Frågor från läsekretsen

● Vad menade Jesus, då han sade att man inte syr en ny lapp på en gammal klädnad eller slår nytt vin i gamla vinsäckar?

I huvudsak menade han att kristendomen inte skulle, och i själva verket inte kunde, förmås att formas efter judaismen på den tiden med dess mänskliga traditioner som hade utvecklats.

Enligt Markus’ skildring sade Jesus: ”Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal ytterklädnad; om han gör det, drar det nya tyget med sin fulla kraft sönder det gamla, och hålet blir värre. Ingen slår heller nytt vin i gamla vinsäckar; om han gör det, spränger vinet vinsäckarna, och vinet går förlorat såväl som vinsäckarna; utan nytt vin slår man i nya vinsäckar.” — Mark. 2:21, 22; Matt. 9:16, 17; Luk. 5:36—39.

Jesus hade just blivit tillfrågad varför hans lärjungar inte brukade fasta, som de religiösa ledarna, fariséerna, gjorde. Kristus svarade att medan han var med sina efterföljare var fasta som ett tecken på sorg otillbörligt. Sedan sade han det som citeras här ovan.

Det låg praktiskt förnuft i hans liknelser. Om man syr en lapp av nytt tyg på en gammal klädnad, kommer det nya tyget att krympa och rivas loss, när klädnaden tvättas. Och om man slår nytt vin i en gammal skinnsäck som har förlorat sin elasticitet, kommer skinnet att sprängas när det nya vinet jäser och avger koldioxid.

Jesus hjälpte således sina åhörare att inse att ingen skulle förvänta att hans efterföljare skulle formas i enlighet med judaismens gamla sedvänjor, till exempel rituell fasta. Inte heller kunde hans kraftfulla nya läror på tillbörligt vis inrymmas i den judiska religionens system. I stället kunde de som hörde Jesus och följde honom glädjas över livskraften i hans läror utan att försöka kompromissa och anpassa dem efter de judiska ledarnas fariseiska sätt.

● Vad är innebörden i det ordspråk som lyder: ”Bespottaren skall du slå, för att den oerfarne må bli klok; och den förståndige bör tillrättavisas, så att han må urskilja kunskap”?

Detta ordspråk finner vi i Ordspråksboken 19:25 (NW), och det riktar vår uppmärksamhet på två olika undervisningsmetoder. Föräldrar kan vara uppmärksamma på båda.

Alldeles som det först påpekas i ordspråket kan en oerfaren eller enfaldig person, för att lära sig behovet av att undvika ett orätt handlingssätt, behöva se hur en förhärdad person, som handlar orätt och talar bespottande, blir straffad. Den kraftfulla åtgärden tjänar till att undervisa den oerfarne. För honom kommer den sannolikt att vara ett kraftigt avskräckande medel. Den förståndige behöver emellertid inte en sådan kraftfull varnande läxa. För honom är det ofta tillräckligt att höra ord av tillrättavisning; han godtar snabbt rådet och tillämpar det.

Många föräldrar har sett hur sannfärdiga dessa ord är, medan andra ännu kan komma att göra det och ha nytta av att tillämpa detta ordspråk. För att lära sig att undvika ett orätt handlingssätt behöver ett barn ibland få sträng tuktan, till exempel smäll (antingen se en annan få det eller själv få det). Fastän sådan tuktan först kan tyckas obehaglig både för barnet och föräldrarna, kan resultatet visa att den är fördelaktig. (Hebr. 12:11) Barnet kan föras fram till det tillstånd som beskrivs i slutet av Ordspråksboken 19:25.

I många fall där ett barn konsekvent får fast, formande tillrättavisning från föräldrarna gör det framsteg i så hög grad att det kan lära sig av föräldrarnas ord med tillrättavisning eller råd. Detta är verkligen en utmärkt lärdom för oss att få del av tidigt i livet!

● Hur kan man säkert veta att orden ”tid och tider och en halv tid” i Uppenbarelseboken 12:14 utgör tre och en halv tid?

Denna vers lyder: ”Men åt kvinnan gavs den stora örnens två vingar, för att hon skulle kunna flyga till öknen till sin plats; det är där hon får mat under en tid och tider och en halv tid, borta från ormens ansikte.” — Upp. 12:14.

Vi har nytta av att säkert veta hur lång den tid är som anges här. Varför det? Därför att dessa upplysningar hjälper oss att fastställa längden av den period om ”sju tider” som omtalas i Daniels profetia och gäller ett ofantligt stort träd, som blev nedhugget, liksom innebörden av Jesu hänsyftning på ”nationernas fastställda tider”. — Dan. 4:13, 20—22; Luk. 21:24.

Den grekiska grundtexten i Uppenbarelseboken 12:14 lyder: ”fastställd tid och fastställda tider och halv fastställd tid”. Vad avses då med det mellersta uttrycket, ”tider”? Om det är två som avses, då är summan tre och en halv. Men om det skulle kunna betyda fyra eller tio, till exempel, då skulle summan uppgå till fem och en halv eller elva och en halv. Hur kan man veta vad Johannes menade?

I flera hundra år innan Uppenbarelseboken skrevs använde man i grekiska språket ett så kallat numerus dualis, tvåtal, som alltså anger två av ett visst slag. Dualis används emellertid inte i de grekiska skrifterna, dvs. Nya testamentet; där förekommer endast singularis och pluralis. När pluralis används kan man göra ett tillägg som anger exakt hur många av någonting, till exempel ”sju huvuden”. — Upp. 12:3.

Kännare av det grekiska språket är på det klara med att när bibeln använder pluralform utan någon bestämning som anger antalet, måste man förstå att det är det minsta plurala antalet som avses, dvs. två. Den tyske teologen John Albert Bengel har sagt följande om denna vers: ”Pluralen, kairous, tider, anger två tider. Det plurala antalet skall uppfattas ytterst obevekligt.”

Följaktligen avser orden i Uppenbarelseboken 12:14 tre och en halv tid. Genom att jämföra detta med de 1.260 dagar som omtalas i Upp. 12 vers 6 (liksom också med orden i Uppenbarelseboken 11:2, 3) kan den som studerar bibeln inse att perioden om ”sju tider” i Daniel, kapitel fyra, har avseende på 2.520 dagar.