Paulus och dennes missionärskamrater. Om sanna kristna vore pliktiga att inskränka sig till att söka bli botade genom tro och gudomlig helbrägdagörelse, skulle det ha varit inkonsekvent av Lukas att som kristen utöva sitt yrke, i synnerhet gentemot sina kamrater i tjänsten.
25. Vad drar vi av de här nämnda förhållandena för slutsats angående vad vi får och inte får göra?
25. Av dessa i Skriften omnämnda förhållanden drar vi med rätta den slutsatsen, att när vi blir sjuka eller vissa krämpor får makt med oss i och med tilltagande ålder, får vi vända oss till naturliga läkemetoder eller medicinska läkemedel. Vi får anlita doktorer av vilken skola som helst, som för oss synes vara den bästa. Vi får bege oss till sanatorier eller till sjukhus eller undergå en operation. Dessa sätt att vinna bot är inte en troende kristen undanhållna. Vi behöver inte fördröja den rätta behandlingen eller vården av oss själva genom att bedja och vänta på mirakulös gudomlig helbrägdagörelse. Det skulle vara orätt att bedja och vänta på svar på en sådan bön. Varför? Först och främst därför att detta botande inte är avsett för de troende själva, och för det andra därför att denna gåva att bota sjuka genom den heliga anden har upphört. Om vi skulle vända oss till sådana som botar genom tro, skulle vi därigenom vålla oss själva andlig skada, ty dessa utövar sitt yrke, inte genom Guds andes kraft, utan genom den store bedragarens kraft. Deras läror och gärningar bevisar att de gör det. Om de förstod Skriften, skulle de inte ägna sig åt detta geschäft.